Ny rapport granskar Piketty

I dag släpper Timbro en rapport jag skrivit om Thomas Pikettys omtalade bok Capital in the Twenty-First Century. Här är mina slutsatser:

Thomas Pikettys forskning är en imponerande bedrift och Capital in the Twenty-First Century lyckas på ett intressant sätt tillgängliggöra denna forskning för en bredare allmänhet. Boken behandlar många olika eko­nomiska ämnesområden – kanske lite väl många. Den är också bitvis lite pratig. Den hade tjänat på att kortas ner till hälften. När Piketty ska förklara mönster i datamaterialet blir det ofta allt­för förenklande. Han vill gärna se en U-­formad utveckling över tid där tendenser till ökad koncentration kan skönjas sedan 1970-­talet. Vad gäller inkomstojämlikhet är det oomtvistat att detta mönster gäller. För förmögenhetsojämlikhet är datakvalitén sämre och det är svårt att se en tydlig ökning. Här har Piketty också fått kritik för sin datahantering.

Författaren menar att skillnaden mellan räntan och tillväxten (r – g) är drivande för ökande förmögenhetskoncentration eftersom ”gamla” pengar växer snabbare än ekonomin. Enligt Pikettys egen prognos är dock denna skillnad, och därmed drivkrafterna för för­mögenhetskoncentration, lägre 2012–2050 än under någon annan tidsperiod (så länge man inte gör godtyckliga antaganden om skatter).

Marknadsvärdet på nationalförmögenheten har ökat i förhållande till nationalinkomsten sedan 1970-­talet. Det är dock möjligt att det är en engångseffekt beroende på att tillgångspriserna återhämtat sig till normala nivåer. En stor del av ökningen drivs också av bostadsför­mögenheten, som kanske har sin egen förklaring och är svår att passa in i Pikettys modell.

Kapitalinkomsternas andel av nationalinkomsten har ökat i många länder de senaste decennierna. I Sverige finns dock ingen tydlig ten­dens till ökning sedan Palmes tid. Om Pikettys prognos om ökande kapitalkvot i framtiden håller kan effekten bli en minskande kapital­inkomstandel i nationalinkomsten, eftersom många studier indikerar att mer kapital sänker avkastningen på kapital så att kapitalinkomst­andelen sjunker.

I inledningen kritiserar Piketty nationalekonomer för deras ”barns­liga passion för matematik och för rent teoretiska och ofta högst ideolo­giska spekulationer”. Piketty själv faller dock i denna fälla flera gånger. Mycket av hans resonemang grundar sig på enkla matematiska formler som bygger på en ingenjörsliknande syn på ekonomin, där människors val inte spelar någon roll. Av formlerna r > g och β = s / g får man lätt intrycket att kapital är något som ramlar ned från himlen och som sedan förökar sig och koncentrerar sig i närmast mekaniska processer. Så är det inte i verkligheten. Kapital finns för att människor väljer att spara av sin inkomst. Allt kapital kommer från början från någon som har arbetat ihop pengar och valt att spara dem. Piketty konstaterar själv att man kan tänka sig ekonomier där förmögenhet är mer jämnt för­delat än inkomst. (Piketty 2014, sid 242)

Pikettys ingenjörsliknande inställning skiner igenom särskilt när han argumenterar för en global kapitalskatt. Det finns ett grund­läggande nationalekonomiskt teorem som säger att alla kapitalskatter (bolagsskatten och kapitalinkomstskatten i Sverige) bör vara noll. Piketty hänvisar till några argument för att kapitalskatten i stället bör vara positiv. Det finns dock tunga argument för en negativ kapitalskatt – alltså en subvention. Det handlar framför allt om tillväxteffekter av investeringar som spiller över till hela ekonomin. Nettot av detta kan mycket väl vara noll kapitalskatt.

Pikettys försök att koppla ökningen i inkomstojämlikhet till i första hand extremt välbetalda bolagsdirektörer är inte särskilt övertygande. Den konventionella förklaringarna – globalisering och teknikutveck­ling – verkar alltjämt stämma bäst med verkligheten. Argumenten för mycket höga marginalskatter på höga inkomster är därför också skak­iga. Det är värt att notera att även om ojämlikheten inom länder har ökat under globaliseringseran har den globala ojämlikheten minskat eller åtminstone inte ökat.

Capital in the Twenty-First Century tillför viktig information till sam­hällsdebatten. Att i breda drag känna till utvecklingen och fördelningen av grundläggande ekonomiska storheter som nationalförmögenheten och nationalinkomsten tillhör allmänbildningen. Pikettys matematiska analys av dessa förhållanden bör dock tas med en nypa salt, liksom hans politiska förslag.

Krönika: Stödet som kan stjälpa

Denna krönika publicerades på Norrans ledarsida den 4 april:

I veckan trädde en ny lag i kraft som tvingar svenska partier att berätta hur de finansierar sin verksamhet. Bidrag från privatpersoner som överstiger cirka 20 000 kronor får inte längre vara anonyma.

Lagen kom till efter en intensiv debatt om donationer till partier. Tidigare har sådana varit helt oreglerade. Det har funnits en oro för att donatorerna kan påverka politikerna.

Tyvärr har debatten inte alls berört de offentliga partistöden, vilka har mycket större potentiella negativa konsekvenser för demokratin. Partistöden från kommuner och landsting uppgår till mer än 600 miljoner kronor. Det statliga partistödet är i år 170 miljoner kronor. Dessutom får partierna biståndspengar till sina internationella samarbetsstiftelser och ungdomsförbunden får pengar av Ungdomsstyrelsen.

Sverigedemokraterna har gjort sig kända för att använda partistödssystemet optimalt. En stor del av de kommunala partistöden slussas uppåt i organisationen och gör att partiet kan satsa stort på tv-reklam.

En utveckling under de senaste åren är också att antalet politiskt tillsatta tjänstemän blir större och större. Allt fler kommuner och landsting anställer nu politiska sekreterare som stödjer kommunal- och landstingsråden. Vilken blir effekten på partier och ungdomsförbund om allt fler av de politiskt aktiva engagerar sig för att få jobb snarare än för att kämpa för sin ideologiska övertygelse?

Sedan flera decennier blir medlemsskarorna i partierna allt glesare, och med detta minskar intäkterna från medlemsavgifter. Detta verkar dock inte bekymra partiledningarna särskilt mycket. Partiernas finansiering är ju tryggad genom partistödet. Det finns en risk att partierna utvecklas till bolagsliknande konstruktioner där stödet från medlemsbasen inte längre spelar någon roll.

Som det är nu tvingas alla via skattsedeln betala för partier – exempelvis Sverigedemokraterna – som man kanske inte ens gillar. Rimligare vore att partierna måste be allmänheten om finansiering och visa att pengarna används väl. Med dagens generösa partistöd riskerar vi att få en utveckling där partierna helt frikopplas från sin bas. Det vore inte bra för demokratin.

Krönika: Varning för bostadsbubblan?

Denna krönika publicerades på Norrans ledarsida den 28 februari:

Jag har blivit lägenhetsägare. Eftersom hyresmarknaden i Uppsala ser ut som den gör hade jag inget annat val än att köpa bostadsrätt om jag vill bo större än 18 kvadrat med dusch i korridor.

Med mitt inträde på bostadsmarknaden har jag fått nya skäl att ligga vaken på nätterna. Dessutom har jag kastats in i en debatt som involverar såväl två av höstens Nobelpristagare som Riksbankens direktion.

Debatten handlar om huruvida det finns en bostadsbubbla i Sverige. Mellan 2008 och 2012 (det finns ingen statistik för 2013 än) ökade priserna på bostadsrätter med 46 procent i Västerbotten och med 44 procent i Uppsala län. Då är hänsyn taget till inflationen. Naturlig utveckling eller bubbla?

Det är här ekonomipristagarna till Nobels minne kommer in. En av dem heter Eugene Fama och fick priset för sin teori om att marknaden är effektiv. Det betyder att köpare och säljare agerar rationellt och tar in all tillgänglig information. Då kan det inte finnas bubblor, eftersom köpare aldrig skulle köpa till priser de vet är ohållbara. ”Jag vet inte ens vad ’bubbla’ betyder”, har Fama sagt.

En annan Nobelpristagare heter Robert Shiller och har en helt annan uppfattning än Fama. Enligt Shiller är människor ofta irrationella och kan exempelvis luras att tro att dagens låga räntenivåer kommer att bestå. Om så är fallet kan bubblor mycket väl uppstå. Till SVT sade Shiller att hans råd till svenska bostadsköpare är: ”Spring!”

En åsiktsskillnad finns även inom Riksbankens direktion, särskilt fram till i höstas då den stridbare professor Lars E.O. Svensson var ledamot. Svensson menar att det inte finns någon bostadsbubbla och att räntan därför kan hållas låg för att minska arbetslösheten. Majoriteten i direktionen, med riksbankschef Stefan Ingves i spetsen, höll dock inte med Svensson utan valde en något högre ränta. Man är rädd att en för låg ränta ska göra att hushållen lånar allt för mycket.

Experterna är alltså djupt oeniga om det finns en bostadsbubbla eller inte. Helt säker är man först i efterhand.

Tror jag då att dagens bostadspriser är hållbara? Jag vill svara: Jag skulle inte sätta pengar på det. Men då inser jag att det är precis det jag gjort.

Krönika: En tiondel äger halva Skellefteå

Denna krönika publicerades på Norrans ledarsida den 31 januari:

Vem äger Sverige?

Har du tänkt på det någon gång?

De flesta av oss äger på sin höjd en del av sin bostad. Så vem äger fabriker, hyreshus, kommersiella fastigheter, maskiner och butikslager? Förvisso äger andra länders medborgare en del tillgångar i Sverige, men svenskar äger utländska tillgångar till ungefär samma värde. Och en del ägs av staten eller kollektivavtalade pensionsförsäkringar, men långt ifrån allt.

Svaret är att en liten andel rika personer äger en stor del av Sverige. Förmögenhetsfördelningen är mycket skev. Vissa undersökningar uppger att förmögenheten är mer ojämnt fördelad i Sverige än i USA.

Enligt SCB:s senaste statistik (från 2007) äger den rikaste tiondelen 60 procent av förmögenheten. I Skellefteå kommun är fördelningen nästan lika skev. Den totala förmögenheten uppgick till 32 miljarder kronor – motsvarande 600 000 kronor per vuxen invånare. Hälften av detta, 16 miljarder kronor, ägde den rikaste tiondelen.

Att några är rika är i sig inte något problem. Och att beskatta dem hårdare är knappast någon lösning; det skulle snarare driva fler entreprenörer i ”landsflykt”. Däremot är det bekymmersamt att så många svenskar saknar betydande besparingar. Detta innebär att många lever ur hand i mun vilket yttrar sig i att stormarknader och krogar fylls under lönehelger. Philip Lerulf noterar i boken ”Balansakten” att var femte svensk inte skulle kunna ordna fram 14 000 kronor på en vecka. Av LO-medlemmarna har en majoritet inte ens 50 000 kronor undanlagt.

Varför är det så här?

Det allmänna pensionssystemet kan bära en del av skulden. I stället för att spara till vår egen pension betalar vi skatt till nuvarande pensionärer och hoppas att framtida generationer ska göra detsamma. Ekonomerna David Domeij och Paul Klein har dragit slutsatsen att pensionssystemet kan förklara varför förmögenheten är så ojämnt fördelad – trots att ojämlikheten i inkomst är låg i Sverige.

Vi lever i en ekonomi med privat ägande (alternativet visade sig inte fungera så väl). Men i stället för att bygga upp egna besparingar förväntar vi oss att bli omhändertagna från vaggan till graven. Det är värt att fundera över konsekvenserna av att så många äger så lite.

Ny sajt: duochalliansen.se

I dag lanserar jag sajten duochalliansen.se. Här kan man enkelt räkna ut hur ens plånbok påverkats av Alliansens politik, beroende på vilken kategori man tillhör:

Löntagare. Jobbskatteavdraget ger upp till 2 200 kr mer varje månad.

Pensionär. Alliansens skattesänkningar har gett pensionärerna upp till 1 000 kr mer varje månad. Jag känner inte till någon annan sida där pensionärer kan räkna ut hur mycket deras skatt har sänkts.

Student. Studiemedlet har höjts med ungefär 1 000 kr per månad, justerat för inflation.

Ej i arbete. Alliansen har sänkt vissa ersättningar, i enlighet med vad de lovade väljarna 2006. Enligt Konjunkturinstitutet har dessa förändringar sannolikt bidragit till de senaste årens starka ökning av arbetskraften.

Jag vill rikta ett stort tack till Axel Krottler som designat sidan!