Nationalekonomistuderande från Skellefteå. Studerar i Cambridge, tidigare Oxford. Liberal och aktiv i Moderata ungdomsförbundet. Kontakt: lundberg.jacob@gmail.com.
Världsbanken släppte i dag de efterlängtade definitiva siffrorna för extrem fattigdom 2008. Banken uppskattar att 1 289 miljoner människor var extremt fattiga 2008, vilket är 19 procent av världens befolkning. 1981 var samma siffra 43 procent.
En människa är extremt fattig om hennes konsumtion eller inkomst understiger 1,25 dollar om dagen med det prisläge som gällde i USA 2005. I dagens svenska prisläge motsvarar det ungefär tio kronor.
Världsbanken rapporterar fattigdomen i treårsintervall så före dagens tillkännagivande hade vi bara fattigdomsstatistik fram till 2005. Den årliga fattigdomsminskningen mellan 2005 och 2008 var 0,7 procentenheter. Världsbankens tidigare preliminära uppskattningar för 2008 antydde en minskning på 1,1 procentenheter per år. Fattigdomsminskningen ligger därmed något under prognos.
Kina är inte längre den motor i fattigdomsminskningen landet varit tidigare. Detta beror naturligtvis främst på att Kina inte har så mycket extrem fattigdom kvar att utrota: andelen fattiga minskade från 84 procent till 13 procent mellan 1981 och 2008. I stället är det i Afrika som fattigdomen sjunker mest. Där minskade andelen fattiga mer än någon tidigare treårsperiod sedan statistiken börjar – med fem procentenheter till rekordlåga 48 procent.
Det viktigaste budskapet i denna statistik är som vanligt den enorma omfattningen av välståndslyftet i världen de senaste decennierna. Mellan 1990 och 2008 lyftes 620 miljoner människor ur extrem fattigdom. Det motsvarar en person per sekund (1,09 personer per sekund för att vara exakt).
Professorerna Peter Diamond och Emmanuel Saez skriver om skattepolitik i höstnumret av Journal of Economic Perspectives under rubriken "The Case for a Progressive Tax: From Basic Research to Policy Recommendations" (gratisversion). Första avsnittet i artikeln ägnas åt att argumentera för att höja inkomstskatten för de rikaste.
Argumentet går så här: Pengar spelar mindre roll för den som är rik – marginalnyttan är fallande. Därför kan man ignorera den nytta de rika har av sina pengar när man bestämmer deras marginalskattesats och i stället välja den skattenivå som kramar ur så mycket pengar som möjligt ur dem; man försöker nå toppen av Lafferkurvan.
Det enda som spelar roll för den optimala skattesatsen (förutom ett tekniskt antagande om hur inkomsterna fördelas över befolkningen) är då hur de rika agerar på högre skatter – kommer de att jobba mindre när deras lön efter skatt minskar? Diamond och Saez menar att ett rimligt värde på de rikastes arbetsutbudselasticitet är 0,25 vilket betyder att en nettolönesänkning med 1 procent resulterar i en minskning av antalet arbetstimmar med 0,25 procent. Utifrån detta värde kommer de sedan fram till att den högsta skattesatsen i USA bör höjas till 73 procent, en ökning med 30 procentenheter jämfört med dagens skatt.
Givet de antaganden som Diamond och Saez gör går det nästan inte att nå någon annan slutsats. Det är allmänt accepterat att arbetsutbudet beror väldigt lite på lönen. En del hävdar till och med att antalet arbetade timmar i princip inte alls svarar på en löneförändring – att utbudselasticiteten är noll. Om så var fallet skulle Diamonds och Saez modell föreskriva en skattesats på 100 procent.
Men anledningen till att vi inte vill att de rika ska ha allt för hög marginalskatt handlar ju inte främst om antalet arbetade timmar. Det handlar om att det ska löna sig att utbilda sig, flytta till ny ort, välja yrken som bidrar till samhällsekonomin och klättra på karriärstegen. Detta avfärdar artikelförfattarna med argumentet att man inte kan räkna på det:
Det är tänkbart att ett mer progressivt skattesystem skulle reducera incitamenten att ackumulera humankapital från första början. Logiken i [vår modell] skulle fortfarande gälla, men elasticiteten bör då reflektera inte bara kortsiktiga arbetsutbudseffekter utan även långsiktiga effekter på utbildnings- och karriärval. ... tyvärr finns det inte mycket empirisk forskning som kan hjälpa oss att avgöra huruvida skatter påverkar inkomsterna genom dessa långsiktiga mekanismer. (s. 175, egen översättning)
Trots att de erkänner att deras modell utelämnar vad som rimligtvis är de viktigaste effekterna av höga skatter på höga inkomster väljer författarna att lämna den halsbrytande policyrekommendationen att USA:s redan höga inkomstskatt bör höjas ytterligare för de rikaste. Man kan tycka att man kan förvänta sig mer av en Nobelpristagare och en professor vid ett ledande universitet.
Det tog stor politisk möda att sänka marginalskatterna från 1970-talets hutlösa nivåer då exempelvis Astrid Lindgren betalade 102 procent i skatt. Antalet länder där den högsta marginalskatten överstiger 50 procent har minskat från 62 till 9 sedan 1980.
Nationalekonomin har en delförklaring till varför det är så politiskt svårt att sänka de högsta skattesatserna. Det går att visa att en demokratisk stat i allmänhet kommer att sätta för höga skatter – åtminstone om landet har platt inkomstskatt. Anledningen är att i en demokrati avgörs graden av omfördelning via skattesystemet av medianväljaren (så att hälften av väljarkåren står till höger om den förda politiken och hälften står till vänster). Men den skattesats som maximerar samhällets genomsnittliga (och därmed totala) välfärd är den skattesats som föredras av väljaren med genomsnittsinkomst. Om alla väljare är plånboksröstare – ju rikare man är, desto lägre skatt vill man ha – kommer medianväljaren att välja en högre skattesats än genomsnittsväljaren. Detta beror på att medianinkomsten är lägre än genomsnittsinkomsten. Därför blir skattesatsen för hög.
I bland lyckas politikerna övervinna denna logik och kraftigt sänka den högsta marginalskatten – exempelvis i samband med Ronald Reagans skattereformer på 1980-talet och 1990 års svenska skattereform. I dag är det svårt att hitta så modiga politiker. Men de behövs. I Sverige är värnskatten det tydligaste exemplet på en skadlig skatt som inte fyller någon funktion.
Today the Adam Smith Institute is publishing an article by me about the fact that the world has become a dramatically better place in the last few decades: never before have humans been so healthy, rich, peaceful or educated.
The article has previously been published in Swedish as a book chapter in Globaliseringens triumf? published by Timbro and edited by Eva Cooper.
Harvardpsykologen Steven Pinker utkom i år med boken The Better Angels of Our Nature: The Decline of Violence in History and Its Causes. Med sju hundra sidor och två tusen fotnoter visar han att våld har blivit allt mindre vanligt genom historien, och försöker förklara varför.
Etableringen av statens våldsmonopol är en viktig anledning till att mord blivit betydligt mindre vanligt. Mellan medeltiden och 1900-talet minskade morden i Västeuropa med över 95 procent, i takt med att staterna konsoliderades och förbättrade ordningsmakten.
Pinker visar också att jägar-samlarsamhällen är betydligt mer våldsamma än moderna samhällen och långt ifrån "den ädle vilden". I sådana samhällen var våld orsaken till 15–30 procent av alla dödsfall, jämfört med 3 procent under 1900-talet inklusive världskrig och hungersnöder orsakade av Mao och Stalin.
En förändring i synen på våld ägde rum under 1600- och 1700-talen i Europa. Genom vad författaren kallar den humanitära revolutionen minskade förekomsten av tortyr och dödsstraff till en bråkdel av vad den varit tidigare. Detta tillskriver Pinker till stor del tryckkonstens och läskunnighetens framväxt som gjorde det möjligt för européer att utveckla empati genom att läsa om andra människors upplevelser.
Pinker lägger stor möda på att förklara de få tillfällen då våldet ser ut att ha ökat. Han gör en intressant syntes av materialistisk och idealistisk historiesyn genom att anamma en syn på historien som slumpmässig statistisk process. Vid varje tidpunkt finns det en viss sannolikhet för att krig utbryter men den sannolikheten minskar över tid. På så sätt blir världskrigen och de kommunistiska massmorden förenliga med tesen om minskande våld.
Trots att Pinker vid flera tillfällen frågar sig om 1900-talet var ovanligt våldsamt ger han aldrig något klart svar på frågan. Han menar att krig tenderar att matematiskt följa en potenslag. En av egenskaperna hos en sådan statistisk process är att majoriteten av dödsfallen orsakas av ett fåtal stora krig (exempelvis världskrigen). Därmed menar sig Pinker kunna gissa hur många dödsfall som inträffat i de mängder av mindre krig genom historien som vi inte har några dödsfallsuppgifter om. Detta är dock inte helt övertygande. Det tycks snarare sannolikt att Pinker underskattar dödsfallen i exempelvis det medeltida Europa och det förkoloniala Afrika. Samtidigt visar detta att författaren inte räds att redovisa uppgifter som går emot hans tes.
Ett annan episod som verkar motsäga tesen om minskande våld är ökningen av mord (och troligtvis andra typer av våldsbrottslighet) i hela Västvärlden mellan 1950-talet och 1970-talet. Pinker förklarar detta som en olycklig konsekvens av efterkrigstidens ifrågasättande av auktoriteter och uppkomst av ungdomskultur.
Att USA, även om man bara tittar på den vita befolkningen, sticker ut i mordstatistiken bland de rika länderna – men fortfarande under världsgenomsnittet och under länder som Brasilien, Ryssland och Indien – förklaras av en hederskultur i södra och västra USA som gör att invånarna är mer benägna att ta till våld när de anser sig förolämpade eller svikna. Denna hederskultur har sin grund dels i de laglösa förhållanden som rådde i de brittiska högländerna när man utvandrade därifrån till den amerikanska södern och västern, dels i den anarkistiska machokultur som rådde när exempelvis den amerikanska västern koloniserades på 1800-talet. I de skandinaviska och tyska bygderna i Minnesota och Dakota ligger morden på europeiska nivåer.
Överlag är The Better Angels of Our Nature en mycket övertygande bok, både när Pinker med diagram och anekdoter visar att våldet minskar och när han förklarar varför undantagen är inget annat än undantag. Boken är dessutom välskriven och lättillgängling trots att Pinker avhandlar många olika tidsperioder och förklarar avancerade teorier. Han citerar Bibeln, Shakespeare och Kant och rör sig vant mellan matematisk statistik, kriminologi, psykologi, neurovetenskap, spelteori och internationella relationer. Steven Pinker är sannerligen en av samtidens intellektuella giganter.
Det är nu över två år sedan Kd-ledaren Göran Hägglund startade debatten om Verklighetens folk genom sitt tal i Almedalen:
Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta. Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.
Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas.
Debatten har svalnat något sedan dess, men är icke desto mindre angelägen. Alla som bryr sig om frihet har intresse av att ta den intellektuella kampen mot postmodernismen, som beskriver samhället som i grunden orättvist och förtryckande.
I läroböckerna i nationalekonomi står det att marknadsmisslyckanden – som monopol, kollektiva varor och externa effekter – är en anledning till statligt ingripande i ekonomin. Liberaler måste därför visa att den fria ekonomin i allmänhet fungerar väl och att marknadsmisslyckanden inte är normen.
På samma sätt kan "sociala misslyckanden" – som strukturell diskriminering, förtryckande normer, begränsande könsroller, ytlighet och statusjakt – användas som argument för statligt ingripande i samhället. Tvångsdelad föräldraförsäkring är det klassiska exemplet. Vi liberaler måste därför argumentera för att sociala misslyckanden är ovanliga och att samhället i allmänhet är rättvist och välfungerande.
Många försöker leda in debatten på sidospår genom att påpeka att Göran Hägglund inte försvarar sexuella minoriteters rättigheter. Men man kan göra en skillnad mellan att försvara friheten att vara annorlunda och friheten att vara vanlig – att leva medelklassliv i en villa med platt-tv och gasolgrill. Det är bra att Hägglund försvarar friheten att vara vanlig, för det gör ingen annan.
Den som påstår att de postmodernister vi pratar om inte existerar får gärna titta på den här musikvideon:
"tillsammans har vi styrka nog att krossa varje norm / att rädda livet som förtvinar i varuform / vi sprider våra kamper och möts i enat hat / vi tar ingen gisslan när vi störtar er stat"
Detta är, i något karikerad form, vad som framförs dagligen av kulturjournalister, vänsterpolitiker, sociologer och litteraturvetare.
Debatten är förstås inte begränsad till Sverige. Joseph Epsteinskriver väl i Wall Street Journal om hur USA:s professorer i engelskspråkig litteratur blivit allt mer världsfrånvända – engelskinstitutionen är numera den enda institution på universitetet där marxister tas på allvar.
A stranger, freshly arrived from another planet, if offered as his introduction to the United States only this book [The Cambridge History of the American Novel], would come away with a picture of a country founded on violence and expropriation, stoked through its history by every kind of prejudice and class domination, and populated chiefly by one or another kind of victim, with time out only for the mental sloth and apathy brought on by life lived in the suburbs and the characterless glut of American late capitalism. The automatic leftism behind this picture is also part of the reigning ethos of the current-day English Department.
Ekonomisk frihet är ett mått på graden av fri marknadsekonomi i ett samhälle. Jag har tidigare skrivit mer utförligt om ekonomisk frihet och om bevisen för att ekonomisk frihet gör länder rikare. Det finns två index som mäter ekonomisk frihet: Index of Economic Freedom och Economic Freedom of the World. 2011 års upplaga av Economic Freedom of the World, med data för 2009, publicerades i dag.
Tankesmedjan Timbro, som ansvarar för bedömningen av Sveriges ekonomiska frihet, skriver i dag i ett pressmeddelande: "Totalt sett har den ekonomiska friheten minskat i världen. Årets rapport visar att den ekonomiska friheten faller från 6,67 år 2008 till 6,64. Det är den lägsta noteringen på nästan trettio år." Uppgiften om den lägsta noteringen på trettio år förekommer även i pressmeddelandet från kanadensiska Fraser Institute som sammanställer statistiken. Lyckligtvis är den felaktig. Den ekonomiska friheten har stigit kraftigt sedan 1980:
Befolkningsvägd ekonomisk frihet i 102 länder med 86 procent av världens befolkning. Källa: Egna beräkningar utifrån Economic freedom of the World
Se mer detaljerade diagram, dock med äldre data, här.
Uppgiften om bottennoteringen handlar troligtvis om förändringen i ekonomisk frihet, inte den absoluta nivån. Det är korrekt att försämringen med 0,1 på en tiogradig skala mellan 2007 och 2009 är den största som uppmätts, men då måste man komma ihåg att årliga data för ekonomisk frihet bara finns tillgängliga från år 2000 och framåt. Mellan 1970 och 2000 finns data för vart femte år. Då ser svängningarna naturligvis mindre kraftiga ut.
Även på lite kortare sikt är det tydligt att trenden är uppåtgående:
Befolkningsvägd ekonomisk frihet i 123 länder med 91 procent av världens befolkning. Källa: Egna beräkningar utifrån Economic freedom of the World
Index som detta är inte perfekta och man bör inte stirra sig blind på enskilda år. Allt tyder på att den långvariga trenden av ökande ekonomisk frihet kommer att hålla i sig.
I dag skriver jag i Norran om boken The Spirit Level:
Den brittiska boken ”Jämlikhetsanden” har blivit en favorit hos vänstern. Så även hos Seko:s Kurt Karlsson (Norran 6/9). Boken bygger sin argumentation för ökad jämlikhet på ett antal diagram som visar att rika länder har sämre hälsa, högre brottslighet och mer sociala problem om inkomsterna är ojämnt fördelade mellan människor.
Men bara för att man kan visa att ojämlika länder har mer sociala problem betyder det inte att det finns ett orsakssamband. Det kan finnas en tredje faktor som påverkar både ojämlikhet och sociala problem. Den svenska jämlikheten är äldre än välfärdsstaten – som växte till sin nuvarande storlek på 1960- och 1970-talen – och går tillbaka till landets historia av självägande bönder och hög läskunnighet. Än i dag har svenskamerikaner lägre spädbarnsdödlighet än andra vita amerikaner.
Det råder ingen tvekan om att jämlikhet är eftersträvansvärt, av den enkla anledningen att pengar gör mer nytta hos fattiga än hos rika. Det betyder dock inte att staten bör omfördela från rik till fattig, eftersom det minskar incitamenten att jobba och investera och gör oss fattigare som samhälle. Ekonomisk tillväxt är en betydligt mäktigare kraft än omfördelning när det gäller att höja de fattigas inkomster.
Vägen framåt för att minska ojämlikheten är i stället att skapa möjligheter för fler att göra en klassresa, genom att exempelvis få fler ungdomar – inte minst i en industristad som Skellefteå – att inse vikten av högskoleutbildning. Därför har MUF föreslagit platt skatt, något som skulle göra utbildning mer lönsamt eftersom alla har samma skattesats.
”Jämlikhetsandens” perspektiv är ensidigt nationellt, trots att de stora ojämlikheterna i världen är mellan människor i fattiga och rika länder. MUF förespråkar fri invandring, vilket skulle minska denna globala ojämlikhet genom att ge människor i fattiga länder en möjlighet att komma till Sverige och ta ett mer högavlönat jobb.
Den gångna helgen tillbringade jag i Jönköping för att delta i Moderata ungdomsförbundets arbetsstämma. Där försvarade jag en motion om en ny skattereform som jag skrivit och som antogs av MUF Västerbotten i våras. Motionen förespråkade enhetlig moms, platt inkomstskatt och avskaffande av all kapitalbeskattning. Så här motiverade jag det sistnämnda i motionen:
Inkomst av kapital bör inte beskattas. Det samhällsekonomiskt mest effektiva är att inte beskatta inkomst av kapital alls och därmed avskaffa bolags-, utdelnings- och reavinstskatter. Den som väljer att spara och därmed konsumera i framtiden i stället för direkt bör inte bestraffas för detta. Att beskatta inkomst av kapital blir en sorts dubbelbeskattning eftersom man redan har betalat skatt på pengarna som investeras – alla inkomster kommer ursprungligen från arbete, som ju beskattas.
Om någon har tjänat 100 kr och räntan är tio procent så kan denne lite förenklat välja att konsumera 100 kr i år eller 110 kr nästa år. Om man har en kapitalinkomstskatt på 30 procent så blir konsumtionen nästa år bara 107 kr. Därför är kapitalbeskattning snedvridande och innebär en straffskatt på sparande och investeringar, som ju är så viktiga för tillväxten.
Så här kan man illustrera hur flödet från arbete till konsumtion ser ut:
Alla inkomster kommer ursprungligen från arbete och syftet med all ekonomisk aktivitet är att konsumera. Kapitalbildning – sparande – är bara ett sätt att flytta konsumtion i tid. Därför bör inte kapital i sig beskattas.
Om man vill att skatten ska vara inkomstrelaterad bör den läggas på arbete och/eller konsumtion beroende på vad som innebär minst administrationskostnader och liknande. I teorin och på lång sikt är skatt på arbete och skatt på konsumtion samma sak eftersom man arbetar för att kunna konsumera.
Vid 34.30 presenterar jag min motion och inleder skattedebatten:
Professor Greg Mankiw beskriver i ett blogginlägg varför han föredrar konsumtionsskatt över en inkomstskatt på både arbets- och kapitalinkomster. Som konstateras ovan är det samma sak som att vilja avskaffa kapitalbeskattning. Han har också skrivit ett intressant working paper.
Västerbottens folkbladåterger ett pressmeddelande om motionen och Alliansfritt Sverige kritiserar.
Bilden av Afrika är omotiverat mörk. Många vet inte att det mesta blir bättre i Afrika, särskilt sedan kontinentens ekonomiska lycka vände 1995 och inkomsterna började stiga igen.
Därför har jag satt ihop en video som illustrerar den positiva utvecklingen:
I onsdags skrev jag på Norrans debattsida om globaliseringen. Här är en längre version av samma artikel:
I dagarna är det tio år sedan kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg, då vänsterungdomar protesterade mot kapitalismen och globaliseringen. Med anledning av det ger Timbro ut boken Globaliseringens triumf?, där jag bidrar med ett kapitel. Jag skriver om hur världen har förändrats i grunden de senaste decennierna. Fattigdomen har minskat, demokratin gått framåt och hälsan förbättrats. För att förstå kraften i denna utveckling måste man studera statistiken.
En viktig orsak till den positiva utvecklingen är att världsekonomin har blivit betydligt friare med tiden. Tullarna har sänkts och till exempel har tre av fyra länder genomfört reformer för att göra det lättare att starta företag de senaste fem åren. Statliga företag har privatiserats och onödiga regleringar har plockats bort. 87 procent av världens befolkning bor i länder som har blivit mer ekonomiskt fria de senaste decennierna.
Om ekonomin är friare borde den ekonomiska tillväxten vara högre eftersom frihandel ger länder möjlighet att koncentrera sig på att tillverka sådant de är bra på och privata företag med vinstintresse har större anledning att effektivisera än statliga bolag. Forskningen bekräftar detta: ju friare ekonomi ett land har, desto högre är den ekonomiska tillväxten.
Den ökade ekonomiska friheten i världen har gett resultat. Under de gångna tio åren var den genomsnittliga ekonomiska tillväxten hela 4,3 procent årligen. Aldrig förr har så många människor upplevt så snabb ekonomisk utveckling som under 2000-talets första decennium.
Den starka tillväxten har medfört att andelen av världens befolkning som lever på mindre än en dollar om dagen har minskat från 42 procent till 21 procent mellan 1981 och 2005. Denna extrema fattigdom tros minska till 11 procent 2020.
Det finns en tydlig koppling mellan ekonomisk utveckling och demokrati. Under samma period som världen blev mycket rikare blev den mer demokratisk. Sedan 1980 har andelen människor som bor i demokratier ökat från en tredjedel till över hälften.
Med tanke på att demokratier inte krigar mot varandra är det inte förvånande att krig har blivit betydligt mindre vanligt. Under åren 2002–2007 beräknas risken att dö i krig ha varit 95 procent lägre än under kalla kriget.
Under samma period mer än halverades risken att omkomma i en naturkatastrof. Dödstalen i smittsamma sjukdomar minskar också. På tio år har antalet dödsfall i malaria minskat med en femtedel och sedan 2006 minskar dödsfallen i aids. Allt detta leder till att medellivslängden ökar med 2–3 år per decennium.
Människor är inte bara friskare än någonsin tidigare, utan också bättre utbildade. 1950 kunde 56 procent av mänskligheten läsa och skriva, en andel som ökade till 70 procent 1980. År 2015 tros 91 procent vara läs- och skrivkunnig. Samtidigt som fler går i skola minskar barnarbetet: mellan 2000 och 2008 minskade andelen barn i åldern 5–14 som arbetar från 16 procent till 13 procent.
Våra liv blir också allt bekvämare. Sedan 1970 har andelen människor med elektricitet i hemmet ökat från 49 procent till 79 procent. Numera har också fyra av fem hushåll en tv, en uppgång från tre av fyra 2003. I dag har 87 procent tillgång till rent vatten – en ökning från 77 procent 1990.
Under de tio år som gått sedan Göteborgskravallerna har det blivit ännu tydligare att de protesterande vänsterungdomarna hade fel. Kapitalism och globalisering minskar fattigdomen och ger människor bättre liv. Därför heter mitt kapitel ”Globaliseringens triumf”. Utan frågetecken.
Svenskt Näringsliv har i dagarna startat en angelägen debatt om kvaliteten och det samhälleliga värdet av vissa högskoleutbildningar. Allt för många studenter väljer kurser med tveksamt ekonomiskt värde. Detta hade inte varit något problem om det inte varit för att (a) utbildningen är helt skattefinansierad, (b) studiemedlet är mycket generöst och (c) skatte- och bidragssystemen gör att kopplingen mellan människors produktivitet och inkomst är svag. Välfärdsstaten har i sin iver att skydda människor som haft otur också skyddat människor som gjort fel val.
Men problemet finns även på gymnasienivå. Tio procent av Skellefteås gymnasieelever går estetiska programmet. Nog finns det en arbetsmarknad för musiker, skådespelare och konstnärer, men knappast tio procent av arbetskraften.
Visst kan konstkurser och liknande utveckla individens intellektuella förmåga och visst kan humaniora ha positiva externaliteter. Och USA:s liberal arts colleges är kända för att utbilda framgångsrika medborgare. Men de flesta inser nog att det är skillnad mellan litteraturvetenskap vid Harvard och Hälsa och sjukvård i film och TV vid Högskolan i Gävle ("University of Gävle").
Det fungerar inte i längden att skydda studenter från den ekonomiska verkligheten i den utsträckning som görs i dag.
Tänk dig att världen består av två länder med vardera en miljard invånare. Så här utvecklar sig de båda ländernas ekonomier:
Land
BNP per capita 2010
BNP per capita 2011
Tillväxt
I-landet
10 000
12 000
20 %
U-landet
1 000
1 100
10 %
Världen
5 500
6 550
?
Hur stor är tillväxten i världens BNP per capita? Det konventionella, och matematiskt mest korrekta, svaret är (6 550−5 500)/5 500 = 19 %.
Oftast är detta mått det mest lämpliga, men det är lätt att se att detta sätt att räkna kan vara missvisande ibland. Anledningen är att man använder BNP som vikter när man räknar ut genomsnittet, och då dominerar det rika landet.
Ett lämpligare mått i vissa sammanhang (som påpekas av Paul Collier i hans bok The Bottom Billion) kan vara befolkningsvägd tillväxt. Eftersom länderna är lika stora i detta fall är den befolkningsvägda tillväxten (10 %+20 %)/2 = 15 %. Detta mått visar hur stor tillväxt en genomsnittlig människa upplever.
Vi kan nu göra om denna räkneövning med riktiga data, närmare bestämt Angus MaddisonsBNP-data för perioden 1950–2008. Så här stor var tillväxten (glidande tioårigt medelvärde):
Den vanliga BNP per capita-tillväxten räknas ut som ovan: tillväxten i världens totala BNP minus befolkningstillväxt. Den var som högst under perioden 1963–1973 med 3,2 procent per år. Näst bäst var perioden 1998–2008 med 2,9 procent per år.
Vi ser att den befolkningsvägda tillväxten har varit högre än den vanliga tillväxten sedan ungefär 1980, vilket indikerar att de fattiga länderna har växt fortare än de rika länderna och att vanlig BNP per capita-tillväxt därför har underskattat den genomsnittliga människans tillväxtupplevelse.
Per årtionde ser det ut så här:
(Eftersom Maddison saknar uppgifter för 2009 och 2010 har jag tagit IMF:s data för dessa år och antagit att skillnaden mellan befolkningsvägd och vanlig BNP-vägd tillväxt är konstant.)
Den befolkningsvägda tillväxten har hållit sig mellan 2,4 procent och 3 procent årligen under varje årtionde 1950–2000. (Tillväxten under tiden före 1950 var med största sannolikhet lägre än så.) Men under 2000-talets första decennium var tillväxten hela 4,3 procent årligen.
Slutsats: Aldrig förr har så många människor upplevt så snabb ekonomisk utveckling som under 2000-talets första decennium.
Om detta skriver jag i "Globaliseringens triumf", ett kapitel i boken Globaliseringens triumf? (red. Eva Cooper, Timbro).
I augusti förra året hamnade min blogg Dagens goda nyhet i dvala. Orsaken till det var brist på tid, inte brist på goda nyheter. I fredags avslutade jag min kandidatutbildning i nationalekonomi i Oxford, så nu finns det tid igen. Därför kommer Dagens goda nyhet att sprida framstegsoptimism från och med i morgon bitti.
Gates konstaterar att det finns en risk att USA:s engagemang för Europas säkerhet minskar. Economist skriver:
As well as a paucity of European military resources, NATO faces two other dangers, Mr Gates said. One is the passing of his generation of American leaders, like himself, for whom the security of Europe was the over-riding pre-occupation of their careers. The second is that America, itself under pressure to cut defence spending to curb high deficits and debt, might soon give up on Europe
USA förser i nuläget världen med oerhört värdefulla säkerhetspolitiska tjänster, väl värda de 700 miljarder dollar de kostar. Hangarfartygen är ett exempel. Av USA:s elva hangarfartyg är sex i hamn för underhåll eller liknande. De övriga fem har fullt upp: Enterprise och Reagan är i Arabiska havet och hjälper bland annat till i Afghanistaninsatsen, Lincoln håller ett öga på Kina, Washington stödjer Japans krishantering efter jordbävningen och Bush finns i Medelhavet.
Så länge som USA:s skattebetalare vill betala för dessa tjänster är det bara för Europa att tacka och ta emot, men i längden bör Europa bygga upp en större egen kapacitet. För det första för att kunna ingripa i oroshärdar som Libyen, Afganistan, Syrien, Somalia och Elfenbenskusten.
För det andra för att kunna möta hotet från Ryssland och Kina. Risken att exempelvis en ultranationalistisk ledare skulle ta över efter en ekonomisk kris och starta krig är mycket liten, men konsekvenserna av det scenariot skulle vara så fruktansvärda att man bör ta med det i beräkningen.
Problemet är att Europas säkerhet är vad nationalekonomer kallar en kollektiv vara, eftersom exempelvis Sveriges försvarsförmåga påverkar Estlands säkerhetspolitiska situation positivt, men Sverige tar inte hänsyn till detta (i någon högre grad) när försvarsbudgeten bestäms.
Det uppenbara sättet att lösa detta politikermisslyckande som leder till för liten försvarsförmåga är att flytta försvarspolitiken till EU-nivå. Det skulle troligtvis också ge effektivitetsvinster. EU-ländernas försvarsbudgetar uppgår i dagsläget till knappt 300 miljarder dollar (200 miljarder euro) vilket redan det torde räcka till en hyfsad gemensam försvarsmakt med global förmåga.
I veckan är det tio år sedan kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg. Vänsterungdomar protesterade mot kapitalismen och globaliseringen. Med anledning av det ger Timbro ut boken Globaliseringens triumf?, där jag bidrar med ett kapitel. Jag skriver om hur världen har förändrats i grunden de senaste decennierna. Fattigdomen har minskat, demokratin gått framåt och hälsan förbättrats.
De andra kapitlen har författats av Andreas Bergh, Adam Cwejman, Fredrik Erixon, Stefan Fölster, Annie Johansson, Lars Leijonborg, Johan Norberg, Roland Poirier Martinsson, Maria Rankka och Lydiah Wålsten. Eva Cooper är redaktör. Boken är mycket läsvärd och de olika delarna med skilda perspektiv utgör en imponerande helhet. Köp!
Internationella arbetorganisationen ILO rapporterade i går att antalet barn och ungdomar i åldrarna 5–17 som utför farligt arbete minskade från 128 miljoner till 115 miljoner mellan 2004 och 2008.
Två tredjedelar av alla barn i farligt arbete jobbar med obetalt arbete inom familjen och 59 procent arbetar inom jordbruk, fiske, skogsbruk och liknande. Bara 11 procent av barnen som har farliga jobb arbetar inom industrin.
ILO skriver:
"But farming, fishing and livestock herding have many hazards and create more injuries and illnesses than what we hear about. Given the large numbers of children in this sector, agriculture must be a priority for the elimination of hazardous work."
Nästan två av tre barn som har farliga jobb är pojkar.
I Norrbotten har en vänsterpartist hävt ur sig diverse oförskämdheter mot moderater på internet. Jesper Sandström, ordförande för Moderata studenter i Luleå, svarar så här:
Jag har, ända sedan jag var litet barn trott på varje människas förmåga att göra världen till det bättre, jag har trott på varje människas möjlighet att göra någonting fantastiskt. När jag sedan blev äldre hörde jag talas om liberalismen.
Varje människa skall ges frihet att göra det hon själv önskar, så länge hon inte tar ifrån någon annan denna frihet. Jag tyckte att det lät som en vacker idé och bestämde mig för att undersöka närmare. Överallt i världen där liberalismen och kapitalismen hade fått fotfäste spreds fred, frihet och välstånd. Människor blev rikare, levde längre och krigade mindre.
...
Jag är inte politiker för att jag kämpar för ett fåtal eller vill smörja mitt eget krås. Jag är politiker därför att jag vill skapa en bättre värld för oss alla – oavsett klass, kön eller partitillhörighet.
Jag är moderat för att jag tror på varje människas förmåga att göra just det, skapa en bättre värld.
Jag tror inte att vi har alla svaren, eller att vi kan lösa varje problem på en och samma gång.
Men jag vet att vi älskar människan – försök att göra det du också!
Carin Jämtin meddelar nu att hon backar från förslaget att göra islams "julafton", eid al-fitr, till svensk helgdag. Det är ett beklagligt besked.
Eftersom alla dagens tretton helgdagar har sin grund i kristen, västerländsk eller svensk kultur är det inte mer än rätt att personer från muslimska kulturer, som med sina fem procent utgör den i särklass största minoriteten i Sverige, får åtminstone en helgdag.
Jag utvecklade mitt resonemang i ett tidigare blogginlägg. För att upprepa det jag skrev då: Om staten ska reglera helgdagarna så bör den göra det på ett sätt som avspeglar att Sverige är ett mångkulturellt land. Men det bästa vore naturligtvis att avskaffa all arbetstidsreglering.
Carin Jämtin förde under sitt förstamajtal fram en intressant idé – att göra ramadans festdag eid al-fitr till svensk helgdag. Tidpunkten för eid al-fitr på året varierar med tiden.
Först det självklara: Staten bör inte bestämma över när eller hur mycket vi ska arbeta. Var och en bör själv få bestämma, i diskussion med sin arbetsgivare, när man ska arbeta. De allmänna helgdagarna bör därför avskaffas. Men om staten envisas med att reglera vår arbetstid:
Ungefär en halv miljon invånare i Sverige har sin bakgrund i muslimska kulturer. Sverige är alltså ett mångkulturellt land och detta bör avspegla sig i politiken.
Frågan handlar inte om religion utan om kultur. Julen, midsommar och första maj är traditioner med hedniska ursprung, men ingen hävdar att staten därmed främjar en viss religion. Eid firas generellt av personer med muslimsk kulturell bakgrund oavsett om de är troende eller inte, liksom julen i Sverige firas av etniska svenskar och andra med bakgrund i västerländska kulturer oberoende av religiositet.
Om eid al-fitr blir helgdag bör någon annan röd dag bli svart. Trettondagen, första maj eller Kristi himmelsfärd ligger närmast till hands.
Svar på "Vår livslängd blir nog kortare" (Norran 16/4). Skribenten målar upp en mörk bild av den svenska folkhälsan. Men statistiken berättar en annan historia:
Alkoholdödligheten har minskat med en tiondel på tjugo år. Narkotikadödligheten uppvisar ingen trend under 2000-talet.
Självmorden har minskat med tjugo procent sedan början av 1990-talet. Risken att mördas har minskat med en femtedel sedan 1970-talet.
Vår kost har på många sätt blivit mer varierad – vi äter 57 procent mer frukt och grönt i dag än 1960.
Andelen rökare har mer än halverats sedan 1981. Det har bidragit till att dödstalet i cancer minskat med tio procent sedan 1970 och att dödligheten i hjärt–kärlsjukdomar halverats sedan 1980-talet.
Allt tyder på att denna positiva utveckling kommer att fortsätta.
I dagarna släppte Världsbanken Global Monitoring Report 2011. Där finns nya prognoser för den extrema fattigdomen – när man lever på mindre än 1,25 dollar per dag i 2005 års penningvärde. Världsbanken skriver ner prognosen för antalet fattiga 2015 med 35 miljoner. Detta beror främst på att inkomsterna i Indien ökar snabbare än man tidigare trott, men även i Afrika och Kina förbättras framtidsutsikterna.
Detta innebär att 12,1 procent av mänskligheten kommer att vara extremt fattig 2015, jämfört med tidigare prognosen 12,6 procent. År 2005 levde 21,1 procent i extrem fattigdom.
Vi möts av dagliga rapporter om Egyptens resa mot demokrati, efter att tidigare ha bevittnat diktaturens fall i Tunisien. Denna positiva utveckling mot demokrati i arabvärlden, som startade med Irak 2003 och Libanon 2005, kommer sannolikt att nå regionens alla icke-oljeproducerande länder på medellång sikt. Prognosen är inte lika god för oljeproducenter, dessvärre.
Rapporteringen kring orsakerna till de folkliga resningarna tenderar ofta att vara negativt vinklad. Det hävdas att regionen lider av ekonomiska problem. Men sanningen är att de flesta länder haft en hyfsad tillväxt: Jordanien växte med 4,2 procent per år 2000–2008, Algeriet med 2,6 procent, Egypten med 3 procent och Tunisien med 3,7 procent (en ökning av medelinkomsten från 40 000 kr till 55 000 kr).
En troligare förklaring är därför att det är den ekonomiska utvecklingen som har skapat grogrunden för viljan till demokrati, även om tillfälliga kriser kan vara det som sätter bollen i rullning. Överlag i världen är det ju tydligt att rikare länder är mer demokratiska.
Det finns också anledning att vara kritisk mot rapporteringen om regionens unga befolkning. Siffror från FN visar att andelen som är under 24 i Nordafrika har minskat sedan 1975 och andelen i åldern 15–24 var som störst 2005 och har därefter minskat. Högre medellivslängd och lägre födelsetal driver denna utveckling.
Tre nya delrapporter i den statliga Långtidsutredningen har presenterats. En av de mer kontroversiella delarna var författade av professor Nils Gottfries vid Uppsala universitet. Han förespråkade sänkta löner för äldre och lägre löneökningar för att skapa fler jobb.
– Arbetslösheten beror på för höga löner, sade Nils Gottfries vid presskonferensen.
Han sade att dagens ekonomer är överens om att utbudet på arbete är beroende av lönenivåerna, och att lägre löner alltså leder till färre arbetslösa.
Nils Gottfries menade också att vi behöver en löneflexibilitet på individnivå, vilket skulle innebära att 55–65-åringar skulle få lägre lön än 40-åringar eftersom produktiviteten sjunker med åldern.
LO-"ekonomerna" håller förstås inte med. "Det här härstammar från ekonomisk teori och har ingen verklighetsförankring", säger en av dem, utan att komma med några verkliga argument. Nu väntar vi på att LO-fysikerna ska såga den arbetarklassfientliga relativitetsteorin och på att LO-geograferna ska deklararera att jorden är platt. Jordens rundhet är förstås bara en kapitalistisk konspiration för att kunna importera billiga varor från Kina som dumpar lönerna i Sverige.
Tankesmedjan Timbro släpper i dag en rapport av Lydiah Wålsten som granskar Svensk Handels och andras retorik kring julhandeln. Wålsten noterar att Svensk Handel inte justerar för inflation (eller befolkningsökning) när de proklamerar att julhandeln slagit nytt rekord (i år igen). Därför är siffrorna vilseledande.
Dagens goda nyhet tog naturligtvis hänsyn till priser och befolkning när sajten konstaterade nytt julhandelsrekord 2009. Även i år kommer den inflationsjusterade julhandeln att slå rekord. Igen.
Uppdaterad statistik från Brottsförebyggande rådet kan kanske medverka till att debatten om invandrare och brottslighet blir mer nyanserad. BRÅ:s siffror visar nämligen tydligt att personer födda utanför Sverige i betydligt högre utsträckning än svenskfödda uppger sig vara utsatta för brott.
Det finns också anledning att tro att invandrare underrapporterar sin utsatthet, eftersom människor som lever i en brottsutsatt miljö sannolikt vänjer sig vid detta i någon grad.
Procent större risk en utlandsfödd person hade att anse sig vara utsatt för brott jämför med svenskfödda personer med minst en förälder född i Sverige. Källa: BRÅ, tabell A
Överrisken för invandrare att vara brottsoffer är dock lägre än överrisken för invandrare att vara misstänkta för brott.
It is difficult to find good data about the state of humanity. For this reason, this blog post contains the latest figures – and prognoses in some cases – for the ten most important indicators of the state of the world: economic freedom, income, poverty, hunger, water, electricity, literacy, life expectancy, democracy and war. Those who want to know more are recommended to read In Defence of Global Capitalism by Johan Norberg, even if some of the statistics are a bit outdated.
Economic freedom is the freedom to own things, not pay high taxes, trade with other people and countries and run businesses without government restrictions. Economic freedom has increased substantially over the last few decades:
And since more economic freedom causes higher growth, it is not surprising that world income (GDP) per person has increased. Can you spot the financial crisis in the diagram below? You may need a magnifying glass.
Income. GDP per person in dollars, adjusted for inflation and price level.
Source: Angus Maddison (1950-2008), IMF (2009-2015)
The world has become more equal over the last few decades. This has made the effect of increased prosperity on poverty even more profound:
Hunger and poverty are likely to be closely associated. Therefore it is surprising that hunger is exhibiting a much slower rate of decrease since the mid-1990s. It is also believed that hunger increased temporarily during the 2009 financial crisis.
Hunger. Share of people who are undernourished.
Source: FAO
Access to water and electricity has improved dramatically, though, thanks to investment over a long period of time.
Water. Proportion who has access to a safe water source.
Source: World Development Report 1994 (1975-1990), WDI (1990-2008)
The correlation between economy and democracy is strong. Hence it is not surprising that we see a long-run positive trend for the share of people who live in democracies (green):
Two democracies have never made war against one another. That is in all likelyhood a partial explanation of the fact that the war death rate decreased by 95 percent between the Cold War and today:
Det är svårt att hitta bra statistik om hur mänskligheten egentligen mår. I detta inlägg finns därför de senaste siffrorna – och prognoserna i förekommande fall – för de tio viktigaste indikatorerna på världens tillstånd: ekonomisk frihet, inkomst, fattigdom, hunger, vatten, elektricitet, läskunnighet, medellivslängd, demokrati och krig. För den som vill veta mer rekommenderas Världens välfärd av Johan Norberg, även om den börjar bli lite inaktuell.
Ekonomisk frihet är friheten att äga saker, inte betala så mycket skatt, handla med andra människor och länder och driva företag utan statliga restriktioner. Den ekonomiska friheten har ökat kraftigt de senaste decennierna:
Hunger och fattigdom torde vara nära sammankopplade. Därför är det förvånande att hungern visar en betydligt svagare minskning sedan mitten av 1990-talet, och man tror även att hungern tillfälligt ökade under finanskrisen 2009.
Hunger. Andel människor som är undernärda.
Källa: FAO
Tillgången till vatten och elektricitet har dock förbättrats kraftigt, tack vare investeringar under en lång tid.
Vatten. Andel som har säker tillgång till vatten.
Källa: World Development Report 1994 (1975-1990), WDI (1990-2008)
Sambandet mellan ekonomi och demokrati är starkt. Därför är det inte förvånande att vi ser en långsiktig uppåtgående trend för andelen människor som lever i demokratier (grönt):
Två demokratier har aldrig krigat mot varandra. Det är säkerligen en delförklaring till att dödstalet i krig har minskat med 95 procent mellan kalla kriget och i dag:
Det är svårt att hitta bra statistik över demokratins ställning i världen. Forskningsprojektet Polity IV har satt betyg på de flesta av världens länder för åren 1800 och framåt, men det är svårt att hitta någon bra sammanställning av demokratins utveckling under 1800- och 1900-talen. I detta blogginlägg presenteras bearbetningar av Politystatistiken för att ge en bild av demokratins utveckling.
Diagrammet visar hur många människor som bor i länder som är demokratiska, ickedemokratiska eller som saknar data. Polity IV betygsätter världens länder på en skala från -10 till 10. Länder med en poäng på 6 eller högre bedöms vara demokratier. Med den begränsningen var bara USA en demokrati under diagrammets första 30 år, men fick därefter sällskap av allt fler länder.
Detta diagram visar hur stor andel som bor i demokratiska respektiva ickedemokratiska länder. Vi noterar en uppgång fram till 1930 och därefter en nedgång. Efter andra världskriget kommer en andra demokratiseringsvåg, men demokratiseringen stagnerar under 1960- och 70-talen. I samband med Sovjetunionens upplösning uppstår den tredje demokratiseringsvågen.
Det befolkningsvägda snittet berättar ungefär samma historia. På grund av brist på uppgifter kring andra världskriget visas inte snittet för dessa år. Notera också att det är svårt att jämföra snittet före och efter andra världskriget eftersom det finns uppgifter för ungefär hälften av världens befolkning fram till andra världskriget och för 80 procent (och ökande) efter kriget.
Nobelprissäsongen har nu börjat. Vem eller vilka som får ekonomipriset avslöjas på måndag, den 11 oktober.
Jag hoppas att Harvardekonomen Robert Barro får priset. Han är sedan 40 år en extremt produktiv forskare som skrivit om den statliga upplåningens effekt på sparandet, konjunkturcykler och ekonomisk tillväxt.
Andra tillväxtforskare som kan komma i fråga är Paul Romer och Charles I. Jones. Vill man uppmärksamma klimatekonomer så finns William Nordhaus och Martin Weitzman. Tyvärr brukar Nobelkommittén gilla att uppmärksamma keynesianer, och då ligger N. Gregory Mankiw och David Romer bra till.
Mitt i valrörelsen kommer glädjande nyheter från FN:s jordbruksorgan FAO: världshungern beräknas ha minskat med 100 miljoner människor mellan 2009 och 2010, till samma nivå som 2005–2007. Världshungern tangerar därmed en ny lägstanivå.
I veckan presenterade Moderaterna i Skellefteå sitt valprogram, och jag är glad över att ha varit med och tagit fram det. Den största nyheten är att vi till skillnad från förra valet och som enda parti går till val på lägre skatt, med 50 öre som ett första steg. Gruppledaren Andreas Löwenhöök skriver mer på sin blogg.
Tidigare i sommar kom Miljöpartiet med ett verklighetsfrånvänt förslag. Partiet vill införa ett femårigt förbud mot byggande av köpcentrum utanför stadskärnorna. Motiveringen är att rädda butiker i innerstäderna. Men Aftonbladets lögndetektor visar att Miljöpartiet har fel – enligt en utredning gynnas centrumhandeln av externa etableringar.
Språkröret Maria Wetterstrand pekar särskilt ut Ikea som ett företag man vill hindra från att etablera sig. Om Miljöpartiet hade fått bestämma hade det alltså inte blivit något Solbacken här i stan, inget Ikea i Haparanda och inget Storheden i Luleå. Det är tusentals arbetstillfällen som inte hade skapats.
Miljöpartiet har med detta utspel etablerat sig som ett bakåtsträvande och utvecklingsfientligt parti. Om du värnar om jobben i Skellefteå – rösta på Moderaterna.
Avskaffandet är värnplikten är en av 2000-talets viktigaste frihetsreformer. Dessutom ger det ett bättre försvar. Med kontrakterade förband får vi ett professionellt och välövat försvar som står berett att hantera kriser i Sverige, i närområdet och i oroliga delar av världen.
Moderata ungdomsförbundet har genomfört en enkätundersökning som visar att stödet för förändringen är stort bland Skellefteås ungdomar. 117 gymnasieungdomar svarade på vår enkät under våren. Hela 88 procent tycker att det är bra att den militära grundutbildningen numera är frivillig.
Alliansregeringen har med sina förändringar av försvaret stärkt vår försvarsförmåga och avskaffat en stor inskränkning i människors frihet.
I dagens Norranskriver jag om arbetskraftsinvandring:
I december 2008 införde regeringen nya, mer generösa regler för arbetskraftsinvandring. Det nya regelverket har hittills varit en succé. Under det första året med de nya reglerna beviljades exempelvis 2 086 dataspecialister arbetstillstånd i Sverige, främst från Asien. I USA har arbetskraftsinvandring varit mycket positiv för tillväxten – grundaren av Youtube är född i Taiwan och en av grundarna av Google är född i Ryssland.
Svenska företag har nu större möjlighet att få tag på den personal de behöver för att växa. De kan rekrytera nyckelkompetens från hela världen, något som kommer att hjälpa den svenska ekonomin – i synnerhet när vi nu går mot ljusare tider.
Om precis en månad är det 60 år sedan Koreakriget började. En FN-insats, där Sverige deltog, slog tillbaka det nordkoreanska anfallet på Sydkorea. De flesta FN-trupper var amerikanska, och sedan 1950 har USA och Sydkorea haft ett mycket tätt samarbete.
I början av kalla kriget stod större delen av Sydkoreas militär under amerikanskt befäl. 1978 överfördes befälet av sydkoreanska trupper i fredstid till Sydkorea, men fortfarande är det USA som har huvudansvaret för Sydkoreas försvar. Om Nordkorea skulle anfalla kommer en amerikansk general att ta över befälet över Sydkoreas försvarsmakt och leda krigsansträngningarna. Det är dock bestämt att från 2012 kommer Sydkorea att leda sin egen militär även i krigstid – även om Sydkoreas politiker tvekar om det är klokt att göra överföringen så snart.
Lagom till 60-årsminnet av Koreakriget framkommer det nu att Vänsterpartiet har fått de rödgröna att gå med på att kräva att Sverige ska uppmana USA att lämna alla militärbaser världen över, inklusive i Korea. Vad säger Sydkoreas Stockholmsambassad om det?
Ladies and gentlemen, next year we commemorate the 60th anniversary of the Korean War. More than 37,000 young American soldiers came to defend a country they never knew and a people they never met. And so that is why the Korean War must never be a forgotten war.
...
These brave soldiers defended freedom and liberty in Korea. And following in their footsteps, today there are more than 27,500 American men and women in uniform serving in the Republic of Korea, helping us defend our freedom and ensure our security. Many of them are doing what their grandfathers and fathers did by serving in Korea. And, of course, one of them is the current U.S. force commander, General Walter Sharp.
What these and many other Americans did was to help lay the foundation for freedom and democracy to bear fruit in the republic. The United States was the stepping stone that made possible Korea's ascent into prosperity, and herein lie the strength and the foundation of our alliance. The United States and the Republic of Korea share values, and we fought together side by side to defend these values. This is what makes our alliance so resilient and enduring.
The combination of U.S. assistance and Korea's determination and hard work led to phenomenal growth in all aspects. Korea was one of the poorest countries in the world, with a per capita GDP of less than 50 U.S. dollars in the 1950s. Now Korea became a country with a per capita GDP of close to $20,000; the size of its economy near the top 10 in global terms. Korea is also now a member of the G-20 and serving as one of the chairs of the troika of all the countries that gained independence.
Our support for South Korea's defense is unequivocal, and President Obama has directed his military commanders to coordinate closely with their Korean counterparts to ensure readiness and to deter future aggression.
Internationella arbetsorganisationen ILO släppte i veckan en ny rapport om barnarbete. ILO uppskattar barnarbetets omfattning 2000, 2004 och 2008. Dagens goda nyhet har tidigare rapporterat om ILO:s uppskattning för perioden 2000–2004.
Överlag har rapporten ett optimistiskt budskap. Barnarbetet fortsätter att minska, särskilt för de yngsta. Takten i barnarbetesminskning var större 2004–2008 än 2000–2004. År 2000 var 15,5 procent av alla i åldern 5–14 barnarbetare. Fyra år senare hade andelen minskat till 14,1 procent, och ytterligare fyra år senare till 12,6 procent.
Även andelen ekonomiskt aktiva 5–14-åringar (en något bredare beteckning) minskar med accelererande takt. I den äldre åldersgruppen 15–17-åringar är marginellt färre ekonomiskt aktiva, en minskning från 35,2 till 35 procent mellan 2004 och 2008. Tyvärr verkar andelen i övre tonåren som arbetar i farliga yrken ha ökat, från 14,4 procent till 16,9 procent mellan 2004 och 2008. Det är dock fortfarande en procentenhet lägre än 2000 års nivå.
I tre av fyra regioner minskar andelen ekonomiskt aktiva barn: Asien, Latinamerika och övriga regioner. I Afrika söder om Sahara har dock andelen ekonomiskt aktiva ökat från 26 till 28 procent. På världsnivå uppgvägs detta som sagt med råge av minskande barnarbete i övriga regioner.
Hur detta rapporteras i svensk media har nog läsaren räknat ut vid det här laget. Man fokuserar på den enda region där läget försämras och tonar ned det positiva. SVT:s Rapport lyckas till och med med konststycket att inte nämna någon positiv nyhet alls i sin rapportering.
På Dagens goda nyhet får du objektiv och korrekt rapportering om läget i världen.
Mona Sahlin blir statsminister med 77 procents säkerhet, hävdarLena Mellin i Aftonbladet.
Förmodligen har Lena Mellin fel. Det finns nämligen anledning att tro att spelbolagen har större möjlighet att aggregera all information och visa den rätta sannolikheten. På marknaden har alla aktörer incitament att på ett opartiskt sätt prisa in all tillgänglig information i oddsen. "Put your money where your mouth is", som man säger på engelska.
Nedanstående sannolikheter har jag räknat ut från spelbolagens odds på braodds.com. Notera att siffrorna alltså anger sannolikheten för att ett visst block blir störst, inte själva röstsiffran i valet. Det framgår att valet är extremt jämt. I genomsnitt tror marknaden att de rödgröna vinner med 54 procents sannolikhet och Alliansen med 46 procent, alltså i princip som att singla slant.
Piratpartiets ungdomsförbund Ung Pirat har under det gångna året kaxigt hävdat att de är Sveriges största ungdomsförbund. Efter Pirate Bay-domen förra våren hade förbundet över 22 000 medlemmar, enligt egna uppgifter. Partiets medlemmar redigerade ivrigt Wikipedias sammanställning flera gånger om dagen, och jämförde sig gärna med MUF:s 9 000 medlemmar. "Tidernas smartaste webscam", skrevGudmundson angående Ung Pirats medlemsrullor. Medlemskap i Ung Pirat är ju gratis, till skillnad från de övriga ungdomsförbunden.
Men sedan några månader tillbaka går det utför för Ung Pirat – och redigeringsfrekvensen på Wikipedia har avtagit betydligt. Just nu har Ung Pirat 9 503 medlemmar. Samtidigt har MUF ökat sitt medlemsantal med över tusen till 10 570. Av någon anledning har dock Piratpartiet glömt att ändra den siffran i jämförelsen på sin hemsida... Och enligt Ungdomsstyrelsen har MUF varit störst hela tiden.
Jag och Emil Marklund, ordförande MUF Skellefteå, skriver i dag på Norransdebattsida:
I årets avtalsrörelse driver vissa fackföreningar återigen krav på höjda lägstalöner och höga löneökningar. Detta trots att det är allmänt känt inom nationalekonomin att högre löner ger högre arbetslöshet, särskilt för sårbara grupper som ungdomar och invandrare.
Moderata ungdomsförbundet i Skellefteå har genomfört en enkätundersökning bland Skellefteås gymnasieungdomar. Frågan löd: "Just nu förhandlar företagen och fackföreningarna om hur höga lönerna ska vara. Vilket alternativ föredrar du?"
84 procent kryssade för "Fler jobb (låg arbetslöshet) men lägre löner" och 15 procent kryssade för "Högre löner men färre jobb (hög arbetslöshet)". Vi fick 117 svar och felmarginalen är 7 procentenheter.
Detta skickar en tydlig signal till fackföreningarna i den pågående avtalsrörelsen. Om det blir dyrare att anställa ökar arbetslösheten. I mars var 354 ungdomar arbetslösa i Skellefteå kommun. Vi vädjar till facken att inte göra ont värre genom att tvinga fram oansvariga löneökningar.
Jag har tidigare på bloggen berömt justitieminister Beatrice Ask och finansmarknadsminister Mats Odell. Sedan dess har Ask gjort bort sig genom att föreslå att ej dömda sexköpare ska få ett skamstraff.
Nu har även Odell sjunkit lite i mina ögon genom att attackera Mona Sahlin i person snarare än i sak: "Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket." Jag hoppas att vi i fortsättningen får en ren valrörelse som handlar om sakfrågorna. Lite negative campaigning behövs – hur ska vi annars kunna påpeka att Sahlin är på väg att släppa in kommunister i regeringen – men den bör fokusera på politiken, inte på personerna.
Samtidigt kan man narturligtvis liktJohan Ingerö inte låta bli att undra varför Socialdemokraterna reagerade så starkt på uttalandet. Nu har intresset för Sahlinskandalen på 1990-talet ökat kraftigt. Jämför sidvisningarna på Wikipedia för i går tisdag jämfört med föregående vecka:
I onsdags presenterade Moderata ungdomsförbundet sin nya policy för skolkampanjer. MUF kommer att kraftfullt bekämpa trenden att stänga ute politiska ungdomsförbund från att besöka skolorna. Det känns bra att ha stöd från MUF centralt i denna fråga. Ordförande Niklas Wykman och generalsekreterare Lars Rådén har hanterat det hela mycket väl.
I dag går MUF Skellefteå ut med ett pressmeddelande i frågan:
MUF: Skellefteås elever vill ha skolkampanjer
Runt om i landet hårdnar debatten om de politiska ungdomsförbundens möjlighet att besöka skolor. I Skellefteå tillåts skolbesök, men Moderata ungdomsförbundet vill ändå lyfta frågan. Enligt en enkätundersökning som MUF har gjort vill 79 procent av Skellefteås ungdomar att ungdomsförbunden ska kunna besöka skolorna.
- MUF Skellefteå har fler medlemmar än på 15 år, säger Emil Marklund, ordförande MUF Skellefteå. De flesta av våra medlemmar har värvats på skolkampanj.
- Jag tror att de andra ungdomsförbunden har värvat många av sina medlemmar på samma sätt. Att förbjuda skolkampanjer skulle innebära ett hot mot ungdomsförbundens framtid, fortsätter han.
MUF har gjort en enkätundersökning bland Skellefteås gymnasieelever. 79 procent vill att ungdomsförbunden ska få komma till skolorna.
- Eleverna stöder oss i vår önskan att kunna besöka skolorna. Vi måste värna den möjligheten att kunna träffa elever, säger Emil Marklund.
I går onsdag höll Moderata ungdomsförbundet pressträff i Stockholm. Förbundsordförande Niklas Wykman presenterade där MUF:s nya policy för skolkampanjer:
- På allt fler skolor är det problem för ungdomsförbund med att kampanja och uttrycka sin åsikt. Skolor som stänger för kampanjer misslyckas med sitt demokratiska uppdrag. Moderata ungdomsförbundet kommer inte att respektera beslut som strider mot skolans demokratiska uppdrag.
Fakta: Enkätundersökningen
Frågan löd: "Tycker du att politiska partier ska få komma till skolorna och informera om sin politik i korridorerna?" 79 procent svarade ja och 21 procent nej. 117 gymnasieelever är tillfrågade och felmarginalen är 7 procentenheter.
Fakta: MUF:s kampanjpolicy
- Alla skolor som nekar kampanj kommer att anmälas till Skolinspektionen.
- Alla skolbeslut som nekar kampanj kommer att överklagas till förvaltningsdomstol.
- MUF uppmanar alla medlemmar som går på en skola med ett sådant beslut att kampanja. Om skolan försöker censurera eller konfiskera material kommer detta att polisanmälas.
- Om en skolledning gör sig skyldig till stöld, hot, brott mot tryckfrihetsförordningen eller annan kränkning kommer detta att polisanmälas.
I sin publikation World Economic Outlook har Internationella valutafonden (IMF) återigen justerat upp sin prognos för tillväxten i världsekonomin. Efter fjolårets minskning med knappt två procent spås världens BNP per person att öka med tre procent i år, för att därefter hålla sig på en historiskt sett ganska hög nivå lite över tre procent de kommande åren.
Världens BNP per capita, inflations- och köpkraftsjusterad. Index 1980 = 100. Källa: IMF
Prognosen för Afrika söder om Sahara är också ljus. Efter en BNP-tillväxt på två procent 2009 (befolkningstillväxten är drygt två procent) ökar tillväxten. I år växer regionen med knappt fem procent och nästa år med sex procent. Samtidigt ökar investeringarna och inflödet av utländskt kapital, som till största delen består av privata investeringsflöden och av pengar från utvandrare som arbetar i rika länder.
CUF:s Magnus Andersson skriver mycket angeläget på Aftonbladet debatt i dag:
Enligt Novus håller 91 procent av ungdomarna med mig och är villiga att ta ett jobb till lite lägre ingångslön, för att i alla fall komma in på arbetsmarknaden. När vi ungdomar väl är där så kan vi visa vad vi går för och få betalt därefter. En del av ungdomars konkurrenskraft ligger i att vi kan tänka oss lite lägre lön först, för att i alla fall komma in på arbetsmarknaden. Ta inte ifrån oss den fördelen. På precis samma sätt vore det helt värdelöst att höja arbetsgivaravgiften för oss unga. En fortsatt låg arbetsgivaravgift för att anställa unga ger oss en fördel som minskar ungdomsarbetslösheten.
Precis som MUF Skellefteå konstaterar CUF att en mycket stor majoritet av alla ungdomar föredrar lägre löner och i stället fler jobb. MUF Skellefteå visade att 84 procent av Skellefteås ungdomar föredrar fler jobb framför högre löner.
84 procent av gymnasieungdomarna i Skellefteå föredrar fler jobb framför högre löner, enligt en enkätundersökning som Moderata ungdomsförbundet (MUF) har genomfört.
- Detta skickar en tydlig signal till fackföreningarna i den pågående avtalsrörelsen, säger Jacob Lundberg, styrelseledamot MUF Skellefteå. Genom höga löneökningar, särskilt för de lägst avlönade, gör man det dyrare att anställa och ökar därmed arbetslösheten.
- Ungdomar är särskilt sårbara för höga löneökningar eftersom de har lite arbetslivserfarenhet, säger Jacob Lundberg. Ungdomsarbetslösheten är ett stort problem i Sverige i dag. I mars var 354 ungdomar arbetslösa i Skellefteå kommun.
- Vi vädjar till fackföreningarna att inte göra ont värre genom oansvariga löneökningar, fortsätter Jacob Lundberg.
- Det är viktigt att unga får in en fot i arbetslivet, men det blir svårt för en arbetsgivare att nyanställa om löneökningarna blir för stora, tillägger Emil Marklund, ordförande MUF Skellefteå.
Fakta om undersökningen
117 elever från olika program fyllde i en enkät den 31 mars och den 15 april. Frågan löd: "Just nu förhandlar företagen och fackföreningarna om hur höga lönerna ska vara. Vilket alternativ föredrar du?"
84 procent kryssade för "Fler jobb (låg arbetslöshet) men lägre löner" och 15 procent kryssade för "Högre löner men färre jobb (hög arbetslöshet)". Resterande (en person) svarade inte på frågan. Den statistiska felmarginalen är 7 procentenheter.
På Tillväxtdagarna i Åre i tisdags visade Johan Norberg ett utdrag ur sin nya film Överdos om finanskrisen. Överdos är en mycket välgjord och sevärd film. Det avslöjades att den kommer på tv i maj.
Något förvånande var det dock Pär Nuder som stod för ett intressant inlägg under paneldiskussionen, när han ville nyansera bilden av finanskrisen:
Jag tror att när vi kommer att summera våra liv här om ett antal decennier så kommer vi kunna konstatera att den 20-årsperiod som vi upplevde mellan 1989–90 och 20 år framåt var exempellös i mänsklighetens historia. Det är tre gigantiska revolutioner som svepte över världen som vi alla upplevde, som vi alla var del av.
Den demokratiska revolutionen: 1989 fanns det ungefär 60-70 riktiga demokratier i världen. I dag har de förbubblats – en fantastisk utveckling. Den andra revolutionen är den informationsteknologiska, som har förändrat villkoren för mänsklig kommunikation, produktion, villkor vad ni vill. Och den tredje, den marknadsekonomiska revolutionen där rigida planekonomier försvann.
Och det här sammantaget ledde till ett enormt välståndslyft framför allt för människor som tidigare levde i fattigdom. Det här bör vi liksom ha med oss: allt som vi gjorde under de här gångna 20 åren har inte varit av ondo.
RSS
Harvardpsykologen Steven Pinker utkom i år med boken The Better Angels of Our Nature: The Decline of Violence in History and Its Causes. Med sju hundra sidor och två tusen fotnoter visar han att våld har blivit allt mindre vanligt genom historien, och försöker förklara varför.
I veckan är det tio år sedan kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg. Vänsterungdomar protesterade mot kapitalismen och globaliseringen. Med anledning av det ger Timbro ut boken Globaliseringens triumf?, där jag bidrar med ett kapitel. Jag skriver om hur världen har förändrats i grunden de senaste decennierna. Fattigdomen har minskat, demokratin gått framåt och hälsan förbättrats.
