Segerfeldt sågar FN

I morse debatterade liberale författaren Fredrik Segerfeldt med FN-förbundets Aleksander Gabelic om FN:s hantering av Syrien:



I debatten blev det tydligt att FN-kramarna inte har några verkliga argument för att låta auktoritära stater som Kina och Ryssland stoppa ett ingripande mot diktaturer som mördar sina folk.

Som Segerfeldt påpekade är en stor del av FN:s medlemsstater ickedemokratiska länder som representeras av ledare helt utan legitimitet.

Det är en skam för omvärlden att dödandet i Syrien tillåts fortsätta. Gruppen Syriens vänner, främst bestående av USA, EU och Arabförbundet, bör omedelbart inleda bombningar av militära mål i Syrien och skicka marktrupp till oppositionens undsättning.

Syrien får inte bli ett nytt Rwanda eller Srebrenica.


Kosovoalbaner firar självständigheten, som blev möjlig efter en Nato-intervention utan FN-stöd och i strid med folkrätten.

SvD | DN 1 | DN 2 | DN 3 | SR

"Lagstifta mot underskott"

I dag skriver MUF:s ekonomiskpolitiska arbetsgrupp – Martin Bucht, Erik Raita, Sofia Fölster, Erik Gestrinius och undertecknad – på Upsala Nya Tidnings debattsida med anledning av vår rapport om skuldkrisen:

Efter finanskrisen 2008 pratade många om marknadens misslyckanden. I dag talar vi om en annan typ av misslyckanden – nämligen politikernas misslyckanden. I en ny rapport konstaterar vi i MUF:s ekonomiskpolitiska arbetsgrupp att den pågående skuldkrisen beror på att politiker – bland annat i USA och Sydeuropa – tenderar att år efter år acceptera för stora underskott. I dessa länder kan skillnaden vara hårfin mellan en Lyxfällandeltagare och en finansminister.

En förklaring till de ohållbara underskotten är att politikerna gärna skjuter nödvändiga åtstramningar på framtiden. Efterträdaren får då ta den politiska smällen. Efterträdaren resonerar ofta på samma sätt och då blir inga åtstramningar gjorda förrän det är för sent.

En annan förklaring är att särintressen blockerar nedskärningar som påverkar dem. Exempelvis vill offentliganställda inte se sina löner sänkta och bönder vill ha kvar sina subventioner. Politiska ledare vågar inte utmana dessa intressegrupper och nödvändiga åtstramningar uteblir.

En tredje anledning kan vara att väljarkåren har för lite kunskap om statsbudgeten. Väljare gillar generellt överskott, låga skatter och höga utgifter. Men skatter och utgifter påverkar väljare mer direkt än vad underskott gör. Detta leder ofta till att ansvarslösa politiker döljer sina misslyckanden i underskott.

Vi har i dag en ansvarsfull regering. Vi kan dock aldrig veta vilka som kommer att bli valda i framtiden. Därför bör vi rusta det politiska systemet mot populism och kortsiktighet genom att införa ett tak på underskottet – exempelvis tre procent av BNP. Ett sådan lagstiftning skulle tygla ansvarslösa politiker.

Väljarnas minne är kort. Det enda säkra sättet att förhindra en upprepning av skuldkrisen är att ändra politikens spelregler. Lärdomen av krisen är tydlig: Det politiska systemet är långt ifrån perfekt och politiker kan inte alltid ställa allt till rätta.

Positivt att V vill kunna sänka lönerna

Vänsterpartiet argumenterar i sin budgetmotion i dag för att höja Riksbankens inflationsmål från 2 till 3 procent. Detta är en legitim diskussion – om man tror på keynesiansk ekonomisk teori – och det är positivt att Vänsterpartiet i viss mån för ett vetenskapligt resonemang om inflationsmålet.

Olivier Blanchard skapade uppmärksamhet när han föreslog ett högre inflationsmål med argumentet att det ger en centralbank större möjlighet att sänka styrräntan i dåliga tider. Det är också detta skäl Vänsterpartiet anför.

Paul Krugman, känd Bushkritiker och kolumnist i vänsterliberala New York Times, påpekar att det finns ett annat argument för högre inflationsmål: fackföreningar och anställda går sällan med på en sänkning av de nominella lönerna. Så om inflationen är 2 procent kan reallönerna falla med högst 2 procent. Men det är ofta inte tillräckligt. I en lågkonjunktur vill man ju öka efterfrågan på arbetskraft genom att göra arbetskraften billigare. Om lönerna inte faller tillräckligt stiger arbetslösheten.

Vänsterpartiets förslag skulle enligt Krugman alltså göra så att lönerna (i reala termer) faller mer i lågkonjunktur. Då stiger arbetslösheten inte lika mycket.

Undertecknad är dock skeptisk till ett höjt inflationsmål. För det första för att eurozonen och (sedan tidigare i år) USA har ett inflationsmål på 2 procent. Om Sveriges mål är 3 procent innebär det att kronan kontinuerligt kommer att tappa i värde så länge skillnaden i inflation består.

För det andra eftersom det är bättre att göra något åt problemet med trögrörliga löner direkt i stället för att gå omvägen via inflation och därigenom "lura" arbetarna att acceptera lägre löner. Läs mer om detta i denna MUF-rapport.

Trots det är det bra att Vänsterpartiet på detta sätt, om än oavsiktligt, lyfter frågan om sänkta löner.

SR | HD | SvD 1 | SvD 2 | SvD 3 | DN