Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet den 28 februari 2017.
För varje hundralapp en höginkomsttagare tjänar betalar man i dag 60 kronor i inkomstskatt. Det är högst i världen. Men fler skatter påverkar hur mycket man vill jobba. Arbetsgivaravgifter gör att företagen inte kan betala lika höga löner. Dessutom betalar man moms på det man köper, och bensinskatt och andra punktskatter.
Räknar vi in alla de här skatterna får vi fram den effektiva marginalskatten. Här sticker Sverige ut med högre nivåer än alla andra EU-länder.
I undersökningen ”Världens högsta marginalskatt” jämför vi 31 länder och Sverige kommer ut som sämst. Den genomsnittliga effektiva marginalskatten är 58 procent – Sverige har 75 procent. Det är betydligt högre än många jämförbara länder. En läkare som tjänar 55 000 kronor i Sverige före skatt och tar på sig ett jourpass som kostar arbetsgivaren 1 000 kronor får bara behålla 250 kronor efter att alla skatter är betalda. I Danmark får en höginkomsttagare behålla 340 kronor. I Norge får en höginkomsttagare behålla nästan 50 procent mer av en löneökning än i Sverige. I Tyskland, Storbritannien och Nederländerna får höginkomsttagare behålla så mycket som 60–70 procent mer än här.
Marginalskatterna har också stigit i Sverige. Sedan skattereformen 1990 har den högsta inkomstskattesatsen ökat med 10 procentenheter. Förra året höjde regeringen skatterna igen och nu flaggar kommunerna för att kommunalskatterna kommer att öka. Det behövs ett skattesänkarinitativ i riksdagen. Tyvärr är det parti som har den mest långtgående politiken i dag inte tillräckligt radikalt. Om Liberalerna, som vill avskaffa värnskatten och jobbskatteavdragets utfasning, skulle få igenom sin politik skulle det bara förflytta Sverige på marginalen, från en förstaplats till en femteplats i vår rankning.
Kalla vindar blåser för dem som vill arbeta sig till en bättre framtid i Sverige. Effekten är också att människor blir mindre sugna att göra just det. De jobbar hellre svart, tar semester och skatteplanerar. Det blir mer lönsamt med olika former av sidojobb som till exempel att hyra ut sin bostad på Airbnb.
Regeringen motiverar nu människor att söka sig ut till fritidshusen och bort till andra länder. Men det finns ett sätt att komma ur fällan. Avskaffar Magdalena Andersson den statliga inkomstskatten och jobbskatteavdragets utfasning skulle Sverige uppnå en mer normal skattenivå. Den effektiva marginalskatten skulle då bli lika hög som snittet i vår undersökning. Det skulle inte bara vara moraliskt rätt för alla de människor som jobbar extra, det skulle också minska svartarbetet och viljan att bli dansk. Forskningen tyder dessutom på att reformen skulle vara självfinansierande.
09 mars 2017
"Inkomstojämlikheten i världen minskar"
Replik till Oxfam publicerad på dn.se den 20 januari 2017.
Världen är en ojämlik plats, och har så varit sedan den industriella revolutionen. Att ett fåtal personer kan äga lika mycket som världens fattigare halva hälften beror på att miljarder människor i världen inte har några tillgångar alls. Lyckligtvis minskar fattigdomen. Enligt Världsbanken har den extrema fattigdomen i världen fallit med tre fjärdedelar sedan 1980-talet. Samtidigt minskar analfabetism, hunger, barnarbete och spädbarnsdödlighet.
Oxfam hävdar att klyftorna mellan de som äger mycket och lite ökar, men den statistik de hänvisar till ”lutar sig på heroiska hypoteser och approximationer, av vilka inte alla är övertygande”, som ekonomen Thomas Piketty konstaterade i sin bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Det finns helt enkelt ingen tillförlitlig statistik över hur ojämlikheten i förmögenhet i världen har förändrats över tid.
Studier visar dock att ojämlikheten i inkomst minskar sedan några årtionden tillbaka. Detta beror på att länder som Kina och Indien har öppnat sig mot omvärlden och uppmuntrat privat företagsamhet. De växer nu snabbt och sluter sakta men säkert avståndet till den rika världen.
Den fattigdom som återstår i världen beror på dålig politik, korruption och fallerande institutioner. Det är inte praktiskt eller politiskt möjligt – eller ens önskvärt – med storskalig global omfördelning. Även om alla världens inkomster hade kunnat fördelas helt jämlikt skulle det ändå inte räcka för vad vi skulle betrakta som tillfredsställande levnadsstandard. Att hjälpa människor ur fattigdom handlar inte om fördelning, utan om att skapa tillväxt.
Det finns en stor forskningslitteratur som visar hur fattiga länder kan bli rika: öppenhet mot handel och investeringar, demokrati och stabila institutioner, rättssäkerhet och äganderätt, väl fungerande utbildningssystem. Den verkar Oxfam inte bry sig om. I stället fokuserar organisationen på symbolfrågor som inte kommer att göra mycket för minskad fattigdom. Ett exempel är skatterna på bolagsvinster och kapital. Kapitalinkomster utgör en mindre del av BNP och skatter på kapital kan aldrig svara för någon betydande del av skatteintäkterna. Däremot riskerar ökad beskattning av bolag att leda till lägre investeringar och därmed färre välbetalda jobb i u-länderna.
Oxfam verkar vara mer intresserade av att bekämpa rikedom än fattigdom, och mer intresserade av att få publicitet än att driva på för förändring som skulle göra verklig skillnad för världens fattiga. Det är beklagligt.
Världen är en ojämlik plats, och har så varit sedan den industriella revolutionen. Att ett fåtal personer kan äga lika mycket som världens fattigare halva hälften beror på att miljarder människor i världen inte har några tillgångar alls. Lyckligtvis minskar fattigdomen. Enligt Världsbanken har den extrema fattigdomen i världen fallit med tre fjärdedelar sedan 1980-talet. Samtidigt minskar analfabetism, hunger, barnarbete och spädbarnsdödlighet.
Oxfam hävdar att klyftorna mellan de som äger mycket och lite ökar, men den statistik de hänvisar till ”lutar sig på heroiska hypoteser och approximationer, av vilka inte alla är övertygande”, som ekonomen Thomas Piketty konstaterade i sin bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Det finns helt enkelt ingen tillförlitlig statistik över hur ojämlikheten i förmögenhet i världen har förändrats över tid.
Studier visar dock att ojämlikheten i inkomst minskar sedan några årtionden tillbaka. Detta beror på att länder som Kina och Indien har öppnat sig mot omvärlden och uppmuntrat privat företagsamhet. De växer nu snabbt och sluter sakta men säkert avståndet till den rika världen.
Den fattigdom som återstår i världen beror på dålig politik, korruption och fallerande institutioner. Det är inte praktiskt eller politiskt möjligt – eller ens önskvärt – med storskalig global omfördelning. Även om alla världens inkomster hade kunnat fördelas helt jämlikt skulle det ändå inte räcka för vad vi skulle betrakta som tillfredsställande levnadsstandard. Att hjälpa människor ur fattigdom handlar inte om fördelning, utan om att skapa tillväxt.
Det finns en stor forskningslitteratur som visar hur fattiga länder kan bli rika: öppenhet mot handel och investeringar, demokrati och stabila institutioner, rättssäkerhet och äganderätt, väl fungerande utbildningssystem. Den verkar Oxfam inte bry sig om. I stället fokuserar organisationen på symbolfrågor som inte kommer att göra mycket för minskad fattigdom. Ett exempel är skatterna på bolagsvinster och kapital. Kapitalinkomster utgör en mindre del av BNP och skatter på kapital kan aldrig svara för någon betydande del av skatteintäkterna. Däremot riskerar ökad beskattning av bolag att leda till lägre investeringar och därmed färre välbetalda jobb i u-länderna.
Oxfam verkar vara mer intresserade av att bekämpa rikedom än fattigdom, och mer intresserade av att få publicitet än att driva på för förändring som skulle göra verklig skillnad för världens fattiga. Det är beklagligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)