Kapitalism ger välstånd

Både en enkel jämförelse av världens länder och i princip all forskning bekräftar det som få har förnekat sedan murens fall: Mer kapitalism gör länder rikare och minskar fattigdomen.

Så fungerar ekonomisk frihet

Ekonomisk frihet är friheten att äga saker, inte betala så mycket skatt, handla med andra människor och länder och driva företag utan statliga restriktioner – i princip ett annat ord för kapitalism och marknadsekonomi. Ekonomisk frihet beskrivs tillsammans med social frihet som en av liberalismens två huvudingredienser. Det finns två index som betygsätter graden av ekonomisk frihet i världens länder.

Economic Freedom of the World sätter poäng på friheten inom fem kategorier (fritt översatt):

• Statens storlek
  
• Rättstat och äganderätt
  
• Frihet från inflation
  
• Frihandel
  
• Regleringar av kredit, arbetsmarknad och kommers

Index of Economic Freedom bedömer den ekonomiska friheten i tio kategorier:

• Kommersiell frihet
  
• Frihandel
  
• Frihet från skatter
  
• Statens storlek
  
• Frihet från inflation och priskontroller
  
• Frihet för utländska företag att investera
  
• Finanssektorns frihet
  
• Äganderätt
  
• Frihet från korruption
  
• Frihet på arbetsmarknaden

Ekonomisk frihet ger välstånd

Detta klassiska diagram som förekommer i varje upplaga av rapporten Economic Freedom of the World används ofta för att påvisa kopplingen mellan ekonomisk frihet och välstånd. Man delar in världens länder i fjärdedelar (kvartiler) efter ekonomisk frihet. Det visar sig att de mest fria länderna är rikast. För en svensk publik är diagrammet kanske mest bekant från Johan Norbergs bestseller Till världskapitalismens försvar.

Ett mer informativt diagram är ett där varje land motsvaras av en punkt. Ett antal länder har uteslutits ur diagrammet för att ge en mer rättvis bild: oljeländerna Ekvatorialguinea, Kuwait, Norge, Oman, Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Qatar, samt Luxemburg vars många utländska arbetare snedvrider statistiken.

En regressionsanalys visar att ungefär hälften av variationen i BNP per person i världen kan förklaras med att den ekonomiska friheten varierar. Det är ett tydligt resultat.

Källor: 2009 Index of Economic Freedom, CIA

Tack till Alltid varför för diagrammet, som jag har ändrat något. I diagrammet ovan är det lite grötigt vid de fattiga länderna; Alltid varförs diagram visar bättre att det finns ett samband mellan rikedom och frihet även i den gruppen.

Mer frihet – mindre fattigdom

Den fattigaste tiondelens inkomst i respektive land.

Diagrammet över de fattigas inkomst förmedlar samma tydliga budskap: de fattigaste i samhället har det betydligt bättre i mer ekonomiskt fria samhällen. Detta är som man kan förvänta sig eftersom forskningen är tydlig med att tillväxt minskar fattigdomen. (Adams 2004)

Även historien visar på ett starkt samband mellan ekonomisk frihet och fattigdom. De senaste tre decennierna har den extrema fattigdomen i världen minskat mer än någonsin tidigare, samtidigt som vi har sett den kanske största ökningen av ekonomisk frihet i historien.

Källor: Världsbanken, Economic Freedom of the World: 2009 Annual Report (snitt av 102 länder)

Tillväxt och ekonomisk frihet – en forskningsgenomgång

Standardinvändningen mot en sådan här analys är att korrelation inte är samma sak som kausalitet. Bara för att rikedom och ekonomisk frihet förekommer samtidigt behöver det inte betyda att det finns ett orsaksförhållande. Det är en korrekt invändning och förmodligen finns ett ett tvåvägsförhållande mellan ekonomisk frihet och rikedom: ekonomisk friheten ökar tillväxten och rikare människor sätter större värde på äganderätt, låg inflation och friheten att investera sina pengar som man vill.

Det finns en stor mängd forskning som har försökt bena ut detta orsaksförhållande. Man drar nytta av att det finns data för ekonomisk frihet från 1970-talet och framåt. Med betydligt mer avancerade analyser än den ovan undersöker man om det går att påvisa att ekonomisk frihet orsakar högre tillväxt. Svaret är ja.

de Haan och Sturm (1999) undersökte perioden 1975–1990 och drog slutsatsen att ökad ekonomisk frihet orsakar högre tillväxt; det verkade dock inte som att en redan hög nivå på ekonomisk frihet påverkade tillväxten.

Carlsson & Lundström (2001) undersökte hur den ekonomiska friheten under perioden 1970–1990 påverkade tillväxten 1975–1995 för 74 länder. Slutsatsen är att en poäng mer ekonomisk frihet på en tiogradig skala höjer tillväxten med 0,7 procentenheter. Carlsson & Lundström drar också slutsatsen att två aspekter av ekonomisk frihet – statens storlek och frihandel – verkar sänka tillväxten. De konstaterar dock att de flesta tidigare studier inte har dragit denna slutsats.

Berggren & Jordahl (2005) granskar Carlsson & Lundström (2001) och en närmare analys visar att frihandelns inverkan på tillväxten troligen är positiv samt att statens storlek inte har någon påverkan.

Bengoa & Sanchez-Robles (2003) studerar 18 länder i Latinamerika 1970–1999 och konstaterar att en högre ekonomisk frihet ökar mängden investeringar från utländska företag, något som i sin tur höjer tillväxten. De går också igenom tidigare forskning och konstaterar att det även finns ett direkt orsaksförhållande mellan ekonomisk frihet och tillväxt.

Heckelman (2000) erkänner att det finns en orsaksproblematik och använder en metod som kallas Grangerkausalitet för att utreda saken. Han går undersöker 147 länder för åren 1991–1997 och resultatet är tydligt: först kommer ekonomisk frihet, sedan tillväxt – inte tvärtom. För de olika komponenterna i ekonomisk frihet blir bilden mer svårtolkad, men analysen visar att varje komponent (med olika grad av osäkerhet) höjer tillväxten. På ett område hittades ett omvänt orsaksförhållande: tillväxt verkar höja statsutgifterna som andel av ekonomin.

Även Dawson (2003) använder Grangerkausalitet och kommer fram till att en hög nivå på ekonomisk frihet orsakar ekonomisk tillväxt. Dessutom finner han ett tvåvägssamband mellan förändringen i ekonomisk frihet och tillväxt. Liksom Hackelman (2000) finner Dawson att tillväxt ökar statsutgifternas andel av ekonomin. Dawson konstaterar också att det finns ett orsaksförhållande mellan politisk och ekonomisk frihet – först kommer demokrati, sedan kommer ekonomisk frihet.

Nelson & Singh (1998) undersökte 67 mycket fattiga länders tillväxt under 1970- och 80-talen. De kom fram till att både demokrati och ekonomisk frihet är bra för ekonomin. Ett land som höjer sin demokratipoäng med ett på en 14-gradig skala höjer den årliga tillväxten med 0,14 procentenheter. Tio poäng mer ekonomisk frihet på en hundragradig skala höjer tillväxten med 0,5 procentenheter.

Vega-Gordillo & Álvarex-Arce (2002) undersöker orsaksförhållandena mellan demokrati, ekonomisk frihet och tillväxt. De konstaterar att ekonomisk frihet och demokrati förstärker varandra, att ekonomisk frihet ökar tillväxten och att tillväxt ökar graden av demokrati. Effekten av tillväxt på ekonomisk frihet var inte signifikant. Man konstaterar också att demokrati ökar tillväxten, men att i den övriga forskningen är effekten oklar på detta område.

Khalil, Ellaboudy & Denzau (2007) skriver: "Våra empiriska resultat bekräftar det starka förhållande som många artiklar för fram mellan ekonomisk frihet och ekonomisk utveckling. Våra resultat bekräftade vårt antagande i vilket både äganderätt och ekonomisk frihet signifikant och positivt främjar ekonomisk tillväxt i OECD-länder."

I en kritisk artikel granskar Doucouliagos (2005) forskningen om ekonomisk tillväxt med hjälp av statistiska metoder. Han hävdar att hela området lider av en tendens att snedvrida resultaten så att den positiva effekten av ekonomisk frihet överdrivs. Enskilda forskare har inte gjort något fel, men litteraturen avviker från vad man kan förvänta sig om urvalen varit slumpmässiga. Men, betonar Doucouliagos, "[d]etta betyder inte att det inte finns någon ekonomisk frihet–ekonomisk tillväxt-koppling. Bevisen indikerar en positiv inverkan på ekonomisk tillväxt."

Sala-i-Martin (2002) summerar forskningen om ekonomisk tillväxt. Två slutsatser är: "Institutioner (såsom fria marknader, äganderätt och rule of law) är viktiga för tillväxten." "Mer öppna ekonomier tenderar att växa fortare."

Trots att världen är extremt komplex och trots att det finns berättigad kritik mot hur man mäter ekonomisk frihet och BNP så går det alltså att slå fast med stor säkerhet att mer ekonomisk frihet ger högre ekonomisk tillväxt. Forskningens budskap är tydligt: vi måste snabba på reformtakten för att kunna accelerera fattigdomsminskningen.

Som väntat blir resultaten något mer oklara när man undersöker i detalj vilka delar av ekonomisk frihet som främjar tillväxt. En del av meningen med ett index är ju att eventuella brister och osäkerheter i komponenterna som utgör indexet ska ta ut varandra. Men överlag är lärdomen från denna forskning otvivelaktig.

Litteratur

Adams, Richard H. (2004), "Economic Growth, Inequality and Poverty: Estimating the Growth Elasticity of Poverty", World Development 32 (12)

Bengoa, Marta & Sanchez-Robles, Blanca (2003), "Foreign direct investment, economic freedom and growth: new evidence from Latin America", European Journal of Political Economy 19

Berggren, Niclas & Jordahl, Henrik (2005), "Does Free Trade Really Reduce Growth? Further Testing Using the Economic Freedom Index", Public Choice 122 (1–2)

Carlsson, Fredrik & Lundström, Susanna (2001), "Economic Freedom and Growth: Decomposing the Effects", Göteborgs universitet, Working Paper in Economics nr 33

Dawson, John W. (2003), "Causality in the freedom–growth relationship", European Journal of Political Economy 19

Doucouliagos, Chris (2005), "Publication bias in the economic freedom and economic growth literature" i Roberts, Colin J. & Stanley, T. D., Meta-regression analysis: issues of publication bias in economics (Wiley-Blackwell)

de Haan, Jakob & Sturm, Jan-Egbert (1999), "On the relationship between economic freedom and economic growth", University of Groningen

Heckelman, Jac C. (2000), "Economic freedom and economic growth: a short-run causal investigation", Journal of Applied Economics 3 (1)

Khalil, Mahmoud, Ellaboudy, Shereef & Denzau, Arthur (2007), "The Institutions and Economic Development in the OECD", International Research Journal of Finance and Economics (12)

Nelson, Michael A. & Singh, Ram D. (1998), "Democracy, Economic Freedom, Fiscal Policy, and Growth in LDCs: A Fresh Look", Economic Development and Cultural Change 46 (4)

Sala-i-Martin, Xavier (2002), "15 Years of New Growth Economics: What Have We Learnt?", Columbia University Department of Economics Discussion Paper Series, nr. 0102-47

Vega-Gordillo, Manuel & Álvarex-Arce, José L. (2002), "The Chicken and the Egg: Economic Growth and Freedom", Círculo de Empresarios

Världen allt mer jämlik

I min rapport, med kritik av boken Marknadsmyter, som jag släppte i söndags visade jag att den relativa fattigdomen i världen har minskat något sedan 1981. Det vill säga ojämlikheten har minskat.

Jag har nu gjort om beräkningarna med andra siffror och resultatet blir att den relativa fattigdomen har minskat mer än mina första beräkningar visade. Detta påverkar dock inte rapportens slutsatser.

Daniel Ankarloo hävdar i sin bok Marknadsmyter att man bör mäta fattigdom som ett relativt mått (exempelvis 10 procent av genomsnittsinkomsten) i stället för som ett absolut mått (exempelvis en dollar om dagen). Resultatet blir att man studerar ojämlikhet och inte fattigdom.

I rapporten använde jag mig av Angus Maddisons BNP-data och justerade till 2005 års prisnivå med hjälp av Internationella valutafondens siffror. Diagrammet nedan visar hur den relativa fattigdomen utvecklades om man i stället använder Världsbankens BNP-siffror.

Den relativa fattigdomen har minskat mer eftersom världens genomsnittsinkomst enligt Världsbanken bara växte med 47 procent över perioden. Enligt Maddison ökade inkomsten med 54 procent. En högre snittinkomst medför större relativ fattigdom för de fattigaste.

Man bör notera att fattigdomssiffrorna mäter konsumtion och inte inkomst. Därför är det egentligen att jämföra äpplen och päron att jämföra fattigas konsumtion med världens inkomst. Men om vi bara tittar på utvecklingen över tid och inte stirrar oss blinda på den absoluta nivån på relativ fattigdom så blir jämförelsen förmodligen ganska korrekt.



Så här tolkar du diagrammet: Här visas hur stor andel som var "fattig" enligt fyra olika fattigdomsgränser. Vi följer den gula linjen. 1981 konsumerade 47 procent av världens befolkning för under 9 procent av världens medelinkomst. 2002 konsumerade 45 procent av världens befolkning för under 9 procent av världens medelinkomst. Den relativa fattigdomen har alltså minskat.

En del av den lila fattigdomsgränsen bygger på en kvalificerad gissning för fattigdomsutvecklingen 2005–2008.

Den som liksom undertecknad har en ännu ej diagnostiserad böjning för Excel kan ladda ned all spännande statistik här. Det är samma Excelfil som lades upp tidigare men med dessa nya uppgifter och dessutom mer pedagogisk.