Ankarloo har fel om världsekonomin

I november släppte regeringens globaliseringsråd den första av 30 underlagsrapporter. Rapporten är skriven av Johan Norberg och är en sammanställning av de fantastiska framsteg som mänskligheten har upplevt under de senaste 40 åren i form av höjd inkomst, särskilt för de fattiga, längre medellivslängd, mer demokrati och mindre krig.

Vänstertidskriften ETC har låtit ekonomhistorikern Daniel Ankarloo producera en kritik av Norbergs rapport, skriver Johan Norberg på sin blogg. Ankarloo menar att Norberg vilseleder när han talar om minskad fattigdom och ojämlikhet. Här kommer jag att bemöta Daniel Ankarloos kritik mot Johan Norberg på några punkter.

Köpkraftsjustering bästa metoden

Ankarloo kritiserar Norbergs val av köpkraftsväxelkurser snarare än marknadsväxelkurser när inkomst i olika länder jämförs. Det är lite lustigt att en vänsterdebattör anser att marknadens växelkurser skulle vara de som är relevanta.

Som Johan Norberg tidigare har påpekat i denna fråga är det dock hur mycket människor kan köpa för sina pengar i hemlandet som räknas, inte hur mycket de får för sina pengar på semester i Europa. Köpkraftsjustering är den bästa metod vi har för att jämföra människors levnadsstandard. Precis som jämförelser av BNP över tid blir meningslösa om man inte tar hänsyn till inflationen bör varje jämförelse av länders välstånd bygga på köpkraftsjusterade växelkurser.

Alla som varit i ett fattigt land vet att det är mycket billigare där. På en oreglerad världsmarknad skulle ju alla prisskillnader omedelbart utjämnas, men världsmarknaden är inte perfekt fungerande. Fattiga har inte full tillgång till världsmarknaden. I stället, som visas av diagrammet nedan, är fattiga länders valutor nästan alltid undervärderade om man jämför med köpkraftsväxelkurserna.


Källa: Goldman Sachs

Ankarloo för ett intressant resonemang när han konstaterar att kapitalvaror (symboliserade av Apple Ipod) är relativt dyrare än konsumtionsvaror i fattiga länder. Målet för all ekonomisk verksamhet är dock konsumtion. Investeringar och arbete är bara medel för att kunna konsumera. Därför är Världsbankens köpkraftsmått, som bygger på att en korg av konsumtionsvaror används för att beräkna mer rättvisande valutakurser, rätt att använda när man talar om levnadsstandard.

Att mäta länders ekonomiska makt genom att undersöka hur stor del av ett annat land man teoretiskt skulle kunna köpa är kanske intressant för rika vänsterintellektuella men har ingen betydelse för vanliga människors liv.

Är amerikaner hälften så rika i dag som de var 2001? Naturligtvis är de inte det – utom om man räknar på Ankarloos sätt. Då kostade dollarn som mest 11 kr – i dag 6 kr. Eftersom Ankarloo tycker att marknadsväxelkurser ger den mest rättvisa bilden måste han alltså anse att amerikaner har tappat nästan hälften av sitt välstånd på sju år. (För att vara riktigt korrekt: Ankarloos atlasmetod använder sig av ett treårigt genomsnitt, men det kan naturligtvis också förändras mycket över tid.)

Ankarloo kritiserar Norbergs påstående att den reella BNP-tillväxten faktiskt undervärderar den verkliga standardförbättringen:

Vad gäller idén att BNP undervärderar de fattigas välstånd, och de exempel Norberg ger för att bevisa detta faktum, så är de i grunden irrelevanta för den grupp av extremt fattiga, som det här handlar om. Det faktum att MP3-spelare, datorer och bilar har blivit relativt bättre och billigare här [...] och att man därför kan köpa mer och andra saker för "tusen kronor" i dag än för 50 år sedan, är ju knappast en relevant och rimlig beskrivning av den verklighet [...] som gäller för de nästan en miljard människor i världen som idag lever på 1,53 PPP$ om dagen eller mindre.

Delvis är detta argument giltigt, men samtidigt har vi sett hur exempelvis mobiltelefoner har börjat nå fram till fattiga byar i Afrika. Utbredningen av tv-apparater ökar också.

Ankarloo "kan [inte] begripa, att BNP per capita för världen, enligt uträkningarna, som helhet kan vara större i PPP$ [köpkraftsjusterade termer] än i BNP per capita i verkliga valutakurser, USD". Anledningen till detta är att köpkraftsjusteringen görs efter just amerikanska dollar. USA är baslandet och eftersom det amerikanska prisläget är högre än genomsnittet i världen blir världens BNP större i köpkraftsjusterade termer än om summeringen sker till marknadsväxelkurser.

Den globala ojämlikheten har minskat

Ankarloo skriver:

För varje PPP$ [köpkraftsjusterad dollar] extra som en person i snitt fick i ett låginkomstland under perioden 1975–2005 så erhöll en person i ett höginkomstland i snitt cirka 13 PPP$.

På basis av detta menar Ankarloo att ojämlikheten inte har minskat under de senaste tre decennierna utan ökat kraftigt.

1964 var ett mycket bra år i Sverige. Industrin gick på full fart och investeringarna var höga. Perioden brukar kallas "guldåldern". BNP per capita växte med hela 6 procent, högst under efterkrigstiden.

2005 var däremot ett mediokert år. BNP per capita växte med 2,9 procent vilket inte är dåligt men knappast någon guldålder. Om vi nu ska räkna på Daniel Anklarloos vis växte BNP per capita med 7 200 kr 1964 och med 7 900 kr 2005 (i 2000 års priser). 2005 var alltså ett bättre år än den svenska guldålderns allra bästa år på 1960-talet! (Källa: SCB)

Det sista påståendet är det nog inte många som håller med om. Tillväxt bör räknas i procent, inte i absoluta tal. Historiska data visar också att tillväxten är exponentiell och inte linjär. Diagrammet nedan använder logaritmisk skala, vilket betyder att tillväxten sker med samma procenttal om kurvan är linjär. Det har den i stort sett varit under de senaste 150 åren i Sverige.


Källa: Rodney Edvinsson

Ändå är det i absoluta dollartermer som Ankarloo jämför tillväxten i världen sedan 70-talet. Naturligtvis har tillväxten varit högre i absoluta tal i höginkomstländer än i låginkomstländer. Kapitalstockens tillväxt är exempelvis direkt beroende av investeringar, som ju måste finansieras genom att man avstår konsumtionsutrymme (eller importerar).

Den relevanta siffran när man pratar global ojämlikhet är i stället att låginkomstländernas percapitainkomst har ökat från 7 till 8 procent av höginkomstländernas. Det är ingen stor ökning, men ojämlikheten har inte blivit större. Huvudsaken är dock att hela världen, fattig som rik, i genomsnitt nästan har dubblerat inkomsten på 30 år.

Fattigdomsmåttet

Ankarloo har synpunkter på att Johan Norberg valt "extrem fattigdom" som primärt fattigdomsmått – när man lever på mindre än en dollar om dagen (som på grund av inflation i dag motsvarar cirka 14 kr). I stället tycker han att man kan mäta fattigdom "relativt samhällsutvecklingen och i relation till andras rikedomar".

Idén att hur nöjda människor är med sin inkomst är beroende av alla andras inkomster är populär inom vänstern, men har knappast täckning i verkligheten. Med den logiken borde människor från rika länder flytta till fattiga länder för att där bli ännu lyckligare eftersom de hamnar i toppen av inkomststegen. Som bekant går dock flyttströmmarna från Mexiko och Kuba till USA och inte tvärtom, trots att de mexikanska invandrarna försämrar sin egen relativa position genom att byta land. De som har råd väljer också att bosätta sig i fina villaområden snarare än i slummen, trots att man där skulle bli rikast i kvarteret.

Naturligtvis går det inte att välja någon objektiv gräns när människans grundläggande behov är uppfyllda. För att jämförelser i tid och rum ska bli meningsfulla behövs dock en gräns som motsvarar samma inkomstnivå. Man måste ha gått väldigt många internutbildningar inom vänsterpartiet för att anse att Lisa har blivit fattigare om hennes inkomst ökar från 100 000 till 200 000, bara för att Pelles inkomst under samma tid har ökat från 300 000 till 800 000. Den extrema fattigdomen – under en dollar om dagen – är det bästa mått vi har för att studera förbättringar för de fattigaste.

Slutsatser

Köpkraftsjusterade inkomstsiffror ger den bästa bilden av levnadsstandarden i världen – mycket bättre än marknadsväxelkurser som har liten inverkan på livet för de flesta i utvecklingsländerna.

Fattigdom är ett absolut begrepp, som Ankarloo vill mäta relativt andras inkomster. Jämlikhet är däremot ett relativt begrepp som Ankarloo mäter genom att uppge absoluta skillnader i inkomst.

De flesta har insett att världen har blivit en mycket bättre plats de senaste decennierna för både fattiga och rika, och framför allt för fattiga. Vissa vänsterdebattörers försök att prata bort dessa framsteg är bara pinsamma.

Stadsplaneringens misslyckande

But mousie thou art no thy lane,
In proving foresight may be vain;
The best laid schemes of mice and men
gang aft agley,
And leave us nought but grief and pain
for promised joy.

– Robert Burns (1785)

Just om hur även de mest genomarbetade planer kan skapa negativa konsekvenser i stället för den utlovade glädjen skriver Randal O'Toole i The Best-Laid Plans: How Government Planning Harms Your Quality of Life, Your Pocketbook, and Your Future från Cato Institute. O'Toole sammanfattar sin bok i senaste Cato's Letter, som är gratis.

Författaren berättar hur stadsplanering i USA har fått en mängd negativa konsekvenser, bland annat eftersom stadsplanerarna ofta motarbetar det som folk vill göra: bo i en villa i förorten och köra bil. O'Toole använder Sverige som exempel:

Urban planners admit they want to emulate European cities with their higher densities and intensive transit service. Yet they are following models that have already failed. European governments emphasized high-density housing in the 1950s and 1960s.

By 1970, western Europeans were sick of government housing and began demanding more privately owned singlefamily homes. Three out of four homes built in Sweden in the late 1960s were multifamily apartments; by 1980, three out of four were single-family.

Vi får också veta att stadsplanering har förvärrat bostadsbubblan. Slutsatsen är att marknadsbaserade eller frivilliga insatser kan göra det som stadsplanering påstås göra – motverka trafikstockningar och luftföroreningar och skapa öppna ytor – utan samma negativa konsekvenser. Som Neo konstaterade uppstår den bästa staden av spontan ordning.

McCain för invandring och handel

I USA verkar valet av republikansk presidentkandidat i stort sett vara avgjort – det blir John McCain som får kämpa mot Barack Obama eller Hillary Clinton. Opinionsundersökningsföretaget Rasmussen har skapat en marknad där man kan handla med kandidaterna. Marknaden uppger just nu att chansen att McCain blir presidentkandidat är över 80 procent, och som bekant har ju marknaden oftast rätt.

Det finns ingen perfekt kandidat i detta val. Texasrepublikanen Ron Paul har radikala idéer om att avskaffa Skatteverket, införa full frihandel och avskaffa Patriot Act; han har för detta varit populär i liberala kretsar. Samtidigt är han emot invandring, Irakkriget och har avslöjats med att ha gett ut ett rasistiskt och konspirationsteoretiskt nyhetsbrev. Därför är jag ganska nöjd med att John McCain kliver fram som den ledande republikanen. Han har hela tiden stött truppförstärkningen i Irak som nu visar resultat. Delvis i kontrast till sin populistiske huvudmotståndare (inom partiet) Mitt Romney vill han fortsätta Bushs invandrings- och frihandelsvänliga linje.

McCain är en stark förespråkare av budgetdisciplin och -balans, så till den grad att han röstade emot att permanenta Bushs skattesänkningar. Inför valet har han dock svängt i den frågan. Att han är emot abort och homoäktenskap och för patriotlagen och dödsstraffet är tyvärr något som kommer med den republikanska etiketten. Att han vill begränsa utsläppen av koldioxid och röstade emot oljeborrning i Alaska är också beklagansvärt.

John McCain verkar ha goda chanser att vinna mot Clinton eller Obama. I fyra av de fem senaste undersökningarna av Rasmussen har opinionen föredragit McCain före den mest sannolika motståndaren Clinton.

Mina skäl till att stödja McCain är alltså främst för att han är den som mest lovar en fortsättning på Bushs politik: en budget i balans (Bush har siktat på 2012), friare import av arbetskraft och varor och fortsatt export av amerikanska värden till de delar av världen där medborgarna inte får välja sin president i fria val.

Optimisterna var för pessimistiska

Bloggen Framtidstanken citerar Aftonbladet som publicerar en artikel från år 1900, där man förutsåg en fantastisk ökning av medellivslängden fram till år 2000:

"Medellifslängden har på grund af hygieniska reformer och sanitära förbättringar höjts från 35 till 50 år."

Framtidstanken konstaterar att medellivslängden i världen börjar närma sig 70 år, något som var svårt att tänka sig i seklets början. Jules Verne är närmare i sin spådom i en novell från 1889 i boken Drömmen om det 29:e seklet. Jules Verne beskriver där hur ett framtidssamhälle ser ut – år 2889:

"Vår tids människor har emellertid en mer robust konstitution än forntidens, tack vare hygienens och gymnastikens framsteg, samt den bakteriefria maten som har ökat medellivslängden från 37 till 68 år."