Artikel publicerad i Moderata ungdomsförbundets tidning Blått, nr 1–2010:
Det närmar sig val i Storbritannien. Regerande Labour tyngs av finanskrisen och av en impopulär premiärminister. På andra planhalvan står favoriten, det konservativa partiet. Men partiet slits mellan arvet från Thatcher och den politiska nödvändigheten i att försvara välfärdsstaten.
Regeringen bestämmer själv när nästa parlamentsval ska hållas, men det måste vara innan den tredje juni 2010. Valet till parlamentet i Storbritannien bygger på principen majoritetsval i enmansvalkretsar, samma princip som tillämpas vid val till representanthuset i USA. Valdistriktet ”Oxford östra” har exempelvis en parlamentsledamot. Den kandidat som får flest röster i distriktet får platsen. Detta betyder att varje distrikt har en egen kandidat, men också att många röster ”kastas bort”.
Systemet gynnar stora partier och ger stabila regeringar eftersom det parti som får flest röster oftast får egen majoritet i parlamentet. Partipolitiken liknar därför ett tvåpartisystem där mittenpartiet Liberaldemokraterna har liten chans att påverka.
De konservativa väntas vinna en jordskredsseger över regerande Labour. Gordon Brown tog över premiärministerposten efter Tony Blair när kritiken mot denne blev för stark, men har själv lyckats bli ungefär lika impopulär. Han konfronteras ständigt med faktumet att han blev premiärminister under nuvarande mandatperiod, och således aldrig har blivit ”vald” till premiärminister av väljarna – samma situation som Göran Persson var i 1996 till 1998.
En stor del av missnöjet handlar om ekonomin och finanskrisen. Liksom Republikanerna i USA spenderade Labour pengar likt fulla sjömän* under 2000-talets glada dagar. Budgetunderskottet uppgick till tre procent av BNP redan under högkonjunkturåret 2007. I år beräknas underskottet vara hela tolv procent. Totalt måste staten spara eller höja skatterna motsvarande vad hela utbildningssektorn kostar för att budgeten ska komma i balans.
Europaparlamentsvalet i juni 2009 blev en katastrof för Labour. Partiet blev bara tredje störst, efter både Tories och UK Independence Party, ett parti som vill gå ur EU. Dessutom kom rasistiska British National Party in i EU-parlamentet. Valet bekräftar att Labour ligger dåligt till. I opinionsundersökningar har Labour kring 30 procent av väljarsympatierna medan Tories har 40 procent.
Chanserna ser alltså goda ut för de konservativa, men Tories tar ingenting för givet och gör allt för att vara så valbara som möjligt. De konservativa vill nog gärna bli som Republikanerna i USA – ett parti som (i retoriken) kämpar för ”small government”, låga skatter och att Washington/London ska hålla tassarna borta från vanligt folk. Arvet från skattesänkaren och fackföreningsbekämparen Margaret Thatcher som styrde Storbritannien 1979 till 1990 finns fortfarande kvar. Men de vet också att Storbritannien ligger i Europa och inte i Amerika. Vill man bli vald måste man älska den statliga sjukvården National Health Service och andra kärnverksamheter i välfärden.
Som ett led i detta resonemang har de konservativa inte gått ut med parollen ”small government” som Thatcher eller ”big government” som Labour, utan ”big society”. Partiet vill utöka civilsamhällets roll utan att hemfalla till laissez-faire. De konservativa har också tagit intryck av Barack Obama och kallar sig till och med ”party for change”. Visst har partiet medvind i sin kritik av Labour och sin vilja till förändring, och visst är den unge partiledaren David Cameron populär, men riktigt ända upp till Obamanivå når man inte.
De konservativa liknar i sina mittensträvanden Moderaterna. Fredrik Reinfeldt togs emot med öppna armar av David Cameron vid ett besök på London School of Economics 2008, där han pratade om den svenska välfärdsmodellen. ”I told my wife I was going to spend the early part of the evening with the new Swedish model”, skämtade Cameron, ”she was slightly surprised by this, and slightly more surprised when I explained he was called Fredrik.”
Det är viktigt att inse vilken roll tidningarna spelar i brittisk politik. Flera högertidningar, exempelvis Daily Mail, Daily Express och The Sun, berättar gärna att brottsligheten har gått upp, invandrarna har blivit fler eller att tonårsgraviditeterna har ökat ”since Labour came to power” 1997. Aftonbladets kampanjjournalistik bleknar i jämförelse. Det är därmed tidningarna som sätter tonen i invandringsdebatten, och tyvärr är tonen inte särskilt trevlig. Tories har lovat att dra ned på invandringen om de får makten.
Det mesta pekar alltså på att Tories vinner valet nästa år – eller det kanske är lämpligare att uttrycka det som att Labour kommer att förlora. Missnöjet med Labour är större än entusiasmen för de konservativa. Britterna får sannolikt återigen en konservativ premiärminister. Men någon ny Thatcherrevolution blir det inte.
* Mina ursäkter till alla fulla sjöman. John McCain skämtade under sin presidentvalskampanj: ”I never knew a sailor, drunk or sober, with the imagination of the Congress. I received an e-mail recently from a guy who said, ’As a former drunken sailor, I resent being compared to members of Congress.’”
Fakta
Så här ser det brittiska parlamentets underhus ut i nuläget:
Det närmar sig val i Storbritannien. Regerande Labour tyngs av finanskrisen och av en impopulär premiärminister. På andra planhalvan står favoriten, det konservativa partiet. Men partiet slits mellan arvet från Thatcher och den politiska nödvändigheten i att försvara välfärdsstaten.
Regeringen bestämmer själv när nästa parlamentsval ska hållas, men det måste vara innan den tredje juni 2010. Valet till parlamentet i Storbritannien bygger på principen majoritetsval i enmansvalkretsar, samma princip som tillämpas vid val till representanthuset i USA. Valdistriktet ”Oxford östra” har exempelvis en parlamentsledamot. Den kandidat som får flest röster i distriktet får platsen. Detta betyder att varje distrikt har en egen kandidat, men också att många röster ”kastas bort”.
Systemet gynnar stora partier och ger stabila regeringar eftersom det parti som får flest röster oftast får egen majoritet i parlamentet. Partipolitiken liknar därför ett tvåpartisystem där mittenpartiet Liberaldemokraterna har liten chans att påverka.
De konservativa väntas vinna en jordskredsseger över regerande Labour. Gordon Brown tog över premiärministerposten efter Tony Blair när kritiken mot denne blev för stark, men har själv lyckats bli ungefär lika impopulär. Han konfronteras ständigt med faktumet att han blev premiärminister under nuvarande mandatperiod, och således aldrig har blivit ”vald” till premiärminister av väljarna – samma situation som Göran Persson var i 1996 till 1998.
En stor del av missnöjet handlar om ekonomin och finanskrisen. Liksom Republikanerna i USA spenderade Labour pengar likt fulla sjömän* under 2000-talets glada dagar. Budgetunderskottet uppgick till tre procent av BNP redan under högkonjunkturåret 2007. I år beräknas underskottet vara hela tolv procent. Totalt måste staten spara eller höja skatterna motsvarande vad hela utbildningssektorn kostar för att budgeten ska komma i balans.
Europaparlamentsvalet i juni 2009 blev en katastrof för Labour. Partiet blev bara tredje störst, efter både Tories och UK Independence Party, ett parti som vill gå ur EU. Dessutom kom rasistiska British National Party in i EU-parlamentet. Valet bekräftar att Labour ligger dåligt till. I opinionsundersökningar har Labour kring 30 procent av väljarsympatierna medan Tories har 40 procent.
Chanserna ser alltså goda ut för de konservativa, men Tories tar ingenting för givet och gör allt för att vara så valbara som möjligt. De konservativa vill nog gärna bli som Republikanerna i USA – ett parti som (i retoriken) kämpar för ”small government”, låga skatter och att Washington/London ska hålla tassarna borta från vanligt folk. Arvet från skattesänkaren och fackföreningsbekämparen Margaret Thatcher som styrde Storbritannien 1979 till 1990 finns fortfarande kvar. Men de vet också att Storbritannien ligger i Europa och inte i Amerika. Vill man bli vald måste man älska den statliga sjukvården National Health Service och andra kärnverksamheter i välfärden.
Som ett led i detta resonemang har de konservativa inte gått ut med parollen ”small government” som Thatcher eller ”big government” som Labour, utan ”big society”. Partiet vill utöka civilsamhällets roll utan att hemfalla till laissez-faire. De konservativa har också tagit intryck av Barack Obama och kallar sig till och med ”party for change”. Visst har partiet medvind i sin kritik av Labour och sin vilja till förändring, och visst är den unge partiledaren David Cameron populär, men riktigt ända upp till Obamanivå når man inte.
De konservativa liknar i sina mittensträvanden Moderaterna. Fredrik Reinfeldt togs emot med öppna armar av David Cameron vid ett besök på London School of Economics 2008, där han pratade om den svenska välfärdsmodellen. ”I told my wife I was going to spend the early part of the evening with the new Swedish model”, skämtade Cameron, ”she was slightly surprised by this, and slightly more surprised when I explained he was called Fredrik.”
Det är viktigt att inse vilken roll tidningarna spelar i brittisk politik. Flera högertidningar, exempelvis Daily Mail, Daily Express och The Sun, berättar gärna att brottsligheten har gått upp, invandrarna har blivit fler eller att tonårsgraviditeterna har ökat ”since Labour came to power” 1997. Aftonbladets kampanjjournalistik bleknar i jämförelse. Det är därmed tidningarna som sätter tonen i invandringsdebatten, och tyvärr är tonen inte särskilt trevlig. Tories har lovat att dra ned på invandringen om de får makten.Det mesta pekar alltså på att Tories vinner valet nästa år – eller det kanske är lämpligare att uttrycka det som att Labour kommer att förlora. Missnöjet med Labour är större än entusiasmen för de konservativa. Britterna får sannolikt återigen en konservativ premiärminister. Men någon ny Thatcherrevolution blir det inte.
* Mina ursäkter till alla fulla sjöman. John McCain skämtade under sin presidentvalskampanj: ”I never knew a sailor, drunk or sober, with the imagination of the Congress. I received an e-mail recently from a guy who said, ’As a former drunken sailor, I resent being compared to members of Congress.’”
Fakta
Så här ser det brittiska parlamentets underhus ut i nuläget:
- Labour, 35 procent av rösterna, 356 mandat
- Konservativa, 32 procent, 198 mandat
- Liberaldemokraterna, 22 procent, 62 mandat
- Övriga, 11 procent, 30 mandat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.