Publicerad i Svensk Linje nummer 3–4, 2015.
”Jag är för fri invandring, men…” Så låter det ibland när invandring diskuteras. Med denna text vill jag visa att det inte finns något ”men”, även i en välfärdsstat. För liberaler är fri migration en okränkbar universell princip.
Den klassiska liberala rättighetstraditionen kommer från författare som John Locke, Ayn Rand och Robert Nozick. Den säger att människor är självägande, i egenskap av intelligenta varelser. Ur detta härleds rätten till liv, frihet och egendom. Rätten att röra sig över nationsgränser är en del av rätten till frihet.
Om vi känner oss obekväma med denna härledning duger moralisk intuition ofta bra. De flesta känner intuitivt att mord, slaveri och stöld är fel, och att det inte beror på att riksdagen har bestämt det utan kommer från universella värden. Som Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt skriver i boken Migrationens kraft skulle de flesta av oss också tycka att det vore fel om taggtrådsstängsel restes vid Dalälven och migrationen från södra till norra Sverige begränsades. Berlinmuren och de migrationsbegränsningar den representerade är för många sinnebilden av förtryck.
Ibland hör man argumentationen att ett land är en klubb som har rätt att bestämma över den gemensamma egendomen och sätta upp medlemsregler. Det är förstås en åsikt man kan ha, men den har ingenting med liberalism att göra. Om ett land är en klubb där oinskränkt majoritetsstyre råder kan det användas som argument mot alla individuella rättigheter: ”I vår klubb får man bara köpa alkohol på Systembolaget.” ”Vi har bestämt att man inte får vara homosexuell i vår klubb.” För en liberal är ett land inte en klubb.
Någon kan invända att staten bara behöver respektera sina egna medborgares rättigheter. Det är en märklig inställning om man ser rättigheter som okränkbara. Har staten rätt att konfiskera utlänningars egendom i Sverige? Behöver staten inte bry sig om utländska medborgares rätt till liv i krig? Dessutom innebär invandringsbegränsningar en inskränkning av det egna landets medborgares rätt att interagera med utlänningar som kunder, anställda, hyresgäster eller partners.
Ett vanligt argument är att det finns en konflikt mellan fri invandring och äganderätt, och att det är rätt att begränsa invandring så länge det riskerar leda till att den infödda befolkningen får betala högre skatt.
Ett sådant resonemang håller inte för en närmare rättighetsetisk analys. Rättigheter är okränkbara. En rättighetsinskränkning berättigar inte en till. Så här kan man se det: Invandraren gör en helt legitim och tillåten handling (invandrar till Sverige). Detta får potentiellt staten att kränka skattebetalarens rättigheter genom högre skatt. Men det är inte invandrarens fel att staten kränker skattebetalarnas rättigheter. Man kan inte inskränka invandrarens rättigheter med hänvisning till någon annans handlande (statens, i det här fallet).
Eller tänk dig en mamma som föder ett barn hon inte kan försörja. Som en följd av det inskränker staten äganderätten hos skattebetalarna. Men mamman har inte gjort något fel mot skattebetalarna. Det är omoraliskt att inskränka kvinnans rätt att föda barnet. I civiliserade länder är rätten att bestämma över sin kropp och reproduktion absolut.
Den som argumenterar för att risk för högre skatt legitimerar rättighetsinskränkningar har i praktiken avhänt sig möjligheten att argumentera för liberala reformer på principiell grund. Skattefinansierad sjukvård kan i så fall motivera alkoholskatter, tobaksförmynderi och bälteslagar. Pensionssystemet skulle legitimera Folkhälsomyndigheten. Det skulle bli svårt att bedriva liberal opinionsbildning.
Att fri migration är en universell rättighet innebär att det är illegitimt för politikerna att besluta om invandringsbegränsningar, oavsett hur stor majoritet de har bakom sig. Individens rätt till fri rörlighet över nationsgränser bör garanteras av en författning och en högsta domstol, som ogiltigförklarar alla lagar som begränsar invandringen – precis som USA:s högsta domstol upphäver alla lagar som begränsar rätten att göra abort eller vara homosexuell.
Opinionsarbetet för ökade möjligheter till invandring bör drivas på alla fronter: Ökad arbetskraftsinvandring. Fler kvotflyktingar. Generösare asylregler. Införande av ett green card-lotteri. Avskaffande av försörjningskrav för anhöriginvandring. Permanenta uppehållstillstånd. Investerarvisum. Möjlighet till anhöriginvandring för andra än kärnfamiljen. Amnesti för papperslösa. Varje liberalisering av invandringspolitiken är en seger.
20 januari 2016
"Höjda marginalskatten kan bli en miljardförlust"
Debattartikel med Timbros Jesper Ahlgren publicerad i Göteborgs-Posten den 6 januari.
De svenska statsfinanserna är ansträngda. När regeringen i höstas lånade upp tio miljarder kronor för att stödja kommunerna reagerade marknaderna direkt med högre statsskuldsräntor. Betydligt större kostnader är att vänta i år.
Den 1 januari trädde regeringens budget i kraft. En av åtgärderna för att något stärka statsfinanserna är förslaget om att jobbskatteavdraget ska fasas ut för höga inkomster. Utfasningen ska börja vid en månadslön på 50 000 kronor. Det innebär att marginalskatten för nära 400 000 svenskar – läkare, civilingenjörer och högre tjänstemän – höjs med tre procentenheter till 60 procent. Därmed beskattar Sverige i dag sina högutbildade mest i världen.
Decennier av ekonomisk forskning visar hur skatter på arbete ger samhällsekonomiska förluster. Skälen till detta är flera: höjer man skatten arbetar människor färre timmar, anstränger sig mindre på jobbet och skatteplanerar mer. Men när regeringen räknat med 2,7 miljarder kronor i ökade intäkter från jobbskatteavdragets avtrappning bortser man från sådana beteendeeffekter.
I Timbros nya rapport ”Skatteintäkten som blev en förlust” visar vi att de 2,7 miljarderna kommer att förvandlas till ett intäktsbortfall på 2–4 miljarder för regeringen när man beräknar de beteendeeffekter som forskning har visat att skattehöjningen innebär.
Vår beräkning är gjord med en enkel metod som använts av den danske ekonomiprofessorn Peter Birch Sørensen. Det viktiga antagande som kalkylen gör är hur löntagarna reagerar på en skattehöjning. Om man antar att beteendeeffekterna hämtade från internationell forskning, som exempelvis nationalekonomerna Thomas Piketty och Emmanuel Saez anser vara rimliga, är det en konservativ slutsats att höjningen skulle ge noll i ökade intäkter för staten. I värsta fall kostar den sex miljarder kronor, med en mittpunkt på tre miljarder i inkomstbortfall. Även svenska studier stöder denna slutsats.
Våra resultat är starkare än en tidigare beräkning av Peter Ericson och Lennart Flood för Svenskt Näringslivs räkning, som menade att skattehöjningen skulle leda till oförändrade intäkter. Det är dock en för försiktig bedömning, bland annat eftersom Ericson och Flood bara tar hänsyn till förändringar i arbetade timmar och inte tar hänsyn till nyare forskning som även beaktar exempelvis avdragsbeteende och förändringar i timlön.
Det faktum att en skattehöjning sannolikt leder till ett inkomsttapp för staten betyder att Sverige har passerat Lafferkurvans topp. Lafferkurvan visar förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter – när skattesatsen blir tillräckligt hög kommer skatteintäkterna att börja minska.
Det verkar finnas en uppfattning att Lafferkurvan har ”motbevisats”. Men bland nationalekonomer är det självklart att det finns en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar inte drar in mer pengar. Exempelvis finns en bred samsyn om att värnskatten är så skadlig att det skulle vara gratis att avskaffa den.
Anledningen till att skattehöjningar för höginkomsttagare kan vara så skadliga är att de skatteintäkter som riskeras om de ändrar sitt beteende är mycket stora. Genomsnittsindividen som nu får höjd marginalskatt tjänar 800 000 kronor om året och betalar totalt cirka 650 000 kronor i skatt (inklusive sociala avgifter).
Trots överväldigande stöd för att skatter minskar arbetsviljan räknar regeringen inte med några beteendeeffekter över huvud taget. Accepterar man den beteendeeffekt som Saez och Piketty uppger är en rimlig uppskattning av forskningens mittfåra att regeringens reformer är underfinansierade med ungefär fem miljarder kronor. Det motsvarar en femtedel av alla reformer som aviserades i budgetpropositionen för 2016. Då har man ändå inte beaktat de långsiktiga effekterna av höjda skatter på människors utbildningsval och arbetsmoral.
Man kan ha olika åsikter om hur stor staten ska vara, hur mycket den ska påverka ekonomin och individers möjligheter till egna val, liksom om hur fördelningen av samhällets resurser bör se ut. Men att spendera pengar enbart för att göra en grupp fattigare utan att förbättra för någon annan är en rent destruktiv politik. Svenska skattebetalare förtjänar bättre än så.
De svenska statsfinanserna är ansträngda. När regeringen i höstas lånade upp tio miljarder kronor för att stödja kommunerna reagerade marknaderna direkt med högre statsskuldsräntor. Betydligt större kostnader är att vänta i år.
Den 1 januari trädde regeringens budget i kraft. En av åtgärderna för att något stärka statsfinanserna är förslaget om att jobbskatteavdraget ska fasas ut för höga inkomster. Utfasningen ska börja vid en månadslön på 50 000 kronor. Det innebär att marginalskatten för nära 400 000 svenskar – läkare, civilingenjörer och högre tjänstemän – höjs med tre procentenheter till 60 procent. Därmed beskattar Sverige i dag sina högutbildade mest i världen.
Decennier av ekonomisk forskning visar hur skatter på arbete ger samhällsekonomiska förluster. Skälen till detta är flera: höjer man skatten arbetar människor färre timmar, anstränger sig mindre på jobbet och skatteplanerar mer. Men när regeringen räknat med 2,7 miljarder kronor i ökade intäkter från jobbskatteavdragets avtrappning bortser man från sådana beteendeeffekter.
I Timbros nya rapport ”Skatteintäkten som blev en förlust” visar vi att de 2,7 miljarderna kommer att förvandlas till ett intäktsbortfall på 2–4 miljarder för regeringen när man beräknar de beteendeeffekter som forskning har visat att skattehöjningen innebär.
Vår beräkning är gjord med en enkel metod som använts av den danske ekonomiprofessorn Peter Birch Sørensen. Det viktiga antagande som kalkylen gör är hur löntagarna reagerar på en skattehöjning. Om man antar att beteendeeffekterna hämtade från internationell forskning, som exempelvis nationalekonomerna Thomas Piketty och Emmanuel Saez anser vara rimliga, är det en konservativ slutsats att höjningen skulle ge noll i ökade intäkter för staten. I värsta fall kostar den sex miljarder kronor, med en mittpunkt på tre miljarder i inkomstbortfall. Även svenska studier stöder denna slutsats.
Våra resultat är starkare än en tidigare beräkning av Peter Ericson och Lennart Flood för Svenskt Näringslivs räkning, som menade att skattehöjningen skulle leda till oförändrade intäkter. Det är dock en för försiktig bedömning, bland annat eftersom Ericson och Flood bara tar hänsyn till förändringar i arbetade timmar och inte tar hänsyn till nyare forskning som även beaktar exempelvis avdragsbeteende och förändringar i timlön.
Det faktum att en skattehöjning sannolikt leder till ett inkomsttapp för staten betyder att Sverige har passerat Lafferkurvans topp. Lafferkurvan visar förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter – när skattesatsen blir tillräckligt hög kommer skatteintäkterna att börja minska.
Det verkar finnas en uppfattning att Lafferkurvan har ”motbevisats”. Men bland nationalekonomer är det självklart att det finns en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar inte drar in mer pengar. Exempelvis finns en bred samsyn om att värnskatten är så skadlig att det skulle vara gratis att avskaffa den.
Anledningen till att skattehöjningar för höginkomsttagare kan vara så skadliga är att de skatteintäkter som riskeras om de ändrar sitt beteende är mycket stora. Genomsnittsindividen som nu får höjd marginalskatt tjänar 800 000 kronor om året och betalar totalt cirka 650 000 kronor i skatt (inklusive sociala avgifter).
Trots överväldigande stöd för att skatter minskar arbetsviljan räknar regeringen inte med några beteendeeffekter över huvud taget. Accepterar man den beteendeeffekt som Saez och Piketty uppger är en rimlig uppskattning av forskningens mittfåra att regeringens reformer är underfinansierade med ungefär fem miljarder kronor. Det motsvarar en femtedel av alla reformer som aviserades i budgetpropositionen för 2016. Då har man ändå inte beaktat de långsiktiga effekterna av höjda skatter på människors utbildningsval och arbetsmoral.
Man kan ha olika åsikter om hur stor staten ska vara, hur mycket den ska påverka ekonomin och individers möjligheter till egna val, liksom om hur fördelningen av samhällets resurser bör se ut. Men att spendera pengar enbart för att göra en grupp fattigare utan att förbättra för någon annan är en rent destruktiv politik. Svenska skattebetalare förtjänar bättre än så.
04 januari 2016
Alliansfritt har fel om regeringens skattehöjning
Under mellandagarna släppte Timbro min rapport "Skatteintäkten som blev en förlust". Dagens Nyheter rapporterade, bland andra.
Jag visar att regeringens höjning av marginalskatten med tre procentenheter på inkomster över 50 000 kr i månaden sannolikt leder till lägre skatteintäkter. Den viktigaste parametern i mina beräkningar är en elasticitet som visar storleken på skattebetalarnas beteendeförändringar vid en skattehöjning. Så länge elasticiteten är över 0,1 (justerat för effekter på bl.a. arbetsgivaravgifter och moms) blir skattehöjningen ett minus för statskassan.
Den återuppståndna vänstersajten Alliansfritt Sverige skriver att de "har noterat att det finns problem med Lundbergs beräkningar":
"Problemet är att den senaste studien [1] gällande svensk data ger en elasticitet som är mycket låg eller oskiljaktig från noll för löntagare, denna låga elasticitet överensstämmer för uppskattad elasticitet för Danmark [2][3]."
De tre studier som Alliansfritt åberopar säger dock inte det sajten påstår:
1. Bastani och Selin (2014)
Min biträdande doktorandhandledare Spencer Bastani och IFAU-forskaren Håkan Selin visar i denna artikel att skattebetalarna i regel inte lägger sig precis under brytpunkten för statlig inkomstskatt. I de mest grundläggande teoretiska modellerna kan detta tolkas som att elasticiteten är noll. Detta betyder dock inte att man kan ha hur höga skatter som helst, skriver författarna:
2. Chetty m.fl. (2011)
I denna studie görs motsvarande undersökning för Danmark, med liknande resultat. Författarna utvecklar också en teoretisk modell där den viktigaste slutsatsen är:
Det skulle betyda att min rapport underskattar de långsiktiga kostnaderna av regeringens skattehöjning. Det beror på att kollektivavtal, normer på arbetsmarknaden och liknande också kan påverkas av beskattning, men detta syns inte i de vanliga studierna av skatters beteendeeffekter, som fokuserar på individer.
3. Kleven och Schultz (2014)
I denna studie undersöks hur skattebetalarna reagerade på skattereformer i Danmark på 1980-talet. Studien anses övertygande eftersom den kan visa grafiskt att skatteförändringar påverkade inkomsten:
Elasticiteter för de största skatteförändringarna är 0,2–0,3, vilket är i linje med svenska och amerikanska studier. Det är dessa elasticiteter jag i rapporten skriver verkar mest sannolika, och som implicerar ett intäktsbortfall när skatten höjs.
Elasticiteterna för mindre skatteförändringar är lägre, men i likhet med studien ovan konstaterar Kleven och Schultz att stora skattereformer sannolikt bättre identifierar den relevanta elasticiteten, eftersom optimeringsfriktioner gör att skattebetalarna inte, på kort sikt, ändrar sitt beteende lika mycket vid en liten skatteförändring.
Jag visar att regeringens höjning av marginalskatten med tre procentenheter på inkomster över 50 000 kr i månaden sannolikt leder till lägre skatteintäkter. Den viktigaste parametern i mina beräkningar är en elasticitet som visar storleken på skattebetalarnas beteendeförändringar vid en skattehöjning. Så länge elasticiteten är över 0,1 (justerat för effekter på bl.a. arbetsgivaravgifter och moms) blir skattehöjningen ett minus för statskassan.
Den återuppståndna vänstersajten Alliansfritt Sverige skriver att de "har noterat att det finns problem med Lundbergs beräkningar":
"Problemet är att den senaste studien [1] gällande svensk data ger en elasticitet som är mycket låg eller oskiljaktig från noll för löntagare, denna låga elasticitet överensstämmer för uppskattad elasticitet för Danmark [2][3]."
De tre studier som Alliansfritt åberopar säger dock inte det sajten påstår:
1. Bastani och Selin (2014)
Min biträdande doktorandhandledare Spencer Bastani och IFAU-forskaren Håkan Selin visar i denna artikel att skattebetalarna i regel inte lägger sig precis under brytpunkten för statlig inkomstskatt. I de mest grundläggande teoretiska modellerna kan detta tolkas som att elasticiteten är noll. Detta betyder dock inte att man kan ha hur höga skatter som helst, skriver författarna:
Our finding that the observed compensated elasticity is zero does not however lead us to believe that taxes are without distortions. While it is costly for taxpayers to respond to tax changes in the short run due to adjustment costs, hours constraints and inattention, long-run responses to tax changes might still be substantial.Det är inte så konstigt att skattebetalarna inte kan påverka sin inkomst exakt på kronan, på grund av så kallade optimeringsfriktioner. Dessa kan lätt byggas in i modellerna och då kan de långsiktiga elasticiteterna fortfarande vara stora.
2. Chetty m.fl. (2011)
I denna studie görs motsvarande undersökning för Danmark, med liknande resultat. Författarna utvecklar också en teoretisk modell där den viktigaste slutsatsen är:
Our results suggest that macro elasticities may be substantially larger than the estimates obtained using standard microeconometric methods.I min rapport använder jag estimat från mikroekonometriska studier (studier på individnivå). Men författarna visar alltså att makroelasticiteterna – de elasticiteter som är relevanta på lång sikt – kan vara betydligt större än dessa mikroekonometriska estimat.
Det skulle betyda att min rapport underskattar de långsiktiga kostnaderna av regeringens skattehöjning. Det beror på att kollektivavtal, normer på arbetsmarknaden och liknande också kan påverkas av beskattning, men detta syns inte i de vanliga studierna av skatters beteendeeffekter, som fokuserar på individer.
3. Kleven och Schultz (2014)
I denna studie undersöks hur skattebetalarna reagerade på skattereformer i Danmark på 1980-talet. Studien anses övertygande eftersom den kan visa grafiskt att skatteförändringar påverkade inkomsten:
Elasticiteter för de största skatteförändringarna är 0,2–0,3, vilket är i linje med svenska och amerikanska studier. Det är dessa elasticiteter jag i rapporten skriver verkar mest sannolika, och som implicerar ett intäktsbortfall när skatten höjs.
Elasticiteterna för mindre skatteförändringar är lägre, men i likhet med studien ovan konstaterar Kleven och Schultz att stora skattereformer sannolikt bättre identifierar den relevanta elasticiteten, eftersom optimeringsfriktioner gör att skattebetalarna inte, på kort sikt, ändrar sitt beteende lika mycket vid en liten skatteförändring.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)