Publicerad i Dalarnas Tidningar, Kristianstadsbladet, Västerbottens-Kuriren, Bohusläningen, Hela Hälsingland-tidningarna, Hallandsposten, Blekinge Läns Tidning, Sundsvalls Tidning, Trelleborgs Allehanda, Ystads Allehanda, Norran, Katrineholms-Kuriren, Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland under augusti och september.
Den svenska skolan befinner sig i ett kristillstånd. Det finns många teorier om varför det är så, men mycket tyder på att nya, progressiva undervisningsmetoder har bidragit. Dessa kännetecknas av ett elevcentrerat lärande med mycket eget arbete och grupparbete. Traditionell katederundervisning där läraren styr lektionen anses vara mossig.
Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren beskriver i tidskriften Axess hur sådana progressiva idéer blev mer populära i Sverige från 1980-talet och framåt (nr 8–2015). Kanske har det att göra med ett allt mer välmående samhälle. När krig och fattigdom försvann ur folkminnet minskade betoningen på traditionell kunskap i skolan, till förmån för elevinflytande, sociala färdigheter och att eleverna ska ha roligt.
Den nya synen på skolan strider inte bara mot sunt förnuft, utan saknar också stöd i modern hjärnforskning, menar Heller Sahlgren. Inlärning är ofta inte roligt, utan kräver repetition och hårt arbete. Den elevcentrerade undervisningsfilosofin innebär att en elev som inte kan någonting ska lära sig genom arbete på egen hand eller genom att diskutera med andra elever, som inte heller kan någonting. Den sedan lång tid tillbaka beprövade lärarcentrerade undervisningsmetoden går i stället ut på att läraren, som förhoppningsvis faktiskt kan sitt ämne, förmedlar sina kunskaper till eleverna.
Bland pedagoger, som varit drivande i skiftet bort från katederundervisning, kan nu en början till omsvängning skönjas. ”Det råder alltså ingen tvekan om att nittiotalets pedagogiska idéer inte ledde till en bättre skola”, skriver pedagogikprofessorn Jonas Linderoth i en självkritisk debattartikel i Dagens Nyheter (24/8).
Även om allt fler skolforskare betonar de progressiva undervisningsmetodernas roll finns det inte mycket forskning som undersöker effekten av sådana metoder på skolresultaten. Pedagogerna på universiteten verkar hellre diskutera normkritik, könsroller och maktrelationer i skolan än ta reda på vilka undervisningsmetoder som faktiskt fungerar.
”Att trendiga pedagogiska metoder fått leva vidare trots att Sverige spenderar omfattande resurser på pedagogisk forskning kan möjligtvis förklaras av att den pedagogiska forskningen inte har varit intresserad av att mäta effekten av sina rön”, konstaterar Isak Skogstad, ordförande för Lärarnas riksförbunds studerandeförening, i Axess (nr 5–2016).
En av de få välgjorda studier om den progressiva pedagogikens effekter som finns är gjord av nationalekonomer och undersöker en reform i kanadensiska Quebec. I början av 2000-talet förändrades undervisningen i provinsen radikalt i riktning mot progressiva, elevcentrerade undervisningsmetoder. Under åren därefter försämrades resultaten kraftigt jämfört med övriga kanadensiska provinser.
En återgång till en mer traditionell syn på kunskap och undervisning kan vara en nödvändig åtgärd för att vända resultatutvecklingen i den svenska skolan. Skolan är för viktig för att vara föremål för trendiga pedagogiska experiment.
Visar inlägg med etikett Krönikor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Krönikor. Visa alla inlägg
02 oktober 2016
29 augusti 2016
Krönika: Säg nej till matnationalismen
Publicerad i Dalarnas Tidningar, Kristianstadsbladet, Norran, Eskilstuna-Kuriren och Hallandsposten under juni.
I dagarna är det 15 år sedan de stora kravallerna under toppmötet i Göteborg 2001, då vänsterungdomar protesterade mot globaliseringen och samtidigt passade på att slå sönder delar av Göteborg.
De unga aktivisterna menade att handel och gränsöverskridande investeringar innebär exploatering av de fattiga länderna. I dag är det få som fortfarande hävdar det, när den stora fattigdomsminskningen i Kina och andra länder blivit uppenbar.
Både sunt förnuft och historisk erfarenhet säger att länder tjänar på att handla med andra. Export av trävaror, stål, bilar och mycket annat bidrog till att Sverige hade näst högst tillväxt i världen 1870–1970 (efter Japan).
För 50 år sedan var Brasilien 60 procent rikare än Sydkorea. Länderna hade helt olika teorier om hur ett land blir rikt. Brasilien slöt sig och satsade på produktion för hemmamarknaden. De inhemska företagen skulle inte klara sig i den internationella konkurrensen, var teorin. Sydkorea satsade däremot på exportdriven tillväxt. I dag är Sydkorea mer än tre gånger rikare än Brasilien.
David Friedman, son till ekonomen Milton Friedman, har liknat handel vid en maskin som magiskt kan förvandla en vara till något helt annat. Översatt till svenska förhållanden låter hans liknelse så här: Det finns två sätt att tillverka bilar i Sverige. De kan sättas ihop i Volvofabriken i Torslanda, eller de kan huggas ned i den norrländska skogarna. Hur kan bilar växa på träd? Det går till så att träd sågas ned och timret skickas med fartyg till Asien. Efter några månader återvänder fartygen med bilar i lasten.
Liknelsen visar varför handel aldrig är ett hot. Vem skulle säga nej till en maskin som kan förvandla timmer till bilar och vice versa?
Det är oroande att det på senare tid har dykt upp en ny typ av handelskritik som fokuserar på svensk mat. I många länder låter det likadant. Konsumenter uppmanas att ”Buy British” med motiveringen att brittiska regler på jordbruksområdet är bland de striktaste i världen. Det verkar alltid gå att hitta skäl till att köpa mat från just det egna landet.
Låg användning av antibiotika förs fram av Lantbrukarnas riksförbund (LRF) som ett argument för att köpa svenskt kött. Men i Norge är antibiotikaanvändningen ännu lägre.
Kravet på att kor ska få beta utomhus en del av året är ett annat argument för att undvika importerat kött. Beteskravet är dock inte lika strikt i norra Sverige. Skånska kor har rätt att vara utomhus dubbelt så länge som norrländska kor. Uppmaningar till bojkott av norrländskt kött verkar trots detta vara ovanliga.
Alla tjänar på att leva i en sammankopplad värld där vi handlar med varandra. EU:s inre marknad och dagens relativt låga tullar är historiskt viktiga landvinningar. Det vore olyckligt om de undergrävdes av den nya matnationalismen.
I dagarna är det 15 år sedan de stora kravallerna under toppmötet i Göteborg 2001, då vänsterungdomar protesterade mot globaliseringen och samtidigt passade på att slå sönder delar av Göteborg.
De unga aktivisterna menade att handel och gränsöverskridande investeringar innebär exploatering av de fattiga länderna. I dag är det få som fortfarande hävdar det, när den stora fattigdomsminskningen i Kina och andra länder blivit uppenbar.
Både sunt förnuft och historisk erfarenhet säger att länder tjänar på att handla med andra. Export av trävaror, stål, bilar och mycket annat bidrog till att Sverige hade näst högst tillväxt i världen 1870–1970 (efter Japan).
För 50 år sedan var Brasilien 60 procent rikare än Sydkorea. Länderna hade helt olika teorier om hur ett land blir rikt. Brasilien slöt sig och satsade på produktion för hemmamarknaden. De inhemska företagen skulle inte klara sig i den internationella konkurrensen, var teorin. Sydkorea satsade däremot på exportdriven tillväxt. I dag är Sydkorea mer än tre gånger rikare än Brasilien.
David Friedman, son till ekonomen Milton Friedman, har liknat handel vid en maskin som magiskt kan förvandla en vara till något helt annat. Översatt till svenska förhållanden låter hans liknelse så här: Det finns två sätt att tillverka bilar i Sverige. De kan sättas ihop i Volvofabriken i Torslanda, eller de kan huggas ned i den norrländska skogarna. Hur kan bilar växa på träd? Det går till så att träd sågas ned och timret skickas med fartyg till Asien. Efter några månader återvänder fartygen med bilar i lasten.
Liknelsen visar varför handel aldrig är ett hot. Vem skulle säga nej till en maskin som kan förvandla timmer till bilar och vice versa?
Det är oroande att det på senare tid har dykt upp en ny typ av handelskritik som fokuserar på svensk mat. I många länder låter det likadant. Konsumenter uppmanas att ”Buy British” med motiveringen att brittiska regler på jordbruksområdet är bland de striktaste i världen. Det verkar alltid gå att hitta skäl till att köpa mat från just det egna landet.
Låg användning av antibiotika förs fram av Lantbrukarnas riksförbund (LRF) som ett argument för att köpa svenskt kött. Men i Norge är antibiotikaanvändningen ännu lägre.
Kravet på att kor ska få beta utomhus en del av året är ett annat argument för att undvika importerat kött. Beteskravet är dock inte lika strikt i norra Sverige. Skånska kor har rätt att vara utomhus dubbelt så länge som norrländska kor. Uppmaningar till bojkott av norrländskt kött verkar trots detta vara ovanliga.
Alla tjänar på att leva i en sammankopplad värld där vi handlar med varandra. EU:s inre marknad och dagens relativt låga tullar är historiskt viktiga landvinningar. Det vore olyckligt om de undergrävdes av den nya matnationalismen.
16 juni 2016
Krönika: Framstegen som ojämlikhetsmåtten missar
Publicerad i Bohusläningen, Hallandsposten, Västerbottens-Kuriren och Kristianstadsbladet under maj.
Under de senaste decennierna har inkomsterna blivit mer ojämnt fördelade i nästan alla rika länder. Två orsaker som ofta lyfts fram är teknikutvecklingen och globaliseringen.
Ny teknik minskar behovet av fabriksarbetare, men gör exempelvis ingenjörer mer värdefulla på arbetsmarknaden. Därför har inkomstskillnaderna mellan lågavlönade och högavlönade ökat i många i-länder. På samma sätt kan konkurrensen från Asien i en mer globaliserad ekonomi ha bidragit till att lågutbildade inte haft samma löneutveckling som högutbildade.
Detta betyder förstås inte att globaliseringen och ny teknik varit av ondo. Hela samhället gynnas, även om vissa gynnas mer än andra. Det finns också viktiga aspekter som ofta glöms bort när ojämlikhetens ökning diskuteras.
En sådan aspekt är att många fördelar av den tekniska utvecklingen inte syns i BNP-siffrorna, vilket nationalekonomerna Anna Felländer och Stefan Fölster skriver om i en kommande rapport för Digitaliseringskommissionen. Läser man bara inkomststatistiken, särskilt den amerikanska, kan man få intrycket att det nästan bara är de allra rikaste som har tjänat på den nya tekniken. Grundarna av Google, Youtube och Facebook är alla mångmiljardärer och har därmed bidragit till ökad rapporterad ojämlikhet. Nyttan för oss användare är mångdubbelt större men syns inte i den officiella statistiken eftersom dessa tjänster är gratis.
Ett tryckt uppslagsverk kostade i regel över 10 000 kronor. Numera har de flesta gratis tillgång till Wikipedia i mobilen. Antalet svenskar som har tillgång till utländska tidningar hemma har ökat från en liten elit till i princip alla. Officiella jämlikhetssiffror missar även denna utveckling.
Vad gäller globaliseringens påverkan på ojämlikhet är det viktigt att komma ihåg att även om den sannolikt har bidragit till ökad ojämlikhet inom rika länder har globaliseringen minskat ojämlikheten i världen som helhet.
Den växande handeln och världens allt mer sammanflätade ekonomi har bidragit till att andelen extremt fattiga i världen har minskat från 44 procent 1981 till 10 procent i dag, enligt Världsbanken. Exempelvis har exportindustrin möjliggjort för hundratals miljoner kinesiska arbetare att få en betydligt bättre levnadsstandard.
Därmed har ojämlikheten i världen minskat. Historiskt är detta ett trendbrott. Under flera århundraden blev världen mer och mer ojämlik i takt med att Västeuropa och USA industrialiserades och drog ifrån resten av världen. På 1980-talet vände utvecklingen. Länder som Kina, Indien, Indonesien och Turkiet började närma sig de rika länderna och världen blir nu gradvis mer jämlik.
Diskussionen om ojämlikhet är viktig eftersom det finns en risk att politiker som inte ser hela bilden rullar tillbaka globaliseringen och sätter käppar i hjulen för den tekniska utvecklingen. I så fall skulle vi alla bli förlorare.
Under de senaste decennierna har inkomsterna blivit mer ojämnt fördelade i nästan alla rika länder. Två orsaker som ofta lyfts fram är teknikutvecklingen och globaliseringen.
Ny teknik minskar behovet av fabriksarbetare, men gör exempelvis ingenjörer mer värdefulla på arbetsmarknaden. Därför har inkomstskillnaderna mellan lågavlönade och högavlönade ökat i många i-länder. På samma sätt kan konkurrensen från Asien i en mer globaliserad ekonomi ha bidragit till att lågutbildade inte haft samma löneutveckling som högutbildade.
Detta betyder förstås inte att globaliseringen och ny teknik varit av ondo. Hela samhället gynnas, även om vissa gynnas mer än andra. Det finns också viktiga aspekter som ofta glöms bort när ojämlikhetens ökning diskuteras.
En sådan aspekt är att många fördelar av den tekniska utvecklingen inte syns i BNP-siffrorna, vilket nationalekonomerna Anna Felländer och Stefan Fölster skriver om i en kommande rapport för Digitaliseringskommissionen. Läser man bara inkomststatistiken, särskilt den amerikanska, kan man få intrycket att det nästan bara är de allra rikaste som har tjänat på den nya tekniken. Grundarna av Google, Youtube och Facebook är alla mångmiljardärer och har därmed bidragit till ökad rapporterad ojämlikhet. Nyttan för oss användare är mångdubbelt större men syns inte i den officiella statistiken eftersom dessa tjänster är gratis.
Ett tryckt uppslagsverk kostade i regel över 10 000 kronor. Numera har de flesta gratis tillgång till Wikipedia i mobilen. Antalet svenskar som har tillgång till utländska tidningar hemma har ökat från en liten elit till i princip alla. Officiella jämlikhetssiffror missar även denna utveckling.
Vad gäller globaliseringens påverkan på ojämlikhet är det viktigt att komma ihåg att även om den sannolikt har bidragit till ökad ojämlikhet inom rika länder har globaliseringen minskat ojämlikheten i världen som helhet.
Den växande handeln och världens allt mer sammanflätade ekonomi har bidragit till att andelen extremt fattiga i världen har minskat från 44 procent 1981 till 10 procent i dag, enligt Världsbanken. Exempelvis har exportindustrin möjliggjort för hundratals miljoner kinesiska arbetare att få en betydligt bättre levnadsstandard.
Därmed har ojämlikheten i världen minskat. Historiskt är detta ett trendbrott. Under flera århundraden blev världen mer och mer ojämlik i takt med att Västeuropa och USA industrialiserades och drog ifrån resten av världen. På 1980-talet vände utvecklingen. Länder som Kina, Indien, Indonesien och Turkiet började närma sig de rika länderna och världen blir nu gradvis mer jämlik.
Diskussionen om ojämlikhet är viktig eftersom det finns en risk att politiker som inte ser hela bilden rullar tillbaka globaliseringen och sätter käppar i hjulen för den tekniska utvecklingen. I så fall skulle vi alla bli förlorare.
01 maj 2016
Krönika: Skolkrisen är inte friskolornas fel
Publicerad under april i Trelleborgs Allehanda, Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet, Bohusläningen, Hallandsposten, Eskilstuna-Kuriren och Västerbottens-Kuriren.
Pisa var ordet på allas läppar under 2014. Då åsyftas inte staden med det lutande tornet utan den internationella skolundersökningen. Ett krismedvetande infann sig och en nationell intellektuell ansträngning inleddes: Vad gick fel med den svenska skolan och hur kan den räddas?
Den nya rapporten ”Policyidéer för svensk skola” från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) är ett välkommet bidrag till denna ansträngning. Rapporten refererar sakligt forskningen på området och kommer med flera rimliga reformförslag, som att motverka betygsinflation genom hårdare statlig styrning.
Mer tveksam är dock författarnas slutsats att ”marknadiseringen” bär skuld för resultatfallet och att friskolors möjlighet att dela ut vinst bör begränsas. De statistiska undersökningar som gjorts visar nämligen att skolval och friskolor antingen förbättrat skolresultaten eller inte haft någon effekt.
En rapport från Reforminstitutet visade exempelvis att de kommuner som bara har en grundskola – alltså utan någon som helst valfrihet inom kommunen – har haft en större resultatförsämring än kommuner med flera skolor. Mer sofistikerade studier drar liknande slutsatser.
SNS-rapporten skriver också att skolval verkar leda till bättre resultat: ”de förbättringar som skolkonkurrens ger upphov till är små”.
Ändå menar författarna att friskolorna och skolvalet har bidragit till resultatförsämringen. Detta på basis av en vag argumentation om myndighetsutövning (som om det vore skolans huvuduppgift), samordning och likvärdighet.
SNS-rapporten noterar att Sveriges friskolesystem ”vid en internationell jämförelse måste betraktas som mycket liberalt”. Man bör påminna sig att privatskolor finns i hela världen – för den som kan betala. Det som är ovanligt med det svenska systemet är att även vanliga familjer kan sätta sina barn i privatskolor.
I USA är andelen elever i icke-kommunala skolor nästan lika stor som i Sverige. Skillnaden är att de amerikanska familjerna måste betala skolavgifter.
Utan skolval blir också familjens bostadsort mycket viktigare för kvalitén på utbildningen. Amerikansk forskning visar att en villa kan vara värd tiotusentals dollar mer om den ligger i ett bra skoldistrikt.
Det är naivt att tro att alternativet till dagens ”marknadiserade” skola är en idylliserad, sammanhållen 80-talsskola. I dag finns en stor och köpstark övre medelklass. Hade välsituerade familjer låtit sina barn gå kvar i en fallerande offentlig skola om friskolor och skolval inte funnits? Sannolikt hade Sverige fått en blomstrande sektor med avgiftsfinansierade privatskolor. Förmodligen hade boendesegregationen varit värre eftersom det hade varit viktigt att bo nära rätt skola.
Skulden för Sveriges skolkris får sökas någon annanstans än friskolorna. Minskad förekomst av traditionell katederundervisning och läraryrkets sjunkande status är två sannolika orsaker. Forskningen visar om något att fallet sannolikt skulle ha varit ännu större utan friskolorna.
Pisa var ordet på allas läppar under 2014. Då åsyftas inte staden med det lutande tornet utan den internationella skolundersökningen. Ett krismedvetande infann sig och en nationell intellektuell ansträngning inleddes: Vad gick fel med den svenska skolan och hur kan den räddas?
Den nya rapporten ”Policyidéer för svensk skola” från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) är ett välkommet bidrag till denna ansträngning. Rapporten refererar sakligt forskningen på området och kommer med flera rimliga reformförslag, som att motverka betygsinflation genom hårdare statlig styrning.
Mer tveksam är dock författarnas slutsats att ”marknadiseringen” bär skuld för resultatfallet och att friskolors möjlighet att dela ut vinst bör begränsas. De statistiska undersökningar som gjorts visar nämligen att skolval och friskolor antingen förbättrat skolresultaten eller inte haft någon effekt.
En rapport från Reforminstitutet visade exempelvis att de kommuner som bara har en grundskola – alltså utan någon som helst valfrihet inom kommunen – har haft en större resultatförsämring än kommuner med flera skolor. Mer sofistikerade studier drar liknande slutsatser.
SNS-rapporten skriver också att skolval verkar leda till bättre resultat: ”de förbättringar som skolkonkurrens ger upphov till är små”.
Ändå menar författarna att friskolorna och skolvalet har bidragit till resultatförsämringen. Detta på basis av en vag argumentation om myndighetsutövning (som om det vore skolans huvuduppgift), samordning och likvärdighet.
SNS-rapporten noterar att Sveriges friskolesystem ”vid en internationell jämförelse måste betraktas som mycket liberalt”. Man bör påminna sig att privatskolor finns i hela världen – för den som kan betala. Det som är ovanligt med det svenska systemet är att även vanliga familjer kan sätta sina barn i privatskolor.
I USA är andelen elever i icke-kommunala skolor nästan lika stor som i Sverige. Skillnaden är att de amerikanska familjerna måste betala skolavgifter.
Utan skolval blir också familjens bostadsort mycket viktigare för kvalitén på utbildningen. Amerikansk forskning visar att en villa kan vara värd tiotusentals dollar mer om den ligger i ett bra skoldistrikt.
Det är naivt att tro att alternativet till dagens ”marknadiserade” skola är en idylliserad, sammanhållen 80-talsskola. I dag finns en stor och köpstark övre medelklass. Hade välsituerade familjer låtit sina barn gå kvar i en fallerande offentlig skola om friskolor och skolval inte funnits? Sannolikt hade Sverige fått en blomstrande sektor med avgiftsfinansierade privatskolor. Förmodligen hade boendesegregationen varit värre eftersom det hade varit viktigt att bo nära rätt skola.
Skulden för Sveriges skolkris får sökas någon annanstans än friskolorna. Minskad förekomst av traditionell katederundervisning och läraryrkets sjunkande status är två sannolika orsaker. Forskningen visar om något att fallet sannolikt skulle ha varit ännu större utan friskolorna.
10 april 2016
Krönika: Släpp byggandet fritt
Publicerad under mars i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Sundsvalls Tidning, Norran och Eskilstuna-Kuriren.
Sent ska syndaren vakna. Politikerna har nu börjat inse att Sveriges bostadspolitik är i behov av genomgripande reformer, inte minst då läget på en redan ansträngd bostadsmarknad har blivit akut i och med flyktingvågen.
På den reglerade hyresmarknaden yttrar sig det låga byggandet i parodiskt långa bostadsköer, inte bara i storstäderna utan även i mindre städer.
På villa- och bostadsrättsmarknaden råder fri prissättning. Där syns bostadskrisen i form av stora prisökningar. På tio år har det inflationsjusterade priset på bostadsrätter nästan dubblerats. Prisökningarna är förstås goda nyheter för de som redan äger en bostad, men för samhället som helhet är det en förlust. När priserna stiger kan vi köpa mindre bostad för pengarna – vi blir fattigare.
En del av prisökningen kan vara en bubbla, men de flesta bedömare är ense om att den största delen beror på att utbudet på bostäder inte har hängt med när efterfrågan har ökat.
Politiska begränsningar och krångliga regler bär en stor del av skulden för det låga byggandet. Svensk bostadspolitik bygger på devisen att det är enklare att säga nej än att säga ja. Säger man nej förblir allt som det har varit och man retar inte upp några grannar. Det är många som ska ha sitt ord med i laget: kommunen, länsstyrelsen, försvaret, Riksantikvarieämbetet, med flera. Säger någon nej blir det inget.
Plansystemet behöver reformeras i grunden. Utgångspunkten borde vara att markägaren får bygga vad hen vill på sin mark. Eventuella inskränkningar i detta borde behöva motiveras med att den negativa inverkan på omgivningen blir allt för stor.
Ibland påstås att den fria marknaden inte är lämpad att styra markanvändningen. Vid det här laget är det dock uppenbart att alternativet – politiskt reglerad markanvändning – lider av stora brister. Politikerna lyssnar alltid mest på resursstarka och högljudda grupper som motsätter sig byggande. De som är i behov av bostad får sällan komma till tals.
Befintliga fastighetsägare tjänar förstås på att utbudet är litet, så att priserna pressas upp. Daniel Jahnson och jag uppskattade i en rapport för Reforminstitutet 2013 att byggregleringarna har orsakat en omfördelning av hela tusen miljarder kronor till Sveriges villa- och bostadsrättsägare. Priserna har fortsatt öka sedan dess.
Det skulle kunna hjälpa att ge planprocessen ett större regionalt inslag, som i Finland. När makten över bostadsbyggandet ligger hos kommunerna är det ingen som tar ansvar för regionens bostadsförsörjning.
Ett mer centralisterat beslutsfattande är dock ingen mirakellösning. England har ett centraliserat plansystem och framstår som ett skräckexempel. Där är byggandet kraftigt begränsat, med löjligt höga bostadspriser som följd.
Grundproblemet är att politiker och tunnelseende byråkrater har stor makt över vad som får byggas. En rejäl liberalisering av byggandet är det enda som på allvar kan råda bot på bostadskrisen.
Sent ska syndaren vakna. Politikerna har nu börjat inse att Sveriges bostadspolitik är i behov av genomgripande reformer, inte minst då läget på en redan ansträngd bostadsmarknad har blivit akut i och med flyktingvågen.
På den reglerade hyresmarknaden yttrar sig det låga byggandet i parodiskt långa bostadsköer, inte bara i storstäderna utan även i mindre städer.
På villa- och bostadsrättsmarknaden råder fri prissättning. Där syns bostadskrisen i form av stora prisökningar. På tio år har det inflationsjusterade priset på bostadsrätter nästan dubblerats. Prisökningarna är förstås goda nyheter för de som redan äger en bostad, men för samhället som helhet är det en förlust. När priserna stiger kan vi köpa mindre bostad för pengarna – vi blir fattigare.
En del av prisökningen kan vara en bubbla, men de flesta bedömare är ense om att den största delen beror på att utbudet på bostäder inte har hängt med när efterfrågan har ökat.
Politiska begränsningar och krångliga regler bär en stor del av skulden för det låga byggandet. Svensk bostadspolitik bygger på devisen att det är enklare att säga nej än att säga ja. Säger man nej förblir allt som det har varit och man retar inte upp några grannar. Det är många som ska ha sitt ord med i laget: kommunen, länsstyrelsen, försvaret, Riksantikvarieämbetet, med flera. Säger någon nej blir det inget.
Plansystemet behöver reformeras i grunden. Utgångspunkten borde vara att markägaren får bygga vad hen vill på sin mark. Eventuella inskränkningar i detta borde behöva motiveras med att den negativa inverkan på omgivningen blir allt för stor.
Ibland påstås att den fria marknaden inte är lämpad att styra markanvändningen. Vid det här laget är det dock uppenbart att alternativet – politiskt reglerad markanvändning – lider av stora brister. Politikerna lyssnar alltid mest på resursstarka och högljudda grupper som motsätter sig byggande. De som är i behov av bostad får sällan komma till tals.
Befintliga fastighetsägare tjänar förstås på att utbudet är litet, så att priserna pressas upp. Daniel Jahnson och jag uppskattade i en rapport för Reforminstitutet 2013 att byggregleringarna har orsakat en omfördelning av hela tusen miljarder kronor till Sveriges villa- och bostadsrättsägare. Priserna har fortsatt öka sedan dess.
Det skulle kunna hjälpa att ge planprocessen ett större regionalt inslag, som i Finland. När makten över bostadsbyggandet ligger hos kommunerna är det ingen som tar ansvar för regionens bostadsförsörjning.
Ett mer centralisterat beslutsfattande är dock ingen mirakellösning. England har ett centraliserat plansystem och framstår som ett skräckexempel. Där är byggandet kraftigt begränsat, med löjligt höga bostadspriser som följd.
Grundproblemet är att politiker och tunnelseende byråkrater har stor makt över vad som får byggas. En rejäl liberalisering av byggandet är det enda som på allvar kan råda bot på bostadskrisen.
Krönika: Pilla inte med hyrorna
Publicerad under februari i Dalarnas Tidningar, Hallandsposten, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Sundsvalls Tidning, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Norran.
Ibland är det lätt att vara nationalekonom. Hyresregleringen är ett klassiskt exempel på när verkligheten ser ut precis som läroboken förutspår. Hyrestagare och hyresvärd får inte fritt förhandla om hyran. I stället bestäms den i kollektiva förhandlingar mellan fastighetsägare och Hyresgästföreningen. På grund av detta är hyran konstgjort låg och efterfrågan på hyresrätter är större än utbudet. I dag står en halv miljon människor i Stockholms bostadskö.
I Sverige kan inte ens utrikesministern ordna en hyresrätt på den reguljära marknaden utan förlitar sig i stället på sina kontakter i fackföreningsrörelsen. Expressens ledarsida har förespråkat att Regeringskansliet ska förse ministrarna med bostäder på samma sätt som riksdagsledamöterna får hjälp med boendet. Lösningen borde i stället vara att reformera bostadsmarknaden så att alla som vill kan få ett förstahandskontrakt i Stockholm – minister eller ej.
Europaparlamentariker har många förmåner, men ordnad bostad är inte en av dem. I Bryssel råder nämligen fri hyressättning, så parlamentarikerna kan enkelt hyra sin bostad på den öppna marknaden.
Boverket har i en rapport konstaterat att hyresregleringen har ett flertal negativa effekter. Till exempel förekommer svarthandel med hyreskontrakt. Antalet hyresrätter har minskat över lång tid eftersom det är mycket lönsamt att ombilda till bostadsrätt. Låga reglerade hyror leder till ett dåligt utnyttjande av bostadsbeståndet.
Hyresregleringen illustrerar en grundläggande ekonomisk princip: undvik att pilla med priserna. Prismekanismen i en marknadsekonomi ser till att utbudet möter efterfrågan. Om prismekanismen sätts ur spel kommer det antingen att bli brist eller överskott. Resultatet blir detsamma oavsett om det handlar om toalettpapper i Venezuela, bilar i Östtyskland eller bostäder i Sverige.
Även vänsterinriktade nationalekonomer brukar hålla med om detta. ”Vi inom den progressiva vänstern måste inse att prisregleringar inte är vägen till att uppnå jämlikhet”, kunde man nyligen läsa på Socialdemokratiska ekonomklubbens blogg. Om man vill bedriva fördelningspolitik finns ett skatte- och bidragssystem som är utformat för detta syfte.
Om nu experterna är överens om att hyresregleringen är skadlig, hur kunde det bli så här? Svaret är förstås att det finns många som tjänar på det nuvarande systemet. Hyresgästföreningen har 500 000 medlemmar och en stor lobbyingbudget. Förlorarna på hyresregleringen – ungdomar som letar sin första lägenhet, företag som behöver rekrytera till storstäder etc. – är samtidigt utspridda i samhället och har svårt att organisera sig.
Av denna anledning är hyressättningen politiskt minerad mark. Det krävs innovativa lösningar för att göra en reform politiskt möjlig. En idé kan vara att låta fastighetsägaren komma överens med hyresgästen om att införa fri hyressättning för den aktuella lägenheten, i utbyte mot en monetär kompensation till hyresgästen. Hyresmarknaden är i akut behov av reformer.
Ibland är det lätt att vara nationalekonom. Hyresregleringen är ett klassiskt exempel på när verkligheten ser ut precis som läroboken förutspår. Hyrestagare och hyresvärd får inte fritt förhandla om hyran. I stället bestäms den i kollektiva förhandlingar mellan fastighetsägare och Hyresgästföreningen. På grund av detta är hyran konstgjort låg och efterfrågan på hyresrätter är större än utbudet. I dag står en halv miljon människor i Stockholms bostadskö.
I Sverige kan inte ens utrikesministern ordna en hyresrätt på den reguljära marknaden utan förlitar sig i stället på sina kontakter i fackföreningsrörelsen. Expressens ledarsida har förespråkat att Regeringskansliet ska förse ministrarna med bostäder på samma sätt som riksdagsledamöterna får hjälp med boendet. Lösningen borde i stället vara att reformera bostadsmarknaden så att alla som vill kan få ett förstahandskontrakt i Stockholm – minister eller ej.
Europaparlamentariker har många förmåner, men ordnad bostad är inte en av dem. I Bryssel råder nämligen fri hyressättning, så parlamentarikerna kan enkelt hyra sin bostad på den öppna marknaden.
Boverket har i en rapport konstaterat att hyresregleringen har ett flertal negativa effekter. Till exempel förekommer svarthandel med hyreskontrakt. Antalet hyresrätter har minskat över lång tid eftersom det är mycket lönsamt att ombilda till bostadsrätt. Låga reglerade hyror leder till ett dåligt utnyttjande av bostadsbeståndet.
Hyresregleringen illustrerar en grundläggande ekonomisk princip: undvik att pilla med priserna. Prismekanismen i en marknadsekonomi ser till att utbudet möter efterfrågan. Om prismekanismen sätts ur spel kommer det antingen att bli brist eller överskott. Resultatet blir detsamma oavsett om det handlar om toalettpapper i Venezuela, bilar i Östtyskland eller bostäder i Sverige.
Även vänsterinriktade nationalekonomer brukar hålla med om detta. ”Vi inom den progressiva vänstern måste inse att prisregleringar inte är vägen till att uppnå jämlikhet”, kunde man nyligen läsa på Socialdemokratiska ekonomklubbens blogg. Om man vill bedriva fördelningspolitik finns ett skatte- och bidragssystem som är utformat för detta syfte.
Om nu experterna är överens om att hyresregleringen är skadlig, hur kunde det bli så här? Svaret är förstås att det finns många som tjänar på det nuvarande systemet. Hyresgästföreningen har 500 000 medlemmar och en stor lobbyingbudget. Förlorarna på hyresregleringen – ungdomar som letar sin första lägenhet, företag som behöver rekrytera till storstäder etc. – är samtidigt utspridda i samhället och har svårt att organisera sig.
Av denna anledning är hyressättningen politiskt minerad mark. Det krävs innovativa lösningar för att göra en reform politiskt möjlig. En idé kan vara att låta fastighetsägaren komma överens med hyresgästen om att införa fri hyressättning för den aktuella lägenheten, i utbyte mot en monetär kompensation till hyresgästen. Hyresmarknaden är i akut behov av reformer.
01 februari 2016
Krönika: Tvinga facket att släppa fram enkla jobb
Publicerad i slutet av december och början av januari i Örnsköldsviks Allehanda, Västerbottens-Kuriren, Kristianstadsbladet, Bohusläningen, Norran och Dalarnas Tidningar.
Sveriges arbetsmarknad står inför stora utmaningar. Enligt Migrationsverkets senaste prognos kommer 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Baserat på det har Statistiska centralbyrån gjort en inofficiell befolkningsprognos som jag har begärt ut. Prognosen visar att Sveriges demografi förändras snabbt. 2021 kommer Sverige att ha 11 miljoner invånare varav 2,5 miljoner födda utomlands, motsvarande 23 procent. År 2000 var andelen 11 procent och i år 17 procent. Asylsökande räknas med i befolkningen först när de fått uppehållstillstånd, så en stor del av den framtida ökningen består av människor som redan befinner sig i Sverige.
Nu måste Sveriges integrationspolitik förändras i grunden. Enligt en analys från Internationella valutafonden (IMF) kommer arbetslösheten att stiga med mer än en procentenhet om inte integrationen blir bättre än den varit historiskt. IMF pekar särskilt ut höga kollektivavtalade minimilöner som ett problem för att få in invandrare i jobb. Detsamma säger OECD och Finanspolitiska rådet, bland andra. ”Inträde på arbetsmarknaden och lägstalöner är inte riktigt konstruerade för den situation vi nu lever i”, konstaterade Migrationsverkets generaldirektör i september.
I grunden är det enkelt: Företag anställer bara om arbetstagaren producerar för mer än vad hen kostar. Höga lägstalöner gör att många blir olönsamma att anställa.
Regeringen har hittills svarat med klyschor som att Sverige ska konkurrera med kunskap och utbildning och inte med låga löner. Men det finns förstås ingen motsättning mellan att ha en högteknologisk sektor med högutbildade arbetare och samtidigt en sektor med enkla jobb så att inte lågutbildade behöver gå arbetslösa. Då kan infödda och utlandsfödda komplettera varandra på arbetsmarknaden, till gagn för båda grupperna.
En genomsnittlig svensk har tolv års utbildning, medan utbildningsnivån i Syrien bara motsvarar sju års skolgång i snitt. Den nyligen släppta Långtidsutredningen dokumenterar stora skillnader i läs- och räknefärdigheter mellan vuxna infödda och invandrare. Gapet var så stort att det förklarar hela skillnaden i sysselsättningsgrad. Det tyder på att det inte är diskriminering eller dålig matchning som är det stora problemet, utan att många invandrare inte är anställningsbara till nuvarande löner.
Även om Sverige hade världens bästa utbildningssystem – vilket som bekant inte är fallet – är det inte möjligt att lyfta alla flyktingar till svensk utbildningsnivå. Modern forskning visar vikten av tidig inlärning. Lågkvalificerade jobb är enda sättet att förhindra ett stort antal flyktingar hamnar i utanförskap.
Politikerna måste ta sitt ansvar och begränsa fackföreningarnas möjlighet att ta till stridsåtgärder för att driva igenom kollektivavtalens minimilöner, eller åtminstone att med hot om lagstiftning förmå facken att släppa fram låglönejobb. Annars väntar stigande arbetslöshet och ökande kostnader för bidrag.
Sveriges arbetsmarknad står inför stora utmaningar. Enligt Migrationsverkets senaste prognos kommer 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Baserat på det har Statistiska centralbyrån gjort en inofficiell befolkningsprognos som jag har begärt ut. Prognosen visar att Sveriges demografi förändras snabbt. 2021 kommer Sverige att ha 11 miljoner invånare varav 2,5 miljoner födda utomlands, motsvarande 23 procent. År 2000 var andelen 11 procent och i år 17 procent. Asylsökande räknas med i befolkningen först när de fått uppehållstillstånd, så en stor del av den framtida ökningen består av människor som redan befinner sig i Sverige.
Nu måste Sveriges integrationspolitik förändras i grunden. Enligt en analys från Internationella valutafonden (IMF) kommer arbetslösheten att stiga med mer än en procentenhet om inte integrationen blir bättre än den varit historiskt. IMF pekar särskilt ut höga kollektivavtalade minimilöner som ett problem för att få in invandrare i jobb. Detsamma säger OECD och Finanspolitiska rådet, bland andra. ”Inträde på arbetsmarknaden och lägstalöner är inte riktigt konstruerade för den situation vi nu lever i”, konstaterade Migrationsverkets generaldirektör i september.
I grunden är det enkelt: Företag anställer bara om arbetstagaren producerar för mer än vad hen kostar. Höga lägstalöner gör att många blir olönsamma att anställa.
Regeringen har hittills svarat med klyschor som att Sverige ska konkurrera med kunskap och utbildning och inte med låga löner. Men det finns förstås ingen motsättning mellan att ha en högteknologisk sektor med högutbildade arbetare och samtidigt en sektor med enkla jobb så att inte lågutbildade behöver gå arbetslösa. Då kan infödda och utlandsfödda komplettera varandra på arbetsmarknaden, till gagn för båda grupperna.
En genomsnittlig svensk har tolv års utbildning, medan utbildningsnivån i Syrien bara motsvarar sju års skolgång i snitt. Den nyligen släppta Långtidsutredningen dokumenterar stora skillnader i läs- och räknefärdigheter mellan vuxna infödda och invandrare. Gapet var så stort att det förklarar hela skillnaden i sysselsättningsgrad. Det tyder på att det inte är diskriminering eller dålig matchning som är det stora problemet, utan att många invandrare inte är anställningsbara till nuvarande löner.
Även om Sverige hade världens bästa utbildningssystem – vilket som bekant inte är fallet – är det inte möjligt att lyfta alla flyktingar till svensk utbildningsnivå. Modern forskning visar vikten av tidig inlärning. Lågkvalificerade jobb är enda sättet att förhindra ett stort antal flyktingar hamnar i utanförskap.
Politikerna måste ta sitt ansvar och begränsa fackföreningarnas möjlighet att ta till stridsåtgärder för att driva igenom kollektivavtalens minimilöner, eller åtminstone att med hot om lagstiftning förmå facken att släppa fram låglönejobb. Annars väntar stigande arbetslöshet och ökande kostnader för bidrag.
29 december 2015
Krönika: Integration kan inte planeras fram
Publicerad i början av december i TTELA, Hallandsposten, Sundsvalls Tidning, Gotlands Tidningar, Hela Hälsingland-tidningarna, Gefle Dagblad, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda, Dalarnas Tidningar och Norran.
Politikerna hade en plan. En lysande plan, enligt dem själva. Den nyanlända flyktingen skulle placeras i en lämplig lägenhet, gärna i någon avfolkningsbygd, lära sig det nya språket på svenska för invandrare (SFI), bli en fullgod samhällsmedlem genom kommunal samhällsorientering och få jobb genom Arbetsförmedlingen.
Tyvärr har planen inte fungerat särskilt väl. I den mån integrationen är framgångsrik är det ofta snarare trots, än tack vare, integrationspolitiken.
Svenska politiker och byråkrater måste lära sig att släppa taget och låta nyanlända själva hitta sin plats i det nya landet – precis som svenskar som utvandrade till Amerika (för att använda en sliten liknelse). Karl-Oskar och Kristina blev inte kommunplacerade i Chisago County i Minnesota och hade ingen etableringsplan.
I dagens flyktingkris har politikerna gjort tvärtom. Deras kontrollinstinkter har tydligt visat sig. Gränskontroller har införts trots att de leder till högre kostnader och kanske ökar antalet asylsökande.
Stor möda läggs på att hitta boenden åt asylsökande, som om flyktingar som färdats genom halva Europa blir fullständigt hjälplösa så fort de passerat Sveriges gränser. Många har dessutom släkt och bekanta i Sverige. Nästan 30 procent av de asylsökande har i dag ordnat sitt eget boende (ebo), trots att det inte ger rätt till någon extra ersättning. För merparten upphandlar Migrationsverket i stället boendeplatser för upp till 10 000 kronor i månaden. Trots detta framställs det som att ebo är problemet. Då har ju byråkraterna inte kontroll. Ebo borde i stället ses som en del av lösningen.
Politikernas planeringsiver visar sig också i fixeringen vid vilka kommuner som ”tar emot” flyktingar med beviljat uppehållstillstånd. Enligt en överenskommelse mellan regeringen och Alliansen ska nu alla kommuner tvångsanvisas flyktingar.
Diskussionen är till stor del en pseudodebatt. Bara runt 5 000 per år har de senaste åren fått en bostad genom anvisning till en kommun, trots att 277 av 290 kommuner har avtal med staten om flyktingmottagande. Många nyanlända tröttnar på att vänta på kommunplacering eller tackar nej till anvisad plats. En majoritet ordnar boende på egen hand.
SFI och samhällsorientering har också tveksamma resultat. Enligt en utvärdering av Statskontoret från 2009 är det bara 30–40 procent som kan sägas bli godkända på SFI.
Samhällsorienteringen verkar till stora delar vara en kurs i hur man söker bidrag. Här är några typiska citat från en lärobok i samhällsorientering som används av Göteborgs stad: ”Försörjningsstöd heter också ekonomiskt bistånd. Det kallas också ofta för socialbidrag.” ”Du som har barn har rätt att söka bostadsbidrag.” ”När du har fått barn har du rätt till föräldrapenning.”
Det behövs en helomvändning i integrationspolitiken. Utgångspunkten borde vara jobb och inte bidrag och etableringsinsatser. Historisk erfarenhet visar att det sällan blir bra när politiker och byråkrater försöker planera fram saker. Det gäller även integration.
Politikerna hade en plan. En lysande plan, enligt dem själva. Den nyanlända flyktingen skulle placeras i en lämplig lägenhet, gärna i någon avfolkningsbygd, lära sig det nya språket på svenska för invandrare (SFI), bli en fullgod samhällsmedlem genom kommunal samhällsorientering och få jobb genom Arbetsförmedlingen.
Tyvärr har planen inte fungerat särskilt väl. I den mån integrationen är framgångsrik är det ofta snarare trots, än tack vare, integrationspolitiken.
Svenska politiker och byråkrater måste lära sig att släppa taget och låta nyanlända själva hitta sin plats i det nya landet – precis som svenskar som utvandrade till Amerika (för att använda en sliten liknelse). Karl-Oskar och Kristina blev inte kommunplacerade i Chisago County i Minnesota och hade ingen etableringsplan.
I dagens flyktingkris har politikerna gjort tvärtom. Deras kontrollinstinkter har tydligt visat sig. Gränskontroller har införts trots att de leder till högre kostnader och kanske ökar antalet asylsökande.
Stor möda läggs på att hitta boenden åt asylsökande, som om flyktingar som färdats genom halva Europa blir fullständigt hjälplösa så fort de passerat Sveriges gränser. Många har dessutom släkt och bekanta i Sverige. Nästan 30 procent av de asylsökande har i dag ordnat sitt eget boende (ebo), trots att det inte ger rätt till någon extra ersättning. För merparten upphandlar Migrationsverket i stället boendeplatser för upp till 10 000 kronor i månaden. Trots detta framställs det som att ebo är problemet. Då har ju byråkraterna inte kontroll. Ebo borde i stället ses som en del av lösningen.
Politikernas planeringsiver visar sig också i fixeringen vid vilka kommuner som ”tar emot” flyktingar med beviljat uppehållstillstånd. Enligt en överenskommelse mellan regeringen och Alliansen ska nu alla kommuner tvångsanvisas flyktingar.
Diskussionen är till stor del en pseudodebatt. Bara runt 5 000 per år har de senaste åren fått en bostad genom anvisning till en kommun, trots att 277 av 290 kommuner har avtal med staten om flyktingmottagande. Många nyanlända tröttnar på att vänta på kommunplacering eller tackar nej till anvisad plats. En majoritet ordnar boende på egen hand.
SFI och samhällsorientering har också tveksamma resultat. Enligt en utvärdering av Statskontoret från 2009 är det bara 30–40 procent som kan sägas bli godkända på SFI.
Samhällsorienteringen verkar till stora delar vara en kurs i hur man söker bidrag. Här är några typiska citat från en lärobok i samhällsorientering som används av Göteborgs stad: ”Försörjningsstöd heter också ekonomiskt bistånd. Det kallas också ofta för socialbidrag.” ”Du som har barn har rätt att söka bostadsbidrag.” ”När du har fått barn har du rätt till föräldrapenning.”
Det behövs en helomvändning i integrationspolitiken. Utgångspunkten borde vara jobb och inte bidrag och etableringsinsatser. Historisk erfarenhet visar att det sällan blir bra när politiker och byråkrater försöker planera fram saker. Det gäller även integration.
02 december 2015
Krönika: Strama åt bidragen, inte invandringen
Denna LNB-krönika publicerades i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda, Dalarnas Tidningar, Hela Hälsingland-tidningarna, Hallandsposten och Gefle Dagblad mellan 30 oktober och 4 november.
Sedan sommaren har antalet asylsökande ökat från cirka 2 000 till över 9 000 i veckan. Flera faktorer har samverkat till att etablera en migrationsrutt från Turkiet, via Balkan till Tyskland och Skandinavien.
I Migrationsverkets oktoberprognos är huvudscenariot 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Därmed kommer statens kostnader för migration och integration att öka till ungefär 70 miljarder kronor nästa år, jämfört med budgeterade 40.
Politikerna har nu tre alternativ. Det första är att låta kostnaderna rulla på. Rent ekonomiskt kan Sverige bära denna kostnadsökning, men politiskt är kostnadsnivåerna inte hållbara på grund av de skattehöjningar eller nedskärningar som skulle krävas på sikt.
Det andra alternativet är att strama åt flyktingpolitiken för att minska antalet asylsökande. Om man vill reducera antalet rejält skulle det kräva regelförändringar som förutom att vara inhumana skulle bryta mot Sveriges internationella åtaganden i EU och FN.
De förslag som kommit fram i debatten handlar i stället om att ändra kringregler för att göra Sverige mindre attraktivt som asylland, till exempel genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare villkor för anhöriginvandring. Även sådana regeländringar medför dock mänskliga kostnader: splittrade familjer och människor som utvisas från Sverige efter att ha bott här i flera år och rotat sig.
Det tredje alternativet, som jag förespråkar, är att effektivisera mottagandet och minska bidragen till nyanlända. En sådan politikomläggning bör bygga på en grundläggande insikt: Det är bättre att bo i Sverige med relativt låg levnadsstandard än att bo i krigets Syrien eller i ett flyktingläger i Jordanien. Några heliga kor skulle behöva slaktas och svenskarna tvingas acceptera större klyftor i samhället.
Flera ersättningssystem bygger redan i dag på principen att ersättningen är högre för den som bott och betalat skatt i Sverige. Full garantipension utgår till den som bott i Sverige i minst 40 arbetsföra år. Den som inte har rätt till garantipension får i stället äldreförsörjningsstöd, som är lägre. Socialbidraget skulle kunna göras om efter samma princip och etableringsersättningen, som flyktingar får de första två åren efter att de fått uppehållstillstånd, skulle kunna ersättas med studielån till den som läser svenska för invandrare, SFI.
Flyktingar bör dessutom hänvisas till att hitta sitt eget boende efter beviljat uppehållstillstånd. Med dagens bostadsbrist är det inte politiskt möjligt att låta nyanlända gå före i bostadskön i stor skala.
Redan i dag ordnar 85 procent av flyktingarna sitt eget boende. De flesta är helt enkelt inte så intresserade av att inhysas i Västerbottens inland.
Den nyligen beslutade migrationsöverenskommelsen mellan regeringen och Alliansen innehöll inslag av alla tre handlingsalternativen. Mest det första, skulle cynikern kanske säga. Nu är det dags för politikerna att visa handlingskraft och göra det de är valda till: fatta svåra beslut och göra svåra avvägningar.
Sedan sommaren har antalet asylsökande ökat från cirka 2 000 till över 9 000 i veckan. Flera faktorer har samverkat till att etablera en migrationsrutt från Turkiet, via Balkan till Tyskland och Skandinavien.
I Migrationsverkets oktoberprognos är huvudscenariot 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Därmed kommer statens kostnader för migration och integration att öka till ungefär 70 miljarder kronor nästa år, jämfört med budgeterade 40.
Politikerna har nu tre alternativ. Det första är att låta kostnaderna rulla på. Rent ekonomiskt kan Sverige bära denna kostnadsökning, men politiskt är kostnadsnivåerna inte hållbara på grund av de skattehöjningar eller nedskärningar som skulle krävas på sikt.
Det andra alternativet är att strama åt flyktingpolitiken för att minska antalet asylsökande. Om man vill reducera antalet rejält skulle det kräva regelförändringar som förutom att vara inhumana skulle bryta mot Sveriges internationella åtaganden i EU och FN.
De förslag som kommit fram i debatten handlar i stället om att ändra kringregler för att göra Sverige mindre attraktivt som asylland, till exempel genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare villkor för anhöriginvandring. Även sådana regeländringar medför dock mänskliga kostnader: splittrade familjer och människor som utvisas från Sverige efter att ha bott här i flera år och rotat sig.
Det tredje alternativet, som jag förespråkar, är att effektivisera mottagandet och minska bidragen till nyanlända. En sådan politikomläggning bör bygga på en grundläggande insikt: Det är bättre att bo i Sverige med relativt låg levnadsstandard än att bo i krigets Syrien eller i ett flyktingläger i Jordanien. Några heliga kor skulle behöva slaktas och svenskarna tvingas acceptera större klyftor i samhället.
Flera ersättningssystem bygger redan i dag på principen att ersättningen är högre för den som bott och betalat skatt i Sverige. Full garantipension utgår till den som bott i Sverige i minst 40 arbetsföra år. Den som inte har rätt till garantipension får i stället äldreförsörjningsstöd, som är lägre. Socialbidraget skulle kunna göras om efter samma princip och etableringsersättningen, som flyktingar får de första två åren efter att de fått uppehållstillstånd, skulle kunna ersättas med studielån till den som läser svenska för invandrare, SFI.
Flyktingar bör dessutom hänvisas till att hitta sitt eget boende efter beviljat uppehållstillstånd. Med dagens bostadsbrist är det inte politiskt möjligt att låta nyanlända gå före i bostadskön i stor skala.
Redan i dag ordnar 85 procent av flyktingarna sitt eget boende. De flesta är helt enkelt inte så intresserade av att inhysas i Västerbottens inland.
Den nyligen beslutade migrationsöverenskommelsen mellan regeringen och Alliansen innehöll inslag av alla tre handlingsalternativen. Mest det första, skulle cynikern kanske säga. Nu är det dags för politikerna att visa handlingskraft och göra det de är valda till: fatta svåra beslut och göra svåra avvägningar.
03 november 2015
Krönika: Höjd skatt ger lägre skatteintäkter
Distribuerad genom Liberala nyhetsbyrån och publicerad i Västerbottens-Kuriren, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Bohusläningen, Hallandsposten, Kristianstadsbladet, Eskilstuna-Kuriren, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Norran mellan 29 september och 26 oktober.
Vid årsskiftet tar Sverige tillbaka topplatsen. Vi är vana vid att Sverige toppar internationella ligor och rankningar, men denna gång handlar det om en mindre smickrande lista, som förvisso också är en gammal svensk paradgren: beskattning.
I dag är marginalskatten – skatten på den sist intjänade hundralappen – på höga inkomster 57 procent (32 procent i genomsnittlig kommunalskatt och 25 procent i statlig inkomstskatt). De rödgröna föreslår i sin budget att marginalskatten ska höjas ytterligare nästa år genom en utfasning av jobbskatteavdraget. Från en månadsinkomst på 50 000 kronor ska tre kronor i jobbskatteavdrag försvinna för varje extra hundralapp man tjänar. Vid 123 000 i lön är jobbskatteavdraget helt utfasat. Därmed höjs marginalskatten med tre procentenheter i detta intervall, till 60 procent. Det är högst i världen.
Det slutar dock inte där. Det är inte bara inkomstskatten som påverkar hur mycket en höginkomsttagare får behålla. Räknar man med arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter är den totala marginalskatten 74 procent. Inklusive utfasning av jobbskatteavdraget stiger den till 76 procent.
Skatter påverkar människors beteende. Det säger både sunt förnuft och forskning. Om det lönar sig mindre att jobba kommer några att gå ner i arbetstid eller anstränga sig mindre på jobbet. Därför finns det alltid en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar leder till oförändrade eller minskade skatteintäkter.
Det finns en bred överensstämmelse i forskningen att Sverige har passerat denna gräns. När nationalekonomerna Peter Ericson och Lennart Flood nyligen räknade på utfasningen av jobbskatteavdraget kom de mycket riktigt fram till att åtgärden inte kommer att dra in några pengar till staten.
I Sverige brukar man inte räkna med beteendeförändringar när man utvärderar skatteförändringar. Det är oftast en rimlig försiktighetsprincip. Man ska inte kunna driva igenom stora ofinansierade skattesänkningar med hänvisning till luddiga dynamiska effekter.
Som Flood har konstaterat förvandlas denna försiktighetsprincip till sin motsats när det handlar om skattehöjningar. Politikerna kan räkna hem stora intäktsökningar utan att ta hänsyn till att skattebetalarna kommer att förändra sina beteenden. Samma konservatism som utesluter beteendeeffekter vid skattesänkningar borde därför göra att man räknar med stora beteendeeffekter vid skattehöjningar.
Därför är det intressant att notera att Ericson och Flood antog ganska små beteendeeffekter när de kom fram till att avtrappningen av jobbskatteavdraget ger noll i intäkter. Räknar man med beteendeförändringar som ligger mer i mittfåran av forskningen blir slutsatsen att finansminister Magdalena Anderssons 2,7 miljarder i ökade intäkter från utfasningen av jobbskatteavdraget förvandlas till en minskning av skatteintäkterna med minst lika mycket.
Hur har hon tänkt finansiera det?
Vid årsskiftet tar Sverige tillbaka topplatsen. Vi är vana vid att Sverige toppar internationella ligor och rankningar, men denna gång handlar det om en mindre smickrande lista, som förvisso också är en gammal svensk paradgren: beskattning.
I dag är marginalskatten – skatten på den sist intjänade hundralappen – på höga inkomster 57 procent (32 procent i genomsnittlig kommunalskatt och 25 procent i statlig inkomstskatt). De rödgröna föreslår i sin budget att marginalskatten ska höjas ytterligare nästa år genom en utfasning av jobbskatteavdraget. Från en månadsinkomst på 50 000 kronor ska tre kronor i jobbskatteavdrag försvinna för varje extra hundralapp man tjänar. Vid 123 000 i lön är jobbskatteavdraget helt utfasat. Därmed höjs marginalskatten med tre procentenheter i detta intervall, till 60 procent. Det är högst i världen.
Det slutar dock inte där. Det är inte bara inkomstskatten som påverkar hur mycket en höginkomsttagare får behålla. Räknar man med arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter är den totala marginalskatten 74 procent. Inklusive utfasning av jobbskatteavdraget stiger den till 76 procent.
Skatter påverkar människors beteende. Det säger både sunt förnuft och forskning. Om det lönar sig mindre att jobba kommer några att gå ner i arbetstid eller anstränga sig mindre på jobbet. Därför finns det alltid en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar leder till oförändrade eller minskade skatteintäkter.
Det finns en bred överensstämmelse i forskningen att Sverige har passerat denna gräns. När nationalekonomerna Peter Ericson och Lennart Flood nyligen räknade på utfasningen av jobbskatteavdraget kom de mycket riktigt fram till att åtgärden inte kommer att dra in några pengar till staten.
I Sverige brukar man inte räkna med beteendeförändringar när man utvärderar skatteförändringar. Det är oftast en rimlig försiktighetsprincip. Man ska inte kunna driva igenom stora ofinansierade skattesänkningar med hänvisning till luddiga dynamiska effekter.
Som Flood har konstaterat förvandlas denna försiktighetsprincip till sin motsats när det handlar om skattehöjningar. Politikerna kan räkna hem stora intäktsökningar utan att ta hänsyn till att skattebetalarna kommer att förändra sina beteenden. Samma konservatism som utesluter beteendeeffekter vid skattesänkningar borde därför göra att man räknar med stora beteendeeffekter vid skattehöjningar.
Därför är det intressant att notera att Ericson och Flood antog ganska små beteendeeffekter när de kom fram till att avtrappningen av jobbskatteavdraget ger noll i intäkter. Räknar man med beteendeförändringar som ligger mer i mittfåran av forskningen blir slutsatsen att finansminister Magdalena Anderssons 2,7 miljarder i ökade intäkter från utfasningen av jobbskatteavdraget förvandlas till en minskning av skatteintäkterna med minst lika mycket.
Hur har hon tänkt finansiera det?
01 oktober 2015
Krönika: Sänkta arbetsgivaravgifter en felprioritering
Denna krönika (skriven för Liberala nyhetsbyrån) publicerades i början av september i Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Kristianstadsbladet, Hallandsposten, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Eskilstuna-Kuriren och Norran:
Hur blir det fler jobb genom att dubblera skatten på att anställa unga? Det var en favoritreplik för alla som var aktiva i allianspartiernas ungdomsförbund under debatter på skolor inför valet förra året. Arbetsgivaravgifterna för ungdomar var den i kronor största skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna de senaste två valen.
Arbetsgivaravgifterna för unga halverades 2007 efter den borgerliga valsegern. Vid halvårsskiftet 2016 kommer den rödgröna regeringen ha återställt dem till den normala nivån på arbetsgivaravgifter. Förhoppningsvis innebär det slutet på en snart tioårig politisk följetong. Nedsättningen var en felprioritering från början och allianspartierna bör i sina budgetmotioner acceptera den rödgröna återställningen. Därmed inte sagt att den rödgröna budgeten är bättre: att höja skatten och lägga pengarna på tveksamma arbetsmarknadsåtgärder är ännu värre.
Socialavgiftssänkningen genomfördes som en jobbåtgärd och har enligt en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) lett till mellan 6 000 och 10 000 fler jobb. Det gäller dock troligen bara på kort sikt. På lång sikt lär fackföreningarna ta löneutrymmet i anspråk och då är det lika dyrt att anställa som tidigare. Då blir det inte heller någon ökad efterfrågan på arbetskraft.
Möjligen kan åtgärden omfördela arbetslöshet från unga till äldre, men frågan är om det är önskvärt om man vill hjälpa svaga grupper på arbetsmarknaden. Många personer som är yngre än 25 är medelklassungdomar med stort kontaktnät samtidigt som det bland dem som är äldre än 25 exempelvis finns lågutbildade flyktingar.
Exemplet med arbetsgivaravgifterna visar att det i regel är svårt att sänka arbetslösheten utan att ändra hur arbetsmarknaden fungerar. Politikerna genomför ofta åtgärder som ska ”skapa jobb”: vägbyggen, utbildningssatsningar, främjande av investeringar. Dessa åtgärder gör att arbetarna kan producera mer och bidrar till tillväxten, men enligt ekonomisk teori skapar de flesta sådana åtgärder noll nya jobb.
Förklaringen är att varje gång arbetskraften blir mer produktiv kräver fackföreningarna motsvarande belopp i löneökning. Då blir det inte mer lönsamt för företagen att anställa och arbetslösheten sjunker inte.
Kärnan i en politik för lägre arbetslöshet måste därför vara att minska fackföreningarnas makt att sätta så höga löner att en del inte blir anställningsbara. Eftersom detta är politiskt känsligt försöker politikerna sänka kostnaderna för att anställa på andra sätt, exempelvis genom skatteåtgärder. Men detta är alltså i regel dömt att misslyckas.
Alliansen bör utforma en skattepolitik med enkelhet och tillväxt som mål i stället för riktade skattesänkningar som gör skattesystemet svåröverskådligt. De borgerliga partierna bör därför släppa sin käpphäst om arbetsgivaravgifterna för unga och prioritera att sänka andra skatter – exempelvis kapitalinkomstskatten som är en straffskatt på sparande, eller värnskatten på höga inkomster.
Hur blir det fler jobb genom att dubblera skatten på att anställa unga? Det var en favoritreplik för alla som var aktiva i allianspartiernas ungdomsförbund under debatter på skolor inför valet förra året. Arbetsgivaravgifterna för ungdomar var den i kronor största skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna de senaste två valen.
Arbetsgivaravgifterna för unga halverades 2007 efter den borgerliga valsegern. Vid halvårsskiftet 2016 kommer den rödgröna regeringen ha återställt dem till den normala nivån på arbetsgivaravgifter. Förhoppningsvis innebär det slutet på en snart tioårig politisk följetong. Nedsättningen var en felprioritering från början och allianspartierna bör i sina budgetmotioner acceptera den rödgröna återställningen. Därmed inte sagt att den rödgröna budgeten är bättre: att höja skatten och lägga pengarna på tveksamma arbetsmarknadsåtgärder är ännu värre.
Socialavgiftssänkningen genomfördes som en jobbåtgärd och har enligt en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) lett till mellan 6 000 och 10 000 fler jobb. Det gäller dock troligen bara på kort sikt. På lång sikt lär fackföreningarna ta löneutrymmet i anspråk och då är det lika dyrt att anställa som tidigare. Då blir det inte heller någon ökad efterfrågan på arbetskraft.
Möjligen kan åtgärden omfördela arbetslöshet från unga till äldre, men frågan är om det är önskvärt om man vill hjälpa svaga grupper på arbetsmarknaden. Många personer som är yngre än 25 är medelklassungdomar med stort kontaktnät samtidigt som det bland dem som är äldre än 25 exempelvis finns lågutbildade flyktingar.
Exemplet med arbetsgivaravgifterna visar att det i regel är svårt att sänka arbetslösheten utan att ändra hur arbetsmarknaden fungerar. Politikerna genomför ofta åtgärder som ska ”skapa jobb”: vägbyggen, utbildningssatsningar, främjande av investeringar. Dessa åtgärder gör att arbetarna kan producera mer och bidrar till tillväxten, men enligt ekonomisk teori skapar de flesta sådana åtgärder noll nya jobb.
Förklaringen är att varje gång arbetskraften blir mer produktiv kräver fackföreningarna motsvarande belopp i löneökning. Då blir det inte mer lönsamt för företagen att anställa och arbetslösheten sjunker inte.
Kärnan i en politik för lägre arbetslöshet måste därför vara att minska fackföreningarnas makt att sätta så höga löner att en del inte blir anställningsbara. Eftersom detta är politiskt känsligt försöker politikerna sänka kostnaderna för att anställa på andra sätt, exempelvis genom skatteåtgärder. Men detta är alltså i regel dömt att misslyckas.
Alliansen bör utforma en skattepolitik med enkelhet och tillväxt som mål i stället för riktade skattesänkningar som gör skattesystemet svåröverskådligt. De borgerliga partierna bör därför släppa sin käpphäst om arbetsgivaravgifterna för unga och prioritera att sänka andra skatter – exempelvis kapitalinkomstskatten som är en straffskatt på sparande, eller värnskatten på höga inkomster.
02 april 2015
"Tillväxten fixar pensionerna"
Krönika publicerad i Norran den 25 mars 2015:
I dagarna dimper årets sista orangea kuvert från Pensionsmyndigheten ner i svenskarnas brevlådor.
Jag har tidigare i denna kolumn skrivit om hur ett statligt pensionssystem kan bidra till lägre sparande och en mer ojämlik fördelning av förmögenhet, eftersom det tar bort den viktigaste anledningen för vanligt folk att bygga upp ett sparkapital.
Med detta sagt är ändå det svenska pensionssystemet relativt välutformat. Till skillnad från i många andra länder innehåller det svenska systemet automatiska mekanismer som ser till att det är hållbart på lång sikt, även med en åldrande befolkning.
Systemets skulder till framtida pensionärer motsvarar tillgångarna i form av framtida inbetalningar från löntagare och de tusen miljarder som ligger i AP-fonderna. På så sätt är pensionerna knutna till den ekonomiska utvecklingen genom löneökningarna och börsen.
Detta syns tyvärr inte i det orangea kuvertet. I Pensionsmyndighetens prognoser antas att lönerna inte kommer att öka över huvud taget i framtiden, och att börsen bara kommer att gå svagt uppåt. Detta för att framtida pensioner ska vara ”jämförbara med dagens löneläge”.
Pensionsmyndigheten menar att det faktum att samhället kommer att vara rikare i framtiden – och att även pensionärerna kommer att gynnas av detta – är för svårt för svenskarna att förstå.
Men antagandet om nolltillväxt gör att den som tar prognoserna bokstavligt får en felaktig bild av sin framtida pension vilket nationalekonomen Andreas Bergh påpekat i flera år.
I stället för att läsa pensionsprognosen i det orangea kuvertet uppmanar jag läsaren att gå in på minpension.se och göra en egen pensionsprognos. Där kan man välja mer realistiska antaganden – till exempel två procent i årliga löneökningar och fem procent i årlig börsuppgång.
Gör man detta visar det sig att en 25-åring med 25 000 kronor i månadslön kan förvänta sig en allmän pension på 23 400.
Är personen kommunanställd kan hen dessutom förvänta sig ytterligare 7 700 kronor i tjänstepension – totalt över 30 000 före skatt. Jämför detta med de 14 200 kronor i total pension som Pensionsmyndighetens antaganden ger. Det är tydligt att framtida pensioner är beroende av en god ekonomisk utveckling.
I dagarna dimper årets sista orangea kuvert från Pensionsmyndigheten ner i svenskarnas brevlådor.
Jag har tidigare i denna kolumn skrivit om hur ett statligt pensionssystem kan bidra till lägre sparande och en mer ojämlik fördelning av förmögenhet, eftersom det tar bort den viktigaste anledningen för vanligt folk att bygga upp ett sparkapital.
Med detta sagt är ändå det svenska pensionssystemet relativt välutformat. Till skillnad från i många andra länder innehåller det svenska systemet automatiska mekanismer som ser till att det är hållbart på lång sikt, även med en åldrande befolkning.
Systemets skulder till framtida pensionärer motsvarar tillgångarna i form av framtida inbetalningar från löntagare och de tusen miljarder som ligger i AP-fonderna. På så sätt är pensionerna knutna till den ekonomiska utvecklingen genom löneökningarna och börsen.
Detta syns tyvärr inte i det orangea kuvertet. I Pensionsmyndighetens prognoser antas att lönerna inte kommer att öka över huvud taget i framtiden, och att börsen bara kommer att gå svagt uppåt. Detta för att framtida pensioner ska vara ”jämförbara med dagens löneläge”.
Pensionsmyndigheten menar att det faktum att samhället kommer att vara rikare i framtiden – och att även pensionärerna kommer att gynnas av detta – är för svårt för svenskarna att förstå.
Men antagandet om nolltillväxt gör att den som tar prognoserna bokstavligt får en felaktig bild av sin framtida pension vilket nationalekonomen Andreas Bergh påpekat i flera år.
I stället för att läsa pensionsprognosen i det orangea kuvertet uppmanar jag läsaren att gå in på minpension.se och göra en egen pensionsprognos. Där kan man välja mer realistiska antaganden – till exempel två procent i årliga löneökningar och fem procent i årlig börsuppgång.
Gör man detta visar det sig att en 25-åring med 25 000 kronor i månadslön kan förvänta sig en allmän pension på 23 400.
Är personen kommunanställd kan hen dessutom förvänta sig ytterligare 7 700 kronor i tjänstepension – totalt över 30 000 före skatt. Jämför detta med de 14 200 kronor i total pension som Pensionsmyndighetens antaganden ger. Det är tydligt att framtida pensioner är beroende av en god ekonomisk utveckling.
"Religion måste få kritiseras"
Krönika publicerad i Norran den 24 februari 2015:
Det hann bara gå drygt en månad efter terroristattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo innan yttrandefriheten attackerades igen. Förra lördagen öppnade en man eld på ett möte i Köpenhamn där den svenske konstnären Lars Vilks deltog.
Fördömandena har varit unisona från hela den politiska skalan.
Ingen ska behöva vara rädd för våld på grund av sitt skapande.
Även om i princip alla, åtminstone i den västerländska debatten, är överens om att yttrandefriheten inte ska inskränkas är det helt legitimt att diskutera vad som är moraliskt att säga. Exempelvis kan man tycka att otrohet är omoraliskt utan att för den skull verka för att det ska vara olagligt.
Tyvärr blandas dessa två saker – vad som bör vara olagligt och vad som är omoraliskt – ofta ihop när det gäller yttrandefrihet.
Är det då omoraliskt att publicera satirteckningar av profeten Muhammed?
Svaret bör vara nej. Idéer måste alltid kunna kritiseras. I synnerhet sådana som påverkar miljarder människor och som vissa använder för att försvara kvinnoförtryck och terrorism.
Vissa jämställer islamkritik med antisemitism. De missar en grundläggande skillnad: man föds till jude, men väljer att vara muslim.
Även Vilks själv har gjort detta misstag genom att rita en judesugga (som en ”parodi på en karikatyr”, enligt konstnären).
Det är förkastligt att kritisera någon för något som denne inte har valt, som etnicitet eller kön. Men kommunist, kristen, liberal och muslim är något man väljer att vara och då får man finna sig i att ens åsikter blir föremål för satir och kritik.
Förlöjligande karikatyrer är kraftfulla eftersom de avväpnar religiösa figurer, nationella symboler och kungligheter. Det vet förstås de som känner sig träffade. Det är därför spanska myndigheter bötfällde en tecknare som ritat ett kopulerande kronprinsesspar och det är därför Carl Johan de Geers kända verk föreställande en brinnande svensk flagga beslagtogs av polisen.
Ett argument som ofta återkommer är att det är ”onödigt att provocera” genom att publicera exempelvis bilder av profeten Muhammed. Den senaste tidens händelser understryker att det är precis tvärtom: fortsatt religionskritik är fullständigt nödvändig.
Det hann bara gå drygt en månad efter terroristattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo innan yttrandefriheten attackerades igen. Förra lördagen öppnade en man eld på ett möte i Köpenhamn där den svenske konstnären Lars Vilks deltog.
Fördömandena har varit unisona från hela den politiska skalan.
Ingen ska behöva vara rädd för våld på grund av sitt skapande.
Även om i princip alla, åtminstone i den västerländska debatten, är överens om att yttrandefriheten inte ska inskränkas är det helt legitimt att diskutera vad som är moraliskt att säga. Exempelvis kan man tycka att otrohet är omoraliskt utan att för den skull verka för att det ska vara olagligt.
Tyvärr blandas dessa två saker – vad som bör vara olagligt och vad som är omoraliskt – ofta ihop när det gäller yttrandefrihet.
Är det då omoraliskt att publicera satirteckningar av profeten Muhammed?
Svaret bör vara nej. Idéer måste alltid kunna kritiseras. I synnerhet sådana som påverkar miljarder människor och som vissa använder för att försvara kvinnoförtryck och terrorism.
Vissa jämställer islamkritik med antisemitism. De missar en grundläggande skillnad: man föds till jude, men väljer att vara muslim.
Även Vilks själv har gjort detta misstag genom att rita en judesugga (som en ”parodi på en karikatyr”, enligt konstnären).
Det är förkastligt att kritisera någon för något som denne inte har valt, som etnicitet eller kön. Men kommunist, kristen, liberal och muslim är något man väljer att vara och då får man finna sig i att ens åsikter blir föremål för satir och kritik.
Förlöjligande karikatyrer är kraftfulla eftersom de avväpnar religiösa figurer, nationella symboler och kungligheter. Det vet förstås de som känner sig träffade. Det är därför spanska myndigheter bötfällde en tecknare som ritat ett kopulerande kronprinsesspar och det är därför Carl Johan de Geers kända verk föreställande en brinnande svensk flagga beslagtogs av polisen.
Ett argument som ofta återkommer är att det är ”onödigt att provocera” genom att publicera exempelvis bilder av profeten Muhammed. Den senaste tidens händelser understryker att det är precis tvärtom: fortsatt religionskritik är fullständigt nödvändig.
26 december 2014
"Forskningen stödjer sänkt bensinskatt"
Krönika publicerad i Norran den 24 november 2014.
För sju år sedan rasade en vild debatt på insändarsidan här till höger.
Den tändande gnistan var en text av mig med budskapet att koldioxidutsläpp, i synnerhet från bilar, är överbeskattade. Totalt publicerades 13 insändare i ämnet.
Några som inte höll med var en klass naturstudenter med miljöinriktning på Balderskolan i Skellefteå. I sin replik erbjöd de mig att besöka dem. Jag accepterade deras inbjudan och vi hade en givande diskussion som höll på i över en timme, och drog in på rasten, men ingen blev nog särskild övertygad av den andres argument.
I dag har jag betydligt större kunskaper i nationalekonomi, men min åsikt i klimatfrågan är densamma nu som då. Nu har jag dessutom fått utrymme att utveckla mitt resonemang i Timbrorapporten ”Rätt pris på koldioxid”, som släpptes i förra veckan.
I rapporten går jag igenom forskning om koldioxidens skadeverkningar och konstaterar att ett ton koldioxid orsakar skada för som mest 300–400 kronor. Detta inkluderar kostnader för exempelvis väderkatastrofer, minskade skördar och havsnivåhöjning orsakad av den globala uppvärmningen.
Den svenska koldioxidskatten är 1 080 kronor per ton. Om den som släpper ut ska betala för sig, varken mer eller mindre, borde koldioxidskatten alltså sänkas med minst två tredjedelar.
Koldioxidskatten och energiskatten på bensin utgör tillsammans bensinskatten. En sänkning av koldioxidskatten men två tredjedelar skulle innebära att bensinen blir cirka 1,50 kronor billigare per liter.
Även om man räknar med sådana kostnader som olyckor och slitage på vägar är min slutsats att bensindrivna personbilars skadeverkningar är överbeskattade.
Politikerna säger att bilismen ska betala sina miljökostnader, men när man granskar närmare visar det sig att bilisterna mer än väl betalar för sig. Bensinskatten är snarare ett politiskt bekvämt sätt att dra in pengar till statens kassavalv – oavsett om det är Anders Borg eller Magdalena Andersson som har nycklarna.
I onsdags (19/11 2014) presenterade jag rapporten på Dagens industris debattsida. Jag hoppas att detta kan starta en debatt som blir minst lika livlig som den på Norrans insändarsida hösten 2007.
För sju år sedan rasade en vild debatt på insändarsidan här till höger.
Den tändande gnistan var en text av mig med budskapet att koldioxidutsläpp, i synnerhet från bilar, är överbeskattade. Totalt publicerades 13 insändare i ämnet.
Några som inte höll med var en klass naturstudenter med miljöinriktning på Balderskolan i Skellefteå. I sin replik erbjöd de mig att besöka dem. Jag accepterade deras inbjudan och vi hade en givande diskussion som höll på i över en timme, och drog in på rasten, men ingen blev nog särskild övertygad av den andres argument.
I dag har jag betydligt större kunskaper i nationalekonomi, men min åsikt i klimatfrågan är densamma nu som då. Nu har jag dessutom fått utrymme att utveckla mitt resonemang i Timbrorapporten ”Rätt pris på koldioxid”, som släpptes i förra veckan.
I rapporten går jag igenom forskning om koldioxidens skadeverkningar och konstaterar att ett ton koldioxid orsakar skada för som mest 300–400 kronor. Detta inkluderar kostnader för exempelvis väderkatastrofer, minskade skördar och havsnivåhöjning orsakad av den globala uppvärmningen.
Den svenska koldioxidskatten är 1 080 kronor per ton. Om den som släpper ut ska betala för sig, varken mer eller mindre, borde koldioxidskatten alltså sänkas med minst två tredjedelar.
Koldioxidskatten och energiskatten på bensin utgör tillsammans bensinskatten. En sänkning av koldioxidskatten men två tredjedelar skulle innebära att bensinen blir cirka 1,50 kronor billigare per liter.
Även om man räknar med sådana kostnader som olyckor och slitage på vägar är min slutsats att bensindrivna personbilars skadeverkningar är överbeskattade.
Politikerna säger att bilismen ska betala sina miljökostnader, men när man granskar närmare visar det sig att bilisterna mer än väl betalar för sig. Bensinskatten är snarare ett politiskt bekvämt sätt att dra in pengar till statens kassavalv – oavsett om det är Anders Borg eller Magdalena Andersson som har nycklarna.
I onsdags (19/11 2014) presenterade jag rapporten på Dagens industris debattsida. Jag hoppas att detta kan starta en debatt som blir minst lika livlig som den på Norrans insändarsida hösten 2007.
"Inga belägg för övervinster"
Krönika publicerad i Norran den 27 oktober 2014.
”Nu är det krig.”
Karin Svanborg-Sjövall, på tankesmedjan Timbro, har med sin tweet fått sammanfatta debatten om vinster i välfärden.
Debatten är inte slut i och med de rödgrönas överenskommelse. I stället har den sett till att vinstfrågan kommer att stå på dagordningen under stora delar av den här mandatperioden. Flera komplicerade utredningar kommer att tillsättas och om de inte behöver mer tid ska de vara klara under 2015 eller 2016. Då väntar remissrunda och sedan riksdagsbeslut.
Vinstdebatten har hittills präglats av förenklingar och felaktigheter. Det grundläggande faktum som förbises är att vinster i skattefinansierad verksamhet inte är en motsvarande förlust för skattebetalarna. Välfärdsbolagen bidrar med kapital till välfärdssektorn så att kommunerna slipper. Detta måste de få ersättning för.
Kunskapsskolans Mikaela Valtersson, tidigare MP-politiker, uppger till exempel att det kostar dem 25 miljoner kronor att starta en ny skola. Om i stället kommunen hade stått för investeringen hade den behövt ta detta belopp av sitt kapital och hade då förlorat ränta.
Invändningen är ibland att välfärdsföretagens vinster är större än vad som går att motivera med att de investerat kapital. Det ges dock sällan bevis för övervinster. Enligt SCB avkastar välfärdsföretagen 11 procent på totalt kapital, jämfört med sex procent i tjänstesektorn som helhet. Det är dock vanskligt att därmed dra slutsatsen att välfärdsföretagen gör övervinster. Tjänsteföretag har ofta svårvärderade tillgångar, som personalens kompetens, vilka inte syns i räkenskaperna. Då överskattas avkastningen på tillgångarna. Av SCB:s statistik framgår också att välfärdsföretagens vinst per anställd är 40 000 kronor, jämfört med 115 000 i tjänstesektorn.
Om man ändå är bekymrad över övervinster borde lösningen vara att verka för skärpt konkurrens i välfärdssektorn. Det är det säkraste sättet att åtgärda övervinster. Regler som gör det krångligt att starta välfärdsbolag bör tas bort. Nya investerare som riskkapitalbolag bör uppmuntras. De förändringar som diskuteras nu går alltså i fel riktning och kan i stället leda till sämre konkurrens och högre vinster.
”Nu är det krig.”
Karin Svanborg-Sjövall, på tankesmedjan Timbro, har med sin tweet fått sammanfatta debatten om vinster i välfärden.
Debatten är inte slut i och med de rödgrönas överenskommelse. I stället har den sett till att vinstfrågan kommer att stå på dagordningen under stora delar av den här mandatperioden. Flera komplicerade utredningar kommer att tillsättas och om de inte behöver mer tid ska de vara klara under 2015 eller 2016. Då väntar remissrunda och sedan riksdagsbeslut.
Vinstdebatten har hittills präglats av förenklingar och felaktigheter. Det grundläggande faktum som förbises är att vinster i skattefinansierad verksamhet inte är en motsvarande förlust för skattebetalarna. Välfärdsbolagen bidrar med kapital till välfärdssektorn så att kommunerna slipper. Detta måste de få ersättning för.
Kunskapsskolans Mikaela Valtersson, tidigare MP-politiker, uppger till exempel att det kostar dem 25 miljoner kronor att starta en ny skola. Om i stället kommunen hade stått för investeringen hade den behövt ta detta belopp av sitt kapital och hade då förlorat ränta.
Invändningen är ibland att välfärdsföretagens vinster är större än vad som går att motivera med att de investerat kapital. Det ges dock sällan bevis för övervinster. Enligt SCB avkastar välfärdsföretagen 11 procent på totalt kapital, jämfört med sex procent i tjänstesektorn som helhet. Det är dock vanskligt att därmed dra slutsatsen att välfärdsföretagen gör övervinster. Tjänsteföretag har ofta svårvärderade tillgångar, som personalens kompetens, vilka inte syns i räkenskaperna. Då överskattas avkastningen på tillgångarna. Av SCB:s statistik framgår också att välfärdsföretagens vinst per anställd är 40 000 kronor, jämfört med 115 000 i tjänstesektorn.
Om man ändå är bekymrad över övervinster borde lösningen vara att verka för skärpt konkurrens i välfärdssektorn. Det är det säkraste sättet att åtgärda övervinster. Regler som gör det krångligt att starta välfärdsbolag bör tas bort. Nya investerare som riskkapitalbolag bör uppmuntras. De förändringar som diskuteras nu går alltså i fel riktning och kan i stället leda till sämre konkurrens och högre vinster.
19 september 2014
"Dags att diskutera integration"
Denna krönika publicerades i Norran den 11 september:
Under augusti månad var flyktingfrågan hett debatterad. Detta sedan Migrationsverket hade flaggat för ett kraftigt ökat antal flyktingar i kölvattnet av en försämrad humanitär situation i Mellanöstern under sommaren.
Att flyktingmottagandet kom upp på dagordningen kunde ha lett till en konstruktiv debatt om hur bidragssystem och arbetsmarknad kan förbättras så att de nyanlända kan integreras. Men det var nog för mycket att hoppas på i en valrörelse. I stället fick vi en högljudd debatt om vem som gynnar Sverigedemokraterna.
Det är naturligt att fokus hamnar på de direkta kostnaderna för flyktingmottagandet när budgetläget är ansträngt, men samtidigt är det olyckligt. Det är ett återkommande problem i politiken att kostnaderna för en händelse eller reform är synliga och direkta, medan fördelarna är diffusa och långsiktiga, men stora.
Kostnaderna för Migrationsverkets hantering av asylärenden syns i statsbudgeten, och måste förstås finansieras, men de många vinsterna av invandringen är inte lätta att sätta siffror på. Handeln med invandrarnas hemländer ökar. I många av Skellefteå kommuns småorter bidrar invandrare till att service på orten, exempelvis i form av en pizzeria, finns kvar. Många av Sveriges största företag är startade av invandrare.
Sverige har varit bra på att omfamna samhällsomvandlingar och teknisk utveckling, även om de på kort sikt kan innebära påfrestningar. Sverige reste inte murar mot omvärlden utan lät billiga kläder slå ut textilindustrin i Borås, eftersom man visste att handel gynnar alla på sikt. I dag kan svenskar köpa importerade kläder till låga priser, samtidigt som arbetare i Asien har kunnat lämna det tunga jordbruket och få relativt välbetalda jobb i textilindustrin. På samma sätt innebär invandringen på sikt vinster för Sverige.
För att dessa vinster ska bli så stora som möjligt behövs en bättre integrationspolitik. Det är det diskussionen borde handla om. Exempelvis huruvida det är klokt att flyktingar automatiskt slussas in i ett bidragssystem. I dag får nyanlända etableringsersättning i två år under tiden de deltar i integrationsaktiviteter som SFI. Vore det inte bättre om arbete var utgångspunkten i stället för bidrag?
Under augusti månad var flyktingfrågan hett debatterad. Detta sedan Migrationsverket hade flaggat för ett kraftigt ökat antal flyktingar i kölvattnet av en försämrad humanitär situation i Mellanöstern under sommaren.
Att flyktingmottagandet kom upp på dagordningen kunde ha lett till en konstruktiv debatt om hur bidragssystem och arbetsmarknad kan förbättras så att de nyanlända kan integreras. Men det var nog för mycket att hoppas på i en valrörelse. I stället fick vi en högljudd debatt om vem som gynnar Sverigedemokraterna.
Det är naturligt att fokus hamnar på de direkta kostnaderna för flyktingmottagandet när budgetläget är ansträngt, men samtidigt är det olyckligt. Det är ett återkommande problem i politiken att kostnaderna för en händelse eller reform är synliga och direkta, medan fördelarna är diffusa och långsiktiga, men stora.
Kostnaderna för Migrationsverkets hantering av asylärenden syns i statsbudgeten, och måste förstås finansieras, men de många vinsterna av invandringen är inte lätta att sätta siffror på. Handeln med invandrarnas hemländer ökar. I många av Skellefteå kommuns småorter bidrar invandrare till att service på orten, exempelvis i form av en pizzeria, finns kvar. Många av Sveriges största företag är startade av invandrare.
Sverige har varit bra på att omfamna samhällsomvandlingar och teknisk utveckling, även om de på kort sikt kan innebära påfrestningar. Sverige reste inte murar mot omvärlden utan lät billiga kläder slå ut textilindustrin i Borås, eftersom man visste att handel gynnar alla på sikt. I dag kan svenskar köpa importerade kläder till låga priser, samtidigt som arbetare i Asien har kunnat lämna det tunga jordbruket och få relativt välbetalda jobb i textilindustrin. På samma sätt innebär invandringen på sikt vinster för Sverige.
För att dessa vinster ska bli så stora som möjligt behövs en bättre integrationspolitik. Det är det diskussionen borde handla om. Exempelvis huruvida det är klokt att flyktingar automatiskt slussas in i ett bidragssystem. I dag får nyanlända etableringsersättning i två år under tiden de deltar i integrationsaktiviteter som SFI. Vore det inte bättre om arbete var utgångspunkten i stället för bidrag?
06 september 2014
"Framtiden är snart här"
Denna krönika publicerades i Norran den 11 augusti.
Det finns de som hävdar att alla stora tekniska landvinningar redan är gjorda. Att vi kommer att få se en allt långsammare ekonomisk utveckling och att framtiden kommer att se ut ungefär som nu.
Jag tillhör inte dem. På lång sikt verkar vår produktivitet – och därmed inkomst per person – öka med två procent per år. Det motsvarar en fördubbling vart 35:e år. Varje generation får alltså nästan dubbelt så hög levnadsstandard som den föregående. Det mesta tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta.
Två nya tekniker med revolutionerande potential finns redan nu. Det handlar om förarlösa bilar och självbetjäningskassor i butiker. Transportsektorn och handeln utgör en stor del av den svenska ekonomin och sysselsätter tillsammans 800 000 personer. Ny teknik som minskar behovet av arbetskraft i dessa sektorer skulle kunna driva ekonomisk utveckling under flera decennier framöver.
Obemannade kassor har funnits i några år nu men entusiasmen hos kunderna är blandad. Om tekniken förfinas och kunderna vänjer sig kan självbetjäningskassor bli standard i butikerna. Då kan butikerna sänka sina kostnader betydligt.
Försök med förarlösa bilar pågår på många håll i världen. Datorstyrda bilar utvecklade av Google, mest känt för sin sökmotor, har redan kört en miljon kilometer på Kaliforniens vägar utan incidenter. Förarlösa bilar skulle kunna förändra hur vi förflyttar oss i grunden och revolutionera exempelvis taxi- och budbranscherna.
Arbetsbesparande innovationer leder till att jobb försvinner – det är hela poängen. Men det kommer att skapas precis lika många nya jobb. Om priset på mjölken sjunker, för att butiken inte längre behöver betala kassörens lön, kommer konsumenterna att få pengar över att köpa något annat för och nya jobb kommer att skapas i de sektorerna.
Andelen som arbetar i jordbruket har minskat från 80 till två procent de senaste 100 åren i Sverige, men det betyder inte att arbetslösheten är 78 procent.
Vi har stora förbättringar av levnadsstandarden att se fram emot under 2000-talet. Om du vill dra ditt strå till stacken, välj självbetjäningskassan nästa gång du handlar.
Det finns de som hävdar att alla stora tekniska landvinningar redan är gjorda. Att vi kommer att få se en allt långsammare ekonomisk utveckling och att framtiden kommer att se ut ungefär som nu.
Jag tillhör inte dem. På lång sikt verkar vår produktivitet – och därmed inkomst per person – öka med två procent per år. Det motsvarar en fördubbling vart 35:e år. Varje generation får alltså nästan dubbelt så hög levnadsstandard som den föregående. Det mesta tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta.
Två nya tekniker med revolutionerande potential finns redan nu. Det handlar om förarlösa bilar och självbetjäningskassor i butiker. Transportsektorn och handeln utgör en stor del av den svenska ekonomin och sysselsätter tillsammans 800 000 personer. Ny teknik som minskar behovet av arbetskraft i dessa sektorer skulle kunna driva ekonomisk utveckling under flera decennier framöver.
Obemannade kassor har funnits i några år nu men entusiasmen hos kunderna är blandad. Om tekniken förfinas och kunderna vänjer sig kan självbetjäningskassor bli standard i butikerna. Då kan butikerna sänka sina kostnader betydligt.
Försök med förarlösa bilar pågår på många håll i världen. Datorstyrda bilar utvecklade av Google, mest känt för sin sökmotor, har redan kört en miljon kilometer på Kaliforniens vägar utan incidenter. Förarlösa bilar skulle kunna förändra hur vi förflyttar oss i grunden och revolutionera exempelvis taxi- och budbranscherna.
Arbetsbesparande innovationer leder till att jobb försvinner – det är hela poängen. Men det kommer att skapas precis lika många nya jobb. Om priset på mjölken sjunker, för att butiken inte längre behöver betala kassörens lön, kommer konsumenterna att få pengar över att köpa något annat för och nya jobb kommer att skapas i de sektorerna.
Andelen som arbetar i jordbruket har minskat från 80 till två procent de senaste 100 åren i Sverige, men det betyder inte att arbetslösheten är 78 procent.
Vi har stora förbättringar av levnadsstandarden att se fram emot under 2000-talet. Om du vill dra ditt strå till stacken, välj självbetjäningskassan nästa gång du handlar.
08 juli 2014
"Krympt ekonomi med sex timmars arbetsdag"
Månadens krönika i Norran bygger på ett tidigare blogginlägg:
Efter EU-valet har många kommentatorer konstaterat att Sverige verkar ha fått en ny politisk kraft – en vänster till vänster om Socialdemokraterna. En fråga som dessa partier – Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ – har gemensamt är arbetstidsförkortning. Och det är klart, vem vill inte jobba mindre? Samtidigt skulle en sådan förändring få samhällsekonomiska konsekvenser.
Hjälpsamt nog presenterade Vänsterpartiet tidigare i år en analys av sitt förslag om sex timmars arbetsdag. Den 60–sidiga rapporten har tagits fram av en arbetsgrupp under partistyrelsen och är överlag balanserat skriven. Arbetsgruppen verkar ha ett ärligt uppsåt att beskriva effekterna av en arbetstidsförkortning.
Vänsterpartiet beräknar att Sveriges ekonomi skulle krympa med sex–nio procent om arbetstiden sänktes. Det motsvarar ett produktionsbortfall på 200–350 miljarder kronor. På grund av lägre skatteintäkter tror partiet att reformen skulle försämra statsfinanserna med 110 miljarder. Om arbetsdagen minskades från åtta till sex timmar över en tioårsperiod skulle lönerna behöva vara i princip stillastående under hela perioden, enligt utredningen.
Eftersom pensionerna är direkt knutna till BNP-utvecklingen berörs även dessa av arbetstidsförkortningen. Reformen ”påverkar inkomstuppräkningen negativt för pensionärer”, konstaterar Vänsterpartiet.
Utredningen har också gått igenom den svenska forskning som finns. Arbetsgruppen har hittat två studier, en från Arbetslivsinstitutet och en från Institutet för arbetsmarknads– och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU). Om Arbetslivsinstitutets studie skriver man: ”Slutsatsen är att det i stort inte finns någonting som pekar på att den medicinska hälsan förbättras utifrån de dittills genomförda försöken med arbetstidsförkortning.”
IFAU-rapporten sammanfattas så här: ”Uppsatsens slutsats är att arbetsdelning inte tycks vara en bra metod för att minska jämviktsarbetslösheten.”
Efter alla dessa samhällsekonomiska konsekvensanalyser och forskningsgenomgångar, vilken slutsats drar Vänsterpartiets arbetsgrupp?
”Nu är det dags att vi börjar förverkliga vår vision om sex timmars arbetsdag.”
Efter EU-valet har många kommentatorer konstaterat att Sverige verkar ha fått en ny politisk kraft – en vänster till vänster om Socialdemokraterna. En fråga som dessa partier – Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ – har gemensamt är arbetstidsförkortning. Och det är klart, vem vill inte jobba mindre? Samtidigt skulle en sådan förändring få samhällsekonomiska konsekvenser.
Hjälpsamt nog presenterade Vänsterpartiet tidigare i år en analys av sitt förslag om sex timmars arbetsdag. Den 60–sidiga rapporten har tagits fram av en arbetsgrupp under partistyrelsen och är överlag balanserat skriven. Arbetsgruppen verkar ha ett ärligt uppsåt att beskriva effekterna av en arbetstidsförkortning.
Vänsterpartiet beräknar att Sveriges ekonomi skulle krympa med sex–nio procent om arbetstiden sänktes. Det motsvarar ett produktionsbortfall på 200–350 miljarder kronor. På grund av lägre skatteintäkter tror partiet att reformen skulle försämra statsfinanserna med 110 miljarder. Om arbetsdagen minskades från åtta till sex timmar över en tioårsperiod skulle lönerna behöva vara i princip stillastående under hela perioden, enligt utredningen.
Eftersom pensionerna är direkt knutna till BNP-utvecklingen berörs även dessa av arbetstidsförkortningen. Reformen ”påverkar inkomstuppräkningen negativt för pensionärer”, konstaterar Vänsterpartiet.
Utredningen har också gått igenom den svenska forskning som finns. Arbetsgruppen har hittat två studier, en från Arbetslivsinstitutet och en från Institutet för arbetsmarknads– och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU). Om Arbetslivsinstitutets studie skriver man: ”Slutsatsen är att det i stort inte finns någonting som pekar på att den medicinska hälsan förbättras utifrån de dittills genomförda försöken med arbetstidsförkortning.”
IFAU-rapporten sammanfattas så här: ”Uppsatsens slutsats är att arbetsdelning inte tycks vara en bra metod för att minska jämviktsarbetslösheten.”
Efter alla dessa samhällsekonomiska konsekvensanalyser och forskningsgenomgångar, vilken slutsats drar Vänsterpartiets arbetsgrupp?
”Nu är det dags att vi börjar förverkliga vår vision om sex timmars arbetsdag.”
28 juni 2014
Krönika: Stödet som kan stjälpa
Denna krönika publicerades på Norrans ledarsida den 4 april:
I veckan trädde en ny lag i kraft som tvingar svenska partier att berätta hur de finansierar sin verksamhet. Bidrag från privatpersoner som överstiger cirka 20 000 kronor får inte längre vara anonyma.
Lagen kom till efter en intensiv debatt om donationer till partier. Tidigare har sådana varit helt oreglerade. Det har funnits en oro för att donatorerna kan påverka politikerna.
Tyvärr har debatten inte alls berört de offentliga partistöden, vilka har mycket större potentiella negativa konsekvenser för demokratin. Partistöden från kommuner och landsting uppgår till mer än 600 miljoner kronor. Det statliga partistödet är i år 170 miljoner kronor. Dessutom får partierna biståndspengar till sina internationella samarbetsstiftelser och ungdomsförbunden får pengar av Ungdomsstyrelsen.
Sverigedemokraterna har gjort sig kända för att använda partistödssystemet optimalt. En stor del av de kommunala partistöden slussas uppåt i organisationen och gör att partiet kan satsa stort på tv-reklam.
En utveckling under de senaste åren är också att antalet politiskt tillsatta tjänstemän blir större och större. Allt fler kommuner och landsting anställer nu politiska sekreterare som stödjer kommunal- och landstingsråden. Vilken blir effekten på partier och ungdomsförbund om allt fler av de politiskt aktiva engagerar sig för att få jobb snarare än för att kämpa för sin ideologiska övertygelse?
Sedan flera decennier blir medlemsskarorna i partierna allt glesare, och med detta minskar intäkterna från medlemsavgifter. Detta verkar dock inte bekymra partiledningarna särskilt mycket. Partiernas finansiering är ju tryggad genom partistödet. Det finns en risk att partierna utvecklas till bolagsliknande konstruktioner där stödet från medlemsbasen inte längre spelar någon roll.
Som det är nu tvingas alla via skattsedeln betala för partier – exempelvis Sverigedemokraterna – som man kanske inte ens gillar. Rimligare vore att partierna måste be allmänheten om finansiering och visa att pengarna används väl. Med dagens generösa partistöd riskerar vi att få en utveckling där partierna helt frikopplas från sin bas. Det vore inte bra för demokratin.
I veckan trädde en ny lag i kraft som tvingar svenska partier att berätta hur de finansierar sin verksamhet. Bidrag från privatpersoner som överstiger cirka 20 000 kronor får inte längre vara anonyma.
Lagen kom till efter en intensiv debatt om donationer till partier. Tidigare har sådana varit helt oreglerade. Det har funnits en oro för att donatorerna kan påverka politikerna.
Tyvärr har debatten inte alls berört de offentliga partistöden, vilka har mycket större potentiella negativa konsekvenser för demokratin. Partistöden från kommuner och landsting uppgår till mer än 600 miljoner kronor. Det statliga partistödet är i år 170 miljoner kronor. Dessutom får partierna biståndspengar till sina internationella samarbetsstiftelser och ungdomsförbunden får pengar av Ungdomsstyrelsen.
Sverigedemokraterna har gjort sig kända för att använda partistödssystemet optimalt. En stor del av de kommunala partistöden slussas uppåt i organisationen och gör att partiet kan satsa stort på tv-reklam.
En utveckling under de senaste åren är också att antalet politiskt tillsatta tjänstemän blir större och större. Allt fler kommuner och landsting anställer nu politiska sekreterare som stödjer kommunal- och landstingsråden. Vilken blir effekten på partier och ungdomsförbund om allt fler av de politiskt aktiva engagerar sig för att få jobb snarare än för att kämpa för sin ideologiska övertygelse?
Sedan flera decennier blir medlemsskarorna i partierna allt glesare, och med detta minskar intäkterna från medlemsavgifter. Detta verkar dock inte bekymra partiledningarna särskilt mycket. Partiernas finansiering är ju tryggad genom partistödet. Det finns en risk att partierna utvecklas till bolagsliknande konstruktioner där stödet från medlemsbasen inte längre spelar någon roll.
Som det är nu tvingas alla via skattsedeln betala för partier – exempelvis Sverigedemokraterna – som man kanske inte ens gillar. Rimligare vore att partierna måste be allmänheten om finansiering och visa att pengarna används väl. Med dagens generösa partistöd riskerar vi att få en utveckling där partierna helt frikopplas från sin bas. Det vore inte bra för demokratin.
Krönika: Varning för bostadsbubblan?
Denna krönika publicerades på Norrans ledarsida den 28 februari:
Jag har blivit lägenhetsägare. Eftersom hyresmarknaden i Uppsala ser ut som den gör hade jag inget annat val än att köpa bostadsrätt om jag vill bo större än 18 kvadrat med dusch i korridor.
Med mitt inträde på bostadsmarknaden har jag fått nya skäl att ligga vaken på nätterna. Dessutom har jag kastats in i en debatt som involverar såväl två av höstens Nobelpristagare som Riksbankens direktion.
Debatten handlar om huruvida det finns en bostadsbubbla i Sverige. Mellan 2008 och 2012 (det finns ingen statistik för 2013 än) ökade priserna på bostadsrätter med 46 procent i Västerbotten och med 44 procent i Uppsala län. Då är hänsyn taget till inflationen. Naturlig utveckling eller bubbla?
Det är här ekonomipristagarna till Nobels minne kommer in. En av dem heter Eugene Fama och fick priset för sin teori om att marknaden är effektiv. Det betyder att köpare och säljare agerar rationellt och tar in all tillgänglig information. Då kan det inte finnas bubblor, eftersom köpare aldrig skulle köpa till priser de vet är ohållbara. ”Jag vet inte ens vad ’bubbla’ betyder”, har Fama sagt.
En annan Nobelpristagare heter Robert Shiller och har en helt annan uppfattning än Fama. Enligt Shiller är människor ofta irrationella och kan exempelvis luras att tro att dagens låga räntenivåer kommer att bestå. Om så är fallet kan bubblor mycket väl uppstå. Till SVT sade Shiller att hans råd till svenska bostadsköpare är: ”Spring!”
En åsiktsskillnad finns även inom Riksbankens direktion, särskilt fram till i höstas då den stridbare professor Lars E.O. Svensson var ledamot. Svensson menar att det inte finns någon bostadsbubbla och att räntan därför kan hållas låg för att minska arbetslösheten. Majoriteten i direktionen, med riksbankschef Stefan Ingves i spetsen, höll dock inte med Svensson utan valde en något högre ränta. Man är rädd att en för låg ränta ska göra att hushållen lånar allt för mycket.
Experterna är alltså djupt oeniga om det finns en bostadsbubbla eller inte. Helt säker är man först i efterhand.
Tror jag då att dagens bostadspriser är hållbara? Jag vill svara: Jag skulle inte sätta pengar på det. Men då inser jag att det är precis det jag gjort.
Jag har blivit lägenhetsägare. Eftersom hyresmarknaden i Uppsala ser ut som den gör hade jag inget annat val än att köpa bostadsrätt om jag vill bo större än 18 kvadrat med dusch i korridor.
Med mitt inträde på bostadsmarknaden har jag fått nya skäl att ligga vaken på nätterna. Dessutom har jag kastats in i en debatt som involverar såväl två av höstens Nobelpristagare som Riksbankens direktion.
Debatten handlar om huruvida det finns en bostadsbubbla i Sverige. Mellan 2008 och 2012 (det finns ingen statistik för 2013 än) ökade priserna på bostadsrätter med 46 procent i Västerbotten och med 44 procent i Uppsala län. Då är hänsyn taget till inflationen. Naturlig utveckling eller bubbla?
Det är här ekonomipristagarna till Nobels minne kommer in. En av dem heter Eugene Fama och fick priset för sin teori om att marknaden är effektiv. Det betyder att köpare och säljare agerar rationellt och tar in all tillgänglig information. Då kan det inte finnas bubblor, eftersom köpare aldrig skulle köpa till priser de vet är ohållbara. ”Jag vet inte ens vad ’bubbla’ betyder”, har Fama sagt.
En annan Nobelpristagare heter Robert Shiller och har en helt annan uppfattning än Fama. Enligt Shiller är människor ofta irrationella och kan exempelvis luras att tro att dagens låga räntenivåer kommer att bestå. Om så är fallet kan bubblor mycket väl uppstå. Till SVT sade Shiller att hans råd till svenska bostadsköpare är: ”Spring!”
En åsiktsskillnad finns även inom Riksbankens direktion, särskilt fram till i höstas då den stridbare professor Lars E.O. Svensson var ledamot. Svensson menar att det inte finns någon bostadsbubbla och att räntan därför kan hållas låg för att minska arbetslösheten. Majoriteten i direktionen, med riksbankschef Stefan Ingves i spetsen, höll dock inte med Svensson utan valde en något högre ränta. Man är rädd att en för låg ränta ska göra att hushållen lånar allt för mycket.
Experterna är alltså djupt oeniga om det finns en bostadsbubbla eller inte. Helt säker är man först i efterhand.
Tror jag då att dagens bostadspriser är hållbara? Jag vill svara: Jag skulle inte sätta pengar på det. Men då inser jag att det är precis det jag gjort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)