Utvecklingen i Afrika illustrerad

I dagens Norrbottens-Kuriren skriver jag optimistiskt om Afrika. Nedan ges ett statistiskt underlag till den artikeln.


Afrikas BNP per capita i dollar 1950–2008, inflationsjusterat. Källa: Angus Maddison

Den ekonomiska nedgången 1980–1995 syns tydligt, liksom den historiskt sett snabba tillväxten under 00-talet.


Kalorier per person och dag i Afrika. Källa: FAO

Trots alla undergångsprofetior får afrikanerna mer och mer mat över tid.


Afrikas befolkning och årliga befolkningstillväxt 1950–2100 (prognos). Källa: FN

Afrikas befolkningstillväxt kommer att fortsätta minska, men det är svårt att se vad som skulle få den att minska ännu fortare än FN:s prognos. Afrikas befolkningsökning under 2000-talet ter sig oundviklig.


Afrikas medellivslängd i år 1950–2100 (prognos). Källa: FN

Livslängden stagnerade under 1990-talet men har under 2000-talet börjat öka igen i takt med att dödsfallen i bland annat aids och malaria minskar.

Tidigare har jag satt ihop ett Youtubeklipp som illustrerar utvecklingen i Afrika med fler diagram.

2000-talet tillhör Afrika

I dag skriver jag om Afrika i en gästkrönika på Norrbottens-Kurirens ledarsida:

Under 1980-talet riktades världens uppmärksamhet mot Afrika i allmänhet och svälten i Etiopien i synnerhet. ”Do they know it’s Christmas time at all?” undrade Bono-ledda musikergruppen Band Aid i sin välgörenhetslåt som drog in pengar till Afrika. Även i dag finns det skäl att intressera sig för Afrika eftersom kontinenten kommer att växa både befolkningsmässigt och ekonomiskt.

I dag har Afrika en miljard invånare. År 2100 kommer 3,6 miljarder människor att bo i Afrika, 4,6 miljarder i Asien och 2 miljarder i alla andra världsdelar enligt FN:s prognos. Nigeria spås ett invånarantal på 730 miljoner år 2100 och Malawi på 130 miljoner. 1950 hade Malawi inte ens tre miljoner invånare.

Någon kan ifrågasätta om det går att ordna mat till alla dessa människor. Men Afrika har kunnat föda sin befolkning tidigare – mellan 1990 och 2009 ökade mattillgången i Afrika från 2 300 kalorier per person och dag till 2 600 kalorier. Då var befolkningstillväxten ännu högre än den är nu: Afrikas befolkningstillväxt faller sedan 30 år tillbaka. Den procentuella befolkningsökningen tros fortsätta minska kontinuerligt under 2000-talet. Det viktigaste för att säkra mattillgången är att afrikanernas inkomster växer så att de har råd att köpa den mat de behöver på världsmarknaden.

Afrika upplevde viss ekonomisk tillväxt på 1960-talet, då de flesta länder nyligen blivit självständiga. Men under 70-talet började tillväxtmotorn hacka och därefter hamnade ekonomin i fritt fall. Att Afrikas inkomst per person föll med över en tiondel mellan 1980 och 1995 är en av den ekonomiska historiens stora tragedier. Men det som hände efter 1995 är lika anmärkningsvärt. 2003 hade fallet hämtats upp och sedan dess har Afrika haft bättre tillväxt än EU varje år.

Vändningen är ingen slump utan en följd av att afrikanska ledare började gå bort ifrån de decennier av vanstyre som plågat kontinenten. Man genomförde sunt förnuft-reformer som att sänka handelshinder och ta bort subventioner till medelklassen.

Resultatet är att den extrema fattigdomen – andelen som lever på mindre än en dollar om dagen – i Afrika söder om Sahara föll från 58 procent till 48 procent mellan 1999 och 2008. Världsbanken spår att 41 procent av afrikanerna kommer att vara extremt fattiga 2015. Även på hälsoområdet ljusnar det. Dödsfallen i aids minskar sedan sju år tillbaka och medellivslängden slår rekord varje år.

Allt detta betyder att 80-talsmusikernas becksvarta pessimism är lika förlegad som tv-serierna The Cosby Show och Varuhuset. För 2000-talet är Shakiras ”This Time for Africa” ett betydligt mer passande ledmotiv.

Utbildning och kompetens i fokus i Almedalen

Almedalsveckan avslutas formellt i dag men de flesta har redan åkt hem och stackars Göran Hägglund lär inte ha haft många åhörare.

Ett genomgående tema i årets seminarier var tesen att många ungdomar felutbildar sig och går ett gymnasie- eller högskoleprogram med små chanser till jobb. Tidigare har detta varit politiskt känsligt men nu säger även Anders Borg att antalet dramautbildade i Sverige förmodligen är för stort.



Under ett seminarium ordnat av näringslivets forskningsinstitut Ratio – där jag arbetar denna sommar – öppnade både Ibrahim Baylan (S) och Tomas Tobé (M) för att "se över dimensioneringen av utbildningssystemet" och därmed använda piska för att förmå ungdomar att välja rätt utbildning.

Det vore bättre om man kunde använda morötter för att styra in studenter på samhällsnyttiga program – det vill säga utforma skatte- och bidragssystemen så att den som gör karriärmässigt tveksamma val får bära kostnaden för detta. Politikerna kan då lita på att unga gör rätt val och behöver inte bry sig om att dimensionera om utbildningssystemet.

I väntan på lägre skatter och bidrag kan det dock vara motiverat att försöka minska antalet skattefinansierade utbildningsplatser inom vissa utbildningar. Det är välkommet att politiker nu vågar tala öppet om att det finns för få ingenjörer och för många genusvetare och mediestuderande i Sverige.