"Miljöskatter är skatter på arbete"

Slutreplik med Karin Svanborg-Sjövall publicerad på svd.se den 12 april.

Markus Larsson på tankesmedjan Fores replikerar (8/4) vår debattartikel (5/4) om att miljöskatterna är för höga. Han är kritisk till vår slutsats att koldioxidskatten, bensinskatten och elskatten alla är högre än motsvarande miljöskada och att skatterna därför bör sänkas, om förorenaren betalar-principen ska gälla.

Larsson gör sig skyldig till det vanliga felet att hävda att en växling från skatt på arbete till höjda miljöskatter skulle göra arbete mer lönsamt. Vi arbetar för att kunna konsumera. Miljöskatter höjer priserna på konsumtionsvaror. Höjda miljöskatter gör därför att arbete lönar sig mindre.

Marknadsekonomin bygger på att prissignalen fungerar. Genom priset får vi som konsumenter reda på vad det kostat samhället att framställa en viss vara. Om vår värdering av varan är högre än priset köper vi den. Vi konsumerar bara varor som är mer värda för oss än det kostat samhället att framställa dem. Som av en osynlig hand, för att använda Adam Smiths ord, blir utfallet samhällsekonomiskt effektivt även om vi bara handlar i vårt egenintresse.

Om miljöskatten sätts lika med motsvarande miljökostnad för samhället fungerar prissignalen även för aktiviteter som skadar miljön. Om miljöskatten däremot är högre eller lägre än miljöskadan sätts den osynliga handen ur spel, med samhällsekonomiska kostnader som följd.

Statens intäktsbehov utöver miljöskatterna bör täckas med i huvudsak inkomstskatt eller en enhetlig moms. Då minimeras den samhällsekonomiska kostnaden av beskattning. Alla skatter som minskar löntagarnas köpkraft – vare sig det handlar om miljöskatter, inkomstskatter eller moms – gör att arbete lönar sig mindre. Frågan är om man utöver denna samhällsekonomiska kostnad ska snedvrida hur hushållen fördelar sin konsumtion.

Fores använder därför en förenklande retorik när de hävdar att miljöskatter handlar om att beskatta sådant ”vi vill ha mindre av”. Även Fores måste inse att det finns en gräns för hur höga miljöskatterna bör vara. Om bensinskatten var 100 kronor per liter skulle de samhällsekonomiska kostnaderna bli stora. Miljövinsten skulle inte stå i proportion till kostnaden i former av inställda transporter. Det finns en nivå på miljöskatten som korrekt gör en avvägning mellan miljövinsten och de samhällsekonomiska kostnaderna av skatten. Den nivån är där skatten är lika stor som miljöskadan – en nivå som sedan länge är passerad för nästan alla miljöskatter som vår rapport analyserar.

Markus Larsson noterar att Sverige har höga miljöskatter i en internationell jämförelse. Koldioxidskatten är högst i världen. Detta betyder att det är billigare att minska utsläppen i alla andra länder. Att höja den svenska koldioxidskatten är en av de minst effektiva klimatåtgärder man kan tänka sig. Detsamma gäller att hårdbeskatta den i princip helt utsläppsfria svenska elproduktionen.

"Alliansen bör sänka miljöskatterna"

Debattartikel med Timbros vd Karin Svanborg-Sjövall publicerad i Svenska Dagbladet den 5 april 2016. Läs mer om rapporten Rött ljus för grön skatteväxling här.

Sveriges miljöskatter har sedan 1990-talet ökat kraftigt. På 15 år har koldioxidskatten tredubblats och elskatten dubblerats.

Göran Perssons gröna skatteväxling kritiserades av bland andra Moderaterna. Men i regeringsställning valde Alliansen att fortsätta att höja miljöskatterna. När partiernas ekonomiska skuggmotioner nu presenteras i slutet av april kan vi förvänta oss att Liberalernas och Center­partiets motioner innehåller ytterligare förslag om höjningar av miljöskatterna.

Sedan maktskiftet har Allianspartierna kritiserat regeringen för att tala med kluven tunga vad gäller å ena sidan målsättningar om hög sysselsättning och tillväxt, och å andra sidan en utpräglat näringslivsfientlig politik. Denna målkonflikt är som tydligast i energi- och miljöpolitiken. Insikten om att flera kärnkraftverk nu kan behöva lägga ner i förtid fick de borgerliga partierna att rasa över effektskatten. Det är därför märkligt att idén om grön skatteväxling tillämpas med så lite skepsis även hos liberala partier.

Hos borgerliga väljare finns en stor motvilja mot ytter­ligare skattehöjningar: Av alliansväljarna anser 55 procent att bensinskatten är för hög medan endast 6 procent tycker att den bör höjas (Sifo september 2015).

Allianspartiernas politik på miljöskatteområdet motiveras med att förorenaren ska betala för sin miljö­skada. Det är en klok princip, men i praktiken ligger skattenivåerna i dag långt över de nivåer som är motiverade. Att vilja sänka skatten på arbete är en utmärkt ambition, men de industrier som berörs lyder under samma logik som ekonomin i stort, med konsekvenser för tillväxt och sysselsättning.

I den nya rapporten ”Rött ljus för grön skatte­växling: Därför bör miljöskatterna sänkas” visar vi att miljöskatterna i Sverige bör halveras om förorenaren betalar-principen ska gälla. Tre av rapportens huvudslutsatser är:

1. Sänk koldioxidskatten. Skatten bör vara lika stor som koldioxidens skadekostnad för att nå samhällsekonomisk effektivitet. Det finns en stor national­ekonomisk litteratur som uppskattar kostnaden av den temperaturhöjning som ett ton koldioxid för­väntas leda till. Den samlade bilden av denna forskning är att den svenska koldioxidskatten på 1 120 kronor per ton är åtminstone tre gånger högre än vad som är vetenskapligt motiverat.

2. Sänk bensinskatten. Två myndigheter – Trafik­analys och Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) – har analyserat vilka kostnader bilisterna orsa­kar för omgivningen i form av utsläpp, olyckor, buller och slitage på infrastruktur. Båda analyserna leder till slutsatsen att bilismen är överbeskattad. Beroende på vilken myndighet man tror på bör bensinskatten sänkas med antingen 2,50 kronor eller 4,20 kronor per liter (inklusive sänkt koldioxidskatt). Regeringens höjning av bensinskatten vid årsskiftet kan därmed inte motiveras med att bilisterna ska betala för sina samhällsekonomiska kostnader.

3. Avskaffa elskatten. Elskatten betalas på all elektricitet oavsett hur den producerats och är därför inte en miljöskatt i ordets rätta bemärkelse. Som rege­ringen Perssons Skattenedsättningskommitté uttryckte det: Elskatten kan ”inte betraktas som särskilt ändamålsenlig som miljöpolitiskt styrmedel”. Syftet med skatten är också enligt de flesta bedömare att dra in pengar till staten. Problemet är dock att skatten snedvrider företagens mix av arbetskraft, kapital, energi och råvaror för produktionen. Dessutom medför elskatten en snedvridning av hushållens konsumtionsval. Det kan handla om till exempel dyra inve­steringar i bergvärme som inte är samhällsekonomiskt motiverade (med tanke på att elproduktionen till 97 procent är koldioxidfri). Elskatten fyller därför ingen funktion i ett modernt skattesystem.

Rapporten visar att en konsekvent tillämpning av förorenaren betalar-principen skulle innebära att miljöskatterna i Sverige bör sänkas med ungefär 40 miljarder kronor – en halvering. Sammantaget är alltså skatteuttaget betydligt högre än den samhällsekonomiska kostnaden av energianvändning, transporter och liknande aktiviteter.

Det är hög tid för en borgerlig miljöpolitik som tar sin utgångspunkt i forskning och vedertagen ekonomisk teori – och som inte duckar för reella mål­konflikter. Vill man fortsätta höja miljöskatterna får man presentera nya argument: förorenaren betalar-principen håller inte.

Krönika: Släpp byggandet fritt

Publicerad under mars i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Sundsvalls Tidning, Norran och Eskilstuna-Kuriren.

Sent ska syndaren vakna. Politikerna har nu börjat inse att Sveriges bostadspolitik är i behov av genomgripande reformer, inte minst då läget på en redan ansträngd bostadsmarknad har blivit akut i och med flyktingvågen.
På den reglerade hyresmarknaden yttrar sig det låga byggandet i parodiskt långa bostadsköer, inte bara i storstäderna utan även i mindre städer.

På villa- och bostadsrättsmarknaden råder fri prissättning. Där syns bostadskrisen i form av stora prisökningar. På tio år har det inflationsjusterade priset på bostadsrätter nästan dubblerats. Prisökningarna är förstås goda nyheter för de som redan äger en bostad, men för samhället som helhet är det en förlust. När priserna stiger kan vi köpa mindre bostad för pengarna – vi blir fattigare.

En del av prisökningen kan vara en bubbla, men de flesta bedömare är ense om att den största delen beror på att utbudet på bostäder inte har hängt med när efterfrågan har ökat.

Politiska begränsningar och krångliga regler bär en stor del av skulden för det låga byggandet. Svensk bostadspolitik bygger på devisen att det är enklare att säga nej än att säga ja. Säger man nej förblir allt som det har varit och man retar inte upp några grannar. Det är många som ska ha sitt ord med i laget: kommunen, länsstyrelsen, försvaret, Riksantikvarieämbetet, med flera. Säger någon nej blir det inget.

Plansystemet behöver reformeras i grunden. Utgångspunkten borde vara att markägaren får bygga vad hen vill på sin mark. Eventuella inskränkningar i detta borde behöva motiveras med att den negativa inverkan på omgivningen blir allt för stor.

Ibland påstås att den fria marknaden inte är lämpad att styra markanvändningen. Vid det här laget är det dock uppenbart att alternativet – politiskt reglerad markanvändning – lider av stora brister. Politikerna lyssnar alltid mest på resursstarka och högljudda grupper som motsätter sig byggande. De som är i behov av bostad får sällan komma till tals.

Befintliga fastighetsägare tjänar förstås på att utbudet är litet, så att priserna pressas upp. Daniel Jahnson och jag uppskattade i en rapport för Reforminstitutet 2013 att byggregleringarna har orsakat en omfördelning av hela tusen miljarder kronor till Sveriges villa- och bostadsrättsägare. Priserna har fortsatt öka sedan dess.

Det skulle kunna hjälpa att ge planprocessen ett större regionalt inslag, som i Finland. När makten över bostadsbyggandet ligger hos kommunerna är det ingen som tar ansvar för regionens bostadsförsörjning.

Ett mer centralisterat beslutsfattande är dock ingen mirakellösning. England har ett centraliserat plansystem och framstår som ett skräckexempel. Där är byggandet kraftigt begränsat, med löjligt höga bostadspriser som följd.
Grundproblemet är att politiker och tunnelseende byråkrater har stor makt över vad som får byggas. En rejäl liberalisering av byggandet är det enda som på allvar kan råda bot på bostadskrisen.

Krönika: Pilla inte med hyrorna

Publicerad under februari i Dalarnas Tidningar, Hallandsposten, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Sundsvalls Tidning, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Norran.

Ibland är det lätt att vara nationalekonom. Hyresregleringen är ett klassiskt exempel på när verkligheten ser ut precis som läroboken förutspår. Hyrestagare och hyresvärd får inte fritt förhandla om hyran. I stället bestäms den i kollektiva förhandlingar mellan fastighetsägare och Hyresgästföreningen. På grund av detta är hyran konstgjort låg och efterfrågan på hyresrätter är större än utbudet. I dag står en halv miljon människor i Stockholms bostadskö.

I Sverige kan inte ens utrikesministern ordna en hyresrätt på den reguljära marknaden utan förlitar sig i stället på sina kontakter i fackföreningsrörelsen. Expressens ledarsida har förespråkat att Regeringskansliet ska förse ministrarna med bostäder på samma sätt som riksdagsledamöterna får hjälp med boendet. Lösningen borde i stället vara att reformera bostadsmarknaden så att alla som vill kan få ett förstahandskontrakt i Stockholm – minister eller ej.

Europaparlamentariker har många förmåner, men ordnad bostad är inte en av dem. I Bryssel råder nämligen fri hyressättning, så parlamentarikerna kan enkelt hyra sin bostad på den öppna marknaden.

Boverket har i en rapport konstaterat att hyresregleringen har ett flertal negativa effekter. Till exempel förekommer svarthandel med hyreskontrakt. Antalet hyresrätter har minskat över lång tid eftersom det är mycket lönsamt att ombilda till bostadsrätt. Låga reglerade hyror leder till ett dåligt utnyttjande av bostadsbeståndet.

Hyresregleringen illustrerar en grundläggande ekonomisk princip: undvik att pilla med priserna. Prismekanismen i en marknadsekonomi ser till att utbudet möter efterfrågan. Om prismekanismen sätts ur spel kommer det antingen att bli brist eller överskott. Resultatet blir detsamma oavsett om det handlar om toalettpapper i Venezuela, bilar i Östtyskland eller bostäder i Sverige.

Även vänsterinriktade nationalekonomer brukar hålla med om detta. ”Vi inom den progressiva vänstern måste inse att prisregleringar inte är vägen till att uppnå jämlikhet”, kunde man nyligen läsa på Socialdemokratiska ekonomklubbens blogg. Om man vill bedriva fördelningspolitik finns ett skatte- och bidragssystem som är utformat för detta syfte.

Om nu experterna är överens om att hyresregleringen är skadlig, hur kunde det bli så här? Svaret är förstås att det finns många som tjänar på det nuvarande systemet. Hyresgästföreningen har 500 000 medlemmar och en stor lobbyingbudget. Förlorarna på hyresregleringen – ungdomar som letar sin första lägenhet, företag som behöver rekrytera till storstäder etc. – är samtidigt utspridda i samhället och har svårt att organisera sig.

Av denna anledning är hyressättningen politiskt minerad mark. Det krävs innovativa lösningar för att göra en reform politiskt möjlig. En idé kan vara att låta fastighetsägaren komma överens med hyresgästen om att införa fri hyressättning för den aktuella lägenheten, i utbyte mot en monetär kompensation till hyresgästen. Hyresmarknaden är i akut behov av reformer.

Ny rapport: "Rött ljus för grön skatteväxling: Därför bör miljöskatterna sänkas"

I går släpptes min rapport Rött ljus för grön skatteväxling: Därför bör miljöskatterna sänkas på ett Timbroseminarium.

Rapportens slutsats är att koldioxidskatten och bensinskatten bör sänkas och elskatten avskaffas om förorenaren ska betala för sin miljöskada. Totalt skulle det innebära att miljöskatterna bör sänkas från 80 till 40 miljarder.

Läs min debattartikel med Timbros vd Karin Svanborg-Sjövall i Svenska Dagbladet.

Populärversionen:

Här är Powerpointpresentationen från seminariet:

Inspelningen från seminariet: