Norberg refererar mig när jag konstaterar att enligt Ankarloo hade Sverige högre tillväxt 2005 (7 900 kr – 2,9 procent) än 1964 (7 200 kr – 6 procent). Han konstaterar också att enligt det sätt Ankarloo vill räkna tillväxt så har Italien högre tillväxt än Kina, ett påstående vi knappast känner igen oss i.
Ankarloo hävdar tydligen i sin bok att eftersom han inte kan påvisa något samband mellan ekonomisk frihet och BNP per capita bland de rikaste länderna så finns det inte.
För det första är industriländerna en ganska homogen grupp och skillnaderna mellan dem är inte så stora. Inkluderar man utvecklingsländerna i analysen blir dock sambandet mycket tydligt. Låt mig gissa att Ankarloo då har synpunkter på måttet "ekonomisk frihet".
För det andra är det några industriländer som har liberaliserat nyligen och sedan dess upplevt relativt hög tillväxt, men ännu inte klättrat i välståndsligan. Australien och Nya Zeeland kan vara exempel på detta.
Johan Norberg avslöjar att dr Ankarloo fortfarande i boken erkänner att han inte förstår hur världens BNP per capita blir högre om den köpkraftsjusteras. Detta förklarade jag redan i min kritik av rapporten. Eftersom de flesta länder i världen har lägre priser än USA blir världens BNP per capita högre om den ska justeras till det högre prisläget i USA.
Forskarna och de flesta politiker är i princip redan överens – tillväxt är bra, fria marknader ger högre tillväxt och vi har haft hög tillväxt det senaste halvseklet tack vare relativt fria marknader. Kvar och stretar emot står en allt mer desperat grupp vänsterintellektuella.
Uppdatering 6 maj: Här finns Norbergs artikel i Nyliberalen