Fler rika människor än någonsin

Johan Norberg är återigen inne i en debatt om huruvida fattigdomen minskar eller är konstant. Som Johan Norberg konstaterar är det självklara fattigdomsmåttet hur stor andel av befolkningen som är fattig (som alla är överens om minskar kraftigt, se diagram nedan), inte antalet, på samma sätt som man mäter arbetslöshet som andel av befolkningen. Om fattigdom handlar om antal skulle man ju också kunna säga att Tyskland är fattigare än Montenegro eftersom det troligtvis bor fler fattiga människor i Tyskland. Detta beror naturligtvis på att Tyskland har större befolkning.


Diagrammet taget från: Världsbanken

Om man vill prata antal så är det dock vettigare att undersöka hur många som inte är fattiga. Vänstern menar ju att vi använder för mycket av jordens resurser ("det skulle behövas x jordklot om alla skulle konsumera lika mycket som...") och att tillgångarna inte kommer att räcka till alla.

Det vanligaste fattigdomsmåttet är en inkomst som understiger en dollar per dag. Ett annat vanligt mått är två dollar per dag. I diagrammet nedan visar jag att antalet som tjänar över två dollar per dag nästan har dubblerats under kvartsseklet efter 1981.


Källa: Världsbanken

Det går bara att förneka de stora framsteg som görs i världen om man blundar för fakta. Eller är ute i något politiskt ärende.

Investeringar och privat bistånd bästa utvecklingsreceptet

TT återger resultat från en studie som har kommit fram till att bistånd inte ger högre tillväxt.

Jag tror att det är att gå lite för långt att säga att bistånd inte ger högre tillväxt alls. Någon sorts positiv effekt bör det ge att möta västerländsk teknik och organisationskultur. Då räknar jag dock inte med den andra sidan av biståndet – att det finansieras med skatter i i-länderna. De skatterna i sin tur minskar resurserna till investeringar i u-länderna och till privat välgörenhet som är effektivare. Den totala tillväxten i u-länderna och i i-länderna som helhet torde därför vara som högst utan skattefinansierat bistånd över huvud taget.

Min poäng är att om pengar är avsatta till bistånd så gör de mer nytta om de används än om de bränns upp. Påståenden om att bistånd gör skada implicerar ju just det sistnämnda. Sådana påståenden riskerar också att slå över i en isolationistisk filosofi där all skuld för u-ländernas elände läggs på västvärlden.

Tvärtom behöver u-länderna tuffa krav och allt stöd de kan få från de rika länderna. De västliga demokratierna må vara slösaktiga och byråkratiska politiska apparater, men det är ingenting mot statsapparaterna i u-länderna. De som bäst driver på utvecklingen är dock i-ländernas privata företag och organisationer, utan statlig inblandning (om det inte handlar om det egna landets säkerhet).

Jag saknar också en kraftfull kampanj för att störta jordens kvarvarande diktaturer. Det går inte att moraliskt motivera att skattepengar från västerlänningar finansierar krig som inte påverkar deras säkerhet i exempelvis Afrika. Många diktaturer (bland annat Kuba, Nordkorea och Iran) utgör dock på ett eller annat sätt ett säkerhetshot och här bör de demokratiska staterna agera kraftfullt. Framtvingande av demokrati är det bästa biståndet.

Handel och demokrati för att lyfta fattigaste miljarden

Oxfordprofessorn i ekonomi Paul Collier skriver i European Voices julnummer en artikel med rubriken "A Marshall Plan for the world's bottom billion" (registrering krävs). Rubriken bådar inte gott. Ännu en intellektuell som hävdar att alla problem i världens fattigaste länder löser sig själva om Europa och USA släpper på pengakranarna ytterligare?

Det visar sig dock att Collier har en vettigare syn på saken. Han anser att den effektivaste hjälpen från USA till Efterkrigseuropa inte handlade om pengar utan om handel (frihandelsavtalet Gatt), standardisering (samarbetsorganisationen OECD) och säkerhetsgarantier (militärpakten Nato). Professorn förespråkar en likadan lösning för det utfattiga Afrika (dock kombinerat med bistånd). Han vill också att Västvärlden ska våga öka det militära engagemanget i Afrika. Även om jag inte håller med Collier i allt är hans utspel välkommet. Betydelsen av demokrati, om nödvändigt via utländsk militär inblandning, och handel för utveckling av u-länderna kan aldrig betonas nog. Jag ser fram emot artikelförfattarens bok på ämnet.