Ny MUF-rapport med 18 mål för global utveckling

Den 2 maj presenterades MUF-rapporten "Millenniemålen efter 2015" i Stockholm. Rapporten är skriven av mig, Olof Kollinius och Ewelina Andersson. På släppet deltog även biståndsminister Gunilla Carlsson.

Bakgrunden är denna: FN:s millenniemål är åtta mål för global utveckling som antogs av världens ledare på FN:s toppmöte i New York 2000. Målen sträcker sig över perioden 1990–2015. Eftersom målen snart löper ut pågår ett arbete med att ta fram en ny agenda för global utveckling efter 2015. Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson är medlem i FN:s högnivåpanel som ska ta fram förslag på en ny sådan agenda.

Sammanfattning av våra förslag till nya millenniemål:

Mål	Senaste uppgift	Mål 2030
Fattigdom och hunger
Dubblera BNP per capita	10 000 dollar (2011)	23 000 dollar
Utrota extrem fattigdom	19 % (2008)	0 %
Utrota hunger	13 % (2011)	0 %
Allmän tillgång till elektricitet	79 % (2009)	100 %
Alla ska ha rent vatten	88 % (2010)	100 %
Hälsa
Utrota globala sjukdomar
Högre medellivslängd	70 år (2010)	77 år
Utbildning
Alla ska få en dräglig grundskoleutbildning	89 % (2011)	100 %
Alla ska kunna läsa och skriva	84 % (2010)	100 %
Miljö
Minska partikelmängden i stadsluften med två tredjedelar	41 mikrogram/kubikmeter (2010)	14 µg/m3
Hållbara utsläpp av koldioxid, svaveldioxid och kväveoxider
Demokrati och mänskliga rättigheter
Avskaffa dödsstraffet	21 länder (2012)	0 länder
Allas lika förutsättningar för delaktighet i beslutandeprocesser
Alla länder ska vara demokratiska	69 ickedemokratier (2011)	0 länder
Jämställdhet och HBT-rättigheter
Alla länder ska förbjuda våldtäkt inom äktenskapet	45 som inte förbjuder	0 länder
Inget land ska förbjuda homosexualitet	77 länder	0 länder
Hälften av alla länder ska legalisera homoäktenskap	13 länder	103 länder
Alla länder ska förbjuda barnäktenskap	22 som inte förbjuder	0 länder

Enkommaenbiljonerdollarsfrågan

Jag skriver om USA-valet i senaste numret av MUF:s medlemstidning Blått:

Detta presidentval handlar om ekonomin. Förvisso handlar alla presidentval främst om ekonomin, men i år är de ekonomiska frågorna extra viktiga eftersom USA dras med ett gigantiskt budgetunderskott som landet måste ta itu med.

I år får den amerikanska staten in 2,4 biljoner dollar i skatter samtidigt som utgifterna uppgår till 3,5 biljoner dollar. Skillnaden på 1,1 biljoner dollar lånas upp, bland annat från Kina. Nu måste politikerna komma överens om två viktiga frågor: Hur fort ska underskottet åtgärdas? Och ska åtstramningarna ske genom lägre utgifter eller högre skatter?

Favoriten i valet, sittande president Obama, fokuserar på att de rikaste ska ”bidra med sin del”. Han vill upphäva Bushs skattesänkningar för dem som tjänar mest och höja skatterna på arv och kapitalinkomster. Samtidigt lovar han att inte höja skatterna på medelklassen. Obamakampanjen pekar på undersökningar som visar att de flesta amerikaner förordar en ”balanserad lösning”, bestående av både högre skatter och lägre utgifter.

Mitt Romney noterar att den federala regeringens utgifter har ökat kraftigt som andel av ekonomin under Obamaåren. Om man höjde skatterna för att komma tillrätta med underskottet skulle det innebära en permanent förstoring av staten eftersom statens andel av ekonomin skulle hamna högre än det historiska genomsnittet.

Romney går i stället till val på en ambitiös skattereform där exempelvis bolagsskatten sänks rejält. Utöver att behålla Bushs skattesänkningar vill han även sänka skattesatserna med ytterligare 20 procent för alla skattebetalare. Detta ska finansieras med slopade skatteavdrag. Romney har dock vägrat att ge några närmare detaljer om vilka avdrag som ska bort. Romneykampanjen stödjer sig på opinionsundersökningar som visar att det amerikanska folket med stor majoritet föredrar utgiftsminskningar före skattehöjningar som metod för att åtgärda underskottet.

Trots alla fina ord och tjocka valmanifest är det övergripande intrycket att ingen av sidorna är beredd att föreslå de åtgärder som behövs för att ekonomin ska gå ihop. I stället handlar debatten om småsaker som det federala stödet till ideella tv-bolaget PBS – en minimal del av budgeten. Båda sidor menar sig kunna spara tiotals miljarder dollar genom att minska slöseri och felaktiga utbetalningar. Om det nu så lätt låter sig göras, varför har det inte gjorts tidigare?

Oavsett vem som vinner kommer det att krävas samarbete över partigränserna, eftersom Republikanerna kommer att behålla kontrollen över representanthuset och Demokraterna troligtvis kommer att ha fortsatt majoritet i senaten. Med tanke på de politiska låsningar vi ser i nuläget kommer det inte att vara lätt. Men det kommer att vara nödvändigt. Det är inte hållbart att låna biljonbelopp varje år för att täcka underskottet.

Ny rapport: "Skuldkrisen"

I tisdags släppte Moderata ungdomsförbundets ekonomiskpolitiska arbetsgrupp, som jag är med i, en rapport om staternas skuldkris.

I rapporten konstaterar vi att det finns stora risker med statlig skuldsättning. Samtidigt är fördelarna med keynesiansk stimulanspolitik små.

Därför drar vi följande slutsatser:

• Stater som har ett budgetunderskott bör vidta omedelbara utgiftsminskningar för att återgå till en budget i balans.
• Statsapparaten bör krympas så att politikerna får mindre handlingsutrymme att begå misstag.
• Sverige bör skriva in i grundlagen att statens skuldavtal måste hållas.
• Fackförbundens särställning i svensk lagstiftning bör begränsas så att lönerna kan bli mer flexibla. Detta skulle leda till en mindre ökning av arbetslösheten under kriser.
• Den svenska statens underskott bör begränsas i lag.

Arbetsgruppen består förutom undertecknad av Martin Bucht, Erik Raita, Sofia Fölster och Erik Gestrinius.

Läs rapporten här.