Publicerad i Svensk Linje nummer 3–4, 2015.
”Jag är för fri invandring, men…” Så låter det ibland när invandring diskuteras. Med denna text vill jag visa att det inte finns något ”men”, även i en välfärdsstat. För liberaler är fri migration en okränkbar universell princip.
Den klassiska liberala rättighetstraditionen kommer från författare som John Locke, Ayn Rand och Robert Nozick. Den säger att människor är självägande, i egenskap av intelligenta varelser. Ur detta härleds rätten till liv, frihet och egendom. Rätten att röra sig över nationsgränser är en del av rätten till frihet.
Om vi känner oss obekväma med denna härledning duger moralisk intuition ofta bra. De flesta känner intuitivt att mord, slaveri och stöld är fel, och att det inte beror på att riksdagen har bestämt det utan kommer från universella värden. Som Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt skriver i boken Migrationens kraft skulle de flesta av oss också tycka att det vore fel om taggtrådsstängsel restes vid Dalälven och migrationen från södra till norra Sverige begränsades. Berlinmuren och de migrationsbegränsningar den representerade är för många sinnebilden av förtryck.
Ibland hör man argumentationen att ett land är en klubb som har rätt att bestämma över den gemensamma egendomen och sätta upp medlemsregler. Det är förstås en åsikt man kan ha, men den har ingenting med liberalism att göra. Om ett land är en klubb där oinskränkt majoritetsstyre råder kan det användas som argument mot alla individuella rättigheter: ”I vår klubb får man bara köpa alkohol på Systembolaget.” ”Vi har bestämt att man inte får vara homosexuell i vår klubb.” För en liberal är ett land inte en klubb.
Någon kan invända att staten bara behöver respektera sina egna medborgares rättigheter. Det är en märklig inställning om man ser rättigheter som okränkbara. Har staten rätt att konfiskera utlänningars egendom i Sverige? Behöver staten inte bry sig om utländska medborgares rätt till liv i krig? Dessutom innebär invandringsbegränsningar en inskränkning av det egna landets medborgares rätt att interagera med utlänningar som kunder, anställda, hyresgäster eller partners.
Ett vanligt argument är att det finns en konflikt mellan fri invandring och äganderätt, och att det är rätt att begränsa invandring så länge det riskerar leda till att den infödda befolkningen får betala högre skatt.
Ett sådant resonemang håller inte för en närmare rättighetsetisk analys. Rättigheter är okränkbara. En rättighetsinskränkning berättigar inte en till. Så här kan man se det: Invandraren gör en helt legitim och tillåten handling (invandrar till Sverige). Detta får potentiellt staten att kränka skattebetalarens rättigheter genom högre skatt. Men det är inte invandrarens fel att staten kränker skattebetalarnas rättigheter. Man kan inte inskränka invandrarens rättigheter med hänvisning till någon annans handlande (statens, i det här fallet).
Eller tänk dig en mamma som föder ett barn hon inte kan försörja. Som en följd av det inskränker staten äganderätten hos skattebetalarna. Men mamman har inte gjort något fel mot skattebetalarna. Det är omoraliskt att inskränka kvinnans rätt att föda barnet. I civiliserade länder är rätten att bestämma över sin kropp och reproduktion absolut.
Den som argumenterar för att risk för högre skatt legitimerar rättighetsinskränkningar har i praktiken avhänt sig möjligheten att argumentera för liberala reformer på principiell grund. Skattefinansierad sjukvård kan i så fall motivera alkoholskatter, tobaksförmynderi och bälteslagar. Pensionssystemet skulle legitimera Folkhälsomyndigheten. Det skulle bli svårt att bedriva liberal opinionsbildning.
Att fri migration är en universell rättighet innebär att det är illegitimt för politikerna att besluta om invandringsbegränsningar, oavsett hur stor majoritet de har bakom sig. Individens rätt till fri rörlighet över nationsgränser bör garanteras av en författning och en högsta domstol, som ogiltigförklarar alla lagar som begränsar invandringen – precis som USA:s högsta domstol upphäver alla lagar som begränsar rätten att göra abort eller vara homosexuell.
Opinionsarbetet för ökade möjligheter till invandring bör drivas på alla fronter: Ökad arbetskraftsinvandring. Fler kvotflyktingar. Generösare asylregler. Införande av ett green card-lotteri. Avskaffande av försörjningskrav för anhöriginvandring. Permanenta uppehållstillstånd. Investerarvisum. Möjlighet till anhöriginvandring för andra än kärnfamiljen. Amnesti för papperslösa. Varje liberalisering av invandringspolitiken är en seger.
Visar inlägg med etikett Invandring. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Invandring. Visa alla inlägg
20 januari 2016
29 december 2015
Krönika: Integration kan inte planeras fram
Publicerad i början av december i TTELA, Hallandsposten, Sundsvalls Tidning, Gotlands Tidningar, Hela Hälsingland-tidningarna, Gefle Dagblad, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda, Dalarnas Tidningar och Norran.
Politikerna hade en plan. En lysande plan, enligt dem själva. Den nyanlända flyktingen skulle placeras i en lämplig lägenhet, gärna i någon avfolkningsbygd, lära sig det nya språket på svenska för invandrare (SFI), bli en fullgod samhällsmedlem genom kommunal samhällsorientering och få jobb genom Arbetsförmedlingen.
Tyvärr har planen inte fungerat särskilt väl. I den mån integrationen är framgångsrik är det ofta snarare trots, än tack vare, integrationspolitiken.
Svenska politiker och byråkrater måste lära sig att släppa taget och låta nyanlända själva hitta sin plats i det nya landet – precis som svenskar som utvandrade till Amerika (för att använda en sliten liknelse). Karl-Oskar och Kristina blev inte kommunplacerade i Chisago County i Minnesota och hade ingen etableringsplan.
I dagens flyktingkris har politikerna gjort tvärtom. Deras kontrollinstinkter har tydligt visat sig. Gränskontroller har införts trots att de leder till högre kostnader och kanske ökar antalet asylsökande.
Stor möda läggs på att hitta boenden åt asylsökande, som om flyktingar som färdats genom halva Europa blir fullständigt hjälplösa så fort de passerat Sveriges gränser. Många har dessutom släkt och bekanta i Sverige. Nästan 30 procent av de asylsökande har i dag ordnat sitt eget boende (ebo), trots att det inte ger rätt till någon extra ersättning. För merparten upphandlar Migrationsverket i stället boendeplatser för upp till 10 000 kronor i månaden. Trots detta framställs det som att ebo är problemet. Då har ju byråkraterna inte kontroll. Ebo borde i stället ses som en del av lösningen.
Politikernas planeringsiver visar sig också i fixeringen vid vilka kommuner som ”tar emot” flyktingar med beviljat uppehållstillstånd. Enligt en överenskommelse mellan regeringen och Alliansen ska nu alla kommuner tvångsanvisas flyktingar.
Diskussionen är till stor del en pseudodebatt. Bara runt 5 000 per år har de senaste åren fått en bostad genom anvisning till en kommun, trots att 277 av 290 kommuner har avtal med staten om flyktingmottagande. Många nyanlända tröttnar på att vänta på kommunplacering eller tackar nej till anvisad plats. En majoritet ordnar boende på egen hand.
SFI och samhällsorientering har också tveksamma resultat. Enligt en utvärdering av Statskontoret från 2009 är det bara 30–40 procent som kan sägas bli godkända på SFI.
Samhällsorienteringen verkar till stora delar vara en kurs i hur man söker bidrag. Här är några typiska citat från en lärobok i samhällsorientering som används av Göteborgs stad: ”Försörjningsstöd heter också ekonomiskt bistånd. Det kallas också ofta för socialbidrag.” ”Du som har barn har rätt att söka bostadsbidrag.” ”När du har fått barn har du rätt till föräldrapenning.”
Det behövs en helomvändning i integrationspolitiken. Utgångspunkten borde vara jobb och inte bidrag och etableringsinsatser. Historisk erfarenhet visar att det sällan blir bra när politiker och byråkrater försöker planera fram saker. Det gäller även integration.
Politikerna hade en plan. En lysande plan, enligt dem själva. Den nyanlända flyktingen skulle placeras i en lämplig lägenhet, gärna i någon avfolkningsbygd, lära sig det nya språket på svenska för invandrare (SFI), bli en fullgod samhällsmedlem genom kommunal samhällsorientering och få jobb genom Arbetsförmedlingen.
Tyvärr har planen inte fungerat särskilt väl. I den mån integrationen är framgångsrik är det ofta snarare trots, än tack vare, integrationspolitiken.
Svenska politiker och byråkrater måste lära sig att släppa taget och låta nyanlända själva hitta sin plats i det nya landet – precis som svenskar som utvandrade till Amerika (för att använda en sliten liknelse). Karl-Oskar och Kristina blev inte kommunplacerade i Chisago County i Minnesota och hade ingen etableringsplan.
I dagens flyktingkris har politikerna gjort tvärtom. Deras kontrollinstinkter har tydligt visat sig. Gränskontroller har införts trots att de leder till högre kostnader och kanske ökar antalet asylsökande.
Stor möda läggs på att hitta boenden åt asylsökande, som om flyktingar som färdats genom halva Europa blir fullständigt hjälplösa så fort de passerat Sveriges gränser. Många har dessutom släkt och bekanta i Sverige. Nästan 30 procent av de asylsökande har i dag ordnat sitt eget boende (ebo), trots att det inte ger rätt till någon extra ersättning. För merparten upphandlar Migrationsverket i stället boendeplatser för upp till 10 000 kronor i månaden. Trots detta framställs det som att ebo är problemet. Då har ju byråkraterna inte kontroll. Ebo borde i stället ses som en del av lösningen.
Politikernas planeringsiver visar sig också i fixeringen vid vilka kommuner som ”tar emot” flyktingar med beviljat uppehållstillstånd. Enligt en överenskommelse mellan regeringen och Alliansen ska nu alla kommuner tvångsanvisas flyktingar.
Diskussionen är till stor del en pseudodebatt. Bara runt 5 000 per år har de senaste åren fått en bostad genom anvisning till en kommun, trots att 277 av 290 kommuner har avtal med staten om flyktingmottagande. Många nyanlända tröttnar på att vänta på kommunplacering eller tackar nej till anvisad plats. En majoritet ordnar boende på egen hand.
SFI och samhällsorientering har också tveksamma resultat. Enligt en utvärdering av Statskontoret från 2009 är det bara 30–40 procent som kan sägas bli godkända på SFI.
Samhällsorienteringen verkar till stora delar vara en kurs i hur man söker bidrag. Här är några typiska citat från en lärobok i samhällsorientering som används av Göteborgs stad: ”Försörjningsstöd heter också ekonomiskt bistånd. Det kallas också ofta för socialbidrag.” ”Du som har barn har rätt att söka bostadsbidrag.” ”När du har fått barn har du rätt till föräldrapenning.”
Det behövs en helomvändning i integrationspolitiken. Utgångspunkten borde vara jobb och inte bidrag och etableringsinsatser. Historisk erfarenhet visar att det sällan blir bra när politiker och byråkrater försöker planera fram saker. Det gäller även integration.
02 december 2015
Krönika: Strama åt bidragen, inte invandringen
Denna LNB-krönika publicerades i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda, Dalarnas Tidningar, Hela Hälsingland-tidningarna, Hallandsposten och Gefle Dagblad mellan 30 oktober och 4 november.
Sedan sommaren har antalet asylsökande ökat från cirka 2 000 till över 9 000 i veckan. Flera faktorer har samverkat till att etablera en migrationsrutt från Turkiet, via Balkan till Tyskland och Skandinavien.
I Migrationsverkets oktoberprognos är huvudscenariot 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Därmed kommer statens kostnader för migration och integration att öka till ungefär 70 miljarder kronor nästa år, jämfört med budgeterade 40.
Politikerna har nu tre alternativ. Det första är att låta kostnaderna rulla på. Rent ekonomiskt kan Sverige bära denna kostnadsökning, men politiskt är kostnadsnivåerna inte hållbara på grund av de skattehöjningar eller nedskärningar som skulle krävas på sikt.
Det andra alternativet är att strama åt flyktingpolitiken för att minska antalet asylsökande. Om man vill reducera antalet rejält skulle det kräva regelförändringar som förutom att vara inhumana skulle bryta mot Sveriges internationella åtaganden i EU och FN.
De förslag som kommit fram i debatten handlar i stället om att ändra kringregler för att göra Sverige mindre attraktivt som asylland, till exempel genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare villkor för anhöriginvandring. Även sådana regeländringar medför dock mänskliga kostnader: splittrade familjer och människor som utvisas från Sverige efter att ha bott här i flera år och rotat sig.
Det tredje alternativet, som jag förespråkar, är att effektivisera mottagandet och minska bidragen till nyanlända. En sådan politikomläggning bör bygga på en grundläggande insikt: Det är bättre att bo i Sverige med relativt låg levnadsstandard än att bo i krigets Syrien eller i ett flyktingläger i Jordanien. Några heliga kor skulle behöva slaktas och svenskarna tvingas acceptera större klyftor i samhället.
Flera ersättningssystem bygger redan i dag på principen att ersättningen är högre för den som bott och betalat skatt i Sverige. Full garantipension utgår till den som bott i Sverige i minst 40 arbetsföra år. Den som inte har rätt till garantipension får i stället äldreförsörjningsstöd, som är lägre. Socialbidraget skulle kunna göras om efter samma princip och etableringsersättningen, som flyktingar får de första två åren efter att de fått uppehållstillstånd, skulle kunna ersättas med studielån till den som läser svenska för invandrare, SFI.
Flyktingar bör dessutom hänvisas till att hitta sitt eget boende efter beviljat uppehållstillstånd. Med dagens bostadsbrist är det inte politiskt möjligt att låta nyanlända gå före i bostadskön i stor skala.
Redan i dag ordnar 85 procent av flyktingarna sitt eget boende. De flesta är helt enkelt inte så intresserade av att inhysas i Västerbottens inland.
Den nyligen beslutade migrationsöverenskommelsen mellan regeringen och Alliansen innehöll inslag av alla tre handlingsalternativen. Mest det första, skulle cynikern kanske säga. Nu är det dags för politikerna att visa handlingskraft och göra det de är valda till: fatta svåra beslut och göra svåra avvägningar.
Sedan sommaren har antalet asylsökande ökat från cirka 2 000 till över 9 000 i veckan. Flera faktorer har samverkat till att etablera en migrationsrutt från Turkiet, via Balkan till Tyskland och Skandinavien.
I Migrationsverkets oktoberprognos är huvudscenariot 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Därmed kommer statens kostnader för migration och integration att öka till ungefär 70 miljarder kronor nästa år, jämfört med budgeterade 40.
Politikerna har nu tre alternativ. Det första är att låta kostnaderna rulla på. Rent ekonomiskt kan Sverige bära denna kostnadsökning, men politiskt är kostnadsnivåerna inte hållbara på grund av de skattehöjningar eller nedskärningar som skulle krävas på sikt.
Det andra alternativet är att strama åt flyktingpolitiken för att minska antalet asylsökande. Om man vill reducera antalet rejält skulle det kräva regelförändringar som förutom att vara inhumana skulle bryta mot Sveriges internationella åtaganden i EU och FN.
De förslag som kommit fram i debatten handlar i stället om att ändra kringregler för att göra Sverige mindre attraktivt som asylland, till exempel genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare villkor för anhöriginvandring. Även sådana regeländringar medför dock mänskliga kostnader: splittrade familjer och människor som utvisas från Sverige efter att ha bott här i flera år och rotat sig.
Det tredje alternativet, som jag förespråkar, är att effektivisera mottagandet och minska bidragen till nyanlända. En sådan politikomläggning bör bygga på en grundläggande insikt: Det är bättre att bo i Sverige med relativt låg levnadsstandard än att bo i krigets Syrien eller i ett flyktingläger i Jordanien. Några heliga kor skulle behöva slaktas och svenskarna tvingas acceptera större klyftor i samhället.
Flera ersättningssystem bygger redan i dag på principen att ersättningen är högre för den som bott och betalat skatt i Sverige. Full garantipension utgår till den som bott i Sverige i minst 40 arbetsföra år. Den som inte har rätt till garantipension får i stället äldreförsörjningsstöd, som är lägre. Socialbidraget skulle kunna göras om efter samma princip och etableringsersättningen, som flyktingar får de första två åren efter att de fått uppehållstillstånd, skulle kunna ersättas med studielån till den som läser svenska för invandrare, SFI.
Flyktingar bör dessutom hänvisas till att hitta sitt eget boende efter beviljat uppehållstillstånd. Med dagens bostadsbrist är det inte politiskt möjligt att låta nyanlända gå före i bostadskön i stor skala.
Redan i dag ordnar 85 procent av flyktingarna sitt eget boende. De flesta är helt enkelt inte så intresserade av att inhysas i Västerbottens inland.
Den nyligen beslutade migrationsöverenskommelsen mellan regeringen och Alliansen innehöll inslag av alla tre handlingsalternativen. Mest det första, skulle cynikern kanske säga. Nu är det dags för politikerna att visa handlingskraft och göra det de är valda till: fatta svåra beslut och göra svåra avvägningar.
26 augusti 2015
"Fyra fel i invandringsdebatten"
I dag bemöter jag fyra felaktiga påståenden i invandringsdebatten i Svenska Dagbladets webbupplaga:
I takt med vissa borgerliga debattörers snabba omsvängning till förmån för en mer restriktiv invandringspolitik har en mängd sakfel och argumentationsfel börjat florera och leva ett eget liv. Fyra felaktiga påståenden förekommer särskilt ofta.
1) "Reinfeldt lät Miljöpartiet styra invandringspolitiken och ökade flyktinginvandringen."
I november 2012 sade Fredrik Reinfeldt i ett tal på Stockholms universitet: "Effekten av SD var att vi fick en politik i motsatt riktning". Några år senare i ett radikalt annorlunda debattklimat har uttalandet tolkats som att Reinfeldt drev en extrem invandringspolitik för att straffa Sverigedemokraternas väljare.
Migrationsöverenskommelsen som slöts med Miljöpartiet efter SD:s riksdagsinträde 2010 medförde i huvudsak en liberalisering av invandringspolitiken: villkoren för att barn skulle få stanna om omständigheterna var ömmande lättades upp. Samtidigt hade Alliansen precis infört ett försörjningskrav för vissa anhöriginvandrare.
Efter lagändringen om särskilt ömmande omständigheter ökade antalet barn som fick uppehållstillstånd med denna grund med 227 jämfört med året innan, enligt siffror som Migrationsverket gjort tillgängliga för mig. Samtidigt har i snitt 182 personer per år nekats uppehållstillstånd med hänsyn till försörjningskravet sedan det infördes. Då vet vi inte hur många som aldrig ansökte om uppehållstillstånd för att de visste att de inte uppfyllde försörjningskravet.
Nettot av dessa förändringar kan därför mycket väl ha blivit en åtstramning av invandringspolitiken. I vilket fall handlar det om få personer. Visst har antalet invandrare ökat, men det berodde inte på något politiskt beslut utan på en förändrad omvärld. Förutom liberaliseringen av arbetskraftsinvandring som genomfördes 2009 ser utlänningslagen i stort sett likadan ut i dag som 2006.
2) "M, KD och FP har lanserat en ny integrationspolitik."
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet har sedan valet aviserat några små förändringar i integrationspolitiken – bland annat vill KD sänka etableringsersättningen och M vill minska kostnaderna för ensamkommande barn. Men framför allt har de aviserat en ny invandringspolitik som ska minska invandringen genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare krav för anhöriginvandring.
Invandringspolitik handlar om vilka som får stanna. Integrationspolitik handlar om hur de som fått uppehållstillstånd ska komma in i samhället och få jobb.
De tre partierna vill inte låtsas om att deras migrationspolitiska förslag handlar om att minska invandringen, utan hävdar i stället att förslagen handlar om integrationspolitik – vilket inte stämmer. Tyvärr har många medier gått på detta pr-trick.
3) "Eftersom vi inte kan ha fri invandring kan vi lika gärna strama åt."
Argumentet går att reglerad invandring är ett måste och att gränsen behöver dras någonstans. Därefter gör argumentet ett logiskt hopp och hävdar att invandringen därför måste stramas åt jämfört med i dag.
Men mycket i politiken handlar om riktning. Ska skatterna höjas eller sänkas? Ska staten bli större eller mindre? Ska det bli lättare eller svårare att invandra? Man hör aldrig någon borgerlig debattör skriva att eftersom vi inte kan avskaffa alla skatter handlar diskussionen om en avvägning av hur höga skatterna ska vara, och att man då lika gärna kan acceptera Vänsterpartiets skattehöjningar.
Ett liknande resonemang är "om vi ska kunna upprätthålla politiskt stöd för dagens invandring måste invandringspolitiken bli mer restriktiv". Det är en logisk kullerbytta i stil med "för att rädda byn måste vi bränna ned den".
4) "Fri invandring är extrem vänsterpolitik."
Ofta hävdas att ungdomsförbund som MUF, LUF och CUF som förespråkar fri invandring driver en extrem vänsterlinje. Inget kunde vara mer fel. Varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet eller deras ungdomsförbund är för fri invandring. De är rädda för konkurrens om jobben – klassisk vänsterprotektionism.
Den socialistiske senatorn Bernie Sanders från Vermont gjorde detta tydligt när han intervjuades av nättidningen Vox: "högerfolk skulle älska att ha öppna gränser", sa han och varnade för låglönekonkurrens. I vänsterns värld är ekonomin ett nollsummespel där den enes död är den andres bröd.
Liberaler sätter individen i centrum och ser fri rörlighet som en mänsklig rättighet. Fri invandring är en liberal åsikt, inte en vänsteråsikt.
I takt med vissa borgerliga debattörers snabba omsvängning till förmån för en mer restriktiv invandringspolitik har en mängd sakfel och argumentationsfel börjat florera och leva ett eget liv. Fyra felaktiga påståenden förekommer särskilt ofta.
1) "Reinfeldt lät Miljöpartiet styra invandringspolitiken och ökade flyktinginvandringen."
I november 2012 sade Fredrik Reinfeldt i ett tal på Stockholms universitet: "Effekten av SD var att vi fick en politik i motsatt riktning". Några år senare i ett radikalt annorlunda debattklimat har uttalandet tolkats som att Reinfeldt drev en extrem invandringspolitik för att straffa Sverigedemokraternas väljare.
Migrationsöverenskommelsen som slöts med Miljöpartiet efter SD:s riksdagsinträde 2010 medförde i huvudsak en liberalisering av invandringspolitiken: villkoren för att barn skulle få stanna om omständigheterna var ömmande lättades upp. Samtidigt hade Alliansen precis infört ett försörjningskrav för vissa anhöriginvandrare.
Efter lagändringen om särskilt ömmande omständigheter ökade antalet barn som fick uppehållstillstånd med denna grund med 227 jämfört med året innan, enligt siffror som Migrationsverket gjort tillgängliga för mig. Samtidigt har i snitt 182 personer per år nekats uppehållstillstånd med hänsyn till försörjningskravet sedan det infördes. Då vet vi inte hur många som aldrig ansökte om uppehållstillstånd för att de visste att de inte uppfyllde försörjningskravet.
Nettot av dessa förändringar kan därför mycket väl ha blivit en åtstramning av invandringspolitiken. I vilket fall handlar det om få personer. Visst har antalet invandrare ökat, men det berodde inte på något politiskt beslut utan på en förändrad omvärld. Förutom liberaliseringen av arbetskraftsinvandring som genomfördes 2009 ser utlänningslagen i stort sett likadan ut i dag som 2006.
2) "M, KD och FP har lanserat en ny integrationspolitik."
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet har sedan valet aviserat några små förändringar i integrationspolitiken – bland annat vill KD sänka etableringsersättningen och M vill minska kostnaderna för ensamkommande barn. Men framför allt har de aviserat en ny invandringspolitik som ska minska invandringen genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare krav för anhöriginvandring.
Invandringspolitik handlar om vilka som får stanna. Integrationspolitik handlar om hur de som fått uppehållstillstånd ska komma in i samhället och få jobb.
De tre partierna vill inte låtsas om att deras migrationspolitiska förslag handlar om att minska invandringen, utan hävdar i stället att förslagen handlar om integrationspolitik – vilket inte stämmer. Tyvärr har många medier gått på detta pr-trick.
3) "Eftersom vi inte kan ha fri invandring kan vi lika gärna strama åt."
Argumentet går att reglerad invandring är ett måste och att gränsen behöver dras någonstans. Därefter gör argumentet ett logiskt hopp och hävdar att invandringen därför måste stramas åt jämfört med i dag.
Men mycket i politiken handlar om riktning. Ska skatterna höjas eller sänkas? Ska staten bli större eller mindre? Ska det bli lättare eller svårare att invandra? Man hör aldrig någon borgerlig debattör skriva att eftersom vi inte kan avskaffa alla skatter handlar diskussionen om en avvägning av hur höga skatterna ska vara, och att man då lika gärna kan acceptera Vänsterpartiets skattehöjningar.
Ett liknande resonemang är "om vi ska kunna upprätthålla politiskt stöd för dagens invandring måste invandringspolitiken bli mer restriktiv". Det är en logisk kullerbytta i stil med "för att rädda byn måste vi bränna ned den".
4) "Fri invandring är extrem vänsterpolitik."
Ofta hävdas att ungdomsförbund som MUF, LUF och CUF som förespråkar fri invandring driver en extrem vänsterlinje. Inget kunde vara mer fel. Varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet eller deras ungdomsförbund är för fri invandring. De är rädda för konkurrens om jobben – klassisk vänsterprotektionism.
Den socialistiske senatorn Bernie Sanders från Vermont gjorde detta tydligt när han intervjuades av nättidningen Vox: "högerfolk skulle älska att ha öppna gränser", sa han och varnade för låglönekonkurrens. I vänsterns värld är ekonomin ett nollsummespel där den enes död är den andres bröd.
Liberaler sätter individen i centrum och ser fri rörlighet som en mänsklig rättighet. Fri invandring är en liberal åsikt, inte en vänsteråsikt.
05 januari 2015
Minska kostnaderna, inte invandringen
Debattartikel publicerad i Upsala Nya Tidning den 4 januari 2015:
Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, lyder ett engelskt uttryck i översättning. Det gäller särskilt invandringspolitiken. Om man bortser från Sverigedemokraterna finns det sedan tidigare två förslag från riksdagspartier om att begränsa möjligheterna att invandra till Sverige: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill ha krav på bindande avtal vid arbetskraftsinvandring, och Moderaterna vill utöka försörjningskravet vid anhöriginvandring. Nu kan man dessutom lägga Kristdemokraternas förslag om tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar till denna lista.
Många fina ord används för att motivera dessa invandringsbegränsningar: Ordning och reda på arbetsmarknaden, förbättrad integration, arbetslinjen, incitament till etablering, och så vidare. Det förklaras dock inte varför migrationspolitiken måste användas som instrument. Alla dessa mål kan nås genom reformer på andra politikområden, exempelvis arbetsmarknadspolitiken och skattepolitiken.
Migrationsbegränsningar är en stor inskränkning av individens frihet.
Begränsningar av utvandring förknippar vi med diktaturer som Östtyskland och Kuba. Rätten till utvandring är en mänsklig rättighet enligt FN. Men om det inte finns något land som man får invandra till blir effekten densamma.
Migrationspolitik är barnfamiljer som hämtas av beväpnad polis mitt i natten, flyktingbåtar som kapsejsar i Medelhavet och 19-åringar som utvisas ensamma till Afghanistan. Det är cyniskt att använda migrationspolitik för att skapa incitament: ”ordna en försörjning så får du träffa din partner”, ”skaffa ett jobb så får du permanent uppehållstillstånd och slipper utvisas till Somalia”.
Kristdemokraternas förslag om tillfälliga uppehållstillstånd, som ska omvandlas till permanenta sådana om individen får ett jobb (eller har fortsatt skyddsbehov), följer precis denna logik. Permanenta uppehållstillstånd är nu huvudregeln i Sverige, med motiveringen att Sverige gärna välkomnar fler som medlemmar av samhället. Att i stället gå mot tillfälliga uppehållstillstånd skulle vara en olycklig utveckling eftersom flyktingar då skulle ses som gäster som kanske får stanna. Dessutom är det knappast positivt för integrationen att inte veta om man får stanna eller inte.
Moderaternas idé om att försörjningskravet ska gälla fler grupper av anhöriginvandrare än i dag är också problematiskt. Att få leva ihop med sin partner och sina barn borde inte vara beroende av att byråkratiska krav uppfylls.
I senaste numret av Uppsala studentkårs tidning Ergo berättar några Uppsalastudenter om sina erfarenheter av förhållanden med personer från andra länder.
Processen för att invandra till en partner i Sverige är redan i dag lång, krånglig och integritetskränkande.
Om försörjningskravet för anhöriginvandring utvidgades till fler grupper skulle det kunna bli omöjligt för studenter att förenas med en utländsk partner.
För att uppfylla försörjningskravet behöver den partner som bor i Sverige ha en lön eller arbetsrelaterad ersättning över en viss nivå. Studiemedel räknas inte. Dessutom finns krav på bostadsstandard. Två personer får inte bo i en mindre lägenhet än en tvåa. Båda dessa krav skulle göra det mycket svårt för studenter att förenas med en utländsk medborgare.
För att visa att det går att minska kostnaderna utan att minska invandringen är det hög tid att komma med konkreta förslag för ett effektivare mottagande.
Med dagens regelverk kommer utgifterna för migration och integration att stiga från 13 miljarder 2011 till 35 miljarder 2015 och 41 miljarder 2018, enligt Migrationsverkets (osäkra) prognos och justerat för inflation.
Exempelvis måste hem för ensamkommande ungdomar ha dygnet runt-bemanning. Kostnaden (10 miljarder, 2018) blir därefter. Är det verkligen nödvändigt för 16- eller 17-åringar? Etableringsersättningen till nyanlända flyktingar (kanske 8 miljarder, 2018) kan sänkas eller avskaffas helt till förmån för studielån för dem som läser på SFI. Och om integrationen byggde mer på en tro på flyktingars egna initiativkraft snarare än kommunala byråkrater borde kostnadsersättningarna till kommunerna (också prognosticerade till 8 miljarder) kunna minska.
Om inget görs riskerar kostnadsökningen att resultera i ett allt för stort politiskt tryck för minskad invandring. Det är trots allt bättre att få bo i Sverige med något lägre levnadsstandard än flyktingar har i dag, än att skickas tillbaka till krigets Syrien.
Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, lyder ett engelskt uttryck i översättning. Det gäller särskilt invandringspolitiken. Om man bortser från Sverigedemokraterna finns det sedan tidigare två förslag från riksdagspartier om att begränsa möjligheterna att invandra till Sverige: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill ha krav på bindande avtal vid arbetskraftsinvandring, och Moderaterna vill utöka försörjningskravet vid anhöriginvandring. Nu kan man dessutom lägga Kristdemokraternas förslag om tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar till denna lista.
Många fina ord används för att motivera dessa invandringsbegränsningar: Ordning och reda på arbetsmarknaden, förbättrad integration, arbetslinjen, incitament till etablering, och så vidare. Det förklaras dock inte varför migrationspolitiken måste användas som instrument. Alla dessa mål kan nås genom reformer på andra politikområden, exempelvis arbetsmarknadspolitiken och skattepolitiken.
Migrationsbegränsningar är en stor inskränkning av individens frihet.
Begränsningar av utvandring förknippar vi med diktaturer som Östtyskland och Kuba. Rätten till utvandring är en mänsklig rättighet enligt FN. Men om det inte finns något land som man får invandra till blir effekten densamma.
Migrationspolitik är barnfamiljer som hämtas av beväpnad polis mitt i natten, flyktingbåtar som kapsejsar i Medelhavet och 19-åringar som utvisas ensamma till Afghanistan. Det är cyniskt att använda migrationspolitik för att skapa incitament: ”ordna en försörjning så får du träffa din partner”, ”skaffa ett jobb så får du permanent uppehållstillstånd och slipper utvisas till Somalia”.
Kristdemokraternas förslag om tillfälliga uppehållstillstånd, som ska omvandlas till permanenta sådana om individen får ett jobb (eller har fortsatt skyddsbehov), följer precis denna logik. Permanenta uppehållstillstånd är nu huvudregeln i Sverige, med motiveringen att Sverige gärna välkomnar fler som medlemmar av samhället. Att i stället gå mot tillfälliga uppehållstillstånd skulle vara en olycklig utveckling eftersom flyktingar då skulle ses som gäster som kanske får stanna. Dessutom är det knappast positivt för integrationen att inte veta om man får stanna eller inte.
Moderaternas idé om att försörjningskravet ska gälla fler grupper av anhöriginvandrare än i dag är också problematiskt. Att få leva ihop med sin partner och sina barn borde inte vara beroende av att byråkratiska krav uppfylls.
I senaste numret av Uppsala studentkårs tidning Ergo berättar några Uppsalastudenter om sina erfarenheter av förhållanden med personer från andra länder.
Processen för att invandra till en partner i Sverige är redan i dag lång, krånglig och integritetskränkande.
Om försörjningskravet för anhöriginvandring utvidgades till fler grupper skulle det kunna bli omöjligt för studenter att förenas med en utländsk partner.
För att uppfylla försörjningskravet behöver den partner som bor i Sverige ha en lön eller arbetsrelaterad ersättning över en viss nivå. Studiemedel räknas inte. Dessutom finns krav på bostadsstandard. Två personer får inte bo i en mindre lägenhet än en tvåa. Båda dessa krav skulle göra det mycket svårt för studenter att förenas med en utländsk medborgare.
För att visa att det går att minska kostnaderna utan att minska invandringen är det hög tid att komma med konkreta förslag för ett effektivare mottagande.
Med dagens regelverk kommer utgifterna för migration och integration att stiga från 13 miljarder 2011 till 35 miljarder 2015 och 41 miljarder 2018, enligt Migrationsverkets (osäkra) prognos och justerat för inflation.
Exempelvis måste hem för ensamkommande ungdomar ha dygnet runt-bemanning. Kostnaden (10 miljarder, 2018) blir därefter. Är det verkligen nödvändigt för 16- eller 17-åringar? Etableringsersättningen till nyanlända flyktingar (kanske 8 miljarder, 2018) kan sänkas eller avskaffas helt till förmån för studielån för dem som läser på SFI. Och om integrationen byggde mer på en tro på flyktingars egna initiativkraft snarare än kommunala byråkrater borde kostnadsersättningarna till kommunerna (också prognosticerade till 8 miljarder) kunna minska.
Om inget görs riskerar kostnadsökningen att resultera i ett allt för stort politiskt tryck för minskad invandring. Det är trots allt bättre att få bo i Sverige med något lägre levnadsstandard än flyktingar har i dag, än att skickas tillbaka till krigets Syrien.
19 september 2014
"Dags att diskutera integration"
Denna krönika publicerades i Norran den 11 september:
Under augusti månad var flyktingfrågan hett debatterad. Detta sedan Migrationsverket hade flaggat för ett kraftigt ökat antal flyktingar i kölvattnet av en försämrad humanitär situation i Mellanöstern under sommaren.
Att flyktingmottagandet kom upp på dagordningen kunde ha lett till en konstruktiv debatt om hur bidragssystem och arbetsmarknad kan förbättras så att de nyanlända kan integreras. Men det var nog för mycket att hoppas på i en valrörelse. I stället fick vi en högljudd debatt om vem som gynnar Sverigedemokraterna.
Det är naturligt att fokus hamnar på de direkta kostnaderna för flyktingmottagandet när budgetläget är ansträngt, men samtidigt är det olyckligt. Det är ett återkommande problem i politiken att kostnaderna för en händelse eller reform är synliga och direkta, medan fördelarna är diffusa och långsiktiga, men stora.
Kostnaderna för Migrationsverkets hantering av asylärenden syns i statsbudgeten, och måste förstås finansieras, men de många vinsterna av invandringen är inte lätta att sätta siffror på. Handeln med invandrarnas hemländer ökar. I många av Skellefteå kommuns småorter bidrar invandrare till att service på orten, exempelvis i form av en pizzeria, finns kvar. Många av Sveriges största företag är startade av invandrare.
Sverige har varit bra på att omfamna samhällsomvandlingar och teknisk utveckling, även om de på kort sikt kan innebära påfrestningar. Sverige reste inte murar mot omvärlden utan lät billiga kläder slå ut textilindustrin i Borås, eftersom man visste att handel gynnar alla på sikt. I dag kan svenskar köpa importerade kläder till låga priser, samtidigt som arbetare i Asien har kunnat lämna det tunga jordbruket och få relativt välbetalda jobb i textilindustrin. På samma sätt innebär invandringen på sikt vinster för Sverige.
För att dessa vinster ska bli så stora som möjligt behövs en bättre integrationspolitik. Det är det diskussionen borde handla om. Exempelvis huruvida det är klokt att flyktingar automatiskt slussas in i ett bidragssystem. I dag får nyanlända etableringsersättning i två år under tiden de deltar i integrationsaktiviteter som SFI. Vore det inte bättre om arbete var utgångspunkten i stället för bidrag?
Under augusti månad var flyktingfrågan hett debatterad. Detta sedan Migrationsverket hade flaggat för ett kraftigt ökat antal flyktingar i kölvattnet av en försämrad humanitär situation i Mellanöstern under sommaren.
Att flyktingmottagandet kom upp på dagordningen kunde ha lett till en konstruktiv debatt om hur bidragssystem och arbetsmarknad kan förbättras så att de nyanlända kan integreras. Men det var nog för mycket att hoppas på i en valrörelse. I stället fick vi en högljudd debatt om vem som gynnar Sverigedemokraterna.
Det är naturligt att fokus hamnar på de direkta kostnaderna för flyktingmottagandet när budgetläget är ansträngt, men samtidigt är det olyckligt. Det är ett återkommande problem i politiken att kostnaderna för en händelse eller reform är synliga och direkta, medan fördelarna är diffusa och långsiktiga, men stora.
Kostnaderna för Migrationsverkets hantering av asylärenden syns i statsbudgeten, och måste förstås finansieras, men de många vinsterna av invandringen är inte lätta att sätta siffror på. Handeln med invandrarnas hemländer ökar. I många av Skellefteå kommuns småorter bidrar invandrare till att service på orten, exempelvis i form av en pizzeria, finns kvar. Många av Sveriges största företag är startade av invandrare.
Sverige har varit bra på att omfamna samhällsomvandlingar och teknisk utveckling, även om de på kort sikt kan innebära påfrestningar. Sverige reste inte murar mot omvärlden utan lät billiga kläder slå ut textilindustrin i Borås, eftersom man visste att handel gynnar alla på sikt. I dag kan svenskar köpa importerade kläder till låga priser, samtidigt som arbetare i Asien har kunnat lämna det tunga jordbruket och få relativt välbetalda jobb i textilindustrin. På samma sätt innebär invandringen på sikt vinster för Sverige.
För att dessa vinster ska bli så stora som möjligt behövs en bättre integrationspolitik. Det är det diskussionen borde handla om. Exempelvis huruvida det är klokt att flyktingar automatiskt slussas in i ett bidragssystem. I dag får nyanlända etableringsersättning i två år under tiden de deltar i integrationsaktiviteter som SFI. Vore det inte bättre om arbete var utgångspunkten i stället för bidrag?
21 augusti 2014
Flyktingökning är en utmaning men inte en katastrof
Ända sedan Svenska Dagbladets Sanna Rayman skrev att kostnaderna för flyktingar kommer att öka med 48 miljarder de kommande fem åren har siffran använts av Sverigedemokraterna och diverse rasistiska sajter (exempel) för att skrämmas och blåsa upp detta som en nationell katastrof.
Därför är det viktigt att bemöta domedagsprofeterna och sätta siffrorna i perspektiv. Det stämmer inte att 48 miljarder har försvunnit i reformutrymme på grund av denna händelseutveckling (och regeringen har aldrig använt denna siffra). Ökningen av kostnaderna är 0,3 procent av BNP. Detta motsvarar ungefär vad svenskarna spenderar på sällskapsdjur.
Det var det jag skrev i mitt blogginlägg och det var det jag sa till Aftonbladet tidigare i dag.
Samtidigt är det naturligtvis nödvändigt att regeringen tar ansvar för dessa förändringar. Budgetläget är mycket trångt och dessa kostnadsökningar måste finansieras. Det är oseriöst att påstå något annat.
Därför är det märkligt att en socialdemokrat använder min husdjursliknelse för att kritisera regeringen för att blåsa upp problemet. Även om ökningen inte är jättestor för Sverige som land innebär den påfrestningar på statsfinanserna.
Jag är övertygad om att svenskarna klarar av att hålla två saker i huvudet samtidigt:
Därför är det viktigt att bemöta domedagsprofeterna och sätta siffrorna i perspektiv. Det stämmer inte att 48 miljarder har försvunnit i reformutrymme på grund av denna händelseutveckling (och regeringen har aldrig använt denna siffra). Ökningen av kostnaderna är 0,3 procent av BNP. Detta motsvarar ungefär vad svenskarna spenderar på sällskapsdjur.
Det var det jag skrev i mitt blogginlägg och det var det jag sa till Aftonbladet tidigare i dag.
Samtidigt är det naturligtvis nödvändigt att regeringen tar ansvar för dessa förändringar. Budgetläget är mycket trångt och dessa kostnadsökningar måste finansieras. Det är oseriöst att påstå något annat.
Därför är det märkligt att en socialdemokrat använder min husdjursliknelse för att kritisera regeringen för att blåsa upp problemet. Även om ökningen inte är jättestor för Sverige som land innebär den påfrestningar på statsfinanserna.
Jag är övertygad om att svenskarna klarar av att hålla två saker i huvudet samtidigt:
- Sverige som land klarar denna flyktingtillströmning. Detta är inte något skräckscenario eller en nationell katastrof.
- Budgetläget är ansträngt och alla kostnadsökningar måste finansieras. Ökningen av antalet asylsökande är därför en statsfinansiell utmaning.
20 augusti 2014
Nej, 48 miljarder i reformutrymme har inte försvunnit
Migrationsverkets prognos om kostnaderna för flyktingmottagandet har fått stor uppmärksamhet. Särskilt uppmärksammad är en beräkning av Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman:
För det första är det märkligt att plussa ihop flera år. Vi är ju vana att diskutera utgifter på årlig basis. Enligt samma resonemang kan man konstatera att statens utgifter för kultur och fritid är 65 miljarder fram till 2018. Helt korrekt men inte en särskilt meningsfull siffra.
För det andra utgår beräkningen ifrån höstbudgeten. Men redan i vårbudgeten skrev regeringen upp prognosen för asylkostnaderna. Om man ska prata försvunna reformutrymmen och behov av skattehöjningar eller utgiftsnedskärningar är det den man bör utgå ifrån.
Om man tar vårbudgeten som utgångspunkt blir beräkningen denna:
Miljoner kronor i löpande priser.
* Kommunersättningar vid flyktingmottagande är en del av utgiftsområdet integration och jämställdhet i statsbudgeten men specificeras inte. I år går 59 procent av utgiftsområdets anslag till kommunersättningar. Jag antar att samma andel gäller även kommande år.
Summeringen över 2014–2018 blir nu 33 miljarder och inte 48 miljarder. Mot slutet av perioden är den årliga kostnadsökningen 10 miljarder. Det motsvarar 0,2 procent av BNP, eller mindre än vad svenskarna spenderar på sina husdjur.
Uppdatering 21 augusti: I dag intervjuas jag i Aftonbladet angående detta inlägg. På Migro gör jag en uppdaterad beräkning efter Anders Borgs presskonferens i går. Totalbeloppet är fortfarande 33 miljarder (etableringsersättingar till flyktingar räknas nu med, men en avräkning från biståndet görs), men en större del av kostnaden uppstår 2017–2018.
Enligt Migrationsverket är de utökade finansieringsbehoven för asyl och migration 48 miljarder kronor sammanlagt för i år och de kommande fyra åren. 48 miljarder utöver redan budgeterade belopp, alltså.Siffran går att räkna fram från Migrationsverkets prognos men är ändå missvisande.
För det första är det märkligt att plussa ihop flera år. Vi är ju vana att diskutera utgifter på årlig basis. Enligt samma resonemang kan man konstatera att statens utgifter för kultur och fritid är 65 miljarder fram till 2018. Helt korrekt men inte en särskilt meningsfull siffra.
För det andra utgår beräkningen ifrån höstbudgeten. Men redan i vårbudgeten skrev regeringen upp prognosen för asylkostnaderna. Om man ska prata försvunna reformutrymmen och behov av skattehöjningar eller utgiftsnedskärningar är det den man bör utgå ifrån.
Om man tar vårbudgeten som utgångspunkt blir beräkningen denna:
| 2014 | 2015 | 2016 | 2017 | 2018 | |
| Migrationsverkets behov | |||||
| Utgiftsområde migration | 13 520 | 17 398 | 17 651 | 15 806 | 14 380 |
| Kommunersättningar | 7 675 | 10 168 | 12 321 | 15 065 | 16 036 |
| Vårbudget 2014 | |||||
| Utgiftsområde migration | 12 270 | 12 702 | 12 149 | 11 854 | 11 528 |
| Kommunersättningar* | 7 850 | 9 397 | 10 094 | 9 913 | 9 065 |
| Differens behov/budget | -1 075 | -5 466 | -7 729 | -9 105 | -9 823 |
| Procent av BNP | -0,03% | -0,14% | -0,19% | -0,21% | -0,22% |
Miljoner kronor i löpande priser.
* Kommunersättningar vid flyktingmottagande är en del av utgiftsområdet integration och jämställdhet i statsbudgeten men specificeras inte. I år går 59 procent av utgiftsområdets anslag till kommunersättningar. Jag antar att samma andel gäller även kommande år.
Summeringen över 2014–2018 blir nu 33 miljarder och inte 48 miljarder. Mot slutet av perioden är den årliga kostnadsökningen 10 miljarder. Det motsvarar 0,2 procent av BNP, eller mindre än vad svenskarna spenderar på sina husdjur.
Uppdatering 21 augusti: I dag intervjuas jag i Aftonbladet angående detta inlägg. På Migro gör jag en uppdaterad beräkning efter Anders Borgs presskonferens i går. Totalbeloppet är fortfarande 33 miljarder (etableringsersättingar till flyktingar räknas nu med, men en avräkning från biståndet görs), men en större del av kostnaden uppstår 2017–2018.
27 februari 2014
"Vad säger den senaste forskningen om invandringens påverkan på ekonomin?"
I dag släpper Migro en ny rapport av Rola Brentlin, Jonas Grafström och mig där vi går igenom ny forskning om de statsfinansiella effekterna av invandring. Läs den här.
24 augusti 2013
Inte humant att hålla familjer åtskilda
Den 6 augusti publicerade svd.se denna debattartikel av mig:
Sedan några år tillbaka driver Moderaterna frågan om utvidgat försörjningskrav för anhöriginvandring, senast i form av Gunnar Axéns och Mikael Cederbratts artikel på Brännpunkt 3/8. Detta ställningstagande är mycket olyckligt. Människor som flyr från krig och förtryck får aldrig bli de som betalar priset för Sveriges bristande integration. Fler svenskar med utländsk bakgrund måste komma in i arbete och få egen försörjning. Det uppnår vi med en bättre integrations- och arbetsmarknadspolitik, inte genom att göra det svårare att komma till Sverige.
Människor som vill invandra till Sverige har inte valt hur det svenska välfärdssystemet är utformat. Det är inte försvarbart att inskränka deras rörelsefrihet med hänvisning till välfärdssystem som de inte har kunnat påverka. Om det finns oro för belastning på bidragssystemen är det bidragssystemen som måste åtgärdas.
Talet om att försörjningskrav skulle förbättra anhöriginvandrares bostads- och ekonomiska situation klingar ihåligt. Bostadsstandarden är knappast bättre och inkomsten knappast högre om de stannar i Somalia eller Irak. Framför allt är det inte humant att hålla familjer isär. Alla har rätt att återförenas med sin familj utan att hindras av gränser.
Moderaterna har gjort en hel del för att stärka arbetslinjen och förbättra integrationen i Sverige. Mycket återstår dock att göra. Moderaterna bör lägga sin energi på att få in fler i arbete i stället för att försvåra anhöriginvandring. Problemet är inte att det är för lätt att komma till Sverige – problemet är att det är för svårt att få ett jobb när man väl är här.
Sedan några år tillbaka driver Moderaterna frågan om utvidgat försörjningskrav för anhöriginvandring, senast i form av Gunnar Axéns och Mikael Cederbratts artikel på Brännpunkt 3/8. Detta ställningstagande är mycket olyckligt. Människor som flyr från krig och förtryck får aldrig bli de som betalar priset för Sveriges bristande integration. Fler svenskar med utländsk bakgrund måste komma in i arbete och få egen försörjning. Det uppnår vi med en bättre integrations- och arbetsmarknadspolitik, inte genom att göra det svårare att komma till Sverige.
Människor som vill invandra till Sverige har inte valt hur det svenska välfärdssystemet är utformat. Det är inte försvarbart att inskränka deras rörelsefrihet med hänvisning till välfärdssystem som de inte har kunnat påverka. Om det finns oro för belastning på bidragssystemen är det bidragssystemen som måste åtgärdas.
Talet om att försörjningskrav skulle förbättra anhöriginvandrares bostads- och ekonomiska situation klingar ihåligt. Bostadsstandarden är knappast bättre och inkomsten knappast högre om de stannar i Somalia eller Irak. Framför allt är det inte humant att hålla familjer isär. Alla har rätt att återförenas med sin familj utan att hindras av gränser.
Moderaterna har gjort en hel del för att stärka arbetslinjen och förbättra integrationen i Sverige. Mycket återstår dock att göra. Moderaterna bör lägga sin energi på att få in fler i arbete i stället för att försvåra anhöriginvandring. Problemet är inte att det är för lätt att komma till Sverige – problemet är att det är för svårt att få ett jobb när man väl är här.
29 juni 2013
Ny rapport visar hur USA tjänar på invandring
Jag skriver om de dynamiska effekterna av invandring på migro.se:
I dagarna har en rapport från OECD fått stor uppmärksamhet i svenska medier. Rapporten handlar om invandringens påverkan på statens finanser. Tidigare har studier av ekonomen Jan Ekberg undersökt samma sak för svenska förhållanden.
Det är olyckligt att sådana studier får så stor uppmärksamhet, eftersom de framställer invandring som ett nollsummespel där allt handlar om hur mycket olika grupper betalar in till staten.
I själva verket är invandring ett plussummespel där alla tjänar. När en person flyttar till ett land där hen är mer produktiv uppstår en överföringsvinst för världsekonomin. Mottagarlandet gynnas genom ökad specialisering, ökad handel och annat som brukar benämnas dynamiska effekter.
Tyvärr är det svårt att beräkna precis hur stora de dynamiska effekterna är. En ny rapport från den amerikanska kongressens budgetkontor (CBO) är därför välkommen kunskap.
CBO-rapporten beräknar de dynamiska effekterna av en invandringsreform som just nu debatteras i kongressen. Reformen beräknas höja USA:s befolkning med 4 procent (16 miljoner) på 20 års sikt genom en mer liberal invandringspolitik.
Forskning visar att invandring tenderar att snabba på den tekniska utvecklingen. Därför tror CBO att reformen kommer att göra USA:s ekonomi 1 procent mer produktiv 2033. Detta skulle höja avkastningen på kapital och investeringarna skulle därför öka.
Befolknings- och produktivitetsökningen skulle tillsammans göra USA:s BNP 5,4 procent större 2033 (motsvarande cirka 1 200 miljarder dollar) än om reformen inte hade genomförts. Snittlön och BNP per capita skulle faktiskt falla i ett inledande skede. Det beror på att de nya invandrarna skulle ha sämre utbildning än infödda amerikaner. Av denna orsak skulle de ha lägre löner och dra ned snittet för USA. Genomsnittslönen skulle dock bara vara 0,1 procent lägre på tio års sikt.
På 20 års sikt skulle reformen höja BNP per capita med 0,2 procent och lönerna med 0,5 procent. Därigenom kommer lönerna på lång sikt att höjas för arbetare av alla utbildningsnivåer, även om inflödet av lågutbildade invandrare på kort sikt skulle skapa ett litet tryck nedåt på lönerna för de med lägst utbildning.
CBO uppskattar att det federala budgetunderskottet skulle minska med 200 miljarder dollar totalt under de kommande tio åren, och med 1 000 miljarder dollar under tioårsperioden efter det.
Dagens rapport ger oss välbehövlig information om invandringens dynamiska effekter. En liknande svensk studie vore välkommen. Ett uppdrag för Finanspolitiska rådet?
I dagarna har en rapport från OECD fått stor uppmärksamhet i svenska medier. Rapporten handlar om invandringens påverkan på statens finanser. Tidigare har studier av ekonomen Jan Ekberg undersökt samma sak för svenska förhållanden.
Det är olyckligt att sådana studier får så stor uppmärksamhet, eftersom de framställer invandring som ett nollsummespel där allt handlar om hur mycket olika grupper betalar in till staten.
I själva verket är invandring ett plussummespel där alla tjänar. När en person flyttar till ett land där hen är mer produktiv uppstår en överföringsvinst för världsekonomin. Mottagarlandet gynnas genom ökad specialisering, ökad handel och annat som brukar benämnas dynamiska effekter.
Tyvärr är det svårt att beräkna precis hur stora de dynamiska effekterna är. En ny rapport från den amerikanska kongressens budgetkontor (CBO) är därför välkommen kunskap.
CBO-rapporten beräknar de dynamiska effekterna av en invandringsreform som just nu debatteras i kongressen. Reformen beräknas höja USA:s befolkning med 4 procent (16 miljoner) på 20 års sikt genom en mer liberal invandringspolitik.
Forskning visar att invandring tenderar att snabba på den tekniska utvecklingen. Därför tror CBO att reformen kommer att göra USA:s ekonomi 1 procent mer produktiv 2033. Detta skulle höja avkastningen på kapital och investeringarna skulle därför öka.
Befolknings- och produktivitetsökningen skulle tillsammans göra USA:s BNP 5,4 procent större 2033 (motsvarande cirka 1 200 miljarder dollar) än om reformen inte hade genomförts. Snittlön och BNP per capita skulle faktiskt falla i ett inledande skede. Det beror på att de nya invandrarna skulle ha sämre utbildning än infödda amerikaner. Av denna orsak skulle de ha lägre löner och dra ned snittet för USA. Genomsnittslönen skulle dock bara vara 0,1 procent lägre på tio års sikt.
På 20 års sikt skulle reformen höja BNP per capita med 0,2 procent och lönerna med 0,5 procent. Därigenom kommer lönerna på lång sikt att höjas för arbetare av alla utbildningsnivåer, även om inflödet av lågutbildade invandrare på kort sikt skulle skapa ett litet tryck nedåt på lönerna för de med lägst utbildning.
CBO uppskattar att det federala budgetunderskottet skulle minska med 200 miljarder dollar totalt under de kommande tio åren, och med 1 000 miljarder dollar under tioårsperioden efter det.
Dagens rapport ger oss välbehövlig information om invandringens dynamiska effekter. En liknande svensk studie vore välkommen. Ett uppdrag för Finanspolitiska rådet?
10 oktober 2012
"Invandringspolitiken kostar miljarder"
I dag skriver jag på Migro om de skattemiljarder som varje år går till den svenska migrationsbyråkratin:
Upprätthållandet av Sveriges invandringsreglering sysselsätter tusentals personer och kostar miljardbelopp. Detta uppmärksammas sällan av personer som annars gärna debatterar invandringspolitikens kostnader. En mer liberal invandringspolitik skulle innebära stora besparingar hos Migrationsverket, polisen, domstolarna och Kriminalvården.
Förra året medförde handläggningen hos Migrationsverket utgifter på nästan 3 miljarder kronor enligt årsredovisningen. Dessutom kostade migrationsärenden domstolarna 1,5 miljarder och polisen 700 miljoner. Bara de asylsökandes juridiska biträden kostade 200 miljoner. Allt detta innebär att varje avslutat invandringsärende kostade svenska skattebetalare 183 000 kr.
Det kostade över en kvarts miljard att hålla flyktingar i förvar. Per dygn kostar det 3 500 kr att i förvar hålla människor som inte har begått något brott utan bara har sökt ett bättre liv i Sverige.
Hemresor för personer som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd medför också stora kostnader. När elva personer skulle utvisas till Armenien valde polisen att chartra ett flygplan. 16 tjänstemän följde med. Totalkostnad: Ungefär en miljon kronor.
Under fjolåret genomfördes 13 000 utresor av personer som nekats uppehållstillstånd med hjälp av svenska myndigheter. Den fjärdedel av resorna som Kriminalvården genomförde kostade över 50 000 kr per person. På det här området har regeringen också visat sig villig att öppna plånboken: 2009 utsågs till "återvändandeåret" och Migrationsverket fick extrapengar för att avvisa fler. (Extrapengarna är nu permanenta och migrationsministern har deklarerat att varje år är ett återvändandeår.)
Sammantaget innebär dessa kostnader att migrationsbyråkratin slukar många skattemiljarder varje år. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv är detta ett stort slöseri eftersom stora resurser läggs på att skicka ut människor som befinner sig i Sverige till länder där deras arbetskraft är mindre värd – en ren överföringsförlust.
10 augusti 2012
"Öka migrationen – miljardbelopp att tjäna!"
På Migros hemsida skriver jag om de ekonomiska fördelarna med ökad migration:
I Sverige i dag är nästan alla för frihandel. Detta är en stor seger för en liberal idékamp som började redan med Adam Smith och David Ricardo.
Vi får alla lära oss logiken på samhällskunskapen: genom att handla med varandra kan länder specialisera sig på aktiviteter de är relativt bra på. Båda parter tjänar på handel – annars skulle den inte äga rum. Visst kan vissa branscher utsättas för påfrestningar men alla tjänar på frihandel i det långa loppet.
Med det stigande intresset för fonder som investerar i utvecklingsländer inser också de flesta att rörlighet för kapital är något positivt. Länder med överskott på kapital, som Sverige, kan investera pengarna i regioner där de behövs mer, som Afrika, och bidra till utvecklingen där.
Tyvärr brukar insikten stanna där, fastän liknelsen med rörlighet för människor borde vara självklar. När någon flyttar från ett fattigt till ett rikt land kan denna dra nytta av det fysiska kapital och de överlägsna institutioner som finns i det rikare landet. Personen blir då mer produktiv och det uppstår en ren överföringsvinst.
Genom historien har migration ofta gjort stora bidrag till tillväxten. Ett uppenbart exempel är industrialiseringen av västvärlden som inte hade varit möjlig utan storskalig inflyttning till städerna från landsbygden. Det pågående kinesiska undret drivs till stor del av migration till industriområdena vid kusten.
En rapport från FN:s utvecklingsprogram UNDP beräknade att världen skulle tjäna 190 miljarder dollar om invandringen ökade med fem procent. En femtedel av denna vinst skulle tillfalla mottagarländerna och resten invandrarna själva och deras hemländer. En genomsnittlig migrant från ett fattigt till ett rikt land höjer sin inkomst från 10 000 kr per år till 150 000 kr per år (justerat för prisnivå).
De ekonomiska argumenten för rörlighet mellan länder är starka. Rika mottagarländer tjänar på invandring genom ökad specialisering på samma sätt som de tjänar på handel. Men framför allt tjänar u-landsinvånaren som utvandrar. För många människor är utvandring den enda chansen att få ett drägligt liv. Det är omoraliskt att förvägra dem den chansen.
Migro – nytt nätverk för fri rörlighet
På denna blogg har jag länge argumenterat för ökad invandring. Bland annat skrev jag så här 2007:
Gilla Migros Facebooksida här.
Följ Migro på Twitter här.
Vi [liberaler] borde bilda en egen förening för öppna gränser. Vilka är med mig?Därför känns det kul att vara med i nya nätverket Migro med Rola Brentlin som drivande kraft. Nätverket presenterades genom en debattartikel på Expressens debattsida som jag undertecknade tillsammans med bland andra Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt och Jonas Grafström.
Gilla Migros Facebooksida här.
Följ Migro på Twitter här.
14 juni 2012
Liberaler måste alltid försvara fri rörlighet
Dilsa Demirbag-Stens och Johan Norbergs debattartikel i Dagens Nyheter i dag lyfter ett viktigt ämne: vissa borgerliga företrädares invandringskritiska retorik.
Jag tror inte att problemet är riktigt lika stort som artikelförfattarna gör intryck av. Exempelvis förespråkar såväl MUF som CUF och LUF fri invandring. (KDU bytte åsikt för några år sedan och stödjer inte längre fri invandring enligt en blogguppgift.)
Debatten är dock angelägen. Det behövs en liberal offensiv i invandringsfrågorna.
Jag tror inte att problemet är riktigt lika stort som artikelförfattarna gör intryck av. Exempelvis förespråkar såväl MUF som CUF och LUF fri invandring. (KDU bytte åsikt för några år sedan och stödjer inte längre fri invandring enligt en blogguppgift.)
Debatten är dock angelägen. Det behövs en liberal offensiv i invandringsfrågorna.
08 november 2010
Invandrare oftare brottsoffer
Uppdaterad statistik från Brottsförebyggande rådet kan kanske medverka till att debatten om invandrare och brottslighet blir mer nyanserad. BRÅ:s siffror visar nämligen tydligt att personer födda utanför Sverige i betydligt högre utsträckning än svenskfödda uppger sig vara utsatta för brott.
Det finns också anledning att tro att invandrare underrapporterar sin utsatthet, eftersom människor som lever i en brottsutsatt miljö sannolikt vänjer sig vid detta i någon grad.
Överrisk för invandrare 2009
Misshandel: 55%
Allvarlig misshandel: 80%
Hot: 24%
Sexualbrott: 88%
Personrån: 0%
Trakasserier: 110%
Bedrägeri: 96%
Alla brott mot person: 48%
Procent större risk en utlandsfödd person hade att anse sig vara utsatt för brott jämför med svenskfödda personer med minst en förälder född i Sverige. Källa: BRÅ, tabell A
Överrisken för invandrare att vara brottsoffer är dock lägre än överrisken för invandrare att vara misstänkta för brott.
GP | TV 4 | SR | HD
Det finns också anledning att tro att invandrare underrapporterar sin utsatthet, eftersom människor som lever i en brottsutsatt miljö sannolikt vänjer sig vid detta i någon grad.
Överrisk för invandrare 2009
Misshandel: 55%
Allvarlig misshandel: 80%
Hot: 24%
Sexualbrott: 88%
Personrån: 0%
Trakasserier: 110%
Bedrägeri: 96%
Alla brott mot person: 48%
Procent större risk en utlandsfödd person hade att anse sig vara utsatt för brott jämför med svenskfödda personer med minst en förälder född i Sverige. Källa: BRÅ, tabell A
Överrisken för invandrare att vara brottsoffer är dock lägre än överrisken för invandrare att vara misstänkta för brott.
GP | TV 4 | SR | HD
20 juli 2010
Debattartikel: Succé för lag om arbetstillstånd
I dagens Norran skriver jag om arbetskraftsinvandring:
I december 2008 införde regeringen nya, mer generösa regler för arbetskraftsinvandring. Det nya regelverket har hittills varit en succé. Under det första året med de nya reglerna beviljades exempelvis 2 086 dataspecialister arbetstillstånd i Sverige, främst från Asien. I USA har arbetskraftsinvandring varit mycket positiv för tillväxten – grundaren av Youtube är född i Taiwan och en av grundarna av Google är född i Ryssland.
Svenska företag har nu större möjlighet att få tag på den personal de behöver för att växa. De kan rekrytera nyckelkompetens från hela världen, något som kommer att hjälpa den svenska ekonomin – i synnerhet när vi nu går mot ljusare tider.
I december 2008 införde regeringen nya, mer generösa regler för arbetskraftsinvandring. Det nya regelverket har hittills varit en succé. Under det första året med de nya reglerna beviljades exempelvis 2 086 dataspecialister arbetstillstånd i Sverige, främst från Asien. I USA har arbetskraftsinvandring varit mycket positiv för tillväxten – grundaren av Youtube är född i Taiwan och en av grundarna av Google är född i Ryssland.
Svenska företag har nu större möjlighet att få tag på den personal de behöver för att växa. De kan rekrytera nyckelkompetens från hela världen, något som kommer att hjälpa den svenska ekonomin – i synnerhet när vi nu går mot ljusare tider.
15 oktober 2009
Invandringen innebär inte stora kostnader
Professor Jan Ekberg, en av Sveriges främsta invandringsexperter, skriver i dag på DN Debatt om de statsfinansiella effekterna av invandring. Liksom jag tidigare gjort refererar Ekberg en forskningsgenomgång av en ekonom i Cambridge:
Forskningen visar också att invandring inte skulle ge några stora och omedelbara ekonomiska fördelar med dagens välfärdssystem och arbetsmarknad, men det finns andra starka skäl för ökad invandring. För det första kan invandringen ge upphov till dynamiska effekter som Ekberg troligtvis inte har med i sin modell. För det andra solidaritet med människor i fattiga länder som förbättrar sina liv dramatiskt om de flyttar till ett rikt land.
SvD | DN | TT
Tillägg 21.14: Nu finns rapporten tillgänglig för nedladdning. Jag har inte läst den men konstaterar att man – som jag skrev ovan – inte räknar med de dynamiska effekterna av invandring: "Det är viktigt att understryka att beräkningarna endast rör omfördelning via offentlig sektor. Andra ekonomiska effekter av invandring som t.ex. effekten på ekonomisk tillväxt beräknas inte och diskuteras endast översiktligt."
Estimates of the net fiscal contribution of immigration normally lie within the range ±1 per cent of GDP. [...] These findings suggest that, in general, there is no strong fiscal case for or against sustained large-scale immigration. The desirability or otherwise of large-scale immigration should be decided on other grounds.Ekberg framställer det dock på ett märkligt sätt, som om invandring är något som måste motiveras av sina ekonomiska effekter. Naturligtvis är det de som vill reglera invandringen som måste motivera denna stora frihetsinskränkning. Ekbergs forskning är bara ett i raden av forskningsresultat som visar att invandringsmotståndarna har fel: invandringen kostar inte stora summor.
Forskningen visar också att invandring inte skulle ge några stora och omedelbara ekonomiska fördelar med dagens välfärdssystem och arbetsmarknad, men det finns andra starka skäl för ökad invandring. För det första kan invandringen ge upphov till dynamiska effekter som Ekberg troligtvis inte har med i sin modell. För det andra solidaritet med människor i fattiga länder som förbättrar sina liv dramatiskt om de flyttar till ett rikt land.
SvD | DN | TT
Tillägg 21.14: Nu finns rapporten tillgänglig för nedladdning. Jag har inte läst den men konstaterar att man – som jag skrev ovan – inte räknar med de dynamiska effekterna av invandring: "Det är viktigt att understryka att beräkningarna endast rör omfördelning via offentlig sektor. Andra ekonomiska effekter av invandring som t.ex. effekten på ekonomisk tillväxt beräknas inte och diskuteras endast översiktligt."
05 oktober 2009
FN och MUF överens: Mer invandring!
Temat för årets Human Development Report från FN:s utvecklingsprogram UNDP är migration. Rapporten visar hur migration är en positiv kraft ur i stort sett alla aspekter. UNDP ger därmed ytterligare vetenskaplig backning till Moderata ungdomsförbundets krav på fri invandring.
Rapporten ägnar mest utrymme åt hur mycket en migrant förbättrar sitt liv. En invandrare från ett lågt utvecklad land som flyttar till ett rikt land går från
Dessa överföringar spelar en viktig roll vid katastrofer. En undersökning kom fram till att 20 procent av skadorna orsakade av orkaner ersattes av att släktingar i fjärran land skickade mer pengar.
Om invandringen från fattiga till rika länder ökade med fem procent skulle världen tjäna 190 miljarder dollar. En femtedel av denna vinst skulle tillfalla mottagarländerna och resten invandrarna själva och deras hemländer.
UNDP:s forskning visade att invandring ökar sysselsättningen, det vill säga man hittade inga bevis för att invandrare tar jobb från infödda. Inte heller påverkar invandring lönerna nämnvärt.
Liksom andra forskare konstaterar UNDP att invandrarnas påverkan på mottagarländernas statsfinanser är små, i storleksordningen plus eller minus en procent av BNP.
Rapporten undersökte också migration inom länder. Särskilt inflyttning till städer kan förbättra människors livschanser betydligt. Lågutbildade landsbygdsbor i Bolivia som flyttar till städer fyrdubblar i genomsnitt sin inkomst.
Aftonbladet | Expressen | DN | SvD | UNT | DI | UNDP
Rapporten ägnar mest utrymme åt hur mycket en migrant förbättrar sitt liv. En invandrare från ett lågt utvecklad land som flyttar till ett rikt land går från
- en inkomst på 10 000 kr per år
- ett genomsnittligt skoldeltagande på 47 procent
- barnadödlighet på 11,2 procent
- 150 000 kr per år
- 95 procent skoldeltagande
- 0,7 procent barnadödlighet.
Dessa överföringar spelar en viktig roll vid katastrofer. En undersökning kom fram till att 20 procent av skadorna orsakade av orkaner ersattes av att släktingar i fjärran land skickade mer pengar.
Om invandringen från fattiga till rika länder ökade med fem procent skulle världen tjäna 190 miljarder dollar. En femtedel av denna vinst skulle tillfalla mottagarländerna och resten invandrarna själva och deras hemländer.
UNDP:s forskning visade att invandring ökar sysselsättningen, det vill säga man hittade inga bevis för att invandrare tar jobb från infödda. Inte heller påverkar invandring lönerna nämnvärt.
Liksom andra forskare konstaterar UNDP att invandrarnas påverkan på mottagarländernas statsfinanser är små, i storleksordningen plus eller minus en procent av BNP.
Rapporten undersökte också migration inom länder. Särskilt inflyttning till städer kan förbättra människors livschanser betydligt. Lågutbildade landsbygdsbor i Bolivia som flyttar till städer fyrdubblar i genomsnitt sin inkomst.
Aftonbladet | Expressen | DN | SvD | UNT | DI | UNDP
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)