Krönika: Integration kan inte planeras fram

Publicerad i början av december i TTELA, Hallandsposten, Sundsvalls Tidning, Gotlands Tidningar, Hela Hälsingland-tidningarna, Gefle Dagblad, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda, Dalarnas Tidningar och Norran.

Politikerna hade en plan. En lysande plan, enligt dem själva. Den nyanlända flyktingen skulle placeras i en lämplig lägenhet, gärna i någon avfolkningsbygd, lära sig det nya språket på svenska för invandrare (SFI), bli en fullgod samhällsmedlem genom kommunal samhällsorientering och få jobb genom Arbetsförmedlingen.

Tyvärr har planen inte fungerat särskilt väl. I den mån integrationen är framgångsrik är det ofta snarare trots, än tack vare, integrationspolitiken.

Svenska politiker och byråkrater måste lära sig att släppa taget och låta nyanlända själva hitta sin plats i det nya landet – precis som svenskar som utvandrade till Amerika (för att använda en sliten liknelse). Karl-Oskar och Kristina blev inte kommunplacerade i Chisago County i Minnesota och hade ingen etableringsplan.

I dagens flyktingkris har politikerna gjort tvärtom. Deras kontrollinstinkter har tydligt visat sig. Gränskontroller har införts trots att de leder till högre kostnader och kanske ökar antalet asylsökande.

Stor möda läggs på att hitta boenden åt asylsökande, som om flyktingar som färdats genom halva Europa blir fullständigt hjälplösa så fort de passerat Sveriges gränser. Många har dessutom släkt och bekanta i Sverige. Nästan 30 procent av de asylsökande har i dag ordnat sitt eget boende (ebo), trots att det inte ger rätt till någon extra ersättning. För merparten upphandlar Migrationsverket i stället boendeplatser för upp till 10 000 kronor i månaden. Trots detta framställs det som att ebo är problemet. Då har ju byråkraterna inte kontroll. Ebo borde i stället ses som en del av lösningen.

Politikernas planeringsiver visar sig också i fixeringen vid vilka kommuner som ”tar emot” flyktingar med beviljat uppehållstillstånd. Enligt en överenskommelse mellan regeringen och Alliansen ska nu alla kommuner tvångsanvisas flyktingar.

Diskussionen är till stor del en pseudodebatt. Bara runt 5 000 per år har de senaste åren fått en bostad genom anvisning till en kommun, trots att 277 av 290 kommuner har avtal med staten om flyktingmottagande. Många nyanlända tröttnar på att vänta på kommunplacering eller tackar nej till anvisad plats. En majoritet ordnar boende på egen hand.

SFI och samhällsorientering har också tveksamma resultat. Enligt en utvärdering av Statskontoret från 2009 är det bara 30–40 procent som kan sägas bli godkända på SFI.

Samhällsorienteringen verkar till stora delar vara en kurs i hur man söker bidrag. Här är några typiska citat från en lärobok i samhällsorientering som används av Göteborgs stad: ”Försörjningsstöd heter också ekonomiskt bistånd. Det kallas också ofta för socialbidrag.” ”Du som har barn har rätt att söka bostadsbidrag.” ”När du har fått barn har du rätt till föräldrapenning.”

Det behövs en helomvändning i integrationspolitiken. Utgångspunkten borde vara jobb och inte bidrag och etableringsinsatser. Historisk erfarenhet visar att det sällan blir bra när politiker och byråkrater försöker planera fram saker. Det gäller även integration.