Enkommaenbiljonerdollarsfrågan

Jag skriver om USA-valet i senaste numret av MUF:s medlemstidning Blått:

Detta presidentval handlar om ekonomin. Förvisso handlar alla presidentval främst om ekonomin, men i år är de ekonomiska frågorna extra viktiga eftersom USA dras med ett gigantiskt budgetunderskott som landet måste ta itu med.

I år får den amerikanska staten in 2,4 biljoner dollar i skatter samtidigt som utgifterna uppgår till 3,5 biljoner dollar. Skillnaden på 1,1 biljoner dollar lånas upp, bland annat från Kina. Nu måste politikerna komma överens om två viktiga frågor: Hur fort ska underskottet åtgärdas? Och ska åtstramningarna ske genom lägre utgifter eller högre skatter?

Favoriten i valet, sittande president Obama, fokuserar på att de rikaste ska ”bidra med sin del”. Han vill upphäva Bushs skattesänkningar för dem som tjänar mest och höja skatterna på arv och kapitalinkomster. Samtidigt lovar han att inte höja skatterna på medelklassen. Obamakampanjen pekar på undersökningar som visar att de flesta amerikaner förordar en ”balanserad lösning”, bestående av både högre skatter och lägre utgifter.

Mitt Romney noterar att den federala regeringens utgifter har ökat kraftigt som andel av ekonomin under Obamaåren. Om man höjde skatterna för att komma tillrätta med underskottet skulle det innebära en permanent förstoring av staten eftersom statens andel av ekonomin skulle hamna högre än det historiska genomsnittet.

Romney går i stället till val på en ambitiös skattereform där exempelvis bolagsskatten sänks rejält. Utöver att behålla Bushs skattesänkningar vill han även sänka skattesatserna med ytterligare 20 procent för alla skattebetalare. Detta ska finansieras med slopade skatteavdrag. Romney har dock vägrat att ge några närmare detaljer om vilka avdrag som ska bort. Romneykampanjen stödjer sig på opinionsundersökningar som visar att det amerikanska folket med stor majoritet föredrar utgiftsminskningar före skattehöjningar som metod för att åtgärda underskottet.

Trots alla fina ord och tjocka valmanifest är det övergripande intrycket att ingen av sidorna är beredd att föreslå de åtgärder som behövs för att ekonomin ska gå ihop. I stället handlar debatten om småsaker som det federala stödet till ideella tv-bolaget PBS – en minimal del av budgeten. Båda sidor menar sig kunna spara tiotals miljarder dollar genom att minska slöseri och felaktiga utbetalningar. Om det nu så lätt låter sig göras, varför har det inte gjorts tidigare?

Oavsett vem som vinner kommer det att krävas samarbete över partigränserna, eftersom Republikanerna kommer att behålla kontrollen över representanthuset och Demokraterna troligtvis kommer att ha fortsatt majoritet i senaten. Med tanke på de politiska låsningar vi ser i nuläget kommer det inte att vara lätt. Men det kommer att vara nödvändigt. Det är inte hållbart att låna biljonbelopp varje år för att täcka underskottet.

Friskolor måste gå med vinst

Vänsterpartiet har den senaste tiden gått på offensiv i frågan om vinster i välfärden. Partiet har räknat ut att välfärdsbolagens sammanlagda vinst var 9 miljarder och partiledaren Jonas Sjöstedt hävdar att "det är resurser som var tänkta att gå till välfärd och är lika mycket som lön och sociala avgifter för cirka 22 000 undersköterskor".

Vänsterpartiet förbiser ett viktigt faktum: det krävs kapital för att driva välfärdsverksamhet. Antingen står kommunen för kapitalet, och går då miste om räntan, eller så står ett företag för kapitalet. Företaget måste då naturligtvis få ersättning för sin investering.

Mikaela Valtersson, vice vd på Kunskapsskolan och tidigare ekonomiskpolitisk talesman för Miljöpartiet, besökte i dag Moderata studenter i Uppsala. Hon berättade att Kunskapsskolan i snitt investerar 25 miljoner när de startar en ny skola. Det är pengar som kommunen slipper lägga ut. Investeringen handlar främst om att anpassa lokalerna för undervisning.

Det är alltså inte korrekt att hävda att välfärdsbolagens vinster alltid sker på bekostnad av välfärden. Om inte välfärdsbolaget hade drivit verksamheten hade kommunen behövt betala kapitalkostnaden själv.

Slutsatsen blir därför att Jonas Sjöstedt antingen (a) inte känner till grundläggande ekonomiska principer eller (b) medvetet missleder.

Hungern har minskat med en tredjedel på 20 år

Jag har tidigare på bloggen konstaterat det märkliga i att fattigdomssiffror från Världsbanken visar att fattigdomen i världen minskat kraftigt de senaste tjugo åren, samtidigt som hungerstatistiken från FN:s jordbruksorgan FAO visat på en mycket svag minskning av hungern.

FAO deklarerade till och med att antalet hungriga nådde rekordhöga en miljard människor 2009, något som jag kritiserade.

När NYU-professorn Bill Easterly besökte Timbro tidigare i höst frågade jag honom om motsättningen mellan fattigdomsstatistiken och hungerstatistiken. Han svarade då att det kanske är statistiken det är fel på. (Se video från evenemanget här. Min fråga kommer vid 44:30.)

Nu verkar det som att Easterly fick rätt. FAO publicerar i dag State of Food Insecurity in the World 2012 där man kommer med nya siffror för hungern. Det visar sig att hungerminskningen under 90- och 00-talen var större än man tidigare trott.



Antalet hungriga har minskat från 1 000 miljoner för tjugo år sedan till 870 miljoner i dag enligt de nya siffrorna. Som andel av världens befolkning är det en minskning från 19 procent till 12 procent. Hungern har alltså minskat med en tredjedel under perioden.

FAO:s revidering av statistiken beror i huvudsak på att finanskrisen inte fick så stor inverkan på de fattiga som man trott. De flesta utvecklingsländer fortsatte att växa ekonomiskt genom hela krisen. Finanskrisen innebar dock att hungerminskningen saktade ned och att många människor tillfälligt fick svårare att hitta mat för dagen.

"Invandringspolitiken kostar miljarder"

I dag skriver jag på Migro om de skattemiljarder som varje år går till den svenska migrationsbyråkratin:

Upprätthållandet av Sveriges invandringsreglering sysselsätter tusentals personer och kostar miljardbelopp. Detta uppmärksammas sällan av personer som annars gärna debatterar invandringspolitikens kostnader. En mer liberal invandringspolitik skulle innebära stora besparingar hos Migrationsverket, polisen, domstolarna och Kriminalvården.

Förra året medförde handläggningen hos Migrationsverket utgifter på nästan 3 miljarder kronor enligt årsredovisningen. Dessutom kostade migrationsärenden domstolarna 1,5 miljarder och polisen 700 miljoner. Bara de asylsökandes juridiska biträden kostade 200 miljoner. Allt detta innebär att varje avslutat invandringsärende kostade svenska skattebetalare 183 000 kr.

Det kostade över en kvarts miljard att hålla flyktingar i förvar. Per dygn kostar det 3 500 kr att i förvar hålla människor som inte har begått något brott utan bara har sökt ett bättre liv i Sverige.

Hemresor för personer som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd medför också stora kostnader. När elva personer skulle utvisas till Armenien valde polisen att chartra ett flygplan. 16 tjänstemän följde med. Totalkostnad: Ungefär en miljon kronor.

Under fjolåret genomfördes 13 000 utresor av personer som nekats uppehållstillstånd med hjälp av svenska myndigheter. Den fjärdedel av resorna som Kriminalvården genomförde kostade över 50 000 kr per person. På det här området har regeringen också visat sig villig att öppna plånboken: 2009 utsågs till "återvändandeåret" och Migrationsverket fick extrapengar för att avvisa fler. (Extrapengarna är nu permanenta och migrationsministern har deklarerat att varje år är ett återvändandeår.)

Sammantaget innebär dessa kostnader att migrationsbyråkratin slukar många skattemiljarder varje år. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv är detta ett stort slöseri eftersom stora resurser läggs på att skicka ut människor som befinner sig i Sverige till länder där deras arbetskraft är mindre värd – en ren överföringsförlust.