Krönika: Tvinga facket att släppa fram enkla jobb

Publicerad i slutet av december och början av januari i Örnsköldsviks Allehanda, Västerbottens-Kuriren, Kristianstadsbladet, Bohusläningen, Norran och Dalarnas Tidningar.

Sveriges arbetsmarknad står inför stora utmaningar. Enligt Migrationsverkets senaste prognos kommer 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Baserat på det har Statistiska centralbyrån gjort en inofficiell befolkningsprognos som jag har begärt ut. Prognosen visar att Sveriges demografi förändras snabbt. 2021 kommer Sverige att ha 11 miljoner invånare varav 2,5 miljoner födda utomlands, motsvarande 23 procent. År 2000 var andelen 11 procent och i år 17 procent. Asylsökande räknas med i befolkningen först när de fått uppehållstillstånd, så en stor del av den framtida ökningen består av människor som redan befinner sig i Sverige.

Nu måste Sveriges integrationspolitik förändras i grunden. Enligt en analys från Internationella valutafonden (IMF) kommer arbetslösheten att stiga med mer än en procentenhet om inte integrationen blir bättre än den varit historiskt. IMF pekar särskilt ut höga kollektivavtalade minimilöner som ett problem för att få in invandrare i jobb. Detsamma säger OECD och Finanspolitiska rådet, bland andra. ”Inträde på arbetsmarknaden och lägstalöner är inte riktigt konstruerade för den situation vi nu lever i”, konstaterade Migrationsverkets generaldirektör i september.

I grunden är det enkelt: Företag anställer bara om arbetstagaren producerar för mer än vad hen kostar. Höga lägstalöner gör att många blir olönsamma att anställa.

Regeringen har hittills svarat med klyschor som att Sverige ska konkurrera med kunskap och utbildning och inte med låga löner. Men det finns förstås ingen motsättning mellan att ha en högteknologisk sektor med högutbildade arbetare och samtidigt en sektor med enkla jobb så att inte lågutbildade behöver gå arbetslösa. Då kan infödda och utlandsfödda komplettera varandra på arbetsmarknaden, till gagn för båda grupperna.

En genomsnittlig svensk har tolv års utbildning, medan utbildningsnivån i Syrien bara motsvarar sju års skolgång i snitt. Den nyligen släppta Långtidsutredningen dokumenterar stora skillnader i läs- och räknefärdigheter mellan vuxna infödda och invandrare. Gapet var så stort att det förklarar hela skillnaden i sysselsättningsgrad. Det tyder på att det inte är diskriminering eller dålig matchning som är det stora problemet, utan att många invandrare inte är anställningsbara till nuvarande löner.

Även om Sverige hade världens bästa utbildningssystem – vilket som bekant inte är fallet – är det inte möjligt att lyfta alla flyktingar till svensk utbildningsnivå. Modern forskning visar vikten av tidig inlärning. Lågkvalificerade jobb är enda sättet att förhindra ett stort antal flyktingar hamnar i utanförskap.

Politikerna måste ta sitt ansvar och begränsa fackföreningarnas möjlighet att ta till stridsåtgärder för att driva igenom kollektivavtalens minimilöner, eller åtminstone att med hot om lagstiftning förmå facken att släppa fram låglönejobb. Annars väntar stigande arbetslöshet och ökande kostnader för bidrag.

Krönika: Sänkta arbetsgivaravgifter en felprioritering

Denna krönika (skriven för Liberala nyhetsbyrån) publicerades i början av september i Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Kristianstadsbladet, Hallandsposten, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Eskilstuna-Kuriren och Norran:

Hur blir det fler jobb genom att dubblera skatten på att anställa unga? Det var en favoritreplik för alla som var aktiva i allianspartiernas ungdomsförbund under debatter på skolor inför valet förra året. Arbetsgivaravgifterna för ungdomar var den i kronor största skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna de senaste två valen.

Arbetsgivaravgifterna för unga halverades 2007 efter den borgerliga valsegern. Vid halvårsskiftet 2016 kommer den rödgröna regeringen ha återställt dem till den normala nivån på arbetsgivaravgifter. Förhoppningsvis innebär det slutet på en snart tioårig politisk följetong. Nedsättningen var en felprioritering från början och allianspartierna bör i sina budgetmotioner acceptera den rödgröna återställningen. Därmed inte sagt att den rödgröna budgeten är bättre: att höja skatten och lägga pengarna på tveksamma arbetsmarknadsåtgärder är ännu värre.

Socialavgiftssänkningen genomfördes som en jobbåtgärd och har enligt en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) lett till mellan 6 000 och 10 000 fler jobb. Det gäller dock troligen bara på kort sikt. På lång sikt lär fackföreningarna ta löneutrymmet i anspråk och då är det lika dyrt att anställa som tidigare. Då blir det inte heller någon ökad efterfrågan på arbetskraft.

Möjligen kan åtgärden omfördela arbetslöshet från unga till äldre, men frågan är om det är önskvärt om man vill hjälpa svaga grupper på arbetsmarknaden. Många personer som är yngre än 25 är medelklassungdomar med stort kontaktnät samtidigt som det bland dem som är äldre än 25 exempelvis finns lågutbildade flyktingar.

Exemplet med arbetsgivaravgifterna visar att det i regel är svårt att sänka arbetslösheten utan att ändra hur arbetsmarknaden fungerar. Politikerna genomför ofta åtgärder som ska ”skapa jobb”: vägbyggen, utbildningssatsningar, främjande av investeringar. Dessa åtgärder gör att arbetarna kan producera mer och bidrar till tillväxten, men enligt ekonomisk teori skapar de flesta sådana åtgärder noll nya jobb.

Förklaringen är att varje gång arbetskraften blir mer produktiv kräver fackföreningarna motsvarande belopp i löneökning. Då blir det inte mer lönsamt för företagen att anställa och arbetslösheten sjunker inte.

Kärnan i en politik för lägre arbetslöshet måste därför vara att minska fackföreningarnas makt att sätta så höga löner att en del inte blir anställningsbara. Eftersom detta är politiskt känsligt försöker politikerna sänka kostnaderna för att anställa på andra sätt, exempelvis genom skatteåtgärder. Men detta är alltså i regel dömt att misslyckas.

Alliansen bör utforma en skattepolitik med enkelhet och tillväxt som mål i stället för riktade skattesänkningar som gör skattesystemet svåröverskådligt. De borgerliga partierna bör därför släppa sin käpphäst om arbetsgivaravgifterna för unga och prioritera att sänka andra skatter – exempelvis kapitalinkomstskatten som är en straffskatt på sparande, eller värnskatten på höga inkomster.

Saco-genomgång av svensk forskning visar att höga minimilöner är ett problem

Den nya Saco-rapporten Ungdomsarbetslöshet – Mått, orsaker och politik har ett intressant avsnitt som går igenom den svenska forskningen om minimilönernas inverkan på ungdomsarbetslösheten:

Edin och Holmlund (1994) och Östros (1994) finner att stora minimilönehöjningar för ungdomar under 1970-talet bidrog till minskad efterfrågan på ung arbetskraft. Skedinger (2006) studerar effekten av höjda reala minimilöner på sysselsättningen i hotell- och restaurangbranschen 1979-1999 och finner negativa sysselsättningseffekter. En senare studie av Skedinger (2011) för detaljhandeln visar att ökningar av de reala minimilönerna medförde att betydligt fler anställda som berördes av minimilönehöjningarna lämnade sina anställningar 2001-2005 (frivilligt eller ofrivilligt) jämfört med en kontrollgrupp med något högre löner. Samtidigt minskade separationssannolikheten bland anställda med något högre lön. Det tyder på att arbetsgivare ersatte mindre produktiv arbetskraft med mer produktiv arbetskraft.

Med tanke på de blandade internationella resultaten och de få svenska studierna är det svårt att bilda sig en säker uppfattning. Forslund med flera (2012) drar slutsatsen att ”minimilönerna skulle kunna vara ett hinder för vissa lågproduktiva grupper att etablera sig på arbetsmarknaden” (s 20) och både Konjunkturinstitutet (2010) och Skedinger (2007) drar slutsatsen att de empiriska studierna i de flesta fallen visar på en negativ effekt på sysselsättningen av höjda minimilöner. De negativa effekterna överväger vid en hög nivå på minimilönerna.

Förändringar i minimilönerna under de senaste 10-15 åren

Förändringar i minimilönerna under de senaste 10-15 åren Nordström Skans (2009) bedömer att höjda minimilöner inom hotell- och restaurangsektorn samt inom detaljhandeln kan ha bidragit till den ökande ungdomsarbetslösheten. Argument som stödjer denna slutsats kan hämtas från Konjunkturinstitutet (2010) som analyserar minimilönerna. Resultaten visar för det första att lönespridningen i den nedre delen av lönefördelningen i Sverige är liten i ett internationellt perspektiv, vilket riskerar att stänga ute lågutbildade och andra svaga grupper på arbetsmarknaden. (s. 30–31, min fetstil)

Positivt att V vill kunna sänka lönerna

Vänsterpartiet argumenterar i sin budgetmotion i dag för att höja Riksbankens inflationsmål från 2 till 3 procent. Detta är en legitim diskussion – om man tror på keynesiansk ekonomisk teori – och det är positivt att Vänsterpartiet i viss mån för ett vetenskapligt resonemang om inflationsmålet.

Olivier Blanchard skapade uppmärksamhet när han föreslog ett högre inflationsmål med argumentet att det ger en centralbank större möjlighet att sänka styrräntan i dåliga tider. Det är också detta skäl Vänsterpartiet anför.

Paul Krugman, känd Bushkritiker och kolumnist i vänsterliberala New York Times, påpekar att det finns ett annat argument för högre inflationsmål: fackföreningar och anställda går sällan med på en sänkning av de nominella lönerna. Så om inflationen är 2 procent kan reallönerna falla med högst 2 procent. Men det är ofta inte tillräckligt. I en lågkonjunktur vill man ju öka efterfrågan på arbetskraft genom att göra arbetskraften billigare. Om lönerna inte faller tillräckligt stiger arbetslösheten.

Vänsterpartiets förslag skulle enligt Krugman alltså göra så att lönerna (i reala termer) faller mer i lågkonjunktur. Då stiger arbetslösheten inte lika mycket.

Undertecknad är dock skeptisk till ett höjt inflationsmål. För det första för att eurozonen och (sedan tidigare i år) USA har ett inflationsmål på 2 procent. Om Sveriges mål är 3 procent innebär det att kronan kontinuerligt kommer att tappa i värde så länge skillnaden i inflation består.

För det andra eftersom det är bättre att göra något åt problemet med trögrörliga löner direkt i stället för att gå omvägen via inflation och därigenom "lura" arbetarna att acceptera lägre löner. Läs mer om detta i denna MUF-rapport.

Trots det är det bra att Vänsterpartiet på detta sätt, om än oavsiktligt, lyfter frågan om sänkta löner.

SR | HD | SvD 1 | SvD 2 | SvD 3 | DN