Välfärdsstaten legitimerar inte begränsad invandring

Publicerad i Svensk Linje nummer 3–4, 2015.

”Jag är för fri invandring, men…” Så låter det ibland när invandring diskuteras. Med denna text vill jag visa att det inte finns något ”men”, även i en välfärdsstat. För liberaler är fri migration en okränkbar universell princip.

Den klassiska liberala rättighetstraditionen kommer från författare som John Locke, Ayn Rand och Robert Nozick. Den säger att människor är självägande, i egenskap av intelligenta varelser. Ur detta härleds rätten till liv, frihet och egendom. Rätten att röra sig över nationsgränser är en del av rätten till frihet.

Om vi känner oss obekväma med denna härledning duger moralisk intuition ofta bra. De flesta känner intuitivt att mord, slaveri och stöld är fel, och att det inte beror på att riksdagen har bestämt det utan kommer från universella värden. Som Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt skriver i boken Migrationens kraft skulle de flesta av oss också tycka att det vore fel om taggtrådsstängsel restes vid Dalälven och migrationen från södra till norra Sverige begränsades. Berlinmuren och de migrationsbegränsningar den representerade är för många sinnebilden av förtryck.

Ibland hör man argumentationen att ett land är en klubb som har rätt att bestämma över den gemensamma egendomen och sätta upp medlemsregler. Det är förstås en åsikt man kan ha, men den har ingenting med liberalism att göra. Om ett land är en klubb där oinskränkt majoritetsstyre råder kan det användas som argument mot alla individuella rättigheter: ”I vår klubb får man bara köpa alkohol på Systembolaget.” ”Vi har bestämt att man inte får vara homosexuell i vår klubb.” För en liberal är ett land inte en klubb.

Någon kan invända att staten bara behöver respektera sina egna medborgares rättigheter. Det är en märklig inställning om man ser rättigheter som okränkbara. Har staten rätt att konfiskera utlänningars egendom i Sverige? Behöver staten inte bry sig om utländska medborgares rätt till liv i krig? Dessutom innebär invandringsbegränsningar en inskränkning av det egna landets medborgares rätt att interagera med utlänningar som kunder, anställda, hyresgäster eller partners.

Ett vanligt argument är att det finns en konflikt mellan fri invandring och äganderätt, och att det är rätt att begränsa invandring så länge det riskerar leda till att den infödda befolkningen får betala högre skatt.

Ett sådant resonemang håller inte för en närmare rättighetsetisk analys. Rättigheter är okränkbara. En rättighetsinskränkning berättigar inte en till. Så här kan man se det: Invandraren gör en helt legitim och tillåten handling (invandrar till Sverige). Detta får potentiellt staten att kränka skattebetalarens rättigheter genom högre skatt. Men det är inte invandrarens fel att staten kränker skattebetalarnas rättigheter. Man kan inte inskränka invandrarens rättigheter med hänvisning till någon annans handlande (statens, i det här fallet).

Eller tänk dig en mamma som föder ett barn hon inte kan försörja. Som en följd av det inskränker staten äganderätten hos skattebetalarna. Men mamman har inte gjort något fel mot skattebetalarna. Det är omoraliskt att inskränka kvinnans rätt att föda barnet. I civiliserade länder är rätten att bestämma över sin kropp och reproduktion absolut.

Den som argumenterar för att risk för högre skatt legitimerar rättighetsinskränkningar har i praktiken avhänt sig möjligheten att argumentera för liberala reformer på principiell grund. Skattefinansierad sjukvård kan i så fall motivera alkoholskatter, tobaksförmynderi och bälteslagar. Pensionssystemet skulle legitimera Folkhälsomyndigheten. Det skulle bli svårt att bedriva liberal opinionsbildning.

Att fri migration är en universell rättighet innebär att det är illegitimt för politikerna att besluta om invandringsbegränsningar, oavsett hur stor majoritet de har bakom sig. Individens rätt till fri rörlighet över nationsgränser bör garanteras av en författning och en högsta domstol, som ogiltigförklarar alla lagar som begränsar invandringen – precis som USA:s högsta domstol upphäver alla lagar som begränsar rätten att göra abort eller vara homosexuell.

Opinionsarbetet för ökade möjligheter till invandring bör drivas på alla fronter: Ökad arbetskraftsinvandring. Fler kvotflyktingar. Generösare asylregler. Införande av ett green card-lotteri. Avskaffande av försörjningskrav för anhöriginvandring. Permanenta uppehållstillstånd. Investerarvisum. Möjlighet till anhöriginvandring för andra än kärnfamiljen. Amnesti för papperslösa. Varje liberalisering av invandringspolitiken är en seger.