Publicerad i början av december i TTELA, Hallandsposten, Sundsvalls Tidning, Gotlands Tidningar, Hela Hälsingland-tidningarna, Gefle Dagblad, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda, Dalarnas Tidningar och Norran.
Politikerna hade en plan. En lysande plan, enligt dem själva. Den nyanlända flyktingen skulle placeras i en lämplig lägenhet, gärna i någon avfolkningsbygd, lära sig det nya språket på svenska för invandrare (SFI), bli en fullgod samhällsmedlem genom kommunal samhällsorientering och få jobb genom Arbetsförmedlingen.
Tyvärr har planen inte fungerat särskilt väl. I den mån integrationen är framgångsrik är det ofta snarare trots, än tack vare, integrationspolitiken.
Svenska politiker och byråkrater måste lära sig att släppa taget och låta nyanlända själva hitta sin plats i det nya landet – precis som svenskar som utvandrade till Amerika (för att använda en sliten liknelse). Karl-Oskar och Kristina blev inte kommunplacerade i Chisago County i Minnesota och hade ingen etableringsplan.
I dagens flyktingkris har politikerna gjort tvärtom. Deras kontrollinstinkter har tydligt visat sig. Gränskontroller har införts trots att de leder till högre kostnader och kanske ökar antalet asylsökande.
Stor möda läggs på att hitta boenden åt asylsökande, som om flyktingar som färdats genom halva Europa blir fullständigt hjälplösa så fort de passerat Sveriges gränser. Många har dessutom släkt och bekanta i Sverige. Nästan 30 procent av de asylsökande har i dag ordnat sitt eget boende (ebo), trots att det inte ger rätt till någon extra ersättning. För merparten upphandlar Migrationsverket i stället boendeplatser för upp till 10 000 kronor i månaden. Trots detta framställs det som att ebo är problemet. Då har ju byråkraterna inte kontroll. Ebo borde i stället ses som en del av lösningen.
Politikernas planeringsiver visar sig också i fixeringen vid vilka kommuner som ”tar emot” flyktingar med beviljat uppehållstillstånd. Enligt en överenskommelse mellan regeringen och Alliansen ska nu alla kommuner tvångsanvisas flyktingar.
Diskussionen är till stor del en pseudodebatt. Bara runt 5 000 per år har de senaste åren fått en bostad genom anvisning till en kommun, trots att 277 av 290 kommuner har avtal med staten om flyktingmottagande. Många nyanlända tröttnar på att vänta på kommunplacering eller tackar nej till anvisad plats. En majoritet ordnar boende på egen hand.
SFI och samhällsorientering har också tveksamma resultat. Enligt en utvärdering av Statskontoret från 2009 är det bara 30–40 procent som kan sägas bli godkända på SFI.
Samhällsorienteringen verkar till stora delar vara en kurs i hur man söker bidrag. Här är några typiska citat från en lärobok i samhällsorientering som används av Göteborgs stad: ”Försörjningsstöd heter också ekonomiskt bistånd. Det kallas också ofta för socialbidrag.” ”Du som har barn har rätt att söka bostadsbidrag.” ”När du har fått barn har du rätt till föräldrapenning.”
Det behövs en helomvändning i integrationspolitiken. Utgångspunkten borde vara jobb och inte bidrag och etableringsinsatser. Historisk erfarenhet visar att det sällan blir bra när politiker och byråkrater försöker planera fram saker. Det gäller även integration.
29 december 2015
02 december 2015
Krönika: Strama åt bidragen, inte invandringen
Denna LNB-krönika publicerades i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda, Dalarnas Tidningar, Hela Hälsingland-tidningarna, Hallandsposten och Gefle Dagblad mellan 30 oktober och 4 november.
Sedan sommaren har antalet asylsökande ökat från cirka 2 000 till över 9 000 i veckan. Flera faktorer har samverkat till att etablera en migrationsrutt från Turkiet, via Balkan till Tyskland och Skandinavien.
I Migrationsverkets oktoberprognos är huvudscenariot 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Därmed kommer statens kostnader för migration och integration att öka till ungefär 70 miljarder kronor nästa år, jämfört med budgeterade 40.
Politikerna har nu tre alternativ. Det första är att låta kostnaderna rulla på. Rent ekonomiskt kan Sverige bära denna kostnadsökning, men politiskt är kostnadsnivåerna inte hållbara på grund av de skattehöjningar eller nedskärningar som skulle krävas på sikt.
Det andra alternativet är att strama åt flyktingpolitiken för att minska antalet asylsökande. Om man vill reducera antalet rejält skulle det kräva regelförändringar som förutom att vara inhumana skulle bryta mot Sveriges internationella åtaganden i EU och FN.
De förslag som kommit fram i debatten handlar i stället om att ändra kringregler för att göra Sverige mindre attraktivt som asylland, till exempel genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare villkor för anhöriginvandring. Även sådana regeländringar medför dock mänskliga kostnader: splittrade familjer och människor som utvisas från Sverige efter att ha bott här i flera år och rotat sig.
Det tredje alternativet, som jag förespråkar, är att effektivisera mottagandet och minska bidragen till nyanlända. En sådan politikomläggning bör bygga på en grundläggande insikt: Det är bättre att bo i Sverige med relativt låg levnadsstandard än att bo i krigets Syrien eller i ett flyktingläger i Jordanien. Några heliga kor skulle behöva slaktas och svenskarna tvingas acceptera större klyftor i samhället.
Flera ersättningssystem bygger redan i dag på principen att ersättningen är högre för den som bott och betalat skatt i Sverige. Full garantipension utgår till den som bott i Sverige i minst 40 arbetsföra år. Den som inte har rätt till garantipension får i stället äldreförsörjningsstöd, som är lägre. Socialbidraget skulle kunna göras om efter samma princip och etableringsersättningen, som flyktingar får de första två åren efter att de fått uppehållstillstånd, skulle kunna ersättas med studielån till den som läser svenska för invandrare, SFI.
Flyktingar bör dessutom hänvisas till att hitta sitt eget boende efter beviljat uppehållstillstånd. Med dagens bostadsbrist är det inte politiskt möjligt att låta nyanlända gå före i bostadskön i stor skala.
Redan i dag ordnar 85 procent av flyktingarna sitt eget boende. De flesta är helt enkelt inte så intresserade av att inhysas i Västerbottens inland.
Den nyligen beslutade migrationsöverenskommelsen mellan regeringen och Alliansen innehöll inslag av alla tre handlingsalternativen. Mest det första, skulle cynikern kanske säga. Nu är det dags för politikerna att visa handlingskraft och göra det de är valda till: fatta svåra beslut och göra svåra avvägningar.
Sedan sommaren har antalet asylsökande ökat från cirka 2 000 till över 9 000 i veckan. Flera faktorer har samverkat till att etablera en migrationsrutt från Turkiet, via Balkan till Tyskland och Skandinavien.
I Migrationsverkets oktoberprognos är huvudscenariot 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Därmed kommer statens kostnader för migration och integration att öka till ungefär 70 miljarder kronor nästa år, jämfört med budgeterade 40.
Politikerna har nu tre alternativ. Det första är att låta kostnaderna rulla på. Rent ekonomiskt kan Sverige bära denna kostnadsökning, men politiskt är kostnadsnivåerna inte hållbara på grund av de skattehöjningar eller nedskärningar som skulle krävas på sikt.
Det andra alternativet är att strama åt flyktingpolitiken för att minska antalet asylsökande. Om man vill reducera antalet rejält skulle det kräva regelförändringar som förutom att vara inhumana skulle bryta mot Sveriges internationella åtaganden i EU och FN.
De förslag som kommit fram i debatten handlar i stället om att ändra kringregler för att göra Sverige mindre attraktivt som asylland, till exempel genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare villkor för anhöriginvandring. Även sådana regeländringar medför dock mänskliga kostnader: splittrade familjer och människor som utvisas från Sverige efter att ha bott här i flera år och rotat sig.
Det tredje alternativet, som jag förespråkar, är att effektivisera mottagandet och minska bidragen till nyanlända. En sådan politikomläggning bör bygga på en grundläggande insikt: Det är bättre att bo i Sverige med relativt låg levnadsstandard än att bo i krigets Syrien eller i ett flyktingläger i Jordanien. Några heliga kor skulle behöva slaktas och svenskarna tvingas acceptera större klyftor i samhället.
Flera ersättningssystem bygger redan i dag på principen att ersättningen är högre för den som bott och betalat skatt i Sverige. Full garantipension utgår till den som bott i Sverige i minst 40 arbetsföra år. Den som inte har rätt till garantipension får i stället äldreförsörjningsstöd, som är lägre. Socialbidraget skulle kunna göras om efter samma princip och etableringsersättningen, som flyktingar får de första två åren efter att de fått uppehållstillstånd, skulle kunna ersättas med studielån till den som läser svenska för invandrare, SFI.
Flyktingar bör dessutom hänvisas till att hitta sitt eget boende efter beviljat uppehållstillstånd. Med dagens bostadsbrist är det inte politiskt möjligt att låta nyanlända gå före i bostadskön i stor skala.
Redan i dag ordnar 85 procent av flyktingarna sitt eget boende. De flesta är helt enkelt inte så intresserade av att inhysas i Västerbottens inland.
Den nyligen beslutade migrationsöverenskommelsen mellan regeringen och Alliansen innehöll inslag av alla tre handlingsalternativen. Mest det första, skulle cynikern kanske säga. Nu är det dags för politikerna att visa handlingskraft och göra det de är valda till: fatta svåra beslut och göra svåra avvägningar.
03 november 2015
Krönika: Höjd skatt ger lägre skatteintäkter
Distribuerad genom Liberala nyhetsbyrån och publicerad i Västerbottens-Kuriren, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Bohusläningen, Hallandsposten, Kristianstadsbladet, Eskilstuna-Kuriren, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Norran mellan 29 september och 26 oktober.
Vid årsskiftet tar Sverige tillbaka topplatsen. Vi är vana vid att Sverige toppar internationella ligor och rankningar, men denna gång handlar det om en mindre smickrande lista, som förvisso också är en gammal svensk paradgren: beskattning.
I dag är marginalskatten – skatten på den sist intjänade hundralappen – på höga inkomster 57 procent (32 procent i genomsnittlig kommunalskatt och 25 procent i statlig inkomstskatt). De rödgröna föreslår i sin budget att marginalskatten ska höjas ytterligare nästa år genom en utfasning av jobbskatteavdraget. Från en månadsinkomst på 50 000 kronor ska tre kronor i jobbskatteavdrag försvinna för varje extra hundralapp man tjänar. Vid 123 000 i lön är jobbskatteavdraget helt utfasat. Därmed höjs marginalskatten med tre procentenheter i detta intervall, till 60 procent. Det är högst i världen.
Det slutar dock inte där. Det är inte bara inkomstskatten som påverkar hur mycket en höginkomsttagare får behålla. Räknar man med arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter är den totala marginalskatten 74 procent. Inklusive utfasning av jobbskatteavdraget stiger den till 76 procent.
Skatter påverkar människors beteende. Det säger både sunt förnuft och forskning. Om det lönar sig mindre att jobba kommer några att gå ner i arbetstid eller anstränga sig mindre på jobbet. Därför finns det alltid en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar leder till oförändrade eller minskade skatteintäkter.
Det finns en bred överensstämmelse i forskningen att Sverige har passerat denna gräns. När nationalekonomerna Peter Ericson och Lennart Flood nyligen räknade på utfasningen av jobbskatteavdraget kom de mycket riktigt fram till att åtgärden inte kommer att dra in några pengar till staten.
I Sverige brukar man inte räkna med beteendeförändringar när man utvärderar skatteförändringar. Det är oftast en rimlig försiktighetsprincip. Man ska inte kunna driva igenom stora ofinansierade skattesänkningar med hänvisning till luddiga dynamiska effekter.
Som Flood har konstaterat förvandlas denna försiktighetsprincip till sin motsats när det handlar om skattehöjningar. Politikerna kan räkna hem stora intäktsökningar utan att ta hänsyn till att skattebetalarna kommer att förändra sina beteenden. Samma konservatism som utesluter beteendeeffekter vid skattesänkningar borde därför göra att man räknar med stora beteendeeffekter vid skattehöjningar.
Därför är det intressant att notera att Ericson och Flood antog ganska små beteendeeffekter när de kom fram till att avtrappningen av jobbskatteavdraget ger noll i intäkter. Räknar man med beteendeförändringar som ligger mer i mittfåran av forskningen blir slutsatsen att finansminister Magdalena Anderssons 2,7 miljarder i ökade intäkter från utfasningen av jobbskatteavdraget förvandlas till en minskning av skatteintäkterna med minst lika mycket.
Hur har hon tänkt finansiera det?
Vid årsskiftet tar Sverige tillbaka topplatsen. Vi är vana vid att Sverige toppar internationella ligor och rankningar, men denna gång handlar det om en mindre smickrande lista, som förvisso också är en gammal svensk paradgren: beskattning.
I dag är marginalskatten – skatten på den sist intjänade hundralappen – på höga inkomster 57 procent (32 procent i genomsnittlig kommunalskatt och 25 procent i statlig inkomstskatt). De rödgröna föreslår i sin budget att marginalskatten ska höjas ytterligare nästa år genom en utfasning av jobbskatteavdraget. Från en månadsinkomst på 50 000 kronor ska tre kronor i jobbskatteavdrag försvinna för varje extra hundralapp man tjänar. Vid 123 000 i lön är jobbskatteavdraget helt utfasat. Därmed höjs marginalskatten med tre procentenheter i detta intervall, till 60 procent. Det är högst i världen.
Det slutar dock inte där. Det är inte bara inkomstskatten som påverkar hur mycket en höginkomsttagare får behålla. Räknar man med arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter är den totala marginalskatten 74 procent. Inklusive utfasning av jobbskatteavdraget stiger den till 76 procent.
Skatter påverkar människors beteende. Det säger både sunt förnuft och forskning. Om det lönar sig mindre att jobba kommer några att gå ner i arbetstid eller anstränga sig mindre på jobbet. Därför finns det alltid en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar leder till oförändrade eller minskade skatteintäkter.
Det finns en bred överensstämmelse i forskningen att Sverige har passerat denna gräns. När nationalekonomerna Peter Ericson och Lennart Flood nyligen räknade på utfasningen av jobbskatteavdraget kom de mycket riktigt fram till att åtgärden inte kommer att dra in några pengar till staten.
I Sverige brukar man inte räkna med beteendeförändringar när man utvärderar skatteförändringar. Det är oftast en rimlig försiktighetsprincip. Man ska inte kunna driva igenom stora ofinansierade skattesänkningar med hänvisning till luddiga dynamiska effekter.
Som Flood har konstaterat förvandlas denna försiktighetsprincip till sin motsats när det handlar om skattehöjningar. Politikerna kan räkna hem stora intäktsökningar utan att ta hänsyn till att skattebetalarna kommer att förändra sina beteenden. Samma konservatism som utesluter beteendeeffekter vid skattesänkningar borde därför göra att man räknar med stora beteendeeffekter vid skattehöjningar.
Därför är det intressant att notera att Ericson och Flood antog ganska små beteendeeffekter när de kom fram till att avtrappningen av jobbskatteavdraget ger noll i intäkter. Räknar man med beteendeförändringar som ligger mer i mittfåran av forskningen blir slutsatsen att finansminister Magdalena Anderssons 2,7 miljarder i ökade intäkter från utfasningen av jobbskatteavdraget förvandlas till en minskning av skatteintäkterna med minst lika mycket.
Hur har hon tänkt finansiera det?
01 oktober 2015
Krönika: Sänkta arbetsgivaravgifter en felprioritering
Denna krönika (skriven för Liberala nyhetsbyrån) publicerades i början av september i Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Kristianstadsbladet, Hallandsposten, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Eskilstuna-Kuriren och Norran:
Hur blir det fler jobb genom att dubblera skatten på att anställa unga? Det var en favoritreplik för alla som var aktiva i allianspartiernas ungdomsförbund under debatter på skolor inför valet förra året. Arbetsgivaravgifterna för ungdomar var den i kronor största skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna de senaste två valen.
Arbetsgivaravgifterna för unga halverades 2007 efter den borgerliga valsegern. Vid halvårsskiftet 2016 kommer den rödgröna regeringen ha återställt dem till den normala nivån på arbetsgivaravgifter. Förhoppningsvis innebär det slutet på en snart tioårig politisk följetong. Nedsättningen var en felprioritering från början och allianspartierna bör i sina budgetmotioner acceptera den rödgröna återställningen. Därmed inte sagt att den rödgröna budgeten är bättre: att höja skatten och lägga pengarna på tveksamma arbetsmarknadsåtgärder är ännu värre.
Socialavgiftssänkningen genomfördes som en jobbåtgärd och har enligt en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) lett till mellan 6 000 och 10 000 fler jobb. Det gäller dock troligen bara på kort sikt. På lång sikt lär fackföreningarna ta löneutrymmet i anspråk och då är det lika dyrt att anställa som tidigare. Då blir det inte heller någon ökad efterfrågan på arbetskraft.
Möjligen kan åtgärden omfördela arbetslöshet från unga till äldre, men frågan är om det är önskvärt om man vill hjälpa svaga grupper på arbetsmarknaden. Många personer som är yngre än 25 är medelklassungdomar med stort kontaktnät samtidigt som det bland dem som är äldre än 25 exempelvis finns lågutbildade flyktingar.
Exemplet med arbetsgivaravgifterna visar att det i regel är svårt att sänka arbetslösheten utan att ändra hur arbetsmarknaden fungerar. Politikerna genomför ofta åtgärder som ska ”skapa jobb”: vägbyggen, utbildningssatsningar, främjande av investeringar. Dessa åtgärder gör att arbetarna kan producera mer och bidrar till tillväxten, men enligt ekonomisk teori skapar de flesta sådana åtgärder noll nya jobb.
Förklaringen är att varje gång arbetskraften blir mer produktiv kräver fackföreningarna motsvarande belopp i löneökning. Då blir det inte mer lönsamt för företagen att anställa och arbetslösheten sjunker inte.
Kärnan i en politik för lägre arbetslöshet måste därför vara att minska fackföreningarnas makt att sätta så höga löner att en del inte blir anställningsbara. Eftersom detta är politiskt känsligt försöker politikerna sänka kostnaderna för att anställa på andra sätt, exempelvis genom skatteåtgärder. Men detta är alltså i regel dömt att misslyckas.
Alliansen bör utforma en skattepolitik med enkelhet och tillväxt som mål i stället för riktade skattesänkningar som gör skattesystemet svåröverskådligt. De borgerliga partierna bör därför släppa sin käpphäst om arbetsgivaravgifterna för unga och prioritera att sänka andra skatter – exempelvis kapitalinkomstskatten som är en straffskatt på sparande, eller värnskatten på höga inkomster.
Hur blir det fler jobb genom att dubblera skatten på att anställa unga? Det var en favoritreplik för alla som var aktiva i allianspartiernas ungdomsförbund under debatter på skolor inför valet förra året. Arbetsgivaravgifterna för ungdomar var den i kronor största skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna de senaste två valen.
Arbetsgivaravgifterna för unga halverades 2007 efter den borgerliga valsegern. Vid halvårsskiftet 2016 kommer den rödgröna regeringen ha återställt dem till den normala nivån på arbetsgivaravgifter. Förhoppningsvis innebär det slutet på en snart tioårig politisk följetong. Nedsättningen var en felprioritering från början och allianspartierna bör i sina budgetmotioner acceptera den rödgröna återställningen. Därmed inte sagt att den rödgröna budgeten är bättre: att höja skatten och lägga pengarna på tveksamma arbetsmarknadsåtgärder är ännu värre.
Socialavgiftssänkningen genomfördes som en jobbåtgärd och har enligt en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) lett till mellan 6 000 och 10 000 fler jobb. Det gäller dock troligen bara på kort sikt. På lång sikt lär fackföreningarna ta löneutrymmet i anspråk och då är det lika dyrt att anställa som tidigare. Då blir det inte heller någon ökad efterfrågan på arbetskraft.
Möjligen kan åtgärden omfördela arbetslöshet från unga till äldre, men frågan är om det är önskvärt om man vill hjälpa svaga grupper på arbetsmarknaden. Många personer som är yngre än 25 är medelklassungdomar med stort kontaktnät samtidigt som det bland dem som är äldre än 25 exempelvis finns lågutbildade flyktingar.
Exemplet med arbetsgivaravgifterna visar att det i regel är svårt att sänka arbetslösheten utan att ändra hur arbetsmarknaden fungerar. Politikerna genomför ofta åtgärder som ska ”skapa jobb”: vägbyggen, utbildningssatsningar, främjande av investeringar. Dessa åtgärder gör att arbetarna kan producera mer och bidrar till tillväxten, men enligt ekonomisk teori skapar de flesta sådana åtgärder noll nya jobb.
Förklaringen är att varje gång arbetskraften blir mer produktiv kräver fackföreningarna motsvarande belopp i löneökning. Då blir det inte mer lönsamt för företagen att anställa och arbetslösheten sjunker inte.
Kärnan i en politik för lägre arbetslöshet måste därför vara att minska fackföreningarnas makt att sätta så höga löner att en del inte blir anställningsbara. Eftersom detta är politiskt känsligt försöker politikerna sänka kostnaderna för att anställa på andra sätt, exempelvis genom skatteåtgärder. Men detta är alltså i regel dömt att misslyckas.
Alliansen bör utforma en skattepolitik med enkelhet och tillväxt som mål i stället för riktade skattesänkningar som gör skattesystemet svåröverskådligt. De borgerliga partierna bör därför släppa sin käpphäst om arbetsgivaravgifterna för unga och prioritera att sänka andra skatter – exempelvis kapitalinkomstskatten som är en straffskatt på sparande, eller värnskatten på höga inkomster.
04 september 2015
Hur drabbas du av bolags- och kapitalinkomstskatten?
Här på min blogg kan du räkna ut din totala skatt, inklusive arbetsgivaravgift och moms. Nu har jag lagt till möjligheten att räkna med bolagsskatt och kapitalinkomstskatt. (Bocka i rutan längst ned på sidan.)
Uträkningen går inte ut på att räkna fram hur mycket skatt man betalar på sina egna kapitalinkomster. I stället utgår räknesnurran från teorin att skatter på kapital (i Sverige främst bolagsskatten och kapitalinkomstskatten) på lång sikt betalas av löntagarna. Det beror på att kapitalskatter gör det mindre lönsamt att investera. På lång sikt blir arbetarna mindre produktiva än de annars hade varit och deras löner blir lägre.
Räknesnurran tar fram ett hypotetiskt exempel på vad arbetsgivarens kostnad hade varit om det inte funnits några skatter på kapital. Arbetsgivarens kostnad kan även kallas hela lönen och visar hur mycket arbetaren producerar, vilket är detsamma som vad arbetaren hade kunnat få i lön om det inte funnits några skatter över huvud taget.
Beräkningen bygger på följande antaganden:
Uträkningen går inte ut på att räkna fram hur mycket skatt man betalar på sina egna kapitalinkomster. I stället utgår räknesnurran från teorin att skatter på kapital (i Sverige främst bolagsskatten och kapitalinkomstskatten) på lång sikt betalas av löntagarna. Det beror på att kapitalskatter gör det mindre lönsamt att investera. På lång sikt blir arbetarna mindre produktiva än de annars hade varit och deras löner blir lägre.
Räknesnurran tar fram ett hypotetiskt exempel på vad arbetsgivarens kostnad hade varit om det inte funnits några skatter på kapital. Arbetsgivarens kostnad kan även kallas hela lönen och visar hur mycket arbetaren producerar, vilket är detsamma som vad arbetaren hade kunnat få i lön om det inte funnits några skatter över huvud taget.
Beräkningen bygger på följande antaganden:
- Produktionsfunktionen är av Cobb–Douglas-typ, det vill säga substitutionselasticiteten mellan arbete och kapital är ett.
- Löntagarna får två tredjedelar av BNP och kapitalägarna en tredjedel.
- Ekonomin präglas av perfekt konkurrens.
- Utbudet av kapital är perfekt elastiskt på lång sikt, det vill säga räntan efter skatt är given.
26 augusti 2015
"Fyra fel i invandringsdebatten"
I dag bemöter jag fyra felaktiga påståenden i invandringsdebatten i Svenska Dagbladets webbupplaga:
I takt med vissa borgerliga debattörers snabba omsvängning till förmån för en mer restriktiv invandringspolitik har en mängd sakfel och argumentationsfel börjat florera och leva ett eget liv. Fyra felaktiga påståenden förekommer särskilt ofta.
1) "Reinfeldt lät Miljöpartiet styra invandringspolitiken och ökade flyktinginvandringen."
I november 2012 sade Fredrik Reinfeldt i ett tal på Stockholms universitet: "Effekten av SD var att vi fick en politik i motsatt riktning". Några år senare i ett radikalt annorlunda debattklimat har uttalandet tolkats som att Reinfeldt drev en extrem invandringspolitik för att straffa Sverigedemokraternas väljare.
Migrationsöverenskommelsen som slöts med Miljöpartiet efter SD:s riksdagsinträde 2010 medförde i huvudsak en liberalisering av invandringspolitiken: villkoren för att barn skulle få stanna om omständigheterna var ömmande lättades upp. Samtidigt hade Alliansen precis infört ett försörjningskrav för vissa anhöriginvandrare.
Efter lagändringen om särskilt ömmande omständigheter ökade antalet barn som fick uppehållstillstånd med denna grund med 227 jämfört med året innan, enligt siffror som Migrationsverket gjort tillgängliga för mig. Samtidigt har i snitt 182 personer per år nekats uppehållstillstånd med hänsyn till försörjningskravet sedan det infördes. Då vet vi inte hur många som aldrig ansökte om uppehållstillstånd för att de visste att de inte uppfyllde försörjningskravet.
Nettot av dessa förändringar kan därför mycket väl ha blivit en åtstramning av invandringspolitiken. I vilket fall handlar det om få personer. Visst har antalet invandrare ökat, men det berodde inte på något politiskt beslut utan på en förändrad omvärld. Förutom liberaliseringen av arbetskraftsinvandring som genomfördes 2009 ser utlänningslagen i stort sett likadan ut i dag som 2006.
2) "M, KD och FP har lanserat en ny integrationspolitik."
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet har sedan valet aviserat några små förändringar i integrationspolitiken – bland annat vill KD sänka etableringsersättningen och M vill minska kostnaderna för ensamkommande barn. Men framför allt har de aviserat en ny invandringspolitik som ska minska invandringen genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare krav för anhöriginvandring.
Invandringspolitik handlar om vilka som får stanna. Integrationspolitik handlar om hur de som fått uppehållstillstånd ska komma in i samhället och få jobb.
De tre partierna vill inte låtsas om att deras migrationspolitiska förslag handlar om att minska invandringen, utan hävdar i stället att förslagen handlar om integrationspolitik – vilket inte stämmer. Tyvärr har många medier gått på detta pr-trick.
3) "Eftersom vi inte kan ha fri invandring kan vi lika gärna strama åt."
Argumentet går att reglerad invandring är ett måste och att gränsen behöver dras någonstans. Därefter gör argumentet ett logiskt hopp och hävdar att invandringen därför måste stramas åt jämfört med i dag.
Men mycket i politiken handlar om riktning. Ska skatterna höjas eller sänkas? Ska staten bli större eller mindre? Ska det bli lättare eller svårare att invandra? Man hör aldrig någon borgerlig debattör skriva att eftersom vi inte kan avskaffa alla skatter handlar diskussionen om en avvägning av hur höga skatterna ska vara, och att man då lika gärna kan acceptera Vänsterpartiets skattehöjningar.
Ett liknande resonemang är "om vi ska kunna upprätthålla politiskt stöd för dagens invandring måste invandringspolitiken bli mer restriktiv". Det är en logisk kullerbytta i stil med "för att rädda byn måste vi bränna ned den".
4) "Fri invandring är extrem vänsterpolitik."
Ofta hävdas att ungdomsförbund som MUF, LUF och CUF som förespråkar fri invandring driver en extrem vänsterlinje. Inget kunde vara mer fel. Varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet eller deras ungdomsförbund är för fri invandring. De är rädda för konkurrens om jobben – klassisk vänsterprotektionism.
Den socialistiske senatorn Bernie Sanders från Vermont gjorde detta tydligt när han intervjuades av nättidningen Vox: "högerfolk skulle älska att ha öppna gränser", sa han och varnade för låglönekonkurrens. I vänsterns värld är ekonomin ett nollsummespel där den enes död är den andres bröd.
Liberaler sätter individen i centrum och ser fri rörlighet som en mänsklig rättighet. Fri invandring är en liberal åsikt, inte en vänsteråsikt.
I takt med vissa borgerliga debattörers snabba omsvängning till förmån för en mer restriktiv invandringspolitik har en mängd sakfel och argumentationsfel börjat florera och leva ett eget liv. Fyra felaktiga påståenden förekommer särskilt ofta.
1) "Reinfeldt lät Miljöpartiet styra invandringspolitiken och ökade flyktinginvandringen."
I november 2012 sade Fredrik Reinfeldt i ett tal på Stockholms universitet: "Effekten av SD var att vi fick en politik i motsatt riktning". Några år senare i ett radikalt annorlunda debattklimat har uttalandet tolkats som att Reinfeldt drev en extrem invandringspolitik för att straffa Sverigedemokraternas väljare.
Migrationsöverenskommelsen som slöts med Miljöpartiet efter SD:s riksdagsinträde 2010 medförde i huvudsak en liberalisering av invandringspolitiken: villkoren för att barn skulle få stanna om omständigheterna var ömmande lättades upp. Samtidigt hade Alliansen precis infört ett försörjningskrav för vissa anhöriginvandrare.
Efter lagändringen om särskilt ömmande omständigheter ökade antalet barn som fick uppehållstillstånd med denna grund med 227 jämfört med året innan, enligt siffror som Migrationsverket gjort tillgängliga för mig. Samtidigt har i snitt 182 personer per år nekats uppehållstillstånd med hänsyn till försörjningskravet sedan det infördes. Då vet vi inte hur många som aldrig ansökte om uppehållstillstånd för att de visste att de inte uppfyllde försörjningskravet.
Nettot av dessa förändringar kan därför mycket väl ha blivit en åtstramning av invandringspolitiken. I vilket fall handlar det om få personer. Visst har antalet invandrare ökat, men det berodde inte på något politiskt beslut utan på en förändrad omvärld. Förutom liberaliseringen av arbetskraftsinvandring som genomfördes 2009 ser utlänningslagen i stort sett likadan ut i dag som 2006.
2) "M, KD och FP har lanserat en ny integrationspolitik."
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet har sedan valet aviserat några små förändringar i integrationspolitiken – bland annat vill KD sänka etableringsersättningen och M vill minska kostnaderna för ensamkommande barn. Men framför allt har de aviserat en ny invandringspolitik som ska minska invandringen genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare krav för anhöriginvandring.
Invandringspolitik handlar om vilka som får stanna. Integrationspolitik handlar om hur de som fått uppehållstillstånd ska komma in i samhället och få jobb.
De tre partierna vill inte låtsas om att deras migrationspolitiska förslag handlar om att minska invandringen, utan hävdar i stället att förslagen handlar om integrationspolitik – vilket inte stämmer. Tyvärr har många medier gått på detta pr-trick.
3) "Eftersom vi inte kan ha fri invandring kan vi lika gärna strama åt."
Argumentet går att reglerad invandring är ett måste och att gränsen behöver dras någonstans. Därefter gör argumentet ett logiskt hopp och hävdar att invandringen därför måste stramas åt jämfört med i dag.
Men mycket i politiken handlar om riktning. Ska skatterna höjas eller sänkas? Ska staten bli större eller mindre? Ska det bli lättare eller svårare att invandra? Man hör aldrig någon borgerlig debattör skriva att eftersom vi inte kan avskaffa alla skatter handlar diskussionen om en avvägning av hur höga skatterna ska vara, och att man då lika gärna kan acceptera Vänsterpartiets skattehöjningar.
Ett liknande resonemang är "om vi ska kunna upprätthålla politiskt stöd för dagens invandring måste invandringspolitiken bli mer restriktiv". Det är en logisk kullerbytta i stil med "för att rädda byn måste vi bränna ned den".
4) "Fri invandring är extrem vänsterpolitik."
Ofta hävdas att ungdomsförbund som MUF, LUF och CUF som förespråkar fri invandring driver en extrem vänsterlinje. Inget kunde vara mer fel. Varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet eller deras ungdomsförbund är för fri invandring. De är rädda för konkurrens om jobben – klassisk vänsterprotektionism.
Den socialistiske senatorn Bernie Sanders från Vermont gjorde detta tydligt när han intervjuades av nättidningen Vox: "högerfolk skulle älska att ha öppna gränser", sa han och varnade för låglönekonkurrens. I vänsterns värld är ekonomin ett nollsummespel där den enes död är den andres bröd.
Liberaler sätter individen i centrum och ser fri rörlighet som en mänsklig rättighet. Fri invandring är en liberal åsikt, inte en vänsteråsikt.
22 augusti 2015
"Det är staten som är hotet – inte strukturer"
I går skrev jag på Aftonbladets debattsida på nätet tillsammans med Alexandra Ivanov. Artikeln är ett svar till Louise Meijers debattartikel.
Louise Meijer är fel ute när hon skriver att det hon kallar social ofrihet i form av destruktiva strukturer är högerns nya frihetsfråga.
Idén att samhället genomsyras av förtryckande strukturer kommer från amerikanska vänsterakademiker och har på senare år importerats till Sverige. På 1970-talet såg vänstern klassförtryck i varje vrå. I dag handlar det om könsförtryck och rasförtryck.
Låt oss komma ihåg att frihet i första hand handlar om frihet från staten: Jämställer vi frihet från statliga ingrepp med frihet från teoretiska strukturer urvattnar vi begreppet. Samtidigt öppnar man för argument att det är värt att offra självbestämmande till förmån för statens makt att diktera rätt och fel.
Vårt samhälle blir inte bättre av att vi delar upp människor i grupper baserat på yttre egenskaper. Politiker kan inte heller säkerställa människors lycka, utan samhällets utmaningar möts bäst av samhällets medborgare. Och till skillnad från vänsterfeminister anser vi att det privata inte är politiskt.
Ett samhälle som vilar på en grund av liberal demokrati kräver tolerans och jämlikhet. En av våra viktigaste uppgifter är att säkerställa dessa värderingar och principer. Det var därför vi slogs mot det statliga monopolet på tv och radio. Det är därför vi fortfarande, i ett land där skattetrycket motsvarar halva BNP och arbetsmarknaden är genomreglerad, slåss för människors rätt att behålla det värde de skapar och – lika viktigt – människors rätt att bestämma över sina egna liv.
Louise Meijer är fel ute när hon skriver att det hon kallar social ofrihet i form av destruktiva strukturer är högerns nya frihetsfråga.
Idén att samhället genomsyras av förtryckande strukturer kommer från amerikanska vänsterakademiker och har på senare år importerats till Sverige. På 1970-talet såg vänstern klassförtryck i varje vrå. I dag handlar det om könsförtryck och rasförtryck.
Låt oss komma ihåg att frihet i första hand handlar om frihet från staten: Jämställer vi frihet från statliga ingrepp med frihet från teoretiska strukturer urvattnar vi begreppet. Samtidigt öppnar man för argument att det är värt att offra självbestämmande till förmån för statens makt att diktera rätt och fel.
Vårt samhälle blir inte bättre av att vi delar upp människor i grupper baserat på yttre egenskaper. Politiker kan inte heller säkerställa människors lycka, utan samhällets utmaningar möts bäst av samhällets medborgare. Och till skillnad från vänsterfeminister anser vi att det privata inte är politiskt.
Ett samhälle som vilar på en grund av liberal demokrati kräver tolerans och jämlikhet. En av våra viktigaste uppgifter är att säkerställa dessa värderingar och principer. Det var därför vi slogs mot det statliga monopolet på tv och radio. Det är därför vi fortfarande, i ett land där skattetrycket motsvarar halva BNP och arbetsmarknaden är genomreglerad, slåss för människors rätt att behålla det värde de skapar och – lika viktigt – människors rätt att bestämma över sina egna liv.
02 april 2015
"Tillväxten fixar pensionerna"
Krönika publicerad i Norran den 25 mars 2015:
I dagarna dimper årets sista orangea kuvert från Pensionsmyndigheten ner i svenskarnas brevlådor.
Jag har tidigare i denna kolumn skrivit om hur ett statligt pensionssystem kan bidra till lägre sparande och en mer ojämlik fördelning av förmögenhet, eftersom det tar bort den viktigaste anledningen för vanligt folk att bygga upp ett sparkapital.
Med detta sagt är ändå det svenska pensionssystemet relativt välutformat. Till skillnad från i många andra länder innehåller det svenska systemet automatiska mekanismer som ser till att det är hållbart på lång sikt, även med en åldrande befolkning.
Systemets skulder till framtida pensionärer motsvarar tillgångarna i form av framtida inbetalningar från löntagare och de tusen miljarder som ligger i AP-fonderna. På så sätt är pensionerna knutna till den ekonomiska utvecklingen genom löneökningarna och börsen.
Detta syns tyvärr inte i det orangea kuvertet. I Pensionsmyndighetens prognoser antas att lönerna inte kommer att öka över huvud taget i framtiden, och att börsen bara kommer att gå svagt uppåt. Detta för att framtida pensioner ska vara ”jämförbara med dagens löneläge”.
Pensionsmyndigheten menar att det faktum att samhället kommer att vara rikare i framtiden – och att även pensionärerna kommer att gynnas av detta – är för svårt för svenskarna att förstå.
Men antagandet om nolltillväxt gör att den som tar prognoserna bokstavligt får en felaktig bild av sin framtida pension vilket nationalekonomen Andreas Bergh påpekat i flera år.
I stället för att läsa pensionsprognosen i det orangea kuvertet uppmanar jag läsaren att gå in på minpension.se och göra en egen pensionsprognos. Där kan man välja mer realistiska antaganden – till exempel två procent i årliga löneökningar och fem procent i årlig börsuppgång.
Gör man detta visar det sig att en 25-åring med 25 000 kronor i månadslön kan förvänta sig en allmän pension på 23 400.
Är personen kommunanställd kan hen dessutom förvänta sig ytterligare 7 700 kronor i tjänstepension – totalt över 30 000 före skatt. Jämför detta med de 14 200 kronor i total pension som Pensionsmyndighetens antaganden ger. Det är tydligt att framtida pensioner är beroende av en god ekonomisk utveckling.
I dagarna dimper årets sista orangea kuvert från Pensionsmyndigheten ner i svenskarnas brevlådor.
Jag har tidigare i denna kolumn skrivit om hur ett statligt pensionssystem kan bidra till lägre sparande och en mer ojämlik fördelning av förmögenhet, eftersom det tar bort den viktigaste anledningen för vanligt folk att bygga upp ett sparkapital.
Med detta sagt är ändå det svenska pensionssystemet relativt välutformat. Till skillnad från i många andra länder innehåller det svenska systemet automatiska mekanismer som ser till att det är hållbart på lång sikt, även med en åldrande befolkning.
Systemets skulder till framtida pensionärer motsvarar tillgångarna i form av framtida inbetalningar från löntagare och de tusen miljarder som ligger i AP-fonderna. På så sätt är pensionerna knutna till den ekonomiska utvecklingen genom löneökningarna och börsen.
Detta syns tyvärr inte i det orangea kuvertet. I Pensionsmyndighetens prognoser antas att lönerna inte kommer att öka över huvud taget i framtiden, och att börsen bara kommer att gå svagt uppåt. Detta för att framtida pensioner ska vara ”jämförbara med dagens löneläge”.
Pensionsmyndigheten menar att det faktum att samhället kommer att vara rikare i framtiden – och att även pensionärerna kommer att gynnas av detta – är för svårt för svenskarna att förstå.
Men antagandet om nolltillväxt gör att den som tar prognoserna bokstavligt får en felaktig bild av sin framtida pension vilket nationalekonomen Andreas Bergh påpekat i flera år.
I stället för att läsa pensionsprognosen i det orangea kuvertet uppmanar jag läsaren att gå in på minpension.se och göra en egen pensionsprognos. Där kan man välja mer realistiska antaganden – till exempel två procent i årliga löneökningar och fem procent i årlig börsuppgång.
Gör man detta visar det sig att en 25-åring med 25 000 kronor i månadslön kan förvänta sig en allmän pension på 23 400.
Är personen kommunanställd kan hen dessutom förvänta sig ytterligare 7 700 kronor i tjänstepension – totalt över 30 000 före skatt. Jämför detta med de 14 200 kronor i total pension som Pensionsmyndighetens antaganden ger. Det är tydligt att framtida pensioner är beroende av en god ekonomisk utveckling.
"Religion måste få kritiseras"
Krönika publicerad i Norran den 24 februari 2015:
Det hann bara gå drygt en månad efter terroristattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo innan yttrandefriheten attackerades igen. Förra lördagen öppnade en man eld på ett möte i Köpenhamn där den svenske konstnären Lars Vilks deltog.
Fördömandena har varit unisona från hela den politiska skalan.
Ingen ska behöva vara rädd för våld på grund av sitt skapande.
Även om i princip alla, åtminstone i den västerländska debatten, är överens om att yttrandefriheten inte ska inskränkas är det helt legitimt att diskutera vad som är moraliskt att säga. Exempelvis kan man tycka att otrohet är omoraliskt utan att för den skull verka för att det ska vara olagligt.
Tyvärr blandas dessa två saker – vad som bör vara olagligt och vad som är omoraliskt – ofta ihop när det gäller yttrandefrihet.
Är det då omoraliskt att publicera satirteckningar av profeten Muhammed?
Svaret bör vara nej. Idéer måste alltid kunna kritiseras. I synnerhet sådana som påverkar miljarder människor och som vissa använder för att försvara kvinnoförtryck och terrorism.
Vissa jämställer islamkritik med antisemitism. De missar en grundläggande skillnad: man föds till jude, men väljer att vara muslim.
Även Vilks själv har gjort detta misstag genom att rita en judesugga (som en ”parodi på en karikatyr”, enligt konstnären).
Det är förkastligt att kritisera någon för något som denne inte har valt, som etnicitet eller kön. Men kommunist, kristen, liberal och muslim är något man väljer att vara och då får man finna sig i att ens åsikter blir föremål för satir och kritik.
Förlöjligande karikatyrer är kraftfulla eftersom de avväpnar religiösa figurer, nationella symboler och kungligheter. Det vet förstås de som känner sig träffade. Det är därför spanska myndigheter bötfällde en tecknare som ritat ett kopulerande kronprinsesspar och det är därför Carl Johan de Geers kända verk föreställande en brinnande svensk flagga beslagtogs av polisen.
Ett argument som ofta återkommer är att det är ”onödigt att provocera” genom att publicera exempelvis bilder av profeten Muhammed. Den senaste tidens händelser understryker att det är precis tvärtom: fortsatt religionskritik är fullständigt nödvändig.
Det hann bara gå drygt en månad efter terroristattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo innan yttrandefriheten attackerades igen. Förra lördagen öppnade en man eld på ett möte i Köpenhamn där den svenske konstnären Lars Vilks deltog.
Fördömandena har varit unisona från hela den politiska skalan.
Ingen ska behöva vara rädd för våld på grund av sitt skapande.
Även om i princip alla, åtminstone i den västerländska debatten, är överens om att yttrandefriheten inte ska inskränkas är det helt legitimt att diskutera vad som är moraliskt att säga. Exempelvis kan man tycka att otrohet är omoraliskt utan att för den skull verka för att det ska vara olagligt.
Tyvärr blandas dessa två saker – vad som bör vara olagligt och vad som är omoraliskt – ofta ihop när det gäller yttrandefrihet.
Är det då omoraliskt att publicera satirteckningar av profeten Muhammed?
Svaret bör vara nej. Idéer måste alltid kunna kritiseras. I synnerhet sådana som påverkar miljarder människor och som vissa använder för att försvara kvinnoförtryck och terrorism.
Vissa jämställer islamkritik med antisemitism. De missar en grundläggande skillnad: man föds till jude, men väljer att vara muslim.
Även Vilks själv har gjort detta misstag genom att rita en judesugga (som en ”parodi på en karikatyr”, enligt konstnären).
Det är förkastligt att kritisera någon för något som denne inte har valt, som etnicitet eller kön. Men kommunist, kristen, liberal och muslim är något man väljer att vara och då får man finna sig i att ens åsikter blir föremål för satir och kritik.
Förlöjligande karikatyrer är kraftfulla eftersom de avväpnar religiösa figurer, nationella symboler och kungligheter. Det vet förstås de som känner sig träffade. Det är därför spanska myndigheter bötfällde en tecknare som ritat ett kopulerande kronprinsesspar och det är därför Carl Johan de Geers kända verk föreställande en brinnande svensk flagga beslagtogs av polisen.
Ett argument som ofta återkommer är att det är ”onödigt att provocera” genom att publicera exempelvis bilder av profeten Muhammed. Den senaste tidens händelser understryker att det är precis tvärtom: fortsatt religionskritik är fullständigt nödvändig.
03 februari 2015
Allt elände är inte USA:s fel
Det är populärt att ogilla USA:s utrikespolitik. Böcker som skyller alla möjliga typer av elände på USA säljer bra och produceras följaktligen i mängd.
I Foreign Affairs juli/augusti-nummer 2014, som jag nyss kom över, nyanseras några sådana uppfattningar i fyra intressanta artiklar.
I en artikel av Ray Takeyh diskuteras den CIA-stödda statskuppen i Iran 1953 när premiärminister Mohammad Mosaddeq störtades och shahens diktatur inleddes.
Jag skrev om denna kupp i Frivärld Magasin 2013. Den vanliga beskrivningen av kuppen är "CIA störtade en demokratiskt vald premiärminister, vilket orsakat dagens USA-hat i Iran". Denna beskrivning är en förenkling, av bland annat dessa orsaker:
***
Två andra artiklar berör Bangladesh 1971 och Kongo 1960, två exempel på när kalla kriget-logiken tyvärr vann över omsorgen om mänskliga rättigheter.
I Foreign Affairs juli/augusti-nummer 2014, som jag nyss kom över, nyanseras några sådana uppfattningar i fyra intressanta artiklar.
I en artikel av Ray Takeyh diskuteras den CIA-stödda statskuppen i Iran 1953 när premiärminister Mohammad Mosaddeq störtades och shahens diktatur inleddes.
Jag skrev om denna kupp i Frivärld Magasin 2013. Den vanliga beskrivningen av kuppen är "CIA störtade en demokratiskt vald premiärminister, vilket orsakat dagens USA-hat i Iran". Denna beskrivning är en förenkling, av bland annat dessa orsaker:
- CIA:s roll i kuppen är förmodligen överdriven.
- Mosaddeq var knappast någon mönsterdemokrat när han störtades. (Hans förslag om att upplösa parlamentet fick 99,95 procent i en folkomröstning.)
- De allierade under andra världskriget var kraftigt bidragande till att Irans demokratiska episod inleddes när Iran var ockuperat på 1940-talet.
Takeyh skriver:
In reality, the CIA's impact on the events of 1953 were ultimately insignificant. Regardless of anything the United States did or did not do, Mosaddeq was bound to fall and the shah was bound to retain his throne and expand his power.***
I en annan artikel berättar en tidigare CIA-agent om hur CIA agerade när Augusto Pinochet grep makten i Chile 1973:
I can say with conviction that the CIA did not plot with the Chilean military to overthrow Allende in 1973.Dessutom kan tilläggas att den dåvarande nationella säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger i en privat, inspelad konversation med Richard Nixon säger "we didn't do it". Varför skulle han ljuga i ett privat samtal? Trots detta lever myten om att CIA störtade den demokratiskt valde Salvador Allende.
Klart är att USA stödde Allendekritiska politiker och medier. Att bädda för en kupp eller att hålla liv i den fria pressen som Allende försökte tygla? Skribentens åsikt är tydlig:
I'm convinced that if the Chilean military had not intervened in September 1973, our covert-action programs would have sustained the opposition until the next election and the Allende government would have been defeated at the ballot boxCIA stödde dock ett kuppförsök 1970 och välkomnade förmodligen kuppen 1973, skriver myndigheten i en rapport.
***
Två andra artiklar berör Bangladesh 1971 och Kongo 1960, två exempel på när kalla kriget-logiken tyvärr vann över omsorgen om mänskliga rättigheter.
05 januari 2015
Minska kostnaderna, inte invandringen
Debattartikel publicerad i Upsala Nya Tidning den 4 januari 2015:
Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, lyder ett engelskt uttryck i översättning. Det gäller särskilt invandringspolitiken. Om man bortser från Sverigedemokraterna finns det sedan tidigare två förslag från riksdagspartier om att begränsa möjligheterna att invandra till Sverige: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill ha krav på bindande avtal vid arbetskraftsinvandring, och Moderaterna vill utöka försörjningskravet vid anhöriginvandring. Nu kan man dessutom lägga Kristdemokraternas förslag om tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar till denna lista.
Många fina ord används för att motivera dessa invandringsbegränsningar: Ordning och reda på arbetsmarknaden, förbättrad integration, arbetslinjen, incitament till etablering, och så vidare. Det förklaras dock inte varför migrationspolitiken måste användas som instrument. Alla dessa mål kan nås genom reformer på andra politikområden, exempelvis arbetsmarknadspolitiken och skattepolitiken.
Migrationsbegränsningar är en stor inskränkning av individens frihet.
Begränsningar av utvandring förknippar vi med diktaturer som Östtyskland och Kuba. Rätten till utvandring är en mänsklig rättighet enligt FN. Men om det inte finns något land som man får invandra till blir effekten densamma.
Migrationspolitik är barnfamiljer som hämtas av beväpnad polis mitt i natten, flyktingbåtar som kapsejsar i Medelhavet och 19-åringar som utvisas ensamma till Afghanistan. Det är cyniskt att använda migrationspolitik för att skapa incitament: ”ordna en försörjning så får du träffa din partner”, ”skaffa ett jobb så får du permanent uppehållstillstånd och slipper utvisas till Somalia”.
Kristdemokraternas förslag om tillfälliga uppehållstillstånd, som ska omvandlas till permanenta sådana om individen får ett jobb (eller har fortsatt skyddsbehov), följer precis denna logik. Permanenta uppehållstillstånd är nu huvudregeln i Sverige, med motiveringen att Sverige gärna välkomnar fler som medlemmar av samhället. Att i stället gå mot tillfälliga uppehållstillstånd skulle vara en olycklig utveckling eftersom flyktingar då skulle ses som gäster som kanske får stanna. Dessutom är det knappast positivt för integrationen att inte veta om man får stanna eller inte.
Moderaternas idé om att försörjningskravet ska gälla fler grupper av anhöriginvandrare än i dag är också problematiskt. Att få leva ihop med sin partner och sina barn borde inte vara beroende av att byråkratiska krav uppfylls.
I senaste numret av Uppsala studentkårs tidning Ergo berättar några Uppsalastudenter om sina erfarenheter av förhållanden med personer från andra länder.
Processen för att invandra till en partner i Sverige är redan i dag lång, krånglig och integritetskränkande.
Om försörjningskravet för anhöriginvandring utvidgades till fler grupper skulle det kunna bli omöjligt för studenter att förenas med en utländsk partner.
För att uppfylla försörjningskravet behöver den partner som bor i Sverige ha en lön eller arbetsrelaterad ersättning över en viss nivå. Studiemedel räknas inte. Dessutom finns krav på bostadsstandard. Två personer får inte bo i en mindre lägenhet än en tvåa. Båda dessa krav skulle göra det mycket svårt för studenter att förenas med en utländsk medborgare.
För att visa att det går att minska kostnaderna utan att minska invandringen är det hög tid att komma med konkreta förslag för ett effektivare mottagande.
Med dagens regelverk kommer utgifterna för migration och integration att stiga från 13 miljarder 2011 till 35 miljarder 2015 och 41 miljarder 2018, enligt Migrationsverkets (osäkra) prognos och justerat för inflation.
Exempelvis måste hem för ensamkommande ungdomar ha dygnet runt-bemanning. Kostnaden (10 miljarder, 2018) blir därefter. Är det verkligen nödvändigt för 16- eller 17-åringar? Etableringsersättningen till nyanlända flyktingar (kanske 8 miljarder, 2018) kan sänkas eller avskaffas helt till förmån för studielån för dem som läser på SFI. Och om integrationen byggde mer på en tro på flyktingars egna initiativkraft snarare än kommunala byråkrater borde kostnadsersättningarna till kommunerna (också prognosticerade till 8 miljarder) kunna minska.
Om inget görs riskerar kostnadsökningen att resultera i ett allt för stort politiskt tryck för minskad invandring. Det är trots allt bättre att få bo i Sverige med något lägre levnadsstandard än flyktingar har i dag, än att skickas tillbaka till krigets Syrien.
Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, lyder ett engelskt uttryck i översättning. Det gäller särskilt invandringspolitiken. Om man bortser från Sverigedemokraterna finns det sedan tidigare två förslag från riksdagspartier om att begränsa möjligheterna att invandra till Sverige: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill ha krav på bindande avtal vid arbetskraftsinvandring, och Moderaterna vill utöka försörjningskravet vid anhöriginvandring. Nu kan man dessutom lägga Kristdemokraternas förslag om tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar till denna lista.
Många fina ord används för att motivera dessa invandringsbegränsningar: Ordning och reda på arbetsmarknaden, förbättrad integration, arbetslinjen, incitament till etablering, och så vidare. Det förklaras dock inte varför migrationspolitiken måste användas som instrument. Alla dessa mål kan nås genom reformer på andra politikområden, exempelvis arbetsmarknadspolitiken och skattepolitiken.
Migrationsbegränsningar är en stor inskränkning av individens frihet.
Begränsningar av utvandring förknippar vi med diktaturer som Östtyskland och Kuba. Rätten till utvandring är en mänsklig rättighet enligt FN. Men om det inte finns något land som man får invandra till blir effekten densamma.
Migrationspolitik är barnfamiljer som hämtas av beväpnad polis mitt i natten, flyktingbåtar som kapsejsar i Medelhavet och 19-åringar som utvisas ensamma till Afghanistan. Det är cyniskt att använda migrationspolitik för att skapa incitament: ”ordna en försörjning så får du träffa din partner”, ”skaffa ett jobb så får du permanent uppehållstillstånd och slipper utvisas till Somalia”.
Kristdemokraternas förslag om tillfälliga uppehållstillstånd, som ska omvandlas till permanenta sådana om individen får ett jobb (eller har fortsatt skyddsbehov), följer precis denna logik. Permanenta uppehållstillstånd är nu huvudregeln i Sverige, med motiveringen att Sverige gärna välkomnar fler som medlemmar av samhället. Att i stället gå mot tillfälliga uppehållstillstånd skulle vara en olycklig utveckling eftersom flyktingar då skulle ses som gäster som kanske får stanna. Dessutom är det knappast positivt för integrationen att inte veta om man får stanna eller inte.
Moderaternas idé om att försörjningskravet ska gälla fler grupper av anhöriginvandrare än i dag är också problematiskt. Att få leva ihop med sin partner och sina barn borde inte vara beroende av att byråkratiska krav uppfylls.
I senaste numret av Uppsala studentkårs tidning Ergo berättar några Uppsalastudenter om sina erfarenheter av förhållanden med personer från andra länder.
Processen för att invandra till en partner i Sverige är redan i dag lång, krånglig och integritetskränkande.
Om försörjningskravet för anhöriginvandring utvidgades till fler grupper skulle det kunna bli omöjligt för studenter att förenas med en utländsk partner.
För att uppfylla försörjningskravet behöver den partner som bor i Sverige ha en lön eller arbetsrelaterad ersättning över en viss nivå. Studiemedel räknas inte. Dessutom finns krav på bostadsstandard. Två personer får inte bo i en mindre lägenhet än en tvåa. Båda dessa krav skulle göra det mycket svårt för studenter att förenas med en utländsk medborgare.
För att visa att det går att minska kostnaderna utan att minska invandringen är det hög tid att komma med konkreta förslag för ett effektivare mottagande.
Med dagens regelverk kommer utgifterna för migration och integration att stiga från 13 miljarder 2011 till 35 miljarder 2015 och 41 miljarder 2018, enligt Migrationsverkets (osäkra) prognos och justerat för inflation.
Exempelvis måste hem för ensamkommande ungdomar ha dygnet runt-bemanning. Kostnaden (10 miljarder, 2018) blir därefter. Är det verkligen nödvändigt för 16- eller 17-åringar? Etableringsersättningen till nyanlända flyktingar (kanske 8 miljarder, 2018) kan sänkas eller avskaffas helt till förmån för studielån för dem som läser på SFI. Och om integrationen byggde mer på en tro på flyktingars egna initiativkraft snarare än kommunala byråkrater borde kostnadsersättningarna till kommunerna (också prognosticerade till 8 miljarder) kunna minska.
Om inget görs riskerar kostnadsökningen att resultera i ett allt för stort politiskt tryck för minskad invandring. Det är trots allt bättre att få bo i Sverige med något lägre levnadsstandard än flyktingar har i dag, än att skickas tillbaka till krigets Syrien.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)