Krönika: En tiondel äger halva Skellefteå

Denna krönika publicerades på Norrans ledarsida den 31 januari:

Vem äger Sverige?

Har du tänkt på det någon gång?

De flesta av oss äger på sin höjd en del av sin bostad. Så vem äger fabriker, hyreshus, kommersiella fastigheter, maskiner och butikslager? Förvisso äger andra länders medborgare en del tillgångar i Sverige, men svenskar äger utländska tillgångar till ungefär samma värde. Och en del ägs av staten eller kollektivavtalade pensionsförsäkringar, men långt ifrån allt.

Svaret är att en liten andel rika personer äger en stor del av Sverige. Förmögenhetsfördelningen är mycket skev. Vissa undersökningar uppger att förmögenheten är mer ojämnt fördelad i Sverige än i USA.

Enligt SCB:s senaste statistik (från 2007) äger den rikaste tiondelen 60 procent av förmögenheten. I Skellefteå kommun är fördelningen nästan lika skev. Den totala förmögenheten uppgick till 32 miljarder kronor – motsvarande 600 000 kronor per vuxen invånare. Hälften av detta, 16 miljarder kronor, ägde den rikaste tiondelen.

Att några är rika är i sig inte något problem. Och att beskatta dem hårdare är knappast någon lösning; det skulle snarare driva fler entreprenörer i ”landsflykt”. Däremot är det bekymmersamt att så många svenskar saknar betydande besparingar. Detta innebär att många lever ur hand i mun vilket yttrar sig i att stormarknader och krogar fylls under lönehelger. Philip Lerulf noterar i boken ”Balansakten” att var femte svensk inte skulle kunna ordna fram 14 000 kronor på en vecka. Av LO-medlemmarna har en majoritet inte ens 50 000 kronor undanlagt.

Varför är det så här?

Det allmänna pensionssystemet kan bära en del av skulden. I stället för att spara till vår egen pension betalar vi skatt till nuvarande pensionärer och hoppas att framtida generationer ska göra detsamma. Ekonomerna David Domeij och Paul Klein har dragit slutsatsen att pensionssystemet kan förklara varför förmögenheten är så ojämnt fördelad – trots att ojämlikheten i inkomst är låg i Sverige.

Vi lever i en ekonomi med privat ägande (alternativet visade sig inte fungera så väl). Men i stället för att bygga upp egna besparingar förväntar vi oss att bli omhändertagna från vaggan till graven. Det är värt att fundera över konsekvenserna av att så många äger så lite.