Stadsplaneringens misslyckande

But mousie thou art no thy lane,
In proving foresight may be vain;
The best laid schemes of mice and men
gang aft agley,
And leave us nought but grief and pain
for promised joy.

– Robert Burns (1785)

Just om hur även de mest genomarbetade planer kan skapa negativa konsekvenser i stället för den utlovade glädjen skriver Randal O'Toole i The Best-Laid Plans: How Government Planning Harms Your Quality of Life, Your Pocketbook, and Your Future från Cato Institute. O'Toole sammanfattar sin bok i senaste Cato's Letter, som är gratis.

Författaren berättar hur stadsplanering i USA har fått en mängd negativa konsekvenser, bland annat eftersom stadsplanerarna ofta motarbetar det som folk vill göra: bo i en villa i förorten och köra bil. O'Toole använder Sverige som exempel:

Urban planners admit they want to emulate European cities with their higher densities and intensive transit service. Yet they are following models that have already failed. European governments emphasized high-density housing in the 1950s and 1960s.

By 1970, western Europeans were sick of government housing and began demanding more privately owned singlefamily homes. Three out of four homes built in Sweden in the late 1960s were multifamily apartments; by 1980, three out of four were single-family.

Vi får också veta att stadsplanering har förvärrat bostadsbubblan. Slutsatsen är att marknadsbaserade eller frivilliga insatser kan göra det som stadsplanering påstås göra – motverka trafikstockningar och luftföroreningar och skapa öppna ytor – utan samma negativa konsekvenser. Som Neo konstaterade uppstår den bästa staden av spontan ordning.