"Höjda marginalskatten kan bli en miljardförlust"

Debattartikel med Timbros Jesper Ahlgren publicerad i Göteborgs-Posten den 6 januari.

De svenska statsfinanserna är ansträngda. När regeringen i höstas lånade upp tio miljarder kronor för att stödja kommunerna reagerade marknaderna direkt med högre statsskuldsräntor. Betydligt större kostnader är att vänta i år.

Den 1 januari trädde regeringens budget i kraft. En av åtgärderna för att något stärka statsfinanserna är förslaget om att jobbskatteavdraget ska fasas ut för höga inkomster. Utfasningen ska börja vid en månadslön på 50 000 kronor. Det innebär att marginalskatten för nära 400 000 svenskar – läkare, civilingenjörer och högre tjänstemän – höjs med tre procentenheter till 60 procent. Därmed beskattar Sverige i dag sina högutbildade mest i världen.

Decennier av ekonomisk forskning visar hur skatter på arbete ger samhällsekonomiska förluster. Skälen till detta är flera: höjer man skatten arbetar människor färre timmar, anstränger sig mindre på jobbet och skatteplanerar mer. Men när regeringen räknat med 2,7 miljarder kronor i ökade intäkter från jobbskatteavdragets avtrappning bortser man från sådana beteendeeffekter.

I Timbros nya rapport ”Skatteintäkten som blev en förlust” visar vi att de 2,7 miljarderna kommer att förvandlas till ett intäktsbortfall på 2–4 miljarder för regeringen när man beräknar de beteendeeffekter som forskning har visat att skattehöjningen innebär.

Vår beräkning är gjord med en enkel metod som använts av den danske ekonomiprofessorn Peter Birch Sørensen. Det viktiga antagande som kalkylen gör är hur löntagarna reagerar på en skattehöjning. Om man antar att beteendeeffekterna hämtade från internationell forskning, som exempelvis nationalekonomerna Thomas Piketty och Emmanuel Saez anser vara rimliga, är det en konservativ slutsats att höjningen skulle ge noll i ökade intäkter för staten. I värsta fall kostar den sex miljarder kronor, med en mittpunkt på tre miljarder i inkomstbortfall. Även svenska studier stöder denna slutsats.

Våra resultat är starkare än en tidigare beräkning av Peter Ericson och Lennart Flood för Svenskt Näringslivs räkning, som menade att skattehöjningen skulle leda till oförändrade intäkter. Det är dock en för försiktig bedömning, bland annat eftersom Ericson och Flood bara tar hänsyn till förändringar i arbetade timmar och inte tar hänsyn till nyare forskning som även beaktar exempelvis avdragsbeteende och förändringar i timlön.

Det faktum att en skattehöjning sannolikt leder till ett inkomsttapp för staten betyder att Sverige har passerat Lafferkurvans topp. Lafferkurvan visar förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter – när skattesatsen blir tillräckligt hög kommer skatteintäkterna att börja minska.

Det verkar finnas en uppfattning att Lafferkurvan har ”motbevisats”. Men bland nationalekonomer är det självklart att det finns en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar inte drar in mer pengar. Exempelvis finns en bred samsyn om att värnskatten är så skadlig att det skulle vara gratis att avskaffa den.

Anledningen till att skattehöjningar för höginkomsttagare kan vara så skadliga är att de skatteintäkter som riskeras om de ändrar sitt beteende är mycket stora. Genomsnittsindividen som nu får höjd marginalskatt tjänar 800 000 kronor om året och betalar totalt cirka 650 000 kronor i skatt (inklusive sociala avgifter).

Trots överväldigande stöd för att skatter minskar arbetsviljan räknar regeringen inte med några beteendeeffekter över huvud taget. Accepterar man den beteendeeffekt som Saez och Piketty uppger är en rimlig uppskattning av forskningens mittfåra att regeringens reformer är underfinansierade med ungefär fem miljarder kronor. Det motsvarar en femtedel av alla reformer som aviserades i budgetpropositionen för 2016. Då har man ändå inte beaktat de långsiktiga effekterna av höjda skatter på människors utbildningsval och arbetsmoral.

Man kan ha olika åsikter om hur stor staten ska vara, hur mycket den ska påverka ekonomin och individers möjligheter till egna val, liksom om hur fördelningen av samhällets resurser bör se ut. Men att spendera pengar enbart för att göra en grupp fattigare utan att förbättra för någon annan är en rent destruktiv politik. Svenska skattebetalare förtjänar bättre än så.