BNP: dåligt i teorin, bra i praktiken

Anders Wijkman har letat fram sina gamla samhällskunskapsböcker och upprepar på DN Debatt kritiken som där finns mot BNP-begreppet.

Wijkman börjar med att göra några elementära fel som ger ett okunnigt intryck, genom att blanda ihop ökad tillväxt och ökad BNP. (Om tillväxten är positiv så ökar BNP, om tillväxten ökar så ökar BNP-ökningen.)

Ett annat missförstånd om BNP som Wijkman upprepar är att diverse olyckor och katastrofer höjer BNP. Det kanske de gör på kort sikt om folk arbetar mer, men produktiviteten (BNP per arbetstimme) lär inte öka och på längre sikt är katastrofer naturligtvis dåliga för BNP-utvecklingen eftersom kapital förstörs.

Wijkman hävdar också att användning av torktumlare är en "pluspost" i BNP medan soltorkning av kläder inte är det. I någon mening stämmer det, men Wijkman glömmer att den som soltorkar sina kläder får pengar över som kan användas till annan konsumtion. Användning av torktumlare ökar därmed inte BNP.

Artikeln framför en del god teoretisk kritik mot BNP-begreppet, men ignorerar att i praktiken har BNP visat sig vara en ganska bra indikator på mänskligt välmående. Det är ingen slump att Gapminder har valt att sätta BNP per capita (logaritmisk) på x-axeln i sina diagram.



Det starka sambandet mellan medellivslängd och BNP per capita ovan är slående. De blå länder som avviker från den allmänna trenden är främst aids-drabbade länder i Afrika. Även när det gäller demokrati har BNP per capita en stor betydelse.

WHO missleder om hälsa

Rubrik:

Världens hälsoskillnader allt större (TT)

Fakta:

Men snabbast har förbättringen varit i de fattiga länderna. 1960 var medellivslängden 60 procent av de rikas, i dag är den mer än 80 procent av den. (Till världskapitalismens försvar, s. 25)

Germania | Alltid varför

FAO svarar: Vi har ändrat definition

Angående FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO:s påstående att antalet hungrande är större än någonsin letade jag fram några uppskattningar (även publicerade av Johan Norberg) som var äldre än de uppgifter för perioden sedan 1970 som FAO presenterade. De visade ett större antal hungrande för 50–70 år sedan än i dag.

Jag har varit i kontakt med en ekonom på FAO i Rom. Så här svarade han på en inledande fråga om vilken period FAO syftade på när de menar att antalet hungrande är större än någonsin:

FAO only has data from 1970 forwards, and even then only for particular three year periods. So strictly speaking our answer only applies to 1970 onwards. Given that the Green Revolution had only just started to take hold in 1970, however, we think it probable that the previous peak in the number of undernourished (not the proportion) was reached sometime between 1965 and 1970 as population was still growing rapidly at that time. In other words, the number of undernourished was probably steadily increasing until about 1970, at which point it began to decline. Since the numbers in 2009 are projected to be greater than those in 1970 by about 140 million, we feel it is likely that the 2009 projection represents the highest level ever.

Angående de äldre siffror jag presenterade hävdade han att de använder en annan metodologi och att siffrorna inte är jämförbara:

I read through the paper yesterday. We have indeed changed our definition, and substantially. The main differences are the following:

1. The calorie cutoff has changed substantially from the first three World Food Surveys. We now use calorie cutoffs that vary by country depending on the age and sex composition of the population. For example, a country with lots of children but relatively fewer adults will have lower calorie needs than a country where a relatively larger share of people are working age adults.

2. We now use a measure of the distribution of calories within a country that allows us to estimate a percentage undenourished for each country. In the earlier surveys, counting the hungry was done by counting the number of people who lived in countries that on average didn't have enough calories.

3. Our current numbers refer only to undernourishment, not undernourishment plus malnourishment.

Thus, the reported estimates for the 1930s, 1940s and 1950s are not comparable to the numbers we produce today.

Men FAO erkänner alltså att deras uttalande i strikt mening endast gäller för perioden 1970–2009 och att slutsatserna för tidigare år bygger på kvalificerade gissningar.

FAO motsäger sina egna siffror

I lördags kritiserade jag påståendet från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO att hungern är större än någonsin. För det första ligger andelen hungrande på den lägsta nivån någonsin, för det andra är det inte säkert att det absoluta antalet hungrande är större än någonsin – om nu någon skulle vara intresserad av denna siffra som i sig inte säger någonting om världens tillstånd.

I tabellen nedan redovisas några av FAO:s egna uppskattningar från 1940-, 50- och 60-talen. Siffrorna är mycket osäkra och skiljer sig i definition, men alla är större än dagens 1 020 miljoner hungriga.

År	Miljoner i hunger/malnutrition	Andel av jordens befolkning
1934–38	1 050 eller 1 240	50 % eller 59 %
1949–50	1 490	59,5 %
1957–59	1 160 eller 1 430	40 % eller 50 %

Källa: Grigg, David (1982), "Counting the hungry: World patterns of undernutrition", Tijdschrift voor economische en sociale geografie 73 (2)

DN SvD Aftonbladet Expressen Sydsvenskan Dagen

Fattigdomen minskar; litet bakslag i kampen mot hunger

1970 var 37 procent av u-landsinvånarna undernärda. År 2007 hade andelen rasat till 17 procent – en enorm förbättring. De stigande matpriserna och finanskrisen har dock ökat antalet hungriga till 1,02 miljarder i år, uppskattningsvis 20 procent av befolkningen i utvecklingsländer. Detta visar hur viktigt handel, tillväxt och investeringar är för de allra fattigaste.

"Det har aldrig funnits fler hungrande och svältande i världen än nu", påstår Food and Agriculture Organization (FAO). Frågan är vad de bygger det på. De redovisar bara siffror sedan 1970. Jag har hört siffror om att 80 procent av jordens befolkning var undernärd för hundra år sedan – betydligt mer än en miljard människor.

Det är intellektuellt ohederligt att påstå att hungern är större i dag än 1970 för att antalet hundrande människor har ökat. Jordens befolkning har stigit dramatiskt sedan dess. Naturligtvis är andelen det korrekta måttet.

Vi skulle inte säga att Bolivia är ett bättre land än USA för att det senare har större antal fattiga – andelen är det enda relevanta. På samma sätt lever vi i en bättre värld 2009 än 1970 eftersom risken för en människa att vara undernärd ligger på den lägsta nivån någonsin. FN:s millenniemål går också ut på en halvering av andelen hungriga, inte antalet som TT felaktigt påstår.

Den extrema fattigdomen (under 1,25 dollar per dag) fortsätter dock att minska även under krisen, från 21,3 procent av u-ländernas befolkning 2008 till 20,7 procent 2009. Det är en minskning från 51,8 procent 1981.

Att med bakgrund av dessa siffror utropa kapitalismens kris är därför bara löjligt. (Som om Afrika söder om Sahara var en oreglerad fri marknad...)


Fyra fantastiska decennier

DN SvD Aftonbladet Expressen Sydsvenskan Dagen

Stor befolkning är nödvändig för utveckling

The Economist redovisar ny forskning (via Johan Norberg) som ger stöd åt idéer som tidigare framförts på denna blogg.

Om "den ädle vilden" som inte är så ädel:

To gather his data, Dr Bowles trawled through ethnographic and archaeological evidence about warfare between groups of hunter-gatherers. [...] They suggest that 12-16% of mortality is the result of such low-level warfare. This is a figure much higher than, for example, the mortality caused in Europe by two world wars...

Om att större befolkning ger bättre levnadsstandard för enskilda personer:

The more people there were, the more exchange there was between groups and the richer the culture of each group became.

[...]

According to Dr Thomas, therefore, culture was not invented once, when people had become clever enough, and then gradually built up into the edifice it is today. Rather, it came and went as the population waxed and waned. Since the invention of agriculture, of course, the population has done nothing but wax. The consequences are all around you.

Reflektioner över EU-valet

• Alliansen fick fler röster än vänsterkartellen med 9 mandat mot 8.
  
• Sverigedemokraterna hamnade i medieskugga men gör ändå ett bra val. De ökar i Sveriges samtliga 290 kommuner. Detta är skrämmande inför nästa års val.
  
• Vänsterpartiet minskar i samtliga kommuner. Detta beror sannolikt på dels populistisk EU-kritik, dels brist på en Jonas Sjöstedt-effekt – tydligt i Västerbotten.
  
• Dåligt val för Moderaterna, men vi behåller i alla fall de fyra mandaten och Hökmark och Fjellner sitter säkert. Synd att inte Christoffer Järkeborn (nummer 6) kommer in.
  
• Lågoddsaren Piratpartiet kom in. Detta visar på en frihetlig våg bland ungdomar – låt vara att de hamnat fel i själva sakfrågan – som Moderaterna borde kunna kapitalisera på 2010 när väljarkåren är mindre benägen att kasta bort sin röst på ett enfrågeparti.
  
• Miljöpartiet är som vanligt störst i storstäderna och minst i Åsele, Dorotea, Norsjö och Bjurholm – de platser som drabbas mest av höga bensinskatter, naturreservat och rovdjur.
  
• Som i alla ekonomiska nedgångar skyller de vänsterintellektuella krisen på kapitalism och liberalism. Europas väljare håller inte med och röstar fram högerpartier – inklusive tydligt liberala FDP från Tyskland.
  
• British National Party förutspås av BBC få två mandat i parlamentet. BNP tillåter bara vita att bli medlemmar och får Sverigedemokraterna att framstå som det politiskt korrekta snälla liberala partiet.

DN1 2 3 4 5 6 7 SvD1 2 3 4 AB1 2 3 4 5 6 7 8

Köttskatt? Kanske – av klimatskäl

"Inför köttskatt!" tycker Jonas Norberg i Aftonbladet och i Liberal debatt. Eftersom jag blir så glad över en miljökämpe som har förstått nationalekonomins principer kommer jag inte att omedelbart förkasta förslaget.

Norberg menar att köttkonsumtionen ger upphov till fem externa effekter som inte framgår i priset och därför berättigar en skatt:

1. Utsläpp av växthusgaser
   
2. Övergödning av Östersjön
   
3. Virussjukdomar som fågel- och svininfluensa
   
4. Avskogning i exempelvis Sydamerika
   
5. Ökad efterfrågan på jordbruksmark

5 kan man naturligtvis avföra. Om efterfrågan på jordbruksmark ökar så stiger priset och köttproduktionen betalar på detta sätt kostnaden för sin markanvändning. Detsamma torde gälla 4. Med äganderätt till mark kommer alla verksamheter att behöva bära sina kostnader.

Angående 2 så finns det sedan decennier en skatt på konstgödsel i Sverige. Det finns ingen anledning att införa ytterligare en skatt i konsumentledet för att minska övergödningen.

Återstår gör då 1 och 3. Uppkomst och spridning av virus (3) kan vara en anledning men de effekter vi har sett hittills – särskilt i Sverige – av djursjukdomar har inte varit så allvarliga. Kostnaderna har främst drabbat animaliesektorn själv eller beror på psykologiska effekter snarare än på sjukdomen i sig.

Nummer 1 i dessa dagar är klimatfrågan. Det kan stämma att jordbruket, tillsammans med flyg- och sjöfart, är underbeskattat ur växthusgassynpunkt – till skillnad från vägtrafiken som är hutlöst överbeskattad. Kor som släpper (i dubbel bemärkelse) ut metan bidrar kraftigt till klimatförändringen. Detta är det starkaste (men kanske enda) skälet till att se över köttbeskattningen.

Jonas Norbergs inlägg är välkommet i en köttdebatt som annars ofta präglas av moralism eller av missförstånd om djurs och människors rättigheter och värde.

Fyra fantastiska decennier

Detta diagram visar, med 1970 som basår, vilka stora förbättringar som har skett av alla viktiga indikatorer på mänskligt välbefinnande.

Andel med säker vattentillgång i u-länder
1970	30 %	2004	80 %
Andel länder som är liberala demokratier
1976	26 %	2006	47 %
BNP per capita
1970	$3 740	2006	$7 280
Medellivslängd
1970	59 år	2006	68 år
Analfabetism
1970	37 %	2005	18 %
Extremt fattiga i u-länder
1981	52 %	2005	25 %
Dödsfall i krig per miljon människor
1970–79	1 178	1990–97	367

Klicka här för engelsk version med källor.

Pinsamt, Ankarloo

I senaste numret (ej online) av tidskriften Nyliberalen besvarar Johan Norberg kritiken som Daniel Ankarloo riktade mot hans rapport Världens välfärd i först en rapport och sedan boken Marknadsmyter (som jag inte har läst). Norberg bemöter Ankarloo på ungefär samma punkter som jag gjorde i ett blogginlägg förra året. (Kommentarerna till det inlägget är läsvärda och inkluderar synpunkter från professor Hans Rosling och [antar jag] doktorand Tino Sanandaji.)

Norberg refererar mig när jag konstaterar att enligt Ankarloo hade Sverige högre tillväxt 2005 (7 900 kr – 2,9 procent) än 1964 (7 200 kr – 6 procent). Han konstaterar också att enligt det sätt Ankarloo vill räkna tillväxt så har Italien högre tillväxt än Kina, ett påstående vi knappast känner igen oss i.

Ankarloo hävdar tydligen i sin bok att eftersom han inte kan påvisa något samband mellan ekonomisk frihet och BNP per capita bland de rikaste länderna så finns det inte.

För det första är industriländerna en ganska homogen grupp och skillnaderna mellan dem är inte så stora. Inkluderar man utvecklingsländerna i analysen blir dock sambandet mycket tydligt. Låt mig gissa att Ankarloo då har synpunkter på måttet "ekonomisk frihet".

För det andra är det några industriländer som har liberaliserat nyligen och sedan dess upplevt relativt hög tillväxt, men ännu inte klättrat i välståndsligan. Australien och Nya Zeeland kan vara exempel på detta.

Johan Norberg avslöjar att dr Ankarloo fortfarande i boken erkänner att han inte förstår hur världens BNP per capita blir högre om den köpkraftsjusteras. Detta förklarade jag redan i min kritik av rapporten. Eftersom de flesta länder i världen har lägre priser än USA blir världens BNP per capita högre om den ska justeras till det högre prisläget i USA.

Forskarna och de flesta politiker är i princip redan överens – tillväxt är bra, fria marknader ger högre tillväxt och vi har haft hög tillväxt det senaste halvseklet tack vare relativt fria marknader. Kvar och stretar emot står en allt mer desperat grupp vänsterintellektuella.

Uppdatering 6 maj: Här finns Norbergs artikel i Nyliberalen

Ankarloo har fel om världsekonomin

I november släppte regeringens globaliseringsråd den första av 30 underlagsrapporter. Rapporten är skriven av Johan Norberg och är en sammanställning av de fantastiska framsteg som mänskligheten har upplevt under de senaste 40 åren i form av höjd inkomst, särskilt för de fattiga, längre medellivslängd, mer demokrati och mindre krig.

Vänstertidskriften ETC har låtit ekonomhistorikern Daniel Ankarloo producera en kritik av Norbergs rapport, skriver Johan Norberg på sin blogg. Ankarloo menar att Norberg vilseleder när han talar om minskad fattigdom och ojämlikhet. Här kommer jag att bemöta Daniel Ankarloos kritik mot Johan Norberg på några punkter.

Köpkraftsjustering bästa metoden

Ankarloo kritiserar Norbergs val av köpkraftsväxelkurser snarare än marknadsväxelkurser när inkomst i olika länder jämförs. Det är lite lustigt att en vänsterdebattör anser att marknadens växelkurser skulle vara de som är relevanta.

Som Johan Norberg tidigare har påpekat i denna fråga är det dock hur mycket människor kan köpa för sina pengar i hemlandet som räknas, inte hur mycket de får för sina pengar på semester i Europa. Köpkraftsjustering är den bästa metod vi har för att jämföra människors levnadsstandard. Precis som jämförelser av BNP över tid blir meningslösa om man inte tar hänsyn till inflationen bör varje jämförelse av länders välstånd bygga på köpkraftsjusterade växelkurser.

Alla som varit i ett fattigt land vet att det är mycket billigare där. På en oreglerad världsmarknad skulle ju alla prisskillnader omedelbart utjämnas, men världsmarknaden är inte perfekt fungerande. Fattiga har inte full tillgång till världsmarknaden. I stället, som visas av diagrammet nedan, är fattiga länders valutor nästan alltid undervärderade om man jämför med köpkraftsväxelkurserna.


Källa: Goldman Sachs

Ankarloo för ett intressant resonemang när han konstaterar att kapitalvaror (symboliserade av Apple Ipod) är relativt dyrare än konsumtionsvaror i fattiga länder. Målet för all ekonomisk verksamhet är dock konsumtion. Investeringar och arbete är bara medel för att kunna konsumera. Därför är Världsbankens köpkraftsmått, som bygger på att en korg av konsumtionsvaror används för att beräkna mer rättvisande valutakurser, rätt att använda när man talar om levnadsstandard.

Att mäta länders ekonomiska makt genom att undersöka hur stor del av ett annat land man teoretiskt skulle kunna köpa är kanske intressant för rika vänsterintellektuella men har ingen betydelse för vanliga människors liv.

Är amerikaner hälften så rika i dag som de var 2001? Naturligtvis är de inte det – utom om man räknar på Ankarloos sätt. Då kostade dollarn som mest 11 kr – i dag 6 kr. Eftersom Ankarloo tycker att marknadsväxelkurser ger den mest rättvisa bilden måste han alltså anse att amerikaner har tappat nästan hälften av sitt välstånd på sju år. (För att vara riktigt korrekt: Ankarloos atlasmetod använder sig av ett treårigt genomsnitt, men det kan naturligtvis också förändras mycket över tid.)

Ankarloo kritiserar Norbergs påstående att den reella BNP-tillväxten faktiskt undervärderar den verkliga standardförbättringen:

Vad gäller idén att BNP undervärderar de fattigas välstånd, och de exempel Norberg ger för att bevisa detta faktum, så är de i grunden irrelevanta för den grupp av extremt fattiga, som det här handlar om. Det faktum att MP3-spelare, datorer och bilar har blivit relativt bättre och billigare här [...] och att man därför kan köpa mer och andra saker för "tusen kronor" i dag än för 50 år sedan, är ju knappast en relevant och rimlig beskrivning av den verklighet [...] som gäller för de nästan en miljard människor i världen som idag lever på 1,53 PPP$ om dagen eller mindre.

Delvis är detta argument giltigt, men samtidigt har vi sett hur exempelvis mobiltelefoner har börjat nå fram till fattiga byar i Afrika. Utbredningen av tv-apparater ökar också.

Ankarloo "kan [inte] begripa, att BNP per capita för världen, enligt uträkningarna, som helhet kan vara större i PPP$ [köpkraftsjusterade termer] än i BNP per capita i verkliga valutakurser, USD". Anledningen till detta är att köpkraftsjusteringen görs efter just amerikanska dollar. USA är baslandet och eftersom det amerikanska prisläget är högre än genomsnittet i världen blir världens BNP större i köpkraftsjusterade termer än om summeringen sker till marknadsväxelkurser.

Den globala ojämlikheten har minskat

Ankarloo skriver:

För varje PPP$ [köpkraftsjusterad dollar] extra som en person i snitt fick i ett låginkomstland under perioden 1975–2005 så erhöll en person i ett höginkomstland i snitt cirka 13 PPP$.

På basis av detta menar Ankarloo att ojämlikheten inte har minskat under de senaste tre decennierna utan ökat kraftigt.

1964 var ett mycket bra år i Sverige. Industrin gick på full fart och investeringarna var höga. Perioden brukar kallas "guldåldern". BNP per capita växte med hela 6 procent, högst under efterkrigstiden.

2005 var däremot ett mediokert år. BNP per capita växte med 2,9 procent vilket inte är dåligt men knappast någon guldålder. Om vi nu ska räkna på Daniel Anklarloos vis växte BNP per capita med 7 200 kr 1964 och med 7 900 kr 2005 (i 2000 års priser). 2005 var alltså ett bättre år än den svenska guldålderns allra bästa år på 1960-talet! (Källa: SCB)

Det sista påståendet är det nog inte många som håller med om. Tillväxt bör räknas i procent, inte i absoluta tal. Historiska data visar också att tillväxten är exponentiell och inte linjär. Diagrammet nedan använder logaritmisk skala, vilket betyder att tillväxten sker med samma procenttal om kurvan är linjär. Det har den i stort sett varit under de senaste 150 åren i Sverige.


Källa: Rodney Edvinsson

Ändå är det i absoluta dollartermer som Ankarloo jämför tillväxten i världen sedan 70-talet. Naturligtvis har tillväxten varit högre i absoluta tal i höginkomstländer än i låginkomstländer. Kapitalstockens tillväxt är exempelvis direkt beroende av investeringar, som ju måste finansieras genom att man avstår konsumtionsutrymme (eller importerar).

Den relevanta siffran när man pratar global ojämlikhet är i stället att låginkomstländernas percapitainkomst har ökat från 7 till 8 procent av höginkomstländernas. Det är ingen stor ökning, men ojämlikheten har inte blivit större. Huvudsaken är dock att hela världen, fattig som rik, i genomsnitt nästan har dubblerat inkomsten på 30 år.

Fattigdomsmåttet

Ankarloo har synpunkter på att Johan Norberg valt "extrem fattigdom" som primärt fattigdomsmått – när man lever på mindre än en dollar om dagen (som på grund av inflation i dag motsvarar cirka 14 kr). I stället tycker han att man kan mäta fattigdom "relativt samhällsutvecklingen och i relation till andras rikedomar".

Idén att hur nöjda människor är med sin inkomst är beroende av alla andras inkomster är populär inom vänstern, men har knappast täckning i verkligheten. Med den logiken borde människor från rika länder flytta till fattiga länder för att där bli ännu lyckligare eftersom de hamnar i toppen av inkomststegen. Som bekant går dock flyttströmmarna från Mexiko och Kuba till USA och inte tvärtom, trots att de mexikanska invandrarna försämrar sin egen relativa position genom att byta land. De som har råd väljer också att bosätta sig i fina villaområden snarare än i slummen, trots att man där skulle bli rikast i kvarteret.

Naturligtvis går det inte att välja någon objektiv gräns när människans grundläggande behov är uppfyllda. För att jämförelser i tid och rum ska bli meningsfulla behövs dock en gräns som motsvarar samma inkomstnivå. Man måste ha gått väldigt många internutbildningar inom vänsterpartiet för att anse att Lisa har blivit fattigare om hennes inkomst ökar från 100 000 till 200 000, bara för att Pelles inkomst under samma tid har ökat från 300 000 till 800 000. Den extrema fattigdomen – under en dollar om dagen – är det bästa mått vi har för att studera förbättringar för de fattigaste.

Slutsatser

Köpkraftsjusterade inkomstsiffror ger den bästa bilden av levnadsstandarden i världen – mycket bättre än marknadsväxelkurser som har liten inverkan på livet för de flesta i utvecklingsländerna.

Fattigdom är ett absolut begrepp, som Ankarloo vill mäta relativt andras inkomster. Jämlikhet är däremot ett relativt begrepp som Ankarloo mäter genom att uppge absoluta skillnader i inkomst.

De flesta har insett att världen har blivit en mycket bättre plats de senaste decennierna för både fattiga och rika, och framför allt för fattiga. Vissa vänsterdebattörers försök att prata bort dessa framsteg är bara pinsamma.

Stadsplaneringens misslyckande

But mousie thou art no thy lane,
In proving foresight may be vain;
The best laid schemes of mice and men
gang aft agley,
And leave us nought but grief and pain
for promised joy.

– Robert Burns (1785)

Just om hur även de mest genomarbetade planer kan skapa negativa konsekvenser i stället för den utlovade glädjen skriver Randal O'Toole i The Best-Laid Plans: How Government Planning Harms Your Quality of Life, Your Pocketbook, and Your Future från Cato Institute. O'Toole sammanfattar sin bok i senaste Cato's Letter, som är gratis.

Författaren berättar hur stadsplanering i USA har fått en mängd negativa konsekvenser, bland annat eftersom stadsplanerarna ofta motarbetar det som folk vill göra: bo i en villa i förorten och köra bil. O'Toole använder Sverige som exempel:

Urban planners admit they want to emulate European cities with their higher densities and intensive transit service. Yet they are following models that have already failed. European governments emphasized high-density housing in the 1950s and 1960s.

By 1970, western Europeans were sick of government housing and began demanding more privately owned singlefamily homes. Three out of four homes built in Sweden in the late 1960s were multifamily apartments; by 1980, three out of four were single-family.

Vi får också veta att stadsplanering har förvärrat bostadsbubblan. Slutsatsen är att marknadsbaserade eller frivilliga insatser kan göra det som stadsplanering påstås göra – motverka trafikstockningar och luftföroreningar och skapa öppna ytor – utan samma negativa konsekvenser. Som Neo konstaterade uppstår den bästa staden av spontan ordning.

McCain för invandring och handel

I USA verkar valet av republikansk presidentkandidat i stort sett vara avgjort – det blir John McCain som får kämpa mot Barack Obama eller Hillary Clinton. Opinionsundersökningsföretaget Rasmussen har skapat en marknad där man kan handla med kandidaterna. Marknaden uppger just nu att chansen att McCain blir presidentkandidat är över 80 procent, och som bekant har ju marknaden oftast rätt.

Det finns ingen perfekt kandidat i detta val. Texasrepublikanen Ron Paul har radikala idéer om att avskaffa Skatteverket, införa full frihandel och avskaffa Patriot Act; han har för detta varit populär i liberala kretsar. Samtidigt är han emot invandring, Irakkriget och har avslöjats med att ha gett ut ett rasistiskt och konspirationsteoretiskt nyhetsbrev. Därför är jag ganska nöjd med att John McCain kliver fram som den ledande republikanen. Han har hela tiden stött truppförstärkningen i Irak som nu visar resultat. Delvis i kontrast till sin populistiske huvudmotståndare (inom partiet) Mitt Romney vill han fortsätta Bushs invandrings- och frihandelsvänliga linje.

McCain är en stark förespråkare av budgetdisciplin och -balans, så till den grad att han röstade emot att permanenta Bushs skattesänkningar. Inför valet har han dock svängt i den frågan. Att han är emot abort och homoäktenskap och för patriotlagen och dödsstraffet är tyvärr något som kommer med den republikanska etiketten. Att han vill begränsa utsläppen av koldioxid och röstade emot oljeborrning i Alaska är också beklagansvärt.

John McCain verkar ha goda chanser att vinna mot Clinton eller Obama. I fyra av de fem senaste undersökningarna av Rasmussen har opinionen föredragit McCain före den mest sannolika motståndaren Clinton.

Mina skäl till att stödja McCain är alltså främst för att han är den som mest lovar en fortsättning på Bushs politik: en budget i balans (Bush har siktat på 2012), friare import av arbetskraft och varor och fortsatt export av amerikanska värden till de delar av världen där medborgarna inte får välja sin president i fria val.

Optimisterna var för pessimistiska

Bloggen Framtidstanken citerar Aftonbladet som publicerar en artikel från år 1900, där man förutsåg en fantastisk ökning av medellivslängden fram till år 2000:

"Medellifslängden har på grund af hygieniska reformer och sanitära förbättringar höjts från 35 till 50 år."

Framtidstanken konstaterar att medellivslängden i världen börjar närma sig 70 år, något som var svårt att tänka sig i seklets början. Jules Verne är närmare i sin spådom i en novell från 1889 i boken Drömmen om det 29:e seklet. Jules Verne beskriver där hur ett framtidssamhälle ser ut – år 2889:

"Vår tids människor har emellertid en mer robust konstitution än forntidens, tack vare hygienens och gymnastikens framsteg, samt den bakteriefria maten som har ökat medellivslängden från 37 till 68 år."

Fler rika människor än någonsin

Johan Norberg är återigen inne i en debatt om huruvida fattigdomen minskar eller är konstant. Som Johan Norberg konstaterar är det självklara fattigdomsmåttet hur stor andel av befolkningen som är fattig (som alla är överens om minskar kraftigt, se diagram nedan), inte antalet, på samma sätt som man mäter arbetslöshet som andel av befolkningen. Om fattigdom handlar om antal skulle man ju också kunna säga att Tyskland är fattigare än Montenegro eftersom det troligtvis bor fler fattiga människor i Tyskland. Detta beror naturligtvis på att Tyskland har större befolkning.


Diagrammet taget från: Världsbanken

Om man vill prata antal så är det dock vettigare att undersöka hur många som inte är fattiga. Vänstern menar ju att vi använder för mycket av jordens resurser ("det skulle behövas x jordklot om alla skulle konsumera lika mycket som...") och att tillgångarna inte kommer att räcka till alla.

Det vanligaste fattigdomsmåttet är en inkomst som understiger en dollar per dag. Ett annat vanligt mått är två dollar per dag. I diagrammet nedan visar jag att antalet som tjänar över två dollar per dag nästan har dubblerats under kvartsseklet efter 1981.


Källa: Världsbanken

Det går bara att förneka de stora framsteg som görs i världen om man blundar för fakta. Eller är ute i något politiskt ärende.

Investeringar och privat bistånd bästa utvecklingsreceptet

TT återger resultat från en studie som har kommit fram till att bistånd inte ger högre tillväxt.

Jag tror att det är att gå lite för långt att säga att bistånd inte ger högre tillväxt alls. Någon sorts positiv effekt bör det ge att möta västerländsk teknik och organisationskultur. Då räknar jag dock inte med den andra sidan av biståndet – att det finansieras med skatter i i-länderna. De skatterna i sin tur minskar resurserna till investeringar i u-länderna och till privat välgörenhet som är effektivare. Den totala tillväxten i u-länderna och i i-länderna som helhet torde därför vara som högst utan skattefinansierat bistånd över huvud taget.

Min poäng är att om pengar är avsatta till bistånd så gör de mer nytta om de används än om de bränns upp. Påståenden om att bistånd gör skada implicerar ju just det sistnämnda. Sådana påståenden riskerar också att slå över i en isolationistisk filosofi där all skuld för u-ländernas elände läggs på västvärlden.

Tvärtom behöver u-länderna tuffa krav och allt stöd de kan få från de rika länderna. De västliga demokratierna må vara slösaktiga och byråkratiska politiska apparater, men det är ingenting mot statsapparaterna i u-länderna. De som bäst driver på utvecklingen är dock i-ländernas privata företag och organisationer, utan statlig inblandning (om det inte handlar om det egna landets säkerhet).

Jag saknar också en kraftfull kampanj för att störta jordens kvarvarande diktaturer. Det går inte att moraliskt motivera att skattepengar från västerlänningar finansierar krig som inte påverkar deras säkerhet i exempelvis Afrika. Många diktaturer (bland annat Kuba, Nordkorea och Iran) utgör dock på ett eller annat sätt ett säkerhetshot och här bör de demokratiska staterna agera kraftfullt. Framtvingande av demokrati är det bästa biståndet.

Handel och demokrati för att lyfta fattigaste miljarden

Oxfordprofessorn i ekonomi Paul Collier skriver i European Voices julnummer en artikel med rubriken "A Marshall Plan for the world's bottom billion" (registrering krävs). Rubriken bådar inte gott. Ännu en intellektuell som hävdar att alla problem i världens fattigaste länder löser sig själva om Europa och USA släpper på pengakranarna ytterligare?

Det visar sig dock att Collier har en vettigare syn på saken. Han anser att den effektivaste hjälpen från USA till Efterkrigseuropa inte handlade om pengar utan om handel (frihandelsavtalet Gatt), standardisering (samarbetsorganisationen OECD) och säkerhetsgarantier (militärpakten Nato). Professorn förespråkar en likadan lösning för det utfattiga Afrika (dock kombinerat med bistånd). Han vill också att Västvärlden ska våga öka det militära engagemanget i Afrika. Även om jag inte håller med Collier i allt är hans utspel välkommet. Betydelsen av demokrati, om nödvändigt via utländsk militär inblandning, och handel för utveckling av u-länderna kan aldrig betonas nog. Jag ser fram emot artikelförfattarens bok på ämnet.

Min första debattartikel

Denna debattartikel publicerades i Norra Västerbotten den 27 oktober 2005 (finns ej på tidningens hemsida):

Svar på Lennart Gustavssons debattartikel ”Sådan är kapitalismen” i NV 25/10.
Jag tänkte svara på dina funderingar:
”[…] är det rimligt med dessa gigantiska aktieutdelningar?”
Ja, utdelningar från aktiebolag är mycket viktigt för att kapitalet ska kunna flyttas till de företag där de gör mest nytta, t.ex. från verkstadsindustrin till IT-företag. Restriktioner och skatter på aktieutdelning tvingar bara resurserna att stanna kvar i företag där de används mindre effektivt.

”Finns det en långsiktighet eller visar siffrorna på den så kallade kvartalskapitalismen?”
Värderingen av en aktie bygger på förväntningar av hur företaget kommer att gå i framtiden. Företagare tjänar på att vara långsiktiga. De är mycket mer långsiktiga än politiker, med er fyraårshorisont.

”[Kan storföretag göra mer] inom [till exempel] forskning och utveckling?”
Företag gör allt för att ge marknaden, det vill säga du och jag, det den vill ha. Det gäller även forskning. Om företagen forskar fram bättre antirynkkrämer eller ny miljöteknik bestäms av oss konsumenter när vi handlar. Storleken på forskningsinvesteringarna bestäms också av oss konsumenter, men då då vi avgör hur mycket av vår inkomst vi vill spara. Den statliga styrning man anar mellan raderna skulle inte göra något bättre.
Ja, företagen skulle säkert göra mer inom forskning och utveckling om det genomfördes nödvändiga skattesänkningar, privatiseringar och avregleringar.

”Har vi en rimlig fördelning mellan privat och offentlig konsumtion?”
Av frågan förstår man att du själv inte är nöjd med den nuvarande fördelningen, och där håller jag med dig. Den offentliga konsumtionen är alldeles för stor. Varje dag påminns vi om hur enorma summor slösas bort i byråkrati, hur landstingen kör Sovjetmodellen med toppstyrning av sjukvården, med uruselt resultat som följd, och hur skolan misslyckas med att lära ut vitala kunskaper.

”Har vi en hållbar ekonomisk utveckling när vi ser hur några fås privata rikedomar ökar dramatiskt medan många har en verklighet där resurserna inte räcker till?”
Stora privata förmögenheter behövs i en sund ekonomi därför att det är därifrån resurserna till investeringar tas. Det som skulle behövas är att vanligt folk kan tjäna mer på arbete, utbildning och företagande, så att fler privata förmögenheter kan skapas.

Insändarredaktionen strök några formuleringar i artikeln och satte rubriken till "Konsumenterna styr". (Detta blogginlägg är flyttat från min gamla blogg.)