Studiestödet är omfördelning till rika

I dag försöker Aftonbladets ledarsida göra en poäng om förändringen av studiemedlet av Martin Buchts fråga till Fredrik Reinfeldt om dynamiska effekter.

Alldeles bortsett den krystade kopplingen och det tveksamma i att premiera häcklare – och att skribenten glömmer bort att Alliansens reform ger studenter 1 000 kr mer i plånboken –, har ledarsidan rätt i att en utökad lånedel skrämmer bort studenter utan akademisk bakgrund?

Det är inte så självklart som det låter. En forskare på Institute for Fiscal Studies, en ansedd oberoende tankesmedja, påpekade följande under ett seminarium i Oxford:

Anta att personer utan studietradition i familjen har lägre förväntningar om sin framtida inkomst. Eftersom det finns ett inkomstrelaterat tak för återbetalningarna på studielånen kommer dessa personer att ha större (upplevd) sannolikhet att inte behöva betala tillbaka hela lånet. Därför kan personer med studietradition och höga förväntningar om framtida inkomst bli mer avskräckta från studier av ökade studielån.

Den empiriska forskningen ger inte heller särskilt stort stöd för Aftonbladets tes. Andreas Bergh noterar följande i Ratio-boken Den fria akademin (kapitlet handlar om studieavgifter men resonemanget kan tillämpas även på studiestöd):

Trots att den stora expansionen av högskolan och studiemedlet började 1965 har den sociala snedrekryteringen i Sverige varit konstant sedan början av 1970-talet. Storbritanniens Labourregering införde studieavgifter 1998 och Australiens Laborregering 1989. Antalet studenter har ändå ökat.

USA har höga avgifter i internationell jämförelse. Trots det har landet, tillsammans med Kanada och Japan (som också har avgifter), högst andel högskoleutbildade i arbetskraften av alla OECD-länder. Den sociala snedrekryteringen är liten i internationell jämförelse – mindre än i Sverige.

Effekterna av studiestöd på den sociala mobiliteten är alltså tveksam. En sak vi kan vara säkra på är dock att studiestöd är en omfördelning till medelklassen. Det är rent regressiv politik. Personer med hög socioekonomisk bakgrund pluggar vidare i högre utsträckning än andra och det är framför allt de som tjänar på det offentliga stödet till högre utbildning.