Slutreplik om koldioxidens skadekostnad

Publicerad på timbro.se den 24 november 2014. Här är min ursprungliga debattartikel om en sänkning av koldioxidskatten.

Några forskare med koppling till bland annat Chalmers och KTH replikerar mig i Dagens industri i dag. Min ursprungliga debattartikel publicerades den 19 november och bygger på rapporten ”Rätt pris på koldioxid”.

Skribenterna konstaterar att osäkerheten i bedömningen av koldioxidens samhällskostnad är stor och att studierna spänner över ett stort intervall. De allra flesta studier kommer dock fram till nivåer om tiotals eller hundratals kronor per ton, att jämföra med den svenska skatten på 1 080 kronor per ton. Sternrapporten kommer fram till 600 kronor per ton (ej justerat för inflation och liknande), och klimatforskaren Richard Tol konstaterar att 97 procent av de publicerade uppskattningarna hamnar under Stern.

Artikelförfattarna konstaterar helt korrekt att många uppskattningar ligger under vad som skulle krävas för att nå tvågradersmålet. En alternativ ansats till att beräkna koldioxidens skadeverkningar är därför att uppskatta vilket koldioxidpris som behövs för att nå tvågradersmålet. I den artikel av Tol (2011) som skribenterna hänvisar till uppges att den skatten är 750 kronor per ton. Den nivån behöver dock nås först 2020, och eftersom skatten bör stiga över tid bör den nivån inte nås redan i år. FN:s klimatpanel uppger dessutom i sin senaste rapport att koldioxidpriset behöver vara 400 kr 2020 för att nå målet. William Nordhaus har räknat ut att koldioxidpriset bör vara 250 kr 2015 för att nå tvågradersmålet. Det finns alltså gott stöd i forskningen för att den svenska koldioxidskatten är betydligt högre än vad som behövs för att nå tvågradersmålet.

Chalmers- och KTH-forskarna har också helt rätt i att det spelar stor roll hur man tänker kring rättvisa och värdering av framtida kostnader. Därför ägnar jag en stor del av rapporten åt detta. Jag konstaterar att stater diskonterar framtida kostnader vid allt annat beslutsfattande. Man bör göra samma i klimatpolitiken. Sternrapporten bör inte vägleda beslutsfattande eftersom den använder för låg diskonteringsränta.

Det mest effektiva sättet att hantera rättvisa mellan fattiga och rika länder och ansvar för historiska utsläpp är att ha så enhetliga koldioxidpriser som möjligt över världen och sedan göra direkta pengaöverföringar mellan länder. Om u-länderna har skadats av i-ländernas historiska utsläpp bör de kompenseras för detta. Läs mer i avsnittet om rättvisa och kompensation i rapporten.