Vänsterpartiet argumenterar i sin budgetmotion i dag för att höja Riksbankens inflationsmål från 2 till 3 procent. Detta är en legitim diskussion – om man tror på keynesiansk ekonomisk teori – och det är positivt att Vänsterpartiet i viss mån för ett vetenskapligt resonemang om inflationsmålet.
Olivier Blanchard skapade uppmärksamhet när han föreslog ett högre inflationsmål med argumentet att det ger en centralbank större möjlighet att sänka styrräntan i dåliga tider. Det är också detta skäl Vänsterpartiet anför.
Paul Krugman, känd Bushkritiker och kolumnist i vänsterliberala New York Times, påpekar att det finns ett annat argument för högre inflationsmål: fackföreningar och anställda går sällan med på en sänkning av de nominella lönerna. Så om inflationen är 2 procent kan reallönerna falla med högst 2 procent. Men det är ofta inte tillräckligt. I en lågkonjunktur vill man ju öka efterfrågan på arbetskraft genom att göra arbetskraften billigare. Om lönerna inte faller tillräckligt stiger arbetslösheten.
Vänsterpartiets förslag skulle enligt Krugman alltså göra så att lönerna (i reala termer) faller mer i lågkonjunktur. Då stiger arbetslösheten inte lika mycket.
Undertecknad är dock skeptisk till ett höjt inflationsmål. För det första för att eurozonen och (sedan tidigare i år) USA har ett inflationsmål på 2 procent. Om Sveriges mål är 3 procent innebär det att kronan kontinuerligt kommer att tappa i värde så länge skillnaden i inflation består.
För det andra eftersom det är bättre att göra något åt problemet med trögrörliga löner direkt i stället för att gå omvägen via inflation och därigenom "lura" arbetarna att acceptera lägre löner. Läs mer om detta i denna MUF-rapport.
Trots det är det bra att Vänsterpartiet på detta sätt, om än oavsiktligt, lyfter frågan om sänkta löner.
SR | HD | SvD 1 | SvD 2 | SvD 3 | DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.