TT återger resultat från en studie som har kommit fram till att bistånd inte ger högre tillväxt.
Jag tror att det är att gå lite för långt att säga att bistånd inte ger högre tillväxt alls. Någon sorts positiv effekt bör det ge att möta västerländsk teknik och organisationskultur. Då räknar jag dock inte med den andra sidan av biståndet – att det finansieras med skatter i i-länderna. De skatterna i sin tur minskar resurserna till investeringar i u-länderna och till privat välgörenhet som är effektivare. Den totala tillväxten i u-länderna och i i-länderna som helhet torde därför vara som högst utan skattefinansierat bistånd över huvud taget.
Min poäng är att om pengar är avsatta till bistånd så gör de mer nytta om de används än om de bränns upp. Påståenden om att bistånd gör skada implicerar ju just det sistnämnda. Sådana påståenden riskerar också att slå över i en isolationistisk filosofi där all skuld för u-ländernas elände läggs på västvärlden.
Tvärtom behöver u-länderna tuffa krav och allt stöd de kan få från de rika länderna. De västliga demokratierna må vara slösaktiga och byråkratiska politiska apparater, men det är ingenting mot statsapparaterna i u-länderna. De som bäst driver på utvecklingen är dock i-ländernas privata företag och organisationer, utan statlig inblandning (om det inte handlar om det egna landets säkerhet).
Jag saknar också en kraftfull kampanj för att störta jordens kvarvarande diktaturer. Det går inte att moraliskt motivera att skattepengar från västerlänningar finansierar krig som inte påverkar deras säkerhet i exempelvis Afrika. Många diktaturer (bland annat Kuba, Nordkorea och Iran) utgör dock på ett eller annat sätt ett säkerhetshot och här bör de demokratiska staterna agera kraftfullt. Framtvingande av demokrati är det bästa biståndet.