Krönika: Katederundervisning kan rädda skolan

Publicerad i Dalarnas Tidningar, Kristianstadsbladet, Västerbottens-Kuriren, Bohusläningen, Hela Hälsingland-tidningarna, Hallandsposten, Blekinge Läns Tidning, Sundsvalls Tidning, Trelleborgs Allehanda, Ystads Allehanda, Norran, Katrineholms-Kuriren, Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland under augusti och september.

Den svenska skolan befinner sig i ett kristillstånd. Det finns många teorier om varför det är så, men mycket tyder på att nya, progressiva undervisningsmetoder har bidragit. Dessa kännetecknas av ett elevcentrerat lärande med mycket eget arbete och grupparbete. Traditionell katederundervisning där läraren styr lektionen anses vara mossig.

Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren beskriver i tidskriften Axess hur sådana progressiva idéer blev mer populära i Sverige från 1980-talet och framåt (nr 8–2015). Kanske har det att göra med ett allt mer välmående samhälle. När krig och fattigdom försvann ur folkminnet minskade betoningen på traditionell kunskap i skolan, till förmån för elevinflytande, sociala färdigheter och att eleverna ska ha roligt.

Den nya synen på skolan strider inte bara mot sunt förnuft, utan saknar också stöd i modern hjärnforskning, menar Heller Sahlgren. Inlärning är ofta inte roligt, utan kräver repetition och hårt arbete. Den elevcentrerade undervisningsfilosofin innebär att en elev som inte kan någonting ska lära sig genom arbete på egen hand eller genom att diskutera med andra elever, som inte heller kan någonting. Den sedan lång tid tillbaka beprövade lärarcentrerade undervisningsmetoden går i stället ut på att läraren, som förhoppningsvis faktiskt kan sitt ämne, förmedlar sina kunskaper till eleverna.

Bland pedagoger, som varit drivande i skiftet bort från katederundervisning, kan nu en början till omsvängning skönjas. ”Det råder alltså ingen tvekan om att nittiotalets pedagogiska idéer inte ledde till en bättre skola”, skriver pedagogikprofessorn Jonas Linderoth i en självkritisk debattartikel i Dagens Nyheter (24/8).

Även om allt fler skolforskare betonar de progressiva undervisningsmetodernas roll finns det inte mycket forskning som undersöker effekten av sådana metoder på skolresultaten. Pedagogerna på universiteten verkar hellre diskutera normkritik, könsroller och maktrelationer i skolan än ta reda på vilka undervisningsmetoder som faktiskt fungerar.

”Att trendiga pedagogiska metoder fått leva vidare trots att Sverige spenderar omfattande resurser på pedagogisk forskning kan möjligtvis förklaras av att den pedagogiska forskningen inte har varit intresserad av att mäta effekten av sina rön”, konstaterar Isak Skogstad, ordförande för Lärarnas riksförbunds studerandeförening, i Axess (nr 5–2016).

En av de få välgjorda studier om den progressiva pedagogikens effekter som finns är gjord av nationalekonomer och undersöker en reform i kanadensiska Quebec. I början av 2000-talet förändrades undervisningen i provinsen radikalt i riktning mot progressiva, elevcentrerade undervisningsmetoder. Under åren därefter försämrades resultaten kraftigt jämfört med övriga kanadensiska provinser.

En återgång till en mer traditionell syn på kunskap och undervisning kan vara en nödvändig åtgärd för att vända resultatutvecklingen i den svenska skolan. Skolan är för viktig för att vara föremål för trendiga pedagogiska experiment.

Krönika: Skolkrisen är inte friskolornas fel

Publicerad under april i Trelleborgs Allehanda, Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet, Bohusläningen, Hallandsposten, Eskilstuna-Kuriren och Västerbottens-Kuriren.

Pisa var ordet på allas läppar under 2014. Då åsyftas inte staden med det lutande tornet utan den internationella skolundersökningen. Ett krismedvetande infann sig och en nationell intellektuell ansträngning inleddes: Vad gick fel med den svenska skolan och hur kan den räddas?

Den nya rapporten ”Policyidéer för svensk skola” från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) är ett välkommet bidrag till denna ansträngning. Rapporten refererar sakligt forskningen på området och kommer med flera rimliga reformförslag, som att motverka betygsinflation genom hårdare statlig styrning.

Mer tveksam är dock författarnas slutsats att ”marknadiseringen” bär skuld för resultatfallet och att friskolors möjlighet att dela ut vinst bör begränsas. De statistiska undersökningar som gjorts visar nämligen att skolval och friskolor antingen förbättrat skolresultaten eller inte haft någon effekt.

En rapport från Reforminstitutet visade exempelvis att de kommuner som bara har en grundskola – alltså utan någon som helst valfrihet inom kommunen – har haft en större resultatförsämring än kommuner med flera skolor. Mer sofistikerade studier drar liknande slutsatser.

SNS-rapporten skriver också att skolval verkar leda till bättre resultat: ”de förbättringar som skolkonkurrens ger upphov till är små”.

Ändå menar författarna att friskolorna och skolvalet har bidragit till resultatförsämringen. Detta på basis av en vag argumentation om myndighetsutövning (som om det vore skolans huvuduppgift), samordning och likvärdighet.

SNS-rapporten noterar att Sveriges friskolesystem ”vid en internationell jämförelse måste betraktas som mycket liberalt”. Man bör påminna sig att privatskolor finns i hela världen – för den som kan betala. Det som är ovanligt med det svenska systemet är att även vanliga familjer kan sätta sina barn i privatskolor.

I USA är andelen elever i icke-kommunala skolor nästan lika stor som i Sverige. Skillnaden är att de amerikanska familjerna måste betala skolavgifter.

Utan skolval blir också familjens bostadsort mycket viktigare för kvalitén på utbildningen. Amerikansk forskning visar att en villa kan vara värd tiotusentals dollar mer om den ligger i ett bra skoldistrikt.

Det är naivt att tro att alternativet till dagens ”marknadiserade” skola är en idylliserad, sammanhållen 80-talsskola. I dag finns en stor och köpstark övre medelklass. Hade välsituerade familjer låtit sina barn gå kvar i en fallerande offentlig skola om friskolor och skolval inte funnits? Sannolikt hade Sverige fått en blomstrande sektor med avgiftsfinansierade privatskolor. Förmodligen hade boendesegregationen varit värre eftersom det hade varit viktigt att bo nära rätt skola.

Skulden för Sveriges skolkris får sökas någon annanstans än friskolorna. Minskad förekomst av traditionell katederundervisning och läraryrkets sjunkande status är två sannolika orsaker. Forskningen visar om något att fallet sannolikt skulle ha varit ännu större utan friskolorna.

Friskolor måste gå med vinst

Vänsterpartiet har den senaste tiden gått på offensiv i frågan om vinster i välfärden. Partiet har räknat ut att välfärdsbolagens sammanlagda vinst var 9 miljarder och partiledaren Jonas Sjöstedt hävdar att "det är resurser som var tänkta att gå till välfärd och är lika mycket som lön och sociala avgifter för cirka 22 000 undersköterskor".

Vänsterpartiet förbiser ett viktigt faktum: det krävs kapital för att driva välfärdsverksamhet. Antingen står kommunen för kapitalet, och går då miste om räntan, eller så står ett företag för kapitalet. Företaget måste då naturligtvis få ersättning för sin investering.

Mikaela Valtersson, vice vd på Kunskapsskolan och tidigare ekonomiskpolitisk talesman för Miljöpartiet, besökte i dag Moderata studenter i Uppsala. Hon berättade att Kunskapsskolan i snitt investerar 25 miljoner när de startar en ny skola. Det är pengar som kommunen slipper lägga ut. Investeringen handlar främst om att anpassa lokalerna för undervisning.

Det är alltså inte korrekt att hävda att välfärdsbolagens vinster alltid sker på bekostnad av välfärden. Om inte välfärdsbolaget hade drivit verksamheten hade kommunen behövt betala kapitalkostnaden själv.

Slutsatsen blir därför att Jonas Sjöstedt antingen (a) inte känner till grundläggande ekonomiska principer eller (b) medvetet missleder.

Svenskt Näringsliv har startat en angelägen debatt

Svenskt Näringsliv har i dagarna startat en angelägen debatt om kvaliteten och det samhälleliga värdet av vissa högskoleutbildningar. Allt för många studenter väljer kurser med tveksamt ekonomiskt värde. Detta hade inte varit något problem om det inte varit för att (a) utbildningen är helt skattefinansierad, (b) studiemedlet är mycket generöst och (c) skatte- och bidragssystemen gör att kopplingen mellan människors produktivitet och inkomst är svag. Välfärdsstaten har i sin iver att skydda människor som haft otur också skyddat människor som gjort fel val.

Men problemet finns även på gymnasienivå. Tio procent av Skellefteås gymnasieelever går estetiska programmet. Nog finns det en arbetsmarknad för musiker, skådespelare och konstnärer, men knappast tio procent av arbetskraften.

Visst kan konstkurser och liknande utveckla individens intellektuella förmåga och visst kan humaniora ha positiva externaliteter. Och USA:s liberal arts colleges är kända för att utbilda framgångsrika medborgare. Men de flesta inser nog att det är skillnad mellan litteraturvetenskap vid Harvard och Hälsa och sjukvård i film och TV vid Högskolan i Gävle ("University of Gävle").

Det fungerar inte i längden att skydda studenter från den ekonomiska verkligheten i den utsträckning som görs i dag.

SvD | SvD 2 | SvD 3 | SvD 4 | GP | HD | Expressen | Sydsvenskan | Sydsvenskan 2 | AB | SR | DN 1 | DN 2 | DN 3 | DN 4