I dag skriver jag om befolkningsökning och global utveckling på Expressens debattsida. Debattartikeln bygger på Timbrorapporten En helt ny värld: Mänskliga framsteg i globaliseringens tidevarv, som i sin tur är en uppdatering av mitt bidrag till antologin Globaliseringens triumf? (Timbro, 2011). Debattartikeln:
Anders Wijkman, ordförande för Romklubben, oroar sig för världens ökande befolkning. Romklubben är mest känd för att 1972 ha gett ut boken "Tillväxtens gränser" som förutspådde miljökatastrofer, kollapsande industriproduktion och massvält. Vi vet nu att de hade fel. Klubben verkar dock inkapabel att lära av gamla misstag och förutspår 40 år senare återigen stora problem med matförsörjningen.
Självklart kan det låta skrämmande att Nigeria tros ha 900 miljoner invånare år 2100 och Uganda 200 miljoner. Men det Anders Wijkman glömmer är att den största befolkningstillväxten redan ligger bakom oss. Den procentuella befolkningsökningen i världen har kontinuerligt minskat de senaste 25 åren.
Under 1900-talets andra halva växte befolkningen med i snitt 1,8 procent per år. Enligt FN:s prognos blir befolkningstillväxten 2000-2050 hälften så stor: 0,9 procent per år. Under perioden 2050-2100 spås tillväxten bara bli 0,3 procent. Dessa siffror är högre än vad FN tidigare trott, men det beror delvis på att dödligheten tros minska. Prognosen för medellivslängden har därför skrivits upp.
Tvärtemot vad Anders Wijkmans teorier säger har hög befolkningstillväxt gått hand i hand med allt bättre liv för allt fler människor under de senaste decennierna. Tack vare statistik från FN, Världsbanken och andra internationella organisationer kan ingen längre förneka att utvecklingen överlag går åt rätt håll. Fattigdomen minskar, hälsan förbättras och allt fler går i skolan.
Den uppdaterade versionen av Timbro-rapporten "En helt ny värld: Mänskliga framsteg i globaliseringens tidevarv", som publiceras i dag, visar att den goda utvecklingen har fortsatt. Ny statistik har också blivit tillgänglig. Världsbanken beräknar nu att millenniemålet om att halvera fattigdomen mellan 1990 och 2015 nåddes redan 2010. FN:s livsmedelsorgan FAO har dessutom backat från sina uppgifter om att antalet hungriga nådde rekordhöga en miljard 2009.
Enligt de nya siffrorna har hungern minskat med en tredjedel sedan 1990. Fattigdoms- och hungerminskningen var möjlig tack vare historiskt hög ekonomisk tillväxt. Aldrig tidigare har så många människor upplevt så snabb ekonomisk utveckling som under 2000-talets första decennium.
Tillväxten är ingen slump utan beror på ett reformarbete som pågått sedan 1970-talet.
1978 började Kina överge Maos misslyckade socialism och förvandlades under de 35 åren sedan dess till dagens ekonomiska stormakt. Motsvarande skedde i Indien 1991: tullarna sänktes och företagen fick större frihet. Även i Afrika och Latinamerika har den ekonomiska politiken förbättrats.
Eftersom rikare länder oftare är demokratier är det inte förvånande att så olika stater som Brasilien, Sydkorea, Zambia och Indonesien demokratiserats under de senaste 30 åren. Sedan 1980-talet har andelen människor som bor i demokratier ökat från en tredjedel till över hälften. Det finns inget oomtvistat exempel på att två demokratier krigat mot varandra. Därför har demokratiseringen sannolikt bidragit till att dödstalet i krig beräknas ha minskat med 95 procent sedan kalla kriget.
Också på hälsoområdet ser det ljusare ut. Medellivslängden slår rekord varje år och är nu 70 år i världen. Exempelvis har Indonesiens medellivslängd ökat från 45 till 69 år sedan 1960.
Dessutom går fler och fler barn i skolan. I hela världen utom Afrika söder om Sahara går minst nio av tio barn i grundskola. I Afrika söder om Sahara är andelen bara 76 procent, vilket fortfarande är en dubblering jämfört med 1970-talet.
Allt tyder på att världen även i framtiden kommer att bli en allt bättre plats att leva på. De flesta utvecklingsländer växer ekonomiskt i god takt. Särskilt glädjande är det att många afrikanska länder snabbt blir rikare. För att utvecklingen ska fortsätta behöver vi bättre institutioner, mer handel och migration och ekonomisk tillväxt för de fattigaste. Då spelar det ingen roll om vi är 7 eller 11 miljarder på jorden.
30 september 2013
20 september 2013
Fördelningseffekter av utbudsrestriktioner på bostadsmarknaden
I dag skriver jag på DN Debatt tillsammans med Daniel Jahnson och Stefan Fölster med anledning av Reforminstitutets nya rapport.
Rapporten heter Fördelningseffekter av utbudsrestriktioner på bostadsmarknaden.
Resonemanget är i grunden följande:
Rapporten heter Fördelningseffekter av utbudsrestriktioner på bostadsmarknaden.
Resonemanget är i grunden följande:
- Regleringar av bostadsbyggandet håller nere utbudet på bostäder.
- Om byggandet hade varit lika stort som i Finland (som har färre regleringar) hade antalet bostäder varit 15 procent större.
- Priserna på bostäder hade då varit cirka 30 procent lägre.
- Sveriges bostäder är värda 972 miljarder mer än de hade varit om byggandet hade varit på finsk nivå. Det är en överföring till dem som äger bostäder från dem som inte gör det.
18 september 2013
Räkna ut ditt femte jobbskatteavdrag
I dag blev det femte jobbskatteavdragets utformning offentligt. Här kan du räkna ut exakt hur mycket din skatt sänks. Beräkningen bygger på 2013 års kommunalskattesatser.
10 september 2013
60 år senare: Förenklad bild av CIA-kupp i Iran
I veckans upplaga av Frivärld Magasin skriver jag om statskuppen i Iran 1953 när premiärministern Mohammad Mosaddeq störtades och shah Reza Pahlavi blev envåldshärskare. Jag vill nyansera bilden av kuppen och peka på frågetecken kring hur stor CIA:s inblandning var och hur demokratisk Mosaddeq var.
03 september 2013
Saco-genomgång av svensk forskning visar att höga minimilöner är ett problem
Den nya Saco-rapporten Ungdomsarbetslöshet – Mått, orsaker och politik har ett intressant avsnitt som går igenom den svenska forskningen om minimilönernas inverkan på ungdomsarbetslösheten:
Edin och Holmlund (1994) och Östros (1994) finner att stora minimilönehöjningar för ungdomar under 1970-talet bidrog till minskad efterfrågan på ung arbetskraft. Skedinger (2006) studerar effekten av höjda reala minimilöner på sysselsättningen i hotell- och restaurangbranschen 1979-1999 och finner negativa sysselsättningseffekter. En senare studie av Skedinger (2011) för detaljhandeln visar att ökningar av de reala minimilönerna medförde att betydligt fler anställda som berördes av minimilönehöjningarna lämnade sina anställningar 2001-2005 (frivilligt eller ofrivilligt) jämfört med en kontrollgrupp med något högre löner. Samtidigt minskade separationssannolikheten bland anställda med något högre lön. Det tyder på att arbetsgivare ersatte mindre produktiv arbetskraft med mer produktiv arbetskraft.
Med tanke på de blandade internationella resultaten och de få svenska studierna är det svårt att bilda sig en säker uppfattning. Forslund med flera (2012) drar slutsatsen att ”minimilönerna skulle kunna vara ett hinder för vissa lågproduktiva grupper att etablera sig på arbetsmarknaden” (s 20) och både Konjunkturinstitutet (2010) och Skedinger (2007) drar slutsatsen att de empiriska studierna i de flesta fallen visar på en negativ effekt på sysselsättningen av höjda minimilöner. De negativa effekterna överväger vid en hög nivå på minimilönerna.
Förändringar i minimilönerna under de senaste 10-15 åren
Förändringar i minimilönerna under de senaste 10-15 åren Nordström Skans (2009) bedömer att höjda minimilöner inom hotell- och restaurangsektorn samt inom detaljhandeln kan ha bidragit till den ökande ungdomsarbetslösheten. Argument som stödjer denna slutsats kan hämtas från Konjunkturinstitutet (2010) som analyserar minimilönerna. Resultaten visar för det första att lönespridningen i den nedre delen av lönefördelningen i Sverige är liten i ett internationellt perspektiv, vilket riskerar att stänga ute lågutbildade och andra svaga grupper på arbetsmarknaden. (s. 30–31, min fetstil)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)