Ny rapport: Den kostsamma värnskatten

Den 18 augusti släpptes min Timbrorapport "Den kostsamma värnskatten". Jag skrev om den i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Sammanfattning av rapporten:

• Värnskatten är de sista fem procenten av den statliga inkomstskatten och betalas på månadsinkomster över 53 000 kronor.
  
• Med rimliga antaganden om hur skattebetalarna skulle förändra sitt beteende om värnskatten avskaffades, genom exempelvis ökad arbetstid, skulle skatteintäkterna öka med 3 miljarder kronor. Därmed skulle självfinansieringsgraden vara 193 procent.
  
• Ett antal tidigare studier har dragit slutsatsen att värnskattens avskaffande nästan säkert skulle vara självfinansierande. En genomgång visar att flera studier ändå har gjort antaganden som leder till för låg självfinansieringsgrad.

"Avskaffa värnskatt­en – då ökar skatteintäkterna"

Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet den 18 augusti.

Värnskatten är en extraskatt på inkomster över 53 000 kronor i månaden. Den drabbar yrken med lång utbildning och stort ansvar – åklagare, piloter, professorer och specialistläkare. I en Timbrorapport som släpps i dag uppskattar jag att avskaffad värnskatt skulle öka skatteintäkterna med 3 miljarder ­kronor per år. Det motsvarar lönekostnaden för 7 000 ­nyutexaminerade poliser.

I dag betalar höginkomst­tagare mer än 60 procent i skatt på en löneökning. När skatten är så hög lockar semester och skatte­planering mer än att göra sitt bästa på jobbet. Det minskar skatteintäkterna. Ett flertal forskare­ som räknat på saken tidi­gare har också dragit slut­satsen att värnskatten inte bidrar till högre skatteintäkter eller till och med leder till minskade skatteintäkter. Om värnskatten avskaffades skulle skatteintäkterna alltså öka.

Värnskatten motiveras med fördelnings­politiska argument. Det är otvivelaktigt att värn­skatten bidrar till en mer jämn inkomstfördelning genom att pressa ned höginkomsttagares inkomster. Men att spendera pengar bara för att kunna sänka höginkomsttagares levnads­standard är inte bra fördelningspolitik. Det är bara oansvarig ekonomisk politik. Alla, oavsett hur man ser på rättvisa och ojämlikhet, borde hålla med om att det inte finns någon poäng att ha så höga skatter att en skattesänkning skulle vara helt själv­finansierande.

Trots att Sverige har exceptionellt höga marginalskatter har den rödgröna regeringen tagit flera steg i fel riktning. I höstens budgetproposition kommer reger­ingen att föreslå att fler ska betala värnskatt genom att brytpunkten inte höjs som brukligt. Sedan i år trappas dessutom jobbskatteavdraget av för månads­inkomster över 50 000 kronor, vilket höjer marginalskatten ytterligare.

Tanken med den stora skatte­reformen som genomfördes för 25 år sedan var att alla skulle få behålla hälften av en löneökning – marginalskatten skulle inte vara högre än 50 procent. På grund av värnskatten (som infördes 1995), stigande kommunalskatter och avtrappningen av jobbskatteavdraget har den högsta­ marginalskatten nu nått 60 procent. Det är hög tid för en ny skattereform som åtgärdar de skadligt höga marginalskatterna.

Av riksdagspartierna är det i dag endast Liberalerna som ­driver avskaffad värnskatt. Moderater­nas skattepolitik präglas fort­farande av Anders Borgs nervositet över att ta striden för att sänka skatten på höginkomst­tagare. Under Alliansens tid vid makten ansågs det fult att prata om dynamiska effekter, trots att omfattande svensk och internationell forskning har dokumenterat att människor anpassar sitt beteende efter skatterna.

Avskaffad värnskatt bör vara ett första steg i en större skattereform som innefattar ett ­avskaffande av hela den statliga inkomst­skatten. I rapporten ”Platt skatt för högre intäkter”, som släpptes tidigare i år, beräknade jag att en sådan skatte­sänkning skulle vara själv­finansierande till 130 procent.

Sverige har världens högsta marginal­skatter. Ett avskaffande av värnskatten skulle göra ­Sverige något mindre extremt, höja utbildningspremien och sannolikt leda till ökade skatte­intäkter samtidigt som utrymme skapas att värna statens kärnuppgifter. Det borde vara en självklar reform.

Krönika: Säg nej till matnationalismen

Publicerad i Dalarnas Tidningar, Kristianstadsbladet, Norran, Eskilstuna-Kuriren och Hallandsposten under juni.

I dagarna är det 15 år sedan de stora kravallerna under toppmötet i Göteborg 2001, då vänsterungdomar protesterade mot globaliseringen och samtidigt passade på att slå sönder delar av Göteborg.

De unga aktivisterna menade att handel och gränsöverskridande investeringar innebär exploatering av de fattiga länderna. I dag är det få som fortfarande hävdar det, när den stora fattigdomsminskningen i Kina och andra länder blivit uppenbar.

Både sunt förnuft och historisk erfarenhet säger att länder tjänar på att handla med andra. Export av trävaror, stål, bilar och mycket annat bidrog till att Sverige hade näst högst tillväxt i världen 1870–1970 (efter Japan).

För 50 år sedan var Brasilien 60 procent rikare än Sydkorea. Länderna hade helt olika teorier om hur ett land blir rikt. Brasilien slöt sig och satsade på produktion för hemmamarknaden. De inhemska företagen skulle inte klara sig i den internationella konkurrensen, var teorin. Sydkorea satsade däremot på exportdriven tillväxt. I dag är Sydkorea mer än tre gånger rikare än Brasilien.

David Friedman, son till ekonomen Milton Friedman, har liknat handel vid en maskin som magiskt kan förvandla en vara till något helt annat. Översatt till svenska förhållanden låter hans liknelse så här: Det finns två sätt att tillverka bilar i Sverige. De kan sättas ihop i Volvofabriken i Torslanda, eller de kan huggas ned i den norrländska skogarna. Hur kan bilar växa på träd? Det går till så att träd sågas ned och timret skickas med fartyg till Asien. Efter några månader återvänder fartygen med bilar i lasten.

Liknelsen visar varför handel aldrig är ett hot. Vem skulle säga nej till en maskin som kan förvandla timmer till bilar och vice versa?

Det är oroande att det på senare tid har dykt upp en ny typ av handelskritik som fokuserar på svensk mat. I många länder låter det likadant. Konsumenter uppmanas att ”Buy British” med motiveringen att brittiska regler på jordbruksområdet är bland de striktaste i världen. Det verkar alltid gå att hitta skäl till att köpa mat från just det egna landet.

Låg användning av antibiotika förs fram av Lantbrukarnas riksförbund (LRF) som ett argument för att köpa svenskt kött. Men i Norge är antibiotikaanvändningen ännu lägre.

Kravet på att kor ska få beta utomhus en del av året är ett annat argument för att undvika importerat kött. Beteskravet är dock inte lika strikt i norra Sverige. Skånska kor har rätt att vara utomhus dubbelt så länge som norrländska kor. Uppmaningar till bojkott av norrländskt kött verkar trots detta vara ovanliga.

Alla tjänar på att leva i en sammankopplad värld där vi handlar med varandra. EU:s inre marknad och dagens relativt låga tullar är historiskt viktiga landvinningar. Det vore olyckligt om de undergrävdes av den nya matnationalismen.