"Facken är nyckeln till jobben"

I senaste numret av Blått publicerades följande krönika av mig om sänkningen av arbetsgivaravgifterna för ungdomar:

Sedan regeringen första gången sänkte arbetsgivaravgifterna för ungdomar 2007 har åtgärden varit omdebatterad. Frågan var het i valrörelsen 2010 eftersom Socialdemokraterna gick till val på att höja arbetsgivaravgifterna till normalnivån.

Forskare är normalt försiktiga med att uttala sig om reformers effekter. Det gäller särskilt sänkningen av arbetsgivaravgifterna eftersom reformen genomfördes nyligen. Den är därför svår att utvärdera. Den första ordentliga studien väntas först till våren.

De forskare som vågar gissa om reformens effekter är i regel bekymrade över att skattesänkningen kan vältras över i högre löner. Att det skapas fler jobb om det blir billigare att anställa är de flesta överens om. Men om lönerna stiger när arbetsgivaravgiften sänks blir det inte billigare att anställa. Mycket beror alltså på hur fackföreningarna agerar.

Resonemanget visar att arbetslöshet helst bör bekämpas med arbetsmarknadspolitik. Arbetsmarknaden bör reformeras så att individer bestämmer vilken lön man är beredd att jobba för, inte facken. Men eftersom fackföreningarna har så stark ställning i Sverige är det svårt att rubba på deras makt. Då är skattepolitiken förmodligen det bästa instrument som finns tillgängligt för att minska arbetslösheten.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att i bästa fall har sänkningen gjort det billigare att anställa ungdomar och skapat fler jobb. I ”värsta” fall har lönerna stigit och det har blivit mer lönsamt att jobba. Oavsett vilket är det naivt att tro att man kan rulla tillbaka reformen utan konsekvenser och att 14 miljarder i högre skatt på ungdomars jobb inte skulle ha någon påverkan på ungdomars jobb.