Skatterna behöver inte höjas med 100 miljarder

I gårdagens Agenda intervjuades Konjunktursinstitutets prognoschef Jesper Hansson. Han menade då att skatterna behöver höjas med över 100 miljarder under kommande mandatperiod för att "upprätthålla dagens välfärd".

I senaste Konjunkturläget (sid. 41) från Konjunkturinstitutet beskrivs antagandena bakom det påståendet. Skatterna behöver höjas med 120 miljarder till 2018 för att upprätthålla välfärden ("bibehållet offentligt åtagande" kallar KI det).

För att komma fram till den siffran antar KI att alla bidrag och socialförsäkringar följer löneutvecklingen. Inte bara prisutvecklingen utan löneutvecklingen.

Här kan man notera att a-kassan varit oförändrad sedan 2002 i kronor. Barnbidraget har varit 1 050 kr sedan 2005. Socialbidragen ska betala för vad som anses vara nödvändiga utgifter och följer därför prisutvecklingen.

Att alla bidrag ska följa den allmänna inkomstutvecklingen föreslår inte ens Vänsterpartiet. Prisuppräkning kan man argumentera för, men inkomstuppräkning är inte realistiskt, åtminstone inte i dagens politiska miljö.

Konjunkturinstitutets räkneövning får därför anses vara teoretiskt och akademiskt intressant, men inte relevant för att vägleda politiken.

Uppdatering 28 augusti: I går släppte KI ett nytt Konjunkturläget. Av siffror som redovisas där framgår det att antagandet om oförändrat personaltäthet verkar viktigare än inkomstuppräkning av bidrag för att förklara de 120 miljarderna. Dagens Industris ledarsida kritiserar antagandet om personaltäthet. (Tack Erik Öberg)

Flyktingökning är en utmaning men inte en katastrof

Ända sedan Svenska Dagbladets Sanna Rayman skrev att kostnaderna för flyktingar kommer att öka med 48 miljarder de kommande fem åren har siffran använts av Sverigedemokraterna och diverse rasistiska sajter (exempel) för att skrämmas och blåsa upp detta som en nationell katastrof.

Därför är det viktigt att bemöta domedagsprofeterna och sätta siffrorna i perspektiv. Det stämmer inte att 48 miljarder har försvunnit i reformutrymme på grund av denna händelseutveckling (och regeringen har aldrig använt denna siffra). Ökningen av kostnaderna är 0,3 procent av BNP. Detta motsvarar ungefär vad svenskarna spenderar på sällskapsdjur.

Det var det jag skrev i mitt blogginlägg och det var det jag sa till Aftonbladet tidigare i dag.

Samtidigt är det naturligtvis nödvändigt att regeringen tar ansvar för dessa förändringar. Budgetläget är mycket trångt och dessa kostnadsökningar måste finansieras. Det är oseriöst att påstå något annat.

Därför är det märkligt att en socialdemokrat använder min husdjursliknelse för att kritisera regeringen för att blåsa upp problemet. Även om ökningen inte är jättestor för Sverige som land innebär den påfrestningar på statsfinanserna.

Jag är övertygad om att svenskarna klarar av att hålla två saker i huvudet samtidigt:

• Sverige som land klarar denna flyktingtillströmning. Detta är inte något skräckscenario eller en nationell katastrof.
  
• Budgetläget är ansträngt och alla kostnadsökningar måste finansieras. Ökningen av antalet asylsökande är därför en statsfinansiell utmaning.

Nej, 48 miljarder i reformutrymme har inte försvunnit

Migrationsverkets prognos om kostnaderna för flyktingmottagandet har fått stor uppmärksamhet. Särskilt uppmärksammad är en beräkning av Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman:

Enligt Migrationsverket är de utökade finansieringsbehoven för asyl och migration 48 miljarder kronor sammanlagt för i år och de kommande fyra åren. 48 miljarder utöver redan budgeterade belopp, alltså.

Siffran går att räkna fram från Migrationsverkets prognos men är ändå missvisande.

För det första är det märkligt att plussa ihop flera år. Vi är ju vana att diskutera utgifter på årlig basis. Enligt samma resonemang kan man konstatera att statens utgifter för kultur och fritid är 65 miljarder fram till 2018. Helt korrekt men inte en särskilt meningsfull siffra.

För det andra utgår beräkningen ifrån höstbudgeten. Men redan i vårbudgeten skrev regeringen upp prognosen för asylkostnaderna. Om man ska prata försvunna reformutrymmen och behov av skattehöjningar eller utgiftsnedskärningar är det den man bör utgå ifrån.

Om man tar vårbudgeten som utgångspunkt blir beräkningen denna:

	2014	2015	2016	2017	2018
Migrationsverkets behov
Utgiftsområde migration	13 520	17 398	17 651	15 806	14 380
Kommunersättningar	7 675	10 168	12 321	15 065	16 036
Vårbudget 2014
Utgiftsområde migration	12 270	12 702	12 149	11 854	11 528
Kommunersättningar*	7 850	9 397	10 094	9 913	9 065
Differens behov/budget	-1 075	-5 466	-7 729	-9 105	-9 823
Procent av BNP	-0,03%	-0,14%	-0,19%	-0,21%	-0,22%

Miljoner kronor i löpande priser.
* Kommunersättningar vid flyktingmottagande är en del av utgiftsområdet integration och jämställdhet i statsbudgeten men specificeras inte. I år går 59 procent av utgiftsområdets anslag till kommunersättningar. Jag antar att samma andel gäller även kommande år.

Summeringen över 2014–2018 blir nu 33 miljarder och inte 48 miljarder. Mot slutet av perioden är den årliga kostnadsökningen 10 miljarder. Det motsvarar 0,2 procent av BNP, eller mindre än vad svenskarna spenderar på sina husdjur.

Uppdatering 21 augusti: I dag intervjuas jag i Aftonbladet angående detta inlägg. På Migro gör jag en uppdaterad beräkning efter Anders Borgs presskonferens i går. Totalbeloppet är fortfarande 33 miljarder (etableringsersättingar till flyktingar räknas nu med, men en avräkning från biståndet görs), men en större del av kostnaden uppstår 2017–2018.