Coronavirusets spridning ställer beslutsfattarna inför svåra avvägningar mellan risken för dödsfall och risken för stor skada på samhällsekonomin. Här gör jag några överslagsberäkningar av hur folkhälsan och BNP påverkas av epidemin. En slutsats är att kostnaderna riskerar att bli stora hur politikerna än agerar.
Dessa antaganden kan diskuteras, och förmodligen är de väl pessimistiska. Imperial College-studien har kritiserats för att överskatta dödligheten eftersom många smittade aldrig testas, och om samhället är framgångsrikt i att skydda riskgrupper kommer färre av dem att smittas.
Givet antagandena ser den sammanlagda effekten ut så här:
Källa: Ferguson m.fl. (2020), SCB, egna beräkningar
* Räknas ut som antal dödsfall × återstående levnadsår / 2.
** Räknas ut som coronadödlighet × befolkning × 50 %.
1,3 procent av de smittade antas avlida, alltså 0,65 procent av hela befolkningen. Det motsvarar 68 000 individer. Dessa hade i genomsnitt haft sju år kvar i livet, så totalt förloras ungefär en halv miljon levnadsår. Siffrorna kan jämföras med beräkningen av Mats Bergman vid Södertörns högskola, som antar att 70 procent smittas.
Sveriges medellivslängd skulle i år bli 76 år i stället för 82 år. Det motsvarar en återgång till medellivslängden runt 1980, eller samma nivå som Brasilien i dag. (I denna beräkning beaktas inte att de avlidna sannolikt har lägre återstående livslängd.)
Observera att det är stor skillnad mellan tillfälligt låg medellivslängd och en permanent sänkning. Medellivslängden sammanfattar dödlighetstalen i en befolkning under ett år. Ett barn som föds i år och som under hela livet utsätts för de dödsrisker som gäller de olika åldersgrupperna 2020 skulle i snitt leva i 76 år – jämfört med 82 år om coronaepidemin aldrig hade inträffat. Jämför beräkningarna av Martin Kolk vid Institutet för framtidsstudier.
Källa: Konjunkturinstitutet, egna beräkningar
Denna prognos är mer pessimistisk än exempelvis den som Goldman Sachs gjort för USA, där årets tillväxt beräknas till –4 procent. Samtidigt är det högst tänkbart att coronakrisen kommer att orsaka en permanent skada på ekonomin. Om många företag lägger ned förloras kapital i form av kundkontakter, band mellan arbetsgivare och anställda med mera.
Den ekonomiska nedgången kan ganska enkelt värderas till 850 miljarder kronor, alltså storleken på produktionsbortfallet. Egentligen borde man dra av värdet av ökad fritid när antalet arbetade timmar minskar, men i nuvarande läge har ökad fritid knappast något större värde. Utsläppen minskar också, men det är en liten post på det stora hela. Om vi antar att koldioxidutsläppen följer ekonomin minskar de med ungefär 9 miljoner ton, vilket om de prissätts till samma värde som koldioxidskatten motsvarar 10 miljarder kronor.
Nu kommer vi till den svåra biten. Hur värderar man ett liv? Det kan man inte, förstås, men man kan värdera ett statistiskt liv. Det görs till exempel när Trafikverket utvärderar trafiksäkerhetssatsningar och när Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket bedömer om nya mediciner är kostnadseffektiva. Samhällets resurser är begränsade och det finns en punkt när det är för dyrt att köpa en ny medicin eller bygga ett till mitträcke.
I dessa sammanhang brukar man prata om kvalitetsjusterade levnadsår (QALY). Idén är att ett levnadsår är mer värt om det levs i full hälsa. En rimlig värdering av ett QALY är ungefär en miljon kronor, och jag antar att det går 0,7 QALY på ett levnadsår (detta verkar vara oberoende av ålder, se tabell 3 här). Med denna värdering kostar 459 000 förlorade levnadsår samhället 320 miljarder kronor.
För varje politisk åtgärd måste man väga de ekonomiska och de folkhälsomässiga aspekterna, ungefär i linje med den metod jag skissat här. Det behövs input från många olika typer av experter, men i slutändan är det ett politiskt beslut, som statsvetaren Jonas Hinnfors har påpekat.
Folkhälsan
För att räkna ut hur folkhälsan påverkas gör jag några antaganden:- Hälften av befolkningen smittas.
- Dödligheten bland de smittade i olika åldersgrupper hämtas från en studie från Imperial College.
- De avlidna antas ha hälften så lång återstående livslängd som snittet i sin åldersgrupp, eftersom vi vet att de med underliggande sjukdomar har högre risk. En person i 70-årsåldern kan förvänta sig 12,6 ytterligare år i livet, men jag antar att detta är 6,3 år för de som avlider av infektionen.
Dessa antaganden kan diskuteras, och förmodligen är de väl pessimistiska. Imperial College-studien har kritiserats för att överskatta dödligheten eftersom många smittade aldrig testas, och om samhället är framgångsrikt i att skydda riskgrupper kommer färre av dem att smittas.
Givet antagandena ser den sammanlagda effekten ut så här:
* Räknas ut som antal dödsfall × återstående levnadsår / 2.
** Räknas ut som coronadödlighet × befolkning × 50 %.
1,3 procent av de smittade antas avlida, alltså 0,65 procent av hela befolkningen. Det motsvarar 68 000 individer. Dessa hade i genomsnitt haft sju år kvar i livet, så totalt förloras ungefär en halv miljon levnadsår. Siffrorna kan jämföras med beräkningen av Mats Bergman vid Södertörns högskola, som antar att 70 procent smittas.
Sveriges medellivslängd skulle i år bli 76 år i stället för 82 år. Det motsvarar en återgång till medellivslängden runt 1980, eller samma nivå som Brasilien i dag. (I denna beräkning beaktas inte att de avlidna sannolikt har lägre återstående livslängd.)
Observera att det är stor skillnad mellan tillfälligt låg medellivslängd och en permanent sänkning. Medellivslängden sammanfattar dödlighetstalen i en befolkning under ett år. Ett barn som föds i år och som under hela livet utsätts för de dödsrisker som gäller de olika åldersgrupperna 2020 skulle i snitt leva i 76 år – jämfört med 82 år om coronaepidemin aldrig hade inträffat. Jämför beräkningarna av Martin Kolk vid Institutet för framtidsstudier.
Ekonomin
Effekterna på samhällsekonomin är ännu svårare att uppskatta. Ännu finns inga aktuella prognoser för Sveriges ekonomi. Som ett räkneexempel kan vi anta att scenario där Sveriges ekonomi blir 10 procent mindre i år, 5 procent mindre 2021 och 2 procent mindre 2022, för att sedan återgå till den nivå som hade nåtts utan epidemin. Det totala BNP-bortfallet blir då 850 miljarder kronor:
Källa: Konjunkturinstitutet, egna beräkningar
Denna prognos är mer pessimistisk än exempelvis den som Goldman Sachs gjort för USA, där årets tillväxt beräknas till –4 procent. Samtidigt är det högst tänkbart att coronakrisen kommer att orsaka en permanent skada på ekonomin. Om många företag lägger ned förloras kapital i form av kundkontakter, band mellan arbetsgivare och anställda med mera.
Samhällsekonomisk analys
Vad kostar coronakrisen det svenska samhället, givet antagandena ovan? För att kunna sätta en prislapp måste vi välja en enhet. Standard är att mäta i kronor. Det betyder inte att det bara är pengar som spelar roll, utan en metod att värdesätta olika storheter.Den ekonomiska nedgången kan ganska enkelt värderas till 850 miljarder kronor, alltså storleken på produktionsbortfallet. Egentligen borde man dra av värdet av ökad fritid när antalet arbetade timmar minskar, men i nuvarande läge har ökad fritid knappast något större värde. Utsläppen minskar också, men det är en liten post på det stora hela. Om vi antar att koldioxidutsläppen följer ekonomin minskar de med ungefär 9 miljoner ton, vilket om de prissätts till samma värde som koldioxidskatten motsvarar 10 miljarder kronor.
Nu kommer vi till den svåra biten. Hur värderar man ett liv? Det kan man inte, förstås, men man kan värdera ett statistiskt liv. Det görs till exempel när Trafikverket utvärderar trafiksäkerhetssatsningar och när Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket bedömer om nya mediciner är kostnadseffektiva. Samhällets resurser är begränsade och det finns en punkt när det är för dyrt att köpa en ny medicin eller bygga ett till mitträcke.
I dessa sammanhang brukar man prata om kvalitetsjusterade levnadsår (QALY). Idén är att ett levnadsår är mer värt om det levs i full hälsa. En rimlig värdering av ett QALY är ungefär en miljon kronor, och jag antar att det går 0,7 QALY på ett levnadsår (detta verkar vara oberoende av ålder, se tabell 3 här). Med denna värdering kostar 459 000 förlorade levnadsår samhället 320 miljarder kronor.
Slutsatser
Min grova räkneövning indikerar alltså att de ekonomiska konsekvenserna av coronaviruset kan vara större än folkhälsokonsekvenserna. Det är dock svårt att dra policyslutsatser av detta. De politiska åtgärderna kan påverka händelseutvecklingen på marginalen. Många svenskar kommer att smittas oavsett vad myndigheterna gör, och den ekonomiska nedgången blir nog kraftig även om samhället skulle återgå till det normala i morgon, på grund av den skada som redan skett och på grund av de åtgärder som vidtas i andra länder.För varje politisk åtgärd måste man väga de ekonomiska och de folkhälsomässiga aspekterna, ungefär i linje med den metod jag skissat här. Det behövs input från många olika typer av experter, men i slutändan är det ett politiskt beslut, som statsvetaren Jonas Hinnfors har påpekat.