Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet den 28 februari 2017.
För varje hundralapp en höginkomsttagare tjänar betalar man i dag 60 kronor i inkomstskatt. Det är högst i världen. Men fler skatter påverkar hur mycket man vill jobba. Arbetsgivaravgifter gör att företagen inte kan betala lika höga löner. Dessutom betalar man moms på det man köper, och bensinskatt och andra punktskatter.
Räknar vi in alla de här skatterna får vi fram den effektiva marginalskatten. Här sticker Sverige ut med högre nivåer än alla andra EU-länder.
I undersökningen ”Världens högsta marginalskatt” jämför vi 31 länder och Sverige kommer ut som sämst. Den genomsnittliga effektiva marginalskatten är 58 procent – Sverige har 75 procent. Det är betydligt högre än många jämförbara länder. En läkare som tjänar 55 000 kronor i Sverige före skatt och tar på sig ett jourpass som kostar arbetsgivaren 1 000 kronor får bara behålla 250 kronor efter att alla skatter är betalda. I Danmark får en höginkomsttagare behålla 340 kronor. I Norge får en höginkomsttagare behålla nästan 50 procent mer av en löneökning än i Sverige. I Tyskland, Storbritannien och Nederländerna får höginkomsttagare behålla så mycket som 60–70 procent mer än här.
Marginalskatterna har också stigit i Sverige. Sedan skattereformen 1990 har den högsta inkomstskattesatsen ökat med 10 procentenheter. Förra året höjde regeringen skatterna igen och nu flaggar kommunerna för att kommunalskatterna kommer att öka. Det behövs ett skattesänkarinitativ i riksdagen. Tyvärr är det parti som har den mest långtgående politiken i dag inte tillräckligt radikalt. Om Liberalerna, som vill avskaffa värnskatten och jobbskatteavdragets utfasning, skulle få igenom sin politik skulle det bara förflytta Sverige på marginalen, från en förstaplats till en femteplats i vår rankning.
Kalla vindar blåser för dem som vill arbeta sig till en bättre framtid i Sverige. Effekten är också att människor blir mindre sugna att göra just det. De jobbar hellre svart, tar semester och skatteplanerar. Det blir mer lönsamt med olika former av sidojobb som till exempel att hyra ut sin bostad på Airbnb.
Regeringen motiverar nu människor att söka sig ut till fritidshusen och bort till andra länder. Men det finns ett sätt att komma ur fällan. Avskaffar Magdalena Andersson den statliga inkomstskatten och jobbskatteavdragets utfasning skulle Sverige uppnå en mer normal skattenivå. Den effektiva marginalskatten skulle då bli lika hög som snittet i vår undersökning. Det skulle inte bara vara moraliskt rätt för alla de människor som jobbar extra, det skulle också minska svartarbetet och viljan att bli dansk. Forskningen tyder dessutom på att reformen skulle vara självfinansierande.
Visar inlägg med etikett Skatter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skatter. Visa alla inlägg
09 mars 2017
10 februari 2017
Ny rapport: "Världens högsta marginalskatt"
I Timbros nya briefing paper Världens högsta marginalskatt – en jämförelse av marginalskatterna i 31 länder sammanställer Alexander Fritz Englund och jag effektiva marginalskatter på höga inkomster i några i-länder. Effektiv marginalskatt betyder att man räknar in den totala skattebördan: inkomstskatt, arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter.
Dagens industri skrev om rapporten. En engelsk version släpptes av tankesmedjan Epicenter. Så här ser rankingen ut:
Dagens industri skrev om rapporten. En engelsk version släpptes av tankesmedjan Epicenter. Så här ser rankingen ut:
04 december 2016
"Så kan skatten sänkas utan minskade intäkter"
Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet den 29 november:
Sverige är det land som beskattar höga inkomster hårdast. Trots att regeringen vill att Sverige ska vara ett land som konkurrerar med hög utbildning är Sverige i praktiken det land där det lönar sig minst att utbilda sig och arbeta extra. Ska regeringen göra verklighet av ambitionen om en kunskapsnation behöver marginalskatterna sänkas.
I det nya numret av den ansedda tidskriften Ekonomisk debatt visar jag att Sverige har så höga skatter att staten skulle få mer skatteintäkter av att sänka dem. Logiken är enkel. Om skattesatsen är noll procent blir det inga skatteintäkter. Det gäller också om skattesatsen är hundra procent, eftersom ingen då kommer vilja jobba. Förhållandet kallas för Lafferkurvan. Mellan de här extrempunkterna (maximal eller minimal skatt) finns det alltid en punkt där skatten är så hög att en skattehöjning till leder till mindre intäkter.
Genom att bygga vidare på den fransk-amerikanske ekonomen Emmanuel Saez arbete visar jag i min forskning hur man kan rita en Lafferkurva för skatt på höga inkomster. Min studie indikerar att Sverige i dag ligger bortom punkten där intäkterna från en skattehöjning är som störst – det vill säga: Sverige befinner sig på fel sida av Lafferkurvan. En skattesänkning på höga inkomster skulle alltså vara mer än självfinansierande och därmed leda till ökade skatteintäkter. Jag uppskattar att sänkt statlig inkomstskatt med en procentenhet skulle ha en självfinansieringsgrad på 178 procent.
Två faktorer förklarar detta. Den första är att Sveriges höginkomsttagare har relativt låga löner. Den miljon löntagare som betalar statlig inkomstskatt tjänar i snitt 53 000 kronor per månad. Att beskatta dem hårt ger förhållandevis lite skatteintäkter.
Den andra faktorn – och den är viktigast – är att marginalskatterna är så höga. Man brukar säga att den högsta marginalskatten i Sverige är 60 procent. Den genomsnittliga kommunalskatten är 32 procent, den statliga inkomstskatten med värnskatt 25 procent ovanpå det och jobbskatteavdragets avtrappning höjer marginalskatten med 3 procentenheter till. Men räknar man också in arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter får man den egentliga marginalskatten, det som nationalekonomer kallar för effektiv marginalskatt. Den är i dag 77 procent för höginkomsttagare. Löntagaren får alltså behålla mindre än en fjärdedel av en löneförhöjning.
I min studie beräknar jag att Lafferkurvans högsta punkt i Sverige inträffar vid en effektiv marginalskatt på 61 procent. Efter den punkten förlorar staten pengar på de höga skatterna. Hur kan vi komma dit? En lösning är att avskaffa hela den statliga inkomstskatten och låta jobbskatteavdraget ligga konstant, i stället för att som i dag trappa av jobbskatteavdraget vid högre inkomster.
En sådan skattestruktur skulle bli mer platt och öka drivkrafterna att arbeta. Skatteintäkterna beräknas öka med cirka 10 miljarder kronor tack vare den sänkta skatten, eftersom människor skulle arbeta mer och skatteplanera mindre.
Lafferkurvans topp är bara optimal om målet är att skatteintäkterna ska vara så stora som möjligt. Att maximera skatteintäkterna är att säga att yrkesgrupper där många betalar statlig inkomstskatt – som barnmorskor, tandläkare och ingenjörer – egentligen inte förtjänar sina höga inkomster. Att betrakta en effektiv marginalskatt på 61 procent som en optimal skattenivå är alltså en moraliskt tveksam slutsats. Snarare bör den ses som den absolut högsta skattenivå som går att motivera, oavsett vilken syn man har på fördelningspolitik.
Sänkt marginalskatt skulle leda till högre skatteintäkter, fler arbetade timmar och en bättre utbildningspremie. Det är hög tid att vända den trend med stigande marginalskatter som vi har sett sedan skattereformen 1991.
Sverige är det land som beskattar höga inkomster hårdast. Trots att regeringen vill att Sverige ska vara ett land som konkurrerar med hög utbildning är Sverige i praktiken det land där det lönar sig minst att utbilda sig och arbeta extra. Ska regeringen göra verklighet av ambitionen om en kunskapsnation behöver marginalskatterna sänkas.
I det nya numret av den ansedda tidskriften Ekonomisk debatt visar jag att Sverige har så höga skatter att staten skulle få mer skatteintäkter av att sänka dem. Logiken är enkel. Om skattesatsen är noll procent blir det inga skatteintäkter. Det gäller också om skattesatsen är hundra procent, eftersom ingen då kommer vilja jobba. Förhållandet kallas för Lafferkurvan. Mellan de här extrempunkterna (maximal eller minimal skatt) finns det alltid en punkt där skatten är så hög att en skattehöjning till leder till mindre intäkter.
Genom att bygga vidare på den fransk-amerikanske ekonomen Emmanuel Saez arbete visar jag i min forskning hur man kan rita en Lafferkurva för skatt på höga inkomster. Min studie indikerar att Sverige i dag ligger bortom punkten där intäkterna från en skattehöjning är som störst – det vill säga: Sverige befinner sig på fel sida av Lafferkurvan. En skattesänkning på höga inkomster skulle alltså vara mer än självfinansierande och därmed leda till ökade skatteintäkter. Jag uppskattar att sänkt statlig inkomstskatt med en procentenhet skulle ha en självfinansieringsgrad på 178 procent.
Två faktorer förklarar detta. Den första är att Sveriges höginkomsttagare har relativt låga löner. Den miljon löntagare som betalar statlig inkomstskatt tjänar i snitt 53 000 kronor per månad. Att beskatta dem hårt ger förhållandevis lite skatteintäkter.
Den andra faktorn – och den är viktigast – är att marginalskatterna är så höga. Man brukar säga att den högsta marginalskatten i Sverige är 60 procent. Den genomsnittliga kommunalskatten är 32 procent, den statliga inkomstskatten med värnskatt 25 procent ovanpå det och jobbskatteavdragets avtrappning höjer marginalskatten med 3 procentenheter till. Men räknar man också in arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter får man den egentliga marginalskatten, det som nationalekonomer kallar för effektiv marginalskatt. Den är i dag 77 procent för höginkomsttagare. Löntagaren får alltså behålla mindre än en fjärdedel av en löneförhöjning.
I min studie beräknar jag att Lafferkurvans högsta punkt i Sverige inträffar vid en effektiv marginalskatt på 61 procent. Efter den punkten förlorar staten pengar på de höga skatterna. Hur kan vi komma dit? En lösning är att avskaffa hela den statliga inkomstskatten och låta jobbskatteavdraget ligga konstant, i stället för att som i dag trappa av jobbskatteavdraget vid högre inkomster.
En sådan skattestruktur skulle bli mer platt och öka drivkrafterna att arbeta. Skatteintäkterna beräknas öka med cirka 10 miljarder kronor tack vare den sänkta skatten, eftersom människor skulle arbeta mer och skatteplanera mindre.
Lafferkurvans topp är bara optimal om målet är att skatteintäkterna ska vara så stora som möjligt. Att maximera skatteintäkterna är att säga att yrkesgrupper där många betalar statlig inkomstskatt – som barnmorskor, tandläkare och ingenjörer – egentligen inte förtjänar sina höga inkomster. Att betrakta en effektiv marginalskatt på 61 procent som en optimal skattenivå är alltså en moraliskt tveksam slutsats. Snarare bör den ses som den absolut högsta skattenivå som går att motivera, oavsett vilken syn man har på fördelningspolitik.
Sänkt marginalskatt skulle leda till högre skatteintäkter, fler arbetade timmar och en bättre utbildningspremie. Det är hög tid att vända den trend med stigande marginalskatter som vi har sett sedan skattereformen 1991.
14 november 2016
Nytt working paper: "Political preferences for redistribution in Sweden"
Spencer Bastanis och min studie "Political preferences for redistribution in Sweden", om avvägningen mellan omfördelning och ekonomisk effektivitet i det svenska skattesystemet, finns nu tillgänglig som ett working paper i väntan på att den förhoppningsvis kommer att publiceras i en vetenskaplig tidskrift.
Vårt papper tar sitt avstamp i litteraturen om optimal beskattning, som handlar om att räkna ut den optimala skatteskalan genom att väga viljan att omfördela från rika till fattiga mot kostnaden i form av snedvridningar (eftersom höga skatter gör att det lönar sig mindre att arbeta). För att göra denna avvägning behöver man anta en social välfärdsfunktion, som anger vilken vikt staten lägger på olika inkomstgrupper.
Vi bidrar till en växande forskningslitteratur om inverterad optimal beskattning, som innebär att man räknar fram den sociala välfärdsfunktion som skulle innebära att dagens skattesystem är optimalt. Därmed kan vi beräkna den sociala vikten på medelklassen, de rikaste, socialbidragstagare och så vidare och se hur dessa utvecklats under perioden 1971–2012.
Vårt papper tar sitt avstamp i litteraturen om optimal beskattning, som handlar om att räkna ut den optimala skatteskalan genom att väga viljan att omfördela från rika till fattiga mot kostnaden i form av snedvridningar (eftersom höga skatter gör att det lönar sig mindre att arbeta). För att göra denna avvägning behöver man anta en social välfärdsfunktion, som anger vilken vikt staten lägger på olika inkomstgrupper.
Vi bidrar till en växande forskningslitteratur om inverterad optimal beskattning, som innebär att man räknar fram den sociala välfärdsfunktion som skulle innebära att dagens skattesystem är optimalt. Därmed kan vi beräkna den sociala vikten på medelklassen, de rikaste, socialbidragstagare och så vidare och se hur dessa utvecklats under perioden 1971–2012.
"Den svenska Lafferkurvan för höga inkomster"
Jag skriver under rubriken "Den svenska Lafferkurvan för höga inkomster" i det senaste numret av tidskriften Ekonomisk debatt. Sammanfattningen lyder:
Inkomstskatter påverkar människors beteende och har därmed samhällsekonomiska kostnader. Beteendeförändringar påverkar även skatteintäkterna. Nya teoretiska insikter och en växande empirisk litteratur gör det möjligt att räkna på de statsfinansiella konsekvenserna av inkomstskatteförändringar på ett relativt enkelt sätt. Mina beräkningar indikerar att Sverige har så höga skatter på höga inkomster att inte bara värnskatten utan hela den statliga inkomstskatten skulle kunna avskaffas utan negativ påverkan på statsfinanserna.
Inkomstskatter påverkar människors beteende och har därmed samhällsekonomiska kostnader. Beteendeförändringar påverkar även skatteintäkterna. Nya teoretiska insikter och en växande empirisk litteratur gör det möjligt att räkna på de statsfinansiella konsekvenserna av inkomstskatteförändringar på ett relativt enkelt sätt. Mina beräkningar indikerar att Sverige har så höga skatter på höga inkomster att inte bara värnskatten utan hela den statliga inkomstskatten skulle kunna avskaffas utan negativ påverkan på statsfinanserna.
29 augusti 2016
Ny rapport: Den kostsamma värnskatten
Den 18 augusti släpptes min Timbrorapport "Den kostsamma värnskatten". Jag skrev om den i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Sammanfattning av rapporten:
Sammanfattning av rapporten:
- Värnskatten är de sista fem procenten av den statliga inkomstskatten och betalas på månadsinkomster över 53 000 kronor.
- Med rimliga antaganden om hur skattebetalarna skulle förändra sitt beteende om värnskatten avskaffades, genom exempelvis ökad arbetstid, skulle skatteintäkterna öka med 3 miljarder kronor. Därmed skulle självfinansieringsgraden vara 193 procent.
- Ett antal tidigare studier har dragit slutsatsen att värnskattens avskaffande nästan säkert skulle vara självfinansierande. En genomgång visar att flera studier ändå har gjort antaganden som leder till för låg självfinansieringsgrad.
"Avskaffa värnskatten – då ökar skatteintäkterna"
Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet den 18 augusti.
Värnskatten är en extraskatt på inkomster över 53 000 kronor i månaden. Den drabbar yrken med lång utbildning och stort ansvar – åklagare, piloter, professorer och specialistläkare. I en Timbrorapport som släpps i dag uppskattar jag att avskaffad värnskatt skulle öka skatteintäkterna med 3 miljarder kronor per år. Det motsvarar lönekostnaden för 7 000 nyutexaminerade poliser.
I dag betalar höginkomsttagare mer än 60 procent i skatt på en löneökning. När skatten är så hög lockar semester och skatteplanering mer än att göra sitt bästa på jobbet. Det minskar skatteintäkterna. Ett flertal forskare som räknat på saken tidigare har också dragit slutsatsen att värnskatten inte bidrar till högre skatteintäkter eller till och med leder till minskade skatteintäkter. Om värnskatten avskaffades skulle skatteintäkterna alltså öka.
Värnskatten motiveras med fördelningspolitiska argument. Det är otvivelaktigt att värnskatten bidrar till en mer jämn inkomstfördelning genom att pressa ned höginkomsttagares inkomster. Men att spendera pengar bara för att kunna sänka höginkomsttagares levnadsstandard är inte bra fördelningspolitik. Det är bara oansvarig ekonomisk politik. Alla, oavsett hur man ser på rättvisa och ojämlikhet, borde hålla med om att det inte finns någon poäng att ha så höga skatter att en skattesänkning skulle vara helt självfinansierande.
Trots att Sverige har exceptionellt höga marginalskatter har den rödgröna regeringen tagit flera steg i fel riktning. I höstens budgetproposition kommer regeringen att föreslå att fler ska betala värnskatt genom att brytpunkten inte höjs som brukligt. Sedan i år trappas dessutom jobbskatteavdraget av för månadsinkomster över 50 000 kronor, vilket höjer marginalskatten ytterligare.
Tanken med den stora skattereformen som genomfördes för 25 år sedan var att alla skulle få behålla hälften av en löneökning – marginalskatten skulle inte vara högre än 50 procent. På grund av värnskatten (som infördes 1995), stigande kommunalskatter och avtrappningen av jobbskatteavdraget har den högsta marginalskatten nu nått 60 procent. Det är hög tid för en ny skattereform som åtgärdar de skadligt höga marginalskatterna.
Av riksdagspartierna är det i dag endast Liberalerna som driver avskaffad värnskatt. Moderaternas skattepolitik präglas fortfarande av Anders Borgs nervositet över att ta striden för att sänka skatten på höginkomsttagare. Under Alliansens tid vid makten ansågs det fult att prata om dynamiska effekter, trots att omfattande svensk och internationell forskning har dokumenterat att människor anpassar sitt beteende efter skatterna.
Avskaffad värnskatt bör vara ett första steg i en större skattereform som innefattar ett avskaffande av hela den statliga inkomstskatten. I rapporten ”Platt skatt för högre intäkter”, som släpptes tidigare i år, beräknade jag att en sådan skattesänkning skulle vara självfinansierande till 130 procent.
Sverige har världens högsta marginalskatter. Ett avskaffande av värnskatten skulle göra Sverige något mindre extremt, höja utbildningspremien och sannolikt leda till ökade skatteintäkter samtidigt som utrymme skapas att värna statens kärnuppgifter. Det borde vara en självklar reform.
Värnskatten är en extraskatt på inkomster över 53 000 kronor i månaden. Den drabbar yrken med lång utbildning och stort ansvar – åklagare, piloter, professorer och specialistläkare. I en Timbrorapport som släpps i dag uppskattar jag att avskaffad värnskatt skulle öka skatteintäkterna med 3 miljarder kronor per år. Det motsvarar lönekostnaden för 7 000 nyutexaminerade poliser.
I dag betalar höginkomsttagare mer än 60 procent i skatt på en löneökning. När skatten är så hög lockar semester och skatteplanering mer än att göra sitt bästa på jobbet. Det minskar skatteintäkterna. Ett flertal forskare som räknat på saken tidigare har också dragit slutsatsen att värnskatten inte bidrar till högre skatteintäkter eller till och med leder till minskade skatteintäkter. Om värnskatten avskaffades skulle skatteintäkterna alltså öka.
Värnskatten motiveras med fördelningspolitiska argument. Det är otvivelaktigt att värnskatten bidrar till en mer jämn inkomstfördelning genom att pressa ned höginkomsttagares inkomster. Men att spendera pengar bara för att kunna sänka höginkomsttagares levnadsstandard är inte bra fördelningspolitik. Det är bara oansvarig ekonomisk politik. Alla, oavsett hur man ser på rättvisa och ojämlikhet, borde hålla med om att det inte finns någon poäng att ha så höga skatter att en skattesänkning skulle vara helt självfinansierande.
Trots att Sverige har exceptionellt höga marginalskatter har den rödgröna regeringen tagit flera steg i fel riktning. I höstens budgetproposition kommer regeringen att föreslå att fler ska betala värnskatt genom att brytpunkten inte höjs som brukligt. Sedan i år trappas dessutom jobbskatteavdraget av för månadsinkomster över 50 000 kronor, vilket höjer marginalskatten ytterligare.
Tanken med den stora skattereformen som genomfördes för 25 år sedan var att alla skulle få behålla hälften av en löneökning – marginalskatten skulle inte vara högre än 50 procent. På grund av värnskatten (som infördes 1995), stigande kommunalskatter och avtrappningen av jobbskatteavdraget har den högsta marginalskatten nu nått 60 procent. Det är hög tid för en ny skattereform som åtgärdar de skadligt höga marginalskatterna.
Av riksdagspartierna är det i dag endast Liberalerna som driver avskaffad värnskatt. Moderaternas skattepolitik präglas fortfarande av Anders Borgs nervositet över att ta striden för att sänka skatten på höginkomsttagare. Under Alliansens tid vid makten ansågs det fult att prata om dynamiska effekter, trots att omfattande svensk och internationell forskning har dokumenterat att människor anpassar sitt beteende efter skatterna.
Avskaffad värnskatt bör vara ett första steg i en större skattereform som innefattar ett avskaffande av hela den statliga inkomstskatten. I rapporten ”Platt skatt för högre intäkter”, som släpptes tidigare i år, beräknade jag att en sådan skattesänkning skulle vara självfinansierande till 130 procent.
Sverige har världens högsta marginalskatter. Ett avskaffande av värnskatten skulle göra Sverige något mindre extremt, höja utbildningspremien och sannolikt leda till ökade skatteintäkter samtidigt som utrymme skapas att värna statens kärnuppgifter. Det borde vara en självklar reform.
16 juni 2016
Ny rapport: Platt skatt för högre intäkter
I veckan släppte Timbro min rapport Platt skatt för högre intäkter.
Jesper Ahlgren och jag presenterade rapporten på DN Debatt. Vi slutreplikerade också Vänsterpartiet och PRO.
Sammanfattning av rapporten:
- Modern forskning visar att skatter påverkar människors beteende. Det kan handla om arbetstid, skattefusk eller avdrag. Detta avspeglar sig i den taxerade inkomsten och därmed i skatteintäkterna.
- Förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter visas av Lafferkurvan. Beräkningar i denna rapport visar att en sänkning av skatten på höga inkomster sannolikt skulle leda till högre skatteintäkter – Sverige har passerat Lafferkurvans topp.
- Flera tidigare studier har visat att värnskatten med stor sannolikhet skulle kunna avskaffas utan intäktsbortfall för staten. Denna rapport visar att detsamma även gäller hela den statliga inkomstskatten.
- Ett införande av platt skatt på höga arbetsinkomster i Sverige – genom i huvudsak avskaffad statlig inkomstskatt – skulle öka statens intäkter med 10 miljarder och därmed vara självfinansierande med 130 procent, med rimliga antaganden om hur skattebetalarna reagerar på skatteförändringar.
- En miljon löntagare betalar statlig inkomstskatt. Exempel på yrkesgrupper som i regel ligger över brytpunkten för statlig skatt är rektorer, tandläkare och präster. Av dem som går i pension nu har en majoritet någon gång betalat statlig inkomstskatt.
Rapporten diskuterades på ett seminarium den 15 juni. Min presentation från seminariet:
Inspelning av seminariet:
Timbros animerade film om rapportens resultat:
Jag sammanfattar rapporten på en minut:
"Avskaffad statlig inkomstskatt skulle öka skatteintäkterna"
Debattartikel med Jesper Ahlgren publicerad i Dagens Nyheter den 14 juni.
För 25 år sedan genomdrev Socialdemokraterna och Folkpartiet ”århundradets skattereform” och reformerade ett skattesystem som beskrevs som perverst. En central del var att sänka den högsta marginalskatten. Men med tiden har marginalskatterna krupit uppåt igen på grund av värnskatt och höjda kommunalskatter och att jobbskatteavdraget nu trappas av. Den högsta marginalskatten är i dag 60 procent – världens högsta. Lägger man till arbetsgivaravgift, moms och andra konsumtionsskatter blir skatten 77 procent. I dag betalar var sjätte vuxen svensk statlig inkomstskatt. Alla som tjänar över 50 000 kronor i månaden får betala mer än tre fjärdedelar av en löneökning i skatt.
De kommande åren kommer kostnadstrycket i kommunerna att öka kraftigt på grund av åldrande befolkning, bristande integration och stora barngrupper. Samtidigt är det svenska skattesystemet konstruerat så att de personer som betalar mest i kommunalskatt – de med högre inkomster – har svagast drivkrafter att arbeta mer.
I rapporten ”Platt skatt för högre intäkter”, som vi släpper i dag, menar vi att den statliga inkomstskatten bör avskaffas. Marginalskatterna för inkomster över 37 000 kronor i månaden skulle därmed sänkas med mellan 20 och 28 procentenheter och Sverige skulle få platt skatt på arbetsinkomster, om vi bortser från effekterna av jobbskatteavdraget. Det finns fyra starka skäl för sänkningen:
1. Högre skatteintäkter. Forskningen visar att höga skatter påverkar människors beteende. Det kan handla om mindre arbetstid, mer skattefusk och avdrag. Detta avspeglar sig i den taxerade inkomsten och därmed i skatteintäkterna. Vi bedömer att avskaffad statlig skatt därför kommer att leda till ökade intäkter för statskassan i storleksordningen 10 miljarder.
2. Högre studiepremie. Sänkta marginalskatter ökar avkastningen på utbildning. I ett läge där kunskapsnivån i världen blir allt högre skadar det tillväxten att Sverige är det land där utbildning lönar sig minst.
3. Fler enkla jobb. Sänkta marginalskatter innebär lägre skattekilar vid köp av enklare tjänster, en nyckel för att kunna skapa jobb för nyanlända med låg utbildning. Rutavdraget är en åtgärd för att komma runt de höga skattekilar som världens högsta marginalskatter skapar. Lägre marginalskatter skulle underlätta för fler enkla jobb.
4. Ett rättvisare skattesystem. Skillnaden i beskattning mellan arbete och kapital skapar i dag en orättvisa där många advokater, revisorer och andra yrkesgrupper kan betala lägre skatt genom att bilda bolag och få inkomsten beskattad som kapital. Anställda med samma lön har inte den möjligheten.
Med rimliga antaganden om hur mycket mer människor kommer att arbeta och på andra sätt ändra sitt beteende kommer självfinansieringsgraden av en avskaffad statlig skatt att vara 130 procent. Större intäkter från kommunalskatt, arbetsgivaravgifter och moms kompenserar för skattebortfallet och ger sannolikt ett nettoplus till statskassan. I kalkylen har vi inte räknat in långsiktigt positiva effekter på utbildnings- och yrkesval.
Metoden vi använder bygger på att man utvärderar hur tidigare skattereformer har påverkat skattebetalarnas taxerade inkomst. Beräkningssättet har tidigare använts i en statlig expertrapport av Peter Birch Sørensen (2010) för att visa att avskaffad värnskatt i Sverige med stor sannolikhet leder till högre skatteintäkter. Vår analys är den första gången metoden används för att beräkna effekten av att avskaffa hela den statliga inkomstskatten.
En sänkning skulle åtminstone delvis behöva finansieras, men även århundradets skattereform finansierades med dynamiska effekter och utvärderingar visar att de positiva effekterna var större än vad regeringen räknade med.
Förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter brukar illustreras med den så kallade Lafferkurvan. Lafferkurvan visar att vid någon punkt blir skatten så hög att ytterligare höjningar minskar skatteintäkterna. Det beror på att ju högre en skatt är, desto svagare är drivkrafterna att arbeta och betala skatt. Vår rapport visar att Sverige med största sannolikhet har passerat Lafferkurvans topp när det gäller höga arbetsinkomster (men inte när det gäller låga).
Ett motiv till de höga marginalskatterna på höga inkomster är att den statliga inkomstskatten skulle vara viktig för att öka den ekonomiska jämlikheten. Den statliga skatten har dock relativt liten betydelse för skattesystemets utjämnande roll. En genomsnittlig höginkomsttagares skatt skulle bara falla från 63 till 59 procent om den statliga inkomstskatten avskaffades. Välfärdsstatens finansiering vilar i stället huvudsakligen på de platta skatterna arbetsgivaravgift, kommunalskatt och moms. De löntagare som ligger över brytpunkten för statlig inkomstskatt betalar totalt nästan 500 miljarder i arbetsgivaravgift, kommunalskatt och konsumtionsskatter. Höga marginaleffekter på grund av den statliga inkomstskatten minskar intäkterna från dessa skatter.
Svenska marginalskatter tas också ut på jämförelsevis låga inkomster. Brytpunkten för statlig skatt är 37 000 kronor i månaden. Snittlönen för de som betalar statlig inkomstskatt är 54 000 kronor. Som en jämförelse börjar den högsta marginalskatten i USA gälla för månadslöner över 300 000 kronor.
Ett givet år betalar en miljon löntagare i Sverige statlig inkomstskatt. Betydligt fler än så skulle gynnas av ett avskaffande. Av personer i 40-årsåldern lever ungefär var tredje i ett hushåll där någon betalar statlig inkomstskatt och var fjärde betalar själv statlig skatt ett visst år. Vid pension har en majoritet av svenskarna någon gång under arbetslivet betalat statlig inkomstskatt, visar vår analys.
Sänkta marginalskatter skulle öka människors drivkrafter att arbeta, utbilda sig och anstränga sig på jobbet. Detta är särskilt viktigt för de som vill kunna finansiera en välfärdsstat av nuvarande omfattning, inte minst när Sverige står inför en situation där utgifterna kommer att öka kraftigt framöver. Socialdemokraterna förstod för 25 år sedan att det är svårt att kombinera höga marginalskatter med en stor välfärdsstat. Då hade man också mod att sänka skatterna på höga inkomster. Det är dags att göra det igen.
För 25 år sedan genomdrev Socialdemokraterna och Folkpartiet ”århundradets skattereform” och reformerade ett skattesystem som beskrevs som perverst. En central del var att sänka den högsta marginalskatten. Men med tiden har marginalskatterna krupit uppåt igen på grund av värnskatt och höjda kommunalskatter och att jobbskatteavdraget nu trappas av. Den högsta marginalskatten är i dag 60 procent – världens högsta. Lägger man till arbetsgivaravgift, moms och andra konsumtionsskatter blir skatten 77 procent. I dag betalar var sjätte vuxen svensk statlig inkomstskatt. Alla som tjänar över 50 000 kronor i månaden får betala mer än tre fjärdedelar av en löneökning i skatt.
De kommande åren kommer kostnadstrycket i kommunerna att öka kraftigt på grund av åldrande befolkning, bristande integration och stora barngrupper. Samtidigt är det svenska skattesystemet konstruerat så att de personer som betalar mest i kommunalskatt – de med högre inkomster – har svagast drivkrafter att arbeta mer.
I rapporten ”Platt skatt för högre intäkter”, som vi släpper i dag, menar vi att den statliga inkomstskatten bör avskaffas. Marginalskatterna för inkomster över 37 000 kronor i månaden skulle därmed sänkas med mellan 20 och 28 procentenheter och Sverige skulle få platt skatt på arbetsinkomster, om vi bortser från effekterna av jobbskatteavdraget. Det finns fyra starka skäl för sänkningen:
1. Högre skatteintäkter. Forskningen visar att höga skatter påverkar människors beteende. Det kan handla om mindre arbetstid, mer skattefusk och avdrag. Detta avspeglar sig i den taxerade inkomsten och därmed i skatteintäkterna. Vi bedömer att avskaffad statlig skatt därför kommer att leda till ökade intäkter för statskassan i storleksordningen 10 miljarder.
2. Högre studiepremie. Sänkta marginalskatter ökar avkastningen på utbildning. I ett läge där kunskapsnivån i världen blir allt högre skadar det tillväxten att Sverige är det land där utbildning lönar sig minst.
3. Fler enkla jobb. Sänkta marginalskatter innebär lägre skattekilar vid köp av enklare tjänster, en nyckel för att kunna skapa jobb för nyanlända med låg utbildning. Rutavdraget är en åtgärd för att komma runt de höga skattekilar som världens högsta marginalskatter skapar. Lägre marginalskatter skulle underlätta för fler enkla jobb.
4. Ett rättvisare skattesystem. Skillnaden i beskattning mellan arbete och kapital skapar i dag en orättvisa där många advokater, revisorer och andra yrkesgrupper kan betala lägre skatt genom att bilda bolag och få inkomsten beskattad som kapital. Anställda med samma lön har inte den möjligheten.
Med rimliga antaganden om hur mycket mer människor kommer att arbeta och på andra sätt ändra sitt beteende kommer självfinansieringsgraden av en avskaffad statlig skatt att vara 130 procent. Större intäkter från kommunalskatt, arbetsgivaravgifter och moms kompenserar för skattebortfallet och ger sannolikt ett nettoplus till statskassan. I kalkylen har vi inte räknat in långsiktigt positiva effekter på utbildnings- och yrkesval.
Metoden vi använder bygger på att man utvärderar hur tidigare skattereformer har påverkat skattebetalarnas taxerade inkomst. Beräkningssättet har tidigare använts i en statlig expertrapport av Peter Birch Sørensen (2010) för att visa att avskaffad värnskatt i Sverige med stor sannolikhet leder till högre skatteintäkter. Vår analys är den första gången metoden används för att beräkna effekten av att avskaffa hela den statliga inkomstskatten.
En sänkning skulle åtminstone delvis behöva finansieras, men även århundradets skattereform finansierades med dynamiska effekter och utvärderingar visar att de positiva effekterna var större än vad regeringen räknade med.
Förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter brukar illustreras med den så kallade Lafferkurvan. Lafferkurvan visar att vid någon punkt blir skatten så hög att ytterligare höjningar minskar skatteintäkterna. Det beror på att ju högre en skatt är, desto svagare är drivkrafterna att arbeta och betala skatt. Vår rapport visar att Sverige med största sannolikhet har passerat Lafferkurvans topp när det gäller höga arbetsinkomster (men inte när det gäller låga).
Ett motiv till de höga marginalskatterna på höga inkomster är att den statliga inkomstskatten skulle vara viktig för att öka den ekonomiska jämlikheten. Den statliga skatten har dock relativt liten betydelse för skattesystemets utjämnande roll. En genomsnittlig höginkomsttagares skatt skulle bara falla från 63 till 59 procent om den statliga inkomstskatten avskaffades. Välfärdsstatens finansiering vilar i stället huvudsakligen på de platta skatterna arbetsgivaravgift, kommunalskatt och moms. De löntagare som ligger över brytpunkten för statlig inkomstskatt betalar totalt nästan 500 miljarder i arbetsgivaravgift, kommunalskatt och konsumtionsskatter. Höga marginaleffekter på grund av den statliga inkomstskatten minskar intäkterna från dessa skatter.
Svenska marginalskatter tas också ut på jämförelsevis låga inkomster. Brytpunkten för statlig skatt är 37 000 kronor i månaden. Snittlönen för de som betalar statlig inkomstskatt är 54 000 kronor. Som en jämförelse börjar den högsta marginalskatten i USA gälla för månadslöner över 300 000 kronor.
Ett givet år betalar en miljon löntagare i Sverige statlig inkomstskatt. Betydligt fler än så skulle gynnas av ett avskaffande. Av personer i 40-årsåldern lever ungefär var tredje i ett hushåll där någon betalar statlig inkomstskatt och var fjärde betalar själv statlig skatt ett visst år. Vid pension har en majoritet av svenskarna någon gång under arbetslivet betalat statlig inkomstskatt, visar vår analys.
Sänkta marginalskatter skulle öka människors drivkrafter att arbeta, utbilda sig och anstränga sig på jobbet. Detta är särskilt viktigt för de som vill kunna finansiera en välfärdsstat av nuvarande omfattning, inte minst när Sverige står inför en situation där utgifterna kommer att öka kraftigt framöver. Socialdemokraterna förstod för 25 år sedan att det är svårt att kombinera höga marginalskatter med en stor välfärdsstat. Då hade man också mod att sänka skatterna på höga inkomster. Det är dags att göra det igen.
10 april 2016
"Alliansen bör sänka miljöskatterna"
Debattartikel med Timbros vd Karin Svanborg-Sjövall publicerad i Svenska Dagbladet den 5 april 2016. Läs mer om rapporten Rött ljus för grön skatteväxling här.
Sveriges miljöskatter har sedan 1990-talet ökat kraftigt. På 15 år har koldioxidskatten tredubblats och elskatten dubblerats.
Göran Perssons gröna skatteväxling kritiserades av bland andra Moderaterna. Men i regeringsställning valde Alliansen att fortsätta att höja miljöskatterna. När partiernas ekonomiska skuggmotioner nu presenteras i slutet av april kan vi förvänta oss att Liberalernas och Centerpartiets motioner innehåller ytterligare förslag om höjningar av miljöskatterna.
Sedan maktskiftet har Allianspartierna kritiserat regeringen för att tala med kluven tunga vad gäller å ena sidan målsättningar om hög sysselsättning och tillväxt, och å andra sidan en utpräglat näringslivsfientlig politik. Denna målkonflikt är som tydligast i energi- och miljöpolitiken. Insikten om att flera kärnkraftverk nu kan behöva lägga ner i förtid fick de borgerliga partierna att rasa över effektskatten. Det är därför märkligt att idén om grön skatteväxling tillämpas med så lite skepsis även hos liberala partier.
Hos borgerliga väljare finns en stor motvilja mot ytterligare skattehöjningar: Av alliansväljarna anser 55 procent att bensinskatten är för hög medan endast 6 procent tycker att den bör höjas (Sifo september 2015).
Allianspartiernas politik på miljöskatteområdet motiveras med att förorenaren ska betala för sin miljöskada. Det är en klok princip, men i praktiken ligger skattenivåerna i dag långt över de nivåer som är motiverade. Att vilja sänka skatten på arbete är en utmärkt ambition, men de industrier som berörs lyder under samma logik som ekonomin i stort, med konsekvenser för tillväxt och sysselsättning.
I den nya rapporten ”Rött ljus för grön skatteväxling: Därför bör miljöskatterna sänkas” visar vi att miljöskatterna i Sverige bör halveras om förorenaren betalar-principen ska gälla. Tre av rapportens huvudslutsatser är:
1. Sänk koldioxidskatten. Skatten bör vara lika stor som koldioxidens skadekostnad för att nå samhällsekonomisk effektivitet. Det finns en stor nationalekonomisk litteratur som uppskattar kostnaden av den temperaturhöjning som ett ton koldioxid förväntas leda till. Den samlade bilden av denna forskning är att den svenska koldioxidskatten på 1 120 kronor per ton är åtminstone tre gånger högre än vad som är vetenskapligt motiverat.
2. Sänk bensinskatten. Två myndigheter – Trafikanalys och Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) – har analyserat vilka kostnader bilisterna orsakar för omgivningen i form av utsläpp, olyckor, buller och slitage på infrastruktur. Båda analyserna leder till slutsatsen att bilismen är överbeskattad. Beroende på vilken myndighet man tror på bör bensinskatten sänkas med antingen 2,50 kronor eller 4,20 kronor per liter (inklusive sänkt koldioxidskatt). Regeringens höjning av bensinskatten vid årsskiftet kan därmed inte motiveras med att bilisterna ska betala för sina samhällsekonomiska kostnader.
3. Avskaffa elskatten. Elskatten betalas på all elektricitet oavsett hur den producerats och är därför inte en miljöskatt i ordets rätta bemärkelse. Som regeringen Perssons Skattenedsättningskommitté uttryckte det: Elskatten kan ”inte betraktas som särskilt ändamålsenlig som miljöpolitiskt styrmedel”. Syftet med skatten är också enligt de flesta bedömare att dra in pengar till staten. Problemet är dock att skatten snedvrider företagens mix av arbetskraft, kapital, energi och råvaror för produktionen. Dessutom medför elskatten en snedvridning av hushållens konsumtionsval. Det kan handla om till exempel dyra investeringar i bergvärme som inte är samhällsekonomiskt motiverade (med tanke på att elproduktionen till 97 procent är koldioxidfri). Elskatten fyller därför ingen funktion i ett modernt skattesystem.
Rapporten visar att en konsekvent tillämpning av förorenaren betalar-principen skulle innebära att miljöskatterna i Sverige bör sänkas med ungefär 40 miljarder kronor – en halvering. Sammantaget är alltså skatteuttaget betydligt högre än den samhällsekonomiska kostnaden av energianvändning, transporter och liknande aktiviteter.
Det är hög tid för en borgerlig miljöpolitik som tar sin utgångspunkt i forskning och vedertagen ekonomisk teori – och som inte duckar för reella målkonflikter. Vill man fortsätta höja miljöskatterna får man presentera nya argument: förorenaren betalar-principen håller inte.
Sveriges miljöskatter har sedan 1990-talet ökat kraftigt. På 15 år har koldioxidskatten tredubblats och elskatten dubblerats.
Göran Perssons gröna skatteväxling kritiserades av bland andra Moderaterna. Men i regeringsställning valde Alliansen att fortsätta att höja miljöskatterna. När partiernas ekonomiska skuggmotioner nu presenteras i slutet av april kan vi förvänta oss att Liberalernas och Centerpartiets motioner innehåller ytterligare förslag om höjningar av miljöskatterna.
Sedan maktskiftet har Allianspartierna kritiserat regeringen för att tala med kluven tunga vad gäller å ena sidan målsättningar om hög sysselsättning och tillväxt, och å andra sidan en utpräglat näringslivsfientlig politik. Denna målkonflikt är som tydligast i energi- och miljöpolitiken. Insikten om att flera kärnkraftverk nu kan behöva lägga ner i förtid fick de borgerliga partierna att rasa över effektskatten. Det är därför märkligt att idén om grön skatteväxling tillämpas med så lite skepsis även hos liberala partier.
Hos borgerliga väljare finns en stor motvilja mot ytterligare skattehöjningar: Av alliansväljarna anser 55 procent att bensinskatten är för hög medan endast 6 procent tycker att den bör höjas (Sifo september 2015).
Allianspartiernas politik på miljöskatteområdet motiveras med att förorenaren ska betala för sin miljöskada. Det är en klok princip, men i praktiken ligger skattenivåerna i dag långt över de nivåer som är motiverade. Att vilja sänka skatten på arbete är en utmärkt ambition, men de industrier som berörs lyder under samma logik som ekonomin i stort, med konsekvenser för tillväxt och sysselsättning.
I den nya rapporten ”Rött ljus för grön skatteväxling: Därför bör miljöskatterna sänkas” visar vi att miljöskatterna i Sverige bör halveras om förorenaren betalar-principen ska gälla. Tre av rapportens huvudslutsatser är:
1. Sänk koldioxidskatten. Skatten bör vara lika stor som koldioxidens skadekostnad för att nå samhällsekonomisk effektivitet. Det finns en stor nationalekonomisk litteratur som uppskattar kostnaden av den temperaturhöjning som ett ton koldioxid förväntas leda till. Den samlade bilden av denna forskning är att den svenska koldioxidskatten på 1 120 kronor per ton är åtminstone tre gånger högre än vad som är vetenskapligt motiverat.
2. Sänk bensinskatten. Två myndigheter – Trafikanalys och Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) – har analyserat vilka kostnader bilisterna orsakar för omgivningen i form av utsläpp, olyckor, buller och slitage på infrastruktur. Båda analyserna leder till slutsatsen att bilismen är överbeskattad. Beroende på vilken myndighet man tror på bör bensinskatten sänkas med antingen 2,50 kronor eller 4,20 kronor per liter (inklusive sänkt koldioxidskatt). Regeringens höjning av bensinskatten vid årsskiftet kan därmed inte motiveras med att bilisterna ska betala för sina samhällsekonomiska kostnader.
3. Avskaffa elskatten. Elskatten betalas på all elektricitet oavsett hur den producerats och är därför inte en miljöskatt i ordets rätta bemärkelse. Som regeringen Perssons Skattenedsättningskommitté uttryckte det: Elskatten kan ”inte betraktas som särskilt ändamålsenlig som miljöpolitiskt styrmedel”. Syftet med skatten är också enligt de flesta bedömare att dra in pengar till staten. Problemet är dock att skatten snedvrider företagens mix av arbetskraft, kapital, energi och råvaror för produktionen. Dessutom medför elskatten en snedvridning av hushållens konsumtionsval. Det kan handla om till exempel dyra investeringar i bergvärme som inte är samhällsekonomiskt motiverade (med tanke på att elproduktionen till 97 procent är koldioxidfri). Elskatten fyller därför ingen funktion i ett modernt skattesystem.
Rapporten visar att en konsekvent tillämpning av förorenaren betalar-principen skulle innebära att miljöskatterna i Sverige bör sänkas med ungefär 40 miljarder kronor – en halvering. Sammantaget är alltså skatteuttaget betydligt högre än den samhällsekonomiska kostnaden av energianvändning, transporter och liknande aktiviteter.
Det är hög tid för en borgerlig miljöpolitik som tar sin utgångspunkt i forskning och vedertagen ekonomisk teori – och som inte duckar för reella målkonflikter. Vill man fortsätta höja miljöskatterna får man presentera nya argument: förorenaren betalar-principen håller inte.
06 april 2016
Ny rapport: "Rött ljus för grön skatteväxling: Därför bör miljöskatterna sänkas"
I går släpptes min rapport Rött ljus för grön skatteväxling: Därför bör miljöskatterna sänkas på ett Timbroseminarium.
Rapportens slutsats är att koldioxidskatten och bensinskatten bör sänkas och elskatten avskaffas om förorenaren ska betala för sin miljöskada. Totalt skulle det innebära att miljöskatterna bör sänkas från 80 till 40 miljarder.
Läs min debattartikel med Timbros vd Karin Svanborg-Sjövall i Svenska Dagbladet.
Rapportens slutsats är att koldioxidskatten och bensinskatten bör sänkas och elskatten avskaffas om förorenaren ska betala för sin miljöskada. Totalt skulle det innebära att miljöskatterna bör sänkas från 80 till 40 miljarder.
Läs min debattartikel med Timbros vd Karin Svanborg-Sjövall i Svenska Dagbladet.
Populärversionen:
Här är Powerpointpresentationen från seminariet:
Inspelningen från seminariet:
20 januari 2016
"Höjda marginalskatten kan bli en miljardförlust"
Debattartikel med Timbros Jesper Ahlgren publicerad i Göteborgs-Posten den 6 januari.
De svenska statsfinanserna är ansträngda. När regeringen i höstas lånade upp tio miljarder kronor för att stödja kommunerna reagerade marknaderna direkt med högre statsskuldsräntor. Betydligt större kostnader är att vänta i år.
Den 1 januari trädde regeringens budget i kraft. En av åtgärderna för att något stärka statsfinanserna är förslaget om att jobbskatteavdraget ska fasas ut för höga inkomster. Utfasningen ska börja vid en månadslön på 50 000 kronor. Det innebär att marginalskatten för nära 400 000 svenskar – läkare, civilingenjörer och högre tjänstemän – höjs med tre procentenheter till 60 procent. Därmed beskattar Sverige i dag sina högutbildade mest i världen.
Decennier av ekonomisk forskning visar hur skatter på arbete ger samhällsekonomiska förluster. Skälen till detta är flera: höjer man skatten arbetar människor färre timmar, anstränger sig mindre på jobbet och skatteplanerar mer. Men när regeringen räknat med 2,7 miljarder kronor i ökade intäkter från jobbskatteavdragets avtrappning bortser man från sådana beteendeeffekter.
I Timbros nya rapport ”Skatteintäkten som blev en förlust” visar vi att de 2,7 miljarderna kommer att förvandlas till ett intäktsbortfall på 2–4 miljarder för regeringen när man beräknar de beteendeeffekter som forskning har visat att skattehöjningen innebär.
Vår beräkning är gjord med en enkel metod som använts av den danske ekonomiprofessorn Peter Birch Sørensen. Det viktiga antagande som kalkylen gör är hur löntagarna reagerar på en skattehöjning. Om man antar att beteendeeffekterna hämtade från internationell forskning, som exempelvis nationalekonomerna Thomas Piketty och Emmanuel Saez anser vara rimliga, är det en konservativ slutsats att höjningen skulle ge noll i ökade intäkter för staten. I värsta fall kostar den sex miljarder kronor, med en mittpunkt på tre miljarder i inkomstbortfall. Även svenska studier stöder denna slutsats.
Våra resultat är starkare än en tidigare beräkning av Peter Ericson och Lennart Flood för Svenskt Näringslivs räkning, som menade att skattehöjningen skulle leda till oförändrade intäkter. Det är dock en för försiktig bedömning, bland annat eftersom Ericson och Flood bara tar hänsyn till förändringar i arbetade timmar och inte tar hänsyn till nyare forskning som även beaktar exempelvis avdragsbeteende och förändringar i timlön.
Det faktum att en skattehöjning sannolikt leder till ett inkomsttapp för staten betyder att Sverige har passerat Lafferkurvans topp. Lafferkurvan visar förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter – när skattesatsen blir tillräckligt hög kommer skatteintäkterna att börja minska.
Det verkar finnas en uppfattning att Lafferkurvan har ”motbevisats”. Men bland nationalekonomer är det självklart att det finns en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar inte drar in mer pengar. Exempelvis finns en bred samsyn om att värnskatten är så skadlig att det skulle vara gratis att avskaffa den.
Anledningen till att skattehöjningar för höginkomsttagare kan vara så skadliga är att de skatteintäkter som riskeras om de ändrar sitt beteende är mycket stora. Genomsnittsindividen som nu får höjd marginalskatt tjänar 800 000 kronor om året och betalar totalt cirka 650 000 kronor i skatt (inklusive sociala avgifter).
Trots överväldigande stöd för att skatter minskar arbetsviljan räknar regeringen inte med några beteendeeffekter över huvud taget. Accepterar man den beteendeeffekt som Saez och Piketty uppger är en rimlig uppskattning av forskningens mittfåra att regeringens reformer är underfinansierade med ungefär fem miljarder kronor. Det motsvarar en femtedel av alla reformer som aviserades i budgetpropositionen för 2016. Då har man ändå inte beaktat de långsiktiga effekterna av höjda skatter på människors utbildningsval och arbetsmoral.
Man kan ha olika åsikter om hur stor staten ska vara, hur mycket den ska påverka ekonomin och individers möjligheter till egna val, liksom om hur fördelningen av samhällets resurser bör se ut. Men att spendera pengar enbart för att göra en grupp fattigare utan att förbättra för någon annan är en rent destruktiv politik. Svenska skattebetalare förtjänar bättre än så.
De svenska statsfinanserna är ansträngda. När regeringen i höstas lånade upp tio miljarder kronor för att stödja kommunerna reagerade marknaderna direkt med högre statsskuldsräntor. Betydligt större kostnader är att vänta i år.
Den 1 januari trädde regeringens budget i kraft. En av åtgärderna för att något stärka statsfinanserna är förslaget om att jobbskatteavdraget ska fasas ut för höga inkomster. Utfasningen ska börja vid en månadslön på 50 000 kronor. Det innebär att marginalskatten för nära 400 000 svenskar – läkare, civilingenjörer och högre tjänstemän – höjs med tre procentenheter till 60 procent. Därmed beskattar Sverige i dag sina högutbildade mest i världen.
Decennier av ekonomisk forskning visar hur skatter på arbete ger samhällsekonomiska förluster. Skälen till detta är flera: höjer man skatten arbetar människor färre timmar, anstränger sig mindre på jobbet och skatteplanerar mer. Men när regeringen räknat med 2,7 miljarder kronor i ökade intäkter från jobbskatteavdragets avtrappning bortser man från sådana beteendeeffekter.
I Timbros nya rapport ”Skatteintäkten som blev en förlust” visar vi att de 2,7 miljarderna kommer att förvandlas till ett intäktsbortfall på 2–4 miljarder för regeringen när man beräknar de beteendeeffekter som forskning har visat att skattehöjningen innebär.
Vår beräkning är gjord med en enkel metod som använts av den danske ekonomiprofessorn Peter Birch Sørensen. Det viktiga antagande som kalkylen gör är hur löntagarna reagerar på en skattehöjning. Om man antar att beteendeeffekterna hämtade från internationell forskning, som exempelvis nationalekonomerna Thomas Piketty och Emmanuel Saez anser vara rimliga, är det en konservativ slutsats att höjningen skulle ge noll i ökade intäkter för staten. I värsta fall kostar den sex miljarder kronor, med en mittpunkt på tre miljarder i inkomstbortfall. Även svenska studier stöder denna slutsats.
Våra resultat är starkare än en tidigare beräkning av Peter Ericson och Lennart Flood för Svenskt Näringslivs räkning, som menade att skattehöjningen skulle leda till oförändrade intäkter. Det är dock en för försiktig bedömning, bland annat eftersom Ericson och Flood bara tar hänsyn till förändringar i arbetade timmar och inte tar hänsyn till nyare forskning som även beaktar exempelvis avdragsbeteende och förändringar i timlön.
Det faktum att en skattehöjning sannolikt leder till ett inkomsttapp för staten betyder att Sverige har passerat Lafferkurvans topp. Lafferkurvan visar förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter – när skattesatsen blir tillräckligt hög kommer skatteintäkterna att börja minska.
Det verkar finnas en uppfattning att Lafferkurvan har ”motbevisats”. Men bland nationalekonomer är det självklart att det finns en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar inte drar in mer pengar. Exempelvis finns en bred samsyn om att värnskatten är så skadlig att det skulle vara gratis att avskaffa den.
Anledningen till att skattehöjningar för höginkomsttagare kan vara så skadliga är att de skatteintäkter som riskeras om de ändrar sitt beteende är mycket stora. Genomsnittsindividen som nu får höjd marginalskatt tjänar 800 000 kronor om året och betalar totalt cirka 650 000 kronor i skatt (inklusive sociala avgifter).
Trots överväldigande stöd för att skatter minskar arbetsviljan räknar regeringen inte med några beteendeeffekter över huvud taget. Accepterar man den beteendeeffekt som Saez och Piketty uppger är en rimlig uppskattning av forskningens mittfåra att regeringens reformer är underfinansierade med ungefär fem miljarder kronor. Det motsvarar en femtedel av alla reformer som aviserades i budgetpropositionen för 2016. Då har man ändå inte beaktat de långsiktiga effekterna av höjda skatter på människors utbildningsval och arbetsmoral.
Man kan ha olika åsikter om hur stor staten ska vara, hur mycket den ska påverka ekonomin och individers möjligheter till egna val, liksom om hur fördelningen av samhällets resurser bör se ut. Men att spendera pengar enbart för att göra en grupp fattigare utan att förbättra för någon annan är en rent destruktiv politik. Svenska skattebetalare förtjänar bättre än så.
04 januari 2016
Alliansfritt har fel om regeringens skattehöjning
Under mellandagarna släppte Timbro min rapport "Skatteintäkten som blev en förlust". Dagens Nyheter rapporterade, bland andra.
Jag visar att regeringens höjning av marginalskatten med tre procentenheter på inkomster över 50 000 kr i månaden sannolikt leder till lägre skatteintäkter. Den viktigaste parametern i mina beräkningar är en elasticitet som visar storleken på skattebetalarnas beteendeförändringar vid en skattehöjning. Så länge elasticiteten är över 0,1 (justerat för effekter på bl.a. arbetsgivaravgifter och moms) blir skattehöjningen ett minus för statskassan.
Den återuppståndna vänstersajten Alliansfritt Sverige skriver att de "har noterat att det finns problem med Lundbergs beräkningar":
"Problemet är att den senaste studien [1] gällande svensk data ger en elasticitet som är mycket låg eller oskiljaktig från noll för löntagare, denna låga elasticitet överensstämmer för uppskattad elasticitet för Danmark [2][3]."
De tre studier som Alliansfritt åberopar säger dock inte det sajten påstår:
1. Bastani och Selin (2014)
Min biträdande doktorandhandledare Spencer Bastani och IFAU-forskaren Håkan Selin visar i denna artikel att skattebetalarna i regel inte lägger sig precis under brytpunkten för statlig inkomstskatt. I de mest grundläggande teoretiska modellerna kan detta tolkas som att elasticiteten är noll. Detta betyder dock inte att man kan ha hur höga skatter som helst, skriver författarna:
2. Chetty m.fl. (2011)
I denna studie görs motsvarande undersökning för Danmark, med liknande resultat. Författarna utvecklar också en teoretisk modell där den viktigaste slutsatsen är:
Det skulle betyda att min rapport underskattar de långsiktiga kostnaderna av regeringens skattehöjning. Det beror på att kollektivavtal, normer på arbetsmarknaden och liknande också kan påverkas av beskattning, men detta syns inte i de vanliga studierna av skatters beteendeeffekter, som fokuserar på individer.
3. Kleven och Schultz (2014)
I denna studie undersöks hur skattebetalarna reagerade på skattereformer i Danmark på 1980-talet. Studien anses övertygande eftersom den kan visa grafiskt att skatteförändringar påverkade inkomsten:
Elasticiteter för de största skatteförändringarna är 0,2–0,3, vilket är i linje med svenska och amerikanska studier. Det är dessa elasticiteter jag i rapporten skriver verkar mest sannolika, och som implicerar ett intäktsbortfall när skatten höjs.
Elasticiteterna för mindre skatteförändringar är lägre, men i likhet med studien ovan konstaterar Kleven och Schultz att stora skattereformer sannolikt bättre identifierar den relevanta elasticiteten, eftersom optimeringsfriktioner gör att skattebetalarna inte, på kort sikt, ändrar sitt beteende lika mycket vid en liten skatteförändring.
Jag visar att regeringens höjning av marginalskatten med tre procentenheter på inkomster över 50 000 kr i månaden sannolikt leder till lägre skatteintäkter. Den viktigaste parametern i mina beräkningar är en elasticitet som visar storleken på skattebetalarnas beteendeförändringar vid en skattehöjning. Så länge elasticiteten är över 0,1 (justerat för effekter på bl.a. arbetsgivaravgifter och moms) blir skattehöjningen ett minus för statskassan.
Den återuppståndna vänstersajten Alliansfritt Sverige skriver att de "har noterat att det finns problem med Lundbergs beräkningar":
"Problemet är att den senaste studien [1] gällande svensk data ger en elasticitet som är mycket låg eller oskiljaktig från noll för löntagare, denna låga elasticitet överensstämmer för uppskattad elasticitet för Danmark [2][3]."
De tre studier som Alliansfritt åberopar säger dock inte det sajten påstår:
1. Bastani och Selin (2014)
Min biträdande doktorandhandledare Spencer Bastani och IFAU-forskaren Håkan Selin visar i denna artikel att skattebetalarna i regel inte lägger sig precis under brytpunkten för statlig inkomstskatt. I de mest grundläggande teoretiska modellerna kan detta tolkas som att elasticiteten är noll. Detta betyder dock inte att man kan ha hur höga skatter som helst, skriver författarna:
Our finding that the observed compensated elasticity is zero does not however lead us to believe that taxes are without distortions. While it is costly for taxpayers to respond to tax changes in the short run due to adjustment costs, hours constraints and inattention, long-run responses to tax changes might still be substantial.Det är inte så konstigt att skattebetalarna inte kan påverka sin inkomst exakt på kronan, på grund av så kallade optimeringsfriktioner. Dessa kan lätt byggas in i modellerna och då kan de långsiktiga elasticiteterna fortfarande vara stora.
2. Chetty m.fl. (2011)
I denna studie görs motsvarande undersökning för Danmark, med liknande resultat. Författarna utvecklar också en teoretisk modell där den viktigaste slutsatsen är:
Our results suggest that macro elasticities may be substantially larger than the estimates obtained using standard microeconometric methods.I min rapport använder jag estimat från mikroekonometriska studier (studier på individnivå). Men författarna visar alltså att makroelasticiteterna – de elasticiteter som är relevanta på lång sikt – kan vara betydligt större än dessa mikroekonometriska estimat.
Det skulle betyda att min rapport underskattar de långsiktiga kostnaderna av regeringens skattehöjning. Det beror på att kollektivavtal, normer på arbetsmarknaden och liknande också kan påverkas av beskattning, men detta syns inte i de vanliga studierna av skatters beteendeeffekter, som fokuserar på individer.
3. Kleven och Schultz (2014)
I denna studie undersöks hur skattebetalarna reagerade på skattereformer i Danmark på 1980-talet. Studien anses övertygande eftersom den kan visa grafiskt att skatteförändringar påverkade inkomsten:
Elasticiteter för de största skatteförändringarna är 0,2–0,3, vilket är i linje med svenska och amerikanska studier. Det är dessa elasticiteter jag i rapporten skriver verkar mest sannolika, och som implicerar ett intäktsbortfall när skatten höjs.
Elasticiteterna för mindre skatteförändringar är lägre, men i likhet med studien ovan konstaterar Kleven och Schultz att stora skattereformer sannolikt bättre identifierar den relevanta elasticiteten, eftersom optimeringsfriktioner gör att skattebetalarna inte, på kort sikt, ändrar sitt beteende lika mycket vid en liten skatteförändring.
03 november 2015
Krönika: Höjd skatt ger lägre skatteintäkter
Distribuerad genom Liberala nyhetsbyrån och publicerad i Västerbottens-Kuriren, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Bohusläningen, Hallandsposten, Kristianstadsbladet, Eskilstuna-Kuriren, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Norran mellan 29 september och 26 oktober.
Vid årsskiftet tar Sverige tillbaka topplatsen. Vi är vana vid att Sverige toppar internationella ligor och rankningar, men denna gång handlar det om en mindre smickrande lista, som förvisso också är en gammal svensk paradgren: beskattning.
I dag är marginalskatten – skatten på den sist intjänade hundralappen – på höga inkomster 57 procent (32 procent i genomsnittlig kommunalskatt och 25 procent i statlig inkomstskatt). De rödgröna föreslår i sin budget att marginalskatten ska höjas ytterligare nästa år genom en utfasning av jobbskatteavdraget. Från en månadsinkomst på 50 000 kronor ska tre kronor i jobbskatteavdrag försvinna för varje extra hundralapp man tjänar. Vid 123 000 i lön är jobbskatteavdraget helt utfasat. Därmed höjs marginalskatten med tre procentenheter i detta intervall, till 60 procent. Det är högst i världen.
Det slutar dock inte där. Det är inte bara inkomstskatten som påverkar hur mycket en höginkomsttagare får behålla. Räknar man med arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter är den totala marginalskatten 74 procent. Inklusive utfasning av jobbskatteavdraget stiger den till 76 procent.
Skatter påverkar människors beteende. Det säger både sunt förnuft och forskning. Om det lönar sig mindre att jobba kommer några att gå ner i arbetstid eller anstränga sig mindre på jobbet. Därför finns det alltid en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar leder till oförändrade eller minskade skatteintäkter.
Det finns en bred överensstämmelse i forskningen att Sverige har passerat denna gräns. När nationalekonomerna Peter Ericson och Lennart Flood nyligen räknade på utfasningen av jobbskatteavdraget kom de mycket riktigt fram till att åtgärden inte kommer att dra in några pengar till staten.
I Sverige brukar man inte räkna med beteendeförändringar när man utvärderar skatteförändringar. Det är oftast en rimlig försiktighetsprincip. Man ska inte kunna driva igenom stora ofinansierade skattesänkningar med hänvisning till luddiga dynamiska effekter.
Som Flood har konstaterat förvandlas denna försiktighetsprincip till sin motsats när det handlar om skattehöjningar. Politikerna kan räkna hem stora intäktsökningar utan att ta hänsyn till att skattebetalarna kommer att förändra sina beteenden. Samma konservatism som utesluter beteendeeffekter vid skattesänkningar borde därför göra att man räknar med stora beteendeeffekter vid skattehöjningar.
Därför är det intressant att notera att Ericson och Flood antog ganska små beteendeeffekter när de kom fram till att avtrappningen av jobbskatteavdraget ger noll i intäkter. Räknar man med beteendeförändringar som ligger mer i mittfåran av forskningen blir slutsatsen att finansminister Magdalena Anderssons 2,7 miljarder i ökade intäkter från utfasningen av jobbskatteavdraget förvandlas till en minskning av skatteintäkterna med minst lika mycket.
Hur har hon tänkt finansiera det?
Vid årsskiftet tar Sverige tillbaka topplatsen. Vi är vana vid att Sverige toppar internationella ligor och rankningar, men denna gång handlar det om en mindre smickrande lista, som förvisso också är en gammal svensk paradgren: beskattning.
I dag är marginalskatten – skatten på den sist intjänade hundralappen – på höga inkomster 57 procent (32 procent i genomsnittlig kommunalskatt och 25 procent i statlig inkomstskatt). De rödgröna föreslår i sin budget att marginalskatten ska höjas ytterligare nästa år genom en utfasning av jobbskatteavdraget. Från en månadsinkomst på 50 000 kronor ska tre kronor i jobbskatteavdrag försvinna för varje extra hundralapp man tjänar. Vid 123 000 i lön är jobbskatteavdraget helt utfasat. Därmed höjs marginalskatten med tre procentenheter i detta intervall, till 60 procent. Det är högst i världen.
Det slutar dock inte där. Det är inte bara inkomstskatten som påverkar hur mycket en höginkomsttagare får behålla. Räknar man med arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter är den totala marginalskatten 74 procent. Inklusive utfasning av jobbskatteavdraget stiger den till 76 procent.
Skatter påverkar människors beteende. Det säger både sunt förnuft och forskning. Om det lönar sig mindre att jobba kommer några att gå ner i arbetstid eller anstränga sig mindre på jobbet. Därför finns det alltid en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar leder till oförändrade eller minskade skatteintäkter.
Det finns en bred överensstämmelse i forskningen att Sverige har passerat denna gräns. När nationalekonomerna Peter Ericson och Lennart Flood nyligen räknade på utfasningen av jobbskatteavdraget kom de mycket riktigt fram till att åtgärden inte kommer att dra in några pengar till staten.
I Sverige brukar man inte räkna med beteendeförändringar när man utvärderar skatteförändringar. Det är oftast en rimlig försiktighetsprincip. Man ska inte kunna driva igenom stora ofinansierade skattesänkningar med hänvisning till luddiga dynamiska effekter.
Som Flood har konstaterat förvandlas denna försiktighetsprincip till sin motsats när det handlar om skattehöjningar. Politikerna kan räkna hem stora intäktsökningar utan att ta hänsyn till att skattebetalarna kommer att förändra sina beteenden. Samma konservatism som utesluter beteendeeffekter vid skattesänkningar borde därför göra att man räknar med stora beteendeeffekter vid skattehöjningar.
Därför är det intressant att notera att Ericson och Flood antog ganska små beteendeeffekter när de kom fram till att avtrappningen av jobbskatteavdraget ger noll i intäkter. Räknar man med beteendeförändringar som ligger mer i mittfåran av forskningen blir slutsatsen att finansminister Magdalena Anderssons 2,7 miljarder i ökade intäkter från utfasningen av jobbskatteavdraget förvandlas till en minskning av skatteintäkterna med minst lika mycket.
Hur har hon tänkt finansiera det?
01 oktober 2015
Krönika: Sänkta arbetsgivaravgifter en felprioritering
Denna krönika (skriven för Liberala nyhetsbyrån) publicerades i början av september i Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Kristianstadsbladet, Hallandsposten, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Eskilstuna-Kuriren och Norran:
Hur blir det fler jobb genom att dubblera skatten på att anställa unga? Det var en favoritreplik för alla som var aktiva i allianspartiernas ungdomsförbund under debatter på skolor inför valet förra året. Arbetsgivaravgifterna för ungdomar var den i kronor största skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna de senaste två valen.
Arbetsgivaravgifterna för unga halverades 2007 efter den borgerliga valsegern. Vid halvårsskiftet 2016 kommer den rödgröna regeringen ha återställt dem till den normala nivån på arbetsgivaravgifter. Förhoppningsvis innebär det slutet på en snart tioårig politisk följetong. Nedsättningen var en felprioritering från början och allianspartierna bör i sina budgetmotioner acceptera den rödgröna återställningen. Därmed inte sagt att den rödgröna budgeten är bättre: att höja skatten och lägga pengarna på tveksamma arbetsmarknadsåtgärder är ännu värre.
Socialavgiftssänkningen genomfördes som en jobbåtgärd och har enligt en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) lett till mellan 6 000 och 10 000 fler jobb. Det gäller dock troligen bara på kort sikt. På lång sikt lär fackföreningarna ta löneutrymmet i anspråk och då är det lika dyrt att anställa som tidigare. Då blir det inte heller någon ökad efterfrågan på arbetskraft.
Möjligen kan åtgärden omfördela arbetslöshet från unga till äldre, men frågan är om det är önskvärt om man vill hjälpa svaga grupper på arbetsmarknaden. Många personer som är yngre än 25 är medelklassungdomar med stort kontaktnät samtidigt som det bland dem som är äldre än 25 exempelvis finns lågutbildade flyktingar.
Exemplet med arbetsgivaravgifterna visar att det i regel är svårt att sänka arbetslösheten utan att ändra hur arbetsmarknaden fungerar. Politikerna genomför ofta åtgärder som ska ”skapa jobb”: vägbyggen, utbildningssatsningar, främjande av investeringar. Dessa åtgärder gör att arbetarna kan producera mer och bidrar till tillväxten, men enligt ekonomisk teori skapar de flesta sådana åtgärder noll nya jobb.
Förklaringen är att varje gång arbetskraften blir mer produktiv kräver fackföreningarna motsvarande belopp i löneökning. Då blir det inte mer lönsamt för företagen att anställa och arbetslösheten sjunker inte.
Kärnan i en politik för lägre arbetslöshet måste därför vara att minska fackföreningarnas makt att sätta så höga löner att en del inte blir anställningsbara. Eftersom detta är politiskt känsligt försöker politikerna sänka kostnaderna för att anställa på andra sätt, exempelvis genom skatteåtgärder. Men detta är alltså i regel dömt att misslyckas.
Alliansen bör utforma en skattepolitik med enkelhet och tillväxt som mål i stället för riktade skattesänkningar som gör skattesystemet svåröverskådligt. De borgerliga partierna bör därför släppa sin käpphäst om arbetsgivaravgifterna för unga och prioritera att sänka andra skatter – exempelvis kapitalinkomstskatten som är en straffskatt på sparande, eller värnskatten på höga inkomster.
Hur blir det fler jobb genom att dubblera skatten på att anställa unga? Det var en favoritreplik för alla som var aktiva i allianspartiernas ungdomsförbund under debatter på skolor inför valet förra året. Arbetsgivaravgifterna för ungdomar var den i kronor största skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna de senaste två valen.
Arbetsgivaravgifterna för unga halverades 2007 efter den borgerliga valsegern. Vid halvårsskiftet 2016 kommer den rödgröna regeringen ha återställt dem till den normala nivån på arbetsgivaravgifter. Förhoppningsvis innebär det slutet på en snart tioårig politisk följetong. Nedsättningen var en felprioritering från början och allianspartierna bör i sina budgetmotioner acceptera den rödgröna återställningen. Därmed inte sagt att den rödgröna budgeten är bättre: att höja skatten och lägga pengarna på tveksamma arbetsmarknadsåtgärder är ännu värre.
Socialavgiftssänkningen genomfördes som en jobbåtgärd och har enligt en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) lett till mellan 6 000 och 10 000 fler jobb. Det gäller dock troligen bara på kort sikt. På lång sikt lär fackföreningarna ta löneutrymmet i anspråk och då är det lika dyrt att anställa som tidigare. Då blir det inte heller någon ökad efterfrågan på arbetskraft.
Möjligen kan åtgärden omfördela arbetslöshet från unga till äldre, men frågan är om det är önskvärt om man vill hjälpa svaga grupper på arbetsmarknaden. Många personer som är yngre än 25 är medelklassungdomar med stort kontaktnät samtidigt som det bland dem som är äldre än 25 exempelvis finns lågutbildade flyktingar.
Exemplet med arbetsgivaravgifterna visar att det i regel är svårt att sänka arbetslösheten utan att ändra hur arbetsmarknaden fungerar. Politikerna genomför ofta åtgärder som ska ”skapa jobb”: vägbyggen, utbildningssatsningar, främjande av investeringar. Dessa åtgärder gör att arbetarna kan producera mer och bidrar till tillväxten, men enligt ekonomisk teori skapar de flesta sådana åtgärder noll nya jobb.
Förklaringen är att varje gång arbetskraften blir mer produktiv kräver fackföreningarna motsvarande belopp i löneökning. Då blir det inte mer lönsamt för företagen att anställa och arbetslösheten sjunker inte.
Kärnan i en politik för lägre arbetslöshet måste därför vara att minska fackföreningarnas makt att sätta så höga löner att en del inte blir anställningsbara. Eftersom detta är politiskt känsligt försöker politikerna sänka kostnaderna för att anställa på andra sätt, exempelvis genom skatteåtgärder. Men detta är alltså i regel dömt att misslyckas.
Alliansen bör utforma en skattepolitik med enkelhet och tillväxt som mål i stället för riktade skattesänkningar som gör skattesystemet svåröverskådligt. De borgerliga partierna bör därför släppa sin käpphäst om arbetsgivaravgifterna för unga och prioritera att sänka andra skatter – exempelvis kapitalinkomstskatten som är en straffskatt på sparande, eller värnskatten på höga inkomster.
04 september 2015
Hur drabbas du av bolags- och kapitalinkomstskatten?
Här på min blogg kan du räkna ut din totala skatt, inklusive arbetsgivaravgift och moms. Nu har jag lagt till möjligheten att räkna med bolagsskatt och kapitalinkomstskatt. (Bocka i rutan längst ned på sidan.)
Uträkningen går inte ut på att räkna fram hur mycket skatt man betalar på sina egna kapitalinkomster. I stället utgår räknesnurran från teorin att skatter på kapital (i Sverige främst bolagsskatten och kapitalinkomstskatten) på lång sikt betalas av löntagarna. Det beror på att kapitalskatter gör det mindre lönsamt att investera. På lång sikt blir arbetarna mindre produktiva än de annars hade varit och deras löner blir lägre.
Räknesnurran tar fram ett hypotetiskt exempel på vad arbetsgivarens kostnad hade varit om det inte funnits några skatter på kapital. Arbetsgivarens kostnad kan även kallas hela lönen och visar hur mycket arbetaren producerar, vilket är detsamma som vad arbetaren hade kunnat få i lön om det inte funnits några skatter över huvud taget.
Beräkningen bygger på följande antaganden:
Uträkningen går inte ut på att räkna fram hur mycket skatt man betalar på sina egna kapitalinkomster. I stället utgår räknesnurran från teorin att skatter på kapital (i Sverige främst bolagsskatten och kapitalinkomstskatten) på lång sikt betalas av löntagarna. Det beror på att kapitalskatter gör det mindre lönsamt att investera. På lång sikt blir arbetarna mindre produktiva än de annars hade varit och deras löner blir lägre.
Räknesnurran tar fram ett hypotetiskt exempel på vad arbetsgivarens kostnad hade varit om det inte funnits några skatter på kapital. Arbetsgivarens kostnad kan även kallas hela lönen och visar hur mycket arbetaren producerar, vilket är detsamma som vad arbetaren hade kunnat få i lön om det inte funnits några skatter över huvud taget.
Beräkningen bygger på följande antaganden:
- Produktionsfunktionen är av Cobb–Douglas-typ, det vill säga substitutionselasticiteten mellan arbete och kapital är ett.
- Löntagarna får två tredjedelar av BNP och kapitalägarna en tredjedel.
- Ekonomin präglas av perfekt konkurrens.
- Utbudet av kapital är perfekt elastiskt på lång sikt, det vill säga räntan efter skatt är given.
06 november 2014
Talarkväll i Göteborg: Skatter ur ett frihetligt perspektiv
Här är min presentation från gårdagens talarkväll om skatter:
Jag var inbjuden av Fria moderata studentföreningen och Centerstudenter i Göteborg.
Presentationen bygger på min MUF-rapport Ett frihetligt skattsystem. Läs gärna min debattartikel där jag sammanfattar rapporten.
Foto: Ida Enfeldt
Jag var inbjuden av Fria moderata studentföreningen och Centerstudenter i Göteborg.
Presentationen bygger på min MUF-rapport Ett frihetligt skattsystem. Läs gärna min debattartikel där jag sammanfattar rapporten.
Foto: Ida Enfeldt
06 oktober 2014
Vem har sänkt skatten mest för pensionärer?
I dag föreslår den nya regeringen att skatten för pensionärer sänks. Men hur stor är den rödgröna skattesänkningen i jämförelse med Alliansens skattesänkningar för pensionärer?
Det framgår av regeringens promemoria. Där hittar man följande diagram, där jag förtydligat vad Alliansen gjort och vad de rödgröna föreslår:
Så här läser du diagrammet: Vid en årlig pension på 200 000 har Alliansen höjt grundavdraget från 25 000 till 60 000. Det är alltså ytterligare 35 000 kr per år som man slipper betala skatt på. Eftersom kommunalskatten är cirka 30 procent innebär det en skattesänkning på drygt 10 000 kr per år, eller 900 kr i månaden.
På duochalliansen.se kan du räkna ut exakt hur mycket Alliansen sänkte pensionärernas skatt.
Det framgår av regeringens promemoria. Där hittar man följande diagram, där jag förtydligat vad Alliansen gjort och vad de rödgröna föreslår:
Så här läser du diagrammet: Vid en årlig pension på 200 000 har Alliansen höjt grundavdraget från 25 000 till 60 000. Det är alltså ytterligare 35 000 kr per år som man slipper betala skatt på. Eftersom kommunalskatten är cirka 30 procent innebär det en skattesänkning på drygt 10 000 kr per år, eller 900 kr i månaden.
På duochalliansen.se kan du räkna ut exakt hur mycket Alliansen sänkte pensionärernas skatt.
25 augusti 2014
Skatterna behöver inte höjas med 100 miljarder
I gårdagens Agenda intervjuades Konjunktursinstitutets prognoschef Jesper Hansson. Han menade då att skatterna behöver höjas med över 100 miljarder under kommande mandatperiod för att "upprätthålla dagens välfärd".
I senaste Konjunkturläget (sid. 41) från Konjunkturinstitutet beskrivs antagandena bakom det påståendet. Skatterna behöver höjas med 120 miljarder till 2018 för att upprätthålla välfärden ("bibehållet offentligt åtagande" kallar KI det).
För att komma fram till den siffran antar KI att alla bidrag och socialförsäkringar följer löneutvecklingen. Inte bara prisutvecklingen utan löneutvecklingen.
Här kan man notera att a-kassan varit oförändrad sedan 2002 i kronor. Barnbidraget har varit 1 050 kr sedan 2005. Socialbidragen ska betala för vad som anses vara nödvändiga utgifter och följer därför prisutvecklingen.
Att alla bidrag ska följa den allmänna inkomstutvecklingen föreslår inte ens Vänsterpartiet. Prisuppräkning kan man argumentera för, men inkomstuppräkning är inte realistiskt, åtminstone inte i dagens politiska miljö.
Konjunkturinstitutets räkneövning får därför anses vara teoretiskt och akademiskt intressant, men inte relevant för att vägleda politiken.
Uppdatering 28 augusti: I går släppte KI ett nytt Konjunkturläget. Av siffror som redovisas där framgår det att antagandet om oförändrat personaltäthet verkar viktigare än inkomstuppräkning av bidrag för att förklara de 120 miljarderna. Dagens Industris ledarsida kritiserar antagandet om personaltäthet. (Tack Erik Öberg)
I senaste Konjunkturläget (sid. 41) från Konjunkturinstitutet beskrivs antagandena bakom det påståendet. Skatterna behöver höjas med 120 miljarder till 2018 för att upprätthålla välfärden ("bibehållet offentligt åtagande" kallar KI det).
För att komma fram till den siffran antar KI att alla bidrag och socialförsäkringar följer löneutvecklingen. Inte bara prisutvecklingen utan löneutvecklingen.
Här kan man notera att a-kassan varit oförändrad sedan 2002 i kronor. Barnbidraget har varit 1 050 kr sedan 2005. Socialbidragen ska betala för vad som anses vara nödvändiga utgifter och följer därför prisutvecklingen.
Att alla bidrag ska följa den allmänna inkomstutvecklingen föreslår inte ens Vänsterpartiet. Prisuppräkning kan man argumentera för, men inkomstuppräkning är inte realistiskt, åtminstone inte i dagens politiska miljö.
Konjunkturinstitutets räkneövning får därför anses vara teoretiskt och akademiskt intressant, men inte relevant för att vägleda politiken.
Uppdatering 28 augusti: I går släppte KI ett nytt Konjunkturläget. Av siffror som redovisas där framgår det att antagandet om oförändrat personaltäthet verkar viktigare än inkomstuppräkning av bidrag för att förklara de 120 miljarderna. Dagens Industris ledarsida kritiserar antagandet om personaltäthet. (Tack Erik Öberg)
27 december 2013
"Höj inte världens högsta marginalskatt"
Den 15 december skrev jag följande i Upsala Nya Tidnings webbupplaga:
Socialdemokraterna har insett att det är politiskt självmord att höja skatten på vanliga inkomster. Partiet vill därför behålla jobbskatteavdraget. Lösningen som Socialdemokraterna valde i sin budgetmotion – att bara avskaffa jobbskatteavdraget för höga inkomster – får dock den negativa effekten att marginalskatten höjs till mycket höga nivåer. Det skulle ge så skadliga effekter på ekonomin att skatteintäkterna sannolikt skulle minska.
I dag uppgår jobbskatteavdraget – som infördes av alliansen 2007 för att göra det mer lönsamt att arbeta – till 1 850 kronor per månad för månadsinkomster över 30 000 kr med genomsnittlig kommunalskatt. Socialdemokraterna vill att jobbskatteavdraget ska minska med tre kronor för varje hundralapp som månadslönen överstiger 60 000 kronor. Det är detsamma som en höjning av marginalskatten (skatten på en inkomstökning) med tre procentenheter. Vid en månadslön på 116 000 är då jobbskatteavdraget helt utfasat.
Socialdemokraternas förslag skulle höja marginalskatten – som redan är högst i världen – till 60 procent. Så hög skatt har Sverige inte haft på mer än två decennier.
Efter 1970- och 80-talens urspårade skattenivåer kom Socialdemokraterna och Folkpartiet överens om en skattereform 1990. ”Hälften kvar” av en inkomstökning var en central princip för det nya skattesystemet. Värnskatten – en extra femprocentig skatt på höga inkomster som infördes 1995 – var det första avsteget från den principen. Med utfasningen av jobbskatteavdraget föreslår Socialdemokraterna ytterligare ett stort avsteg.
Det största problemet med Socialdemokraternas skattehöjning är att den troligtvis kommer att leda till lägre skatteintäkter.
När skatterna höjs kommer löntagare att reagera med att minska sin arbetstid, exempelvis genom att arbeta mindre övertid. Högre skatt kan också leda till att människor anstränger sig mindre på jobbet och därför får lägre timlön.
Finanspolitiska rådet och nationalekonomen Lennart Flood har räknat på vad en utfasning av jobbskatteavdraget – på ett sätt liknande det som Socialdemokraterna föreslår – skulle kunna innebära. De drar båda slutsatsen att en utfasning av jobbskatteavdraget inte skulle dra in några pengar till statskassan utan tvärtom sänka skatteintäkterna.
Socialdemokraternas skatteförslag skulle höja marginalskatten på höga inkomster till nivåer som inte skådats på över 20 år och som strider mot principerna i den skattereform som partiet själva drev igenom. Förslaget skulle göra Sverige ännu mindre konkurrenskraftigt i skattehänseende och dessutom sannolikt minska statens skatteintäkter. Det är inte ansvarsfull ekonomisk politik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)