Jag har nu gjort om beräkningarna med andra siffror och resultatet blir att den relativa fattigdomen har minskat mer än mina första beräkningar visade. Detta påverkar dock inte rapportens slutsatser.
Daniel Ankarloo hävdar i sin bok Marknadsmyter att man bör mäta fattigdom som ett relativt mått (exempelvis 10 procent av genomsnittsinkomsten) i stället för som ett absolut mått (exempelvis en dollar om dagen). Resultatet blir att man studerar ojämlikhet och inte fattigdom.
I rapporten använde jag mig av Angus Maddisons BNP-data och justerade till 2005 års prisnivå med hjälp av Internationella valutafondens siffror. Diagrammet nedan visar hur den relativa fattigdomen utvecklades om man i stället använder Världsbankens BNP-siffror.
Den relativa fattigdomen har minskat mer eftersom världens genomsnittsinkomst enligt Världsbanken bara växte med 47 procent över perioden. Enligt Maddison ökade inkomsten med 54 procent. En högre snittinkomst medför större relativ fattigdom för de fattigaste.
Man bör notera att fattigdomssiffrorna mäter konsumtion och inte inkomst. Därför är det egentligen att jämföra äpplen och päron att jämföra fattigas konsumtion med världens inkomst. Men om vi bara tittar på utvecklingen över tid och inte stirrar oss blinda på den absoluta nivån på relativ fattigdom så blir jämförelsen förmodligen ganska korrekt.
Så här tolkar du diagrammet: Här visas hur stor andel som var "fattig" enligt fyra olika fattigdomsgränser. Vi följer den gula linjen. 1981 konsumerade 47 procent av världens befolkning för under 9 procent av världens medelinkomst. 2002 konsumerade 45 procent av världens befolkning för under 9 procent av världens medelinkomst. Den relativa fattigdomen har alltså minskat.
En del av den lila fattigdomsgränsen bygger på en kvalificerad gissning för fattigdomsutvecklingen 2005–2008.
Den som liksom undertecknad har en ännu ej diagnostiserad böjning för Excel kan ladda ned all spännande statistik här. Det är samma Excelfil som lades upp tidigare men med dessa nya uppgifter och dessutom mer pedagogisk.
Två frågor :
SvaraRadera1) Vad gör vad som tycks mig vara en intelligent människa i partipolitiken? Är det inte lite påfrestande att behöva associeras med "socialism light" när man egentligen vill något helt annat?
2) Såg att du läser ekonomi i Oxford. Innebär det riktig ekonomi eller den där sörjan av keynes/friedman som förra generationen spyr ut i media konstant?
Mvh
// Hans
1. Jag antar att man får väga möjligheten att verkligen göra skillnad mot att organisationen tycker rätt i alla frågor.
SvaraRaderaMedianväljarteoremet förutsäger ju också att partierna kommer att vara nästan identiska i politik men skilja väldigt mycket i retorik. Att vara engagerad i politiken ger en därmed möjlighet att vara ganska radikal i retoriken.
2. Det är "den där sörjan av keynes/friedman som förra generationen spyr ut i media konstant" och inte den österrikiska skolan som jag antar att du menar.
Jag är skeptisk till den österrikiska skolan och känner mig mer bekväm med Chicagoskolan. Det känns som att österrikarna har bestämt vad de tycker redan innan de undersökt empirin och funderat på saken.
Ah, intellektuellt motstånd. Väntat och uppskattat.
SvaraRadera1. Under de århundraden som vi har haft demokrati - anser du att utvecklingen har gått åt rätt håll? Ta framförallt USA's utveckling som exempel. Är det värt att göra skillnad om det alltid är fel skillnad man gör? Och om man måste göra saker som går mot ens privata ideal - har man inte då bevisat att politiken är viktigare än idealen? Att man, givet rätt omständigheter, kommer sälja det som är rätt för något som är "lagom fel", bara för att det senare är mer sannolikt att kunna uppnås?
Och vad är radikal retorik värd, om den inte kan omsättas i agerande? Visst ger det en viss tillfredsställelse att kunna argumentera för det man vet är riktigt och rätt, men alltför många misslyckas med att omsätta sin ideologi i praktiken.
2. Det stämmer fint. Gissade på att det var sörjan ni fick. *Brrr*. Faktabelägg gärna din skepsis mot den österrikiska skolan - ser nämligen inte så mycket att vara skeptisk mot där. Chicago-skolan är lite som moderaterna - Friedman ville väl men la sig på ett antal viktiga punkter. Han propagerade kapitalism, men inte för att det var rätt utan för att det var bra för den stora massan. Som skattesänkningar för låginkomsttagare. Vi vet alla att man faktiskt kan beskatta höginkomsttagare en viss del mer än låginkomsttagare utan att skada ekonomin(den s.k. Laffer-kurvan blir ju mindre och mindre intressant ju lägre skatterna blir, så en viss mängd överbeskattning av höginkomsttagare går att göra utan märkbar effekt på ekonomin), men det betyder på inget sätt att det är rätt.
Detta eviga välgörande för den stora massan är ett problem, för det är så man landar i socialdemokratins stinkande fallgropar. Och visst gör den österrikiska skolan en hel del antagande a'priori. Mest välkänt är väl von Mises theorem om att människan agerar med ett syfte. Jag hävdar dock att det ingalunda saknas empiriska belägg för att österrikiska ekonomer har rätt - snarare tvärtom. I backspegeln har de alltsom oftast rätt (kan rekommendera en sökning på Mises Institute över hur många som förutspådde ganska exakt vad som hände 2007-2008), men det är fortfarande ingen som lyssnar på dem framledes.
Problemen med empiri är att om du skall behandla komplexa system som består av stora mängder autonoma individer så blir aggregerade resultat alltsomoftast bara "ungefär rätt" (eller i Paul Krugmans fall konstant fel), och enstaka gånger rätt uppåt väggarna. Efter runda #1 av senaste tidens finanskris har dessutom Chicago-skolan gjort ett flertal ganska tarvliga uttalanden. Att försöka försvara Alan Greenspan och liknande är ju i nuläget näst intill löjeväckande.
Nåväl, jag tenderar att vara alldeles för påträngande med åsikter, så du får välja om du vill debattera eller om det känns tradigt.
Riposté?