Jacob Lundberg

09 januari 2014

Effekter av sex timmars arbetsdag – enligt Vänsterpartiet

I dag släppte Vänsterpartiet en intern utredning om arbetstidsförkortning.

Detta skulle bli effekterna av en övergång till sex timmars arbetsdag över en tioårsperiod enligt rapporten:

Vi blir fattigare. BNP skulle bli 10 procent lägre. Det motsvarar 350 miljarder kronor. (sid. 46)¹
Sämre statsfinanser. Den offentliga sektorns ekonomi skulle försämras med 110 miljarder. (sid. 51)
Stillastående eller sjunkande löner. "[Det är] troligt att arbetstidsförkortningen under genomförandeperioden skulle leda till relativt stillastående reallöner." Rapporten menar att "en mer progressiv ekonomisk politik" skulle "möjliggöra vissa, om än begränsade, reallönehöjningar". (En sådan politik skulle dock enligt vedertagen ekonomisk teori höja arbetslösheten.) (sid. 51)
Lägre pensioner. "Arbetstidsförkortningen minskar tillväxttakten och därmed inkomstutvecklingen under den tid förkortningen sker. Detta påverkar inkomstuppräkningen negativt för pensionärer."

Rapporten citerar två studier under rubriken "forskning":

Den ena, från Arbetslivsinstitutet, handlar om hälsa: "Slutsatsen är att det i stort inte finns någonting som pekar på att den medicinska hälsan förbättras utifrån de dittills genomförda försöken med arbetstidsförkortning." (sid. 19)
Den andra, från IFAU, handlar om arbetslöshet: "Uppsatsens slutsats är att arbetsdelning inte tycks vara en bra metod för att minska jämviktsarbetslösheten." (sid. 20)

Rapportens slutsats: "Nu är det dags att vi börjar förverkliga vår vision om sex timmars arbetsdag."

¹ Detta enligt diagrammet. Enligt brödtexten skulle arbetstidsförkortning sänka BNP-tillväxten med 0,6 procentenheter per år, vilket över en tioårsperiod skulle leda till att BNP är 6 procent mindre än annars. Detta kan vara ett fel.

27 december 2013

"Höj inte världens högsta marginalskatt"

Den 15 december skrev jag följande i Upsala Nya Tidnings webbupplaga:

Socialdemokraterna har insett att det är politiskt självmord att höja skatten på vanliga inkomster. Partiet vill därför behålla jobbskatteavdraget. Lösningen som Socialdemokraterna valde i sin budgetmotion – att bara avskaffa jobbskatteavdraget för höga inkomster – får dock den negativa effekten att marginalskatten höjs till mycket höga nivåer. Det skulle ge så skadliga effekter på ekonomin att skatteintäkterna sannolikt skulle minska.

I dag uppgår jobbskatteavdraget – som infördes av alliansen 2007 för att göra det mer lönsamt att arbeta – till 1 850 kronor per månad för månadsinkomster över 30 000 kr med genomsnittlig kommunalskatt. Socialdemokraterna vill att jobbskatteavdraget ska minska med tre kronor för varje hundralapp som månadslönen överstiger 60 000 kronor. Det är detsamma som en höjning av marginalskatten (skatten på en inkomstökning) med tre procentenheter. Vid en månadslön på 116 000 är då jobbskatteavdraget helt utfasat.

Socialdemokraternas förslag skulle höja marginalskatten – som redan är högst i världen – till 60 procent. Så hög skatt har Sverige inte haft på mer än två decennier.

Efter 1970- och 80-talens urspårade skattenivåer kom Socialdemokraterna och Folkpartiet överens om en skattereform 1990. ”Hälften kvar” av en inkomstökning var en central princip för det nya skattesystemet. Värnskatten – en extra femprocentig skatt på höga inkomster som infördes 1995 – var det första avsteget från den principen. Med utfasningen av jobbskatteavdraget föreslår Socialdemokraterna ytterligare ett stort avsteg.

Det största problemet med Socialdemokraternas skattehöjning är att den troligtvis kommer att leda till lägre skatteintäkter.

När skatterna höjs kommer löntagare att reagera med att minska sin arbetstid, exempelvis genom att arbeta mindre övertid. Högre skatt kan också leda till att människor anstränger sig mindre på jobbet och därför får lägre timlön.

Finanspolitiska rådet och nationalekonomen Lennart Flood har räknat på vad en utfasning av jobbskatteavdraget – på ett sätt liknande det som Socialdemokraterna föreslår – skulle kunna innebära. De drar båda slutsatsen att en utfasning av jobbskatteavdraget inte skulle dra in några pengar till statskassan utan tvärtom sänka skatteintäkterna.

Socialdemokraternas skatteförslag skulle höja marginalskatten på höga inkomster till nivåer som inte skådats på över 20 år och som strider mot principerna i den skattereform som partiet själva drev igenom. Förslaget skulle göra Sverige ännu mindre konkurrenskraftigt i skattehänseende och dessutom sannolikt minska statens skatteintäkter. Det är inte ansvarsfull ekonomisk politik.

10 november 2013

Vrid inte tillbaka skatteklockan

Vänstertankesmedjan Katalys presenterar i dag ett intressant skatteförslag på DN Debatt. Tankesmedjan noterar att skattetrycket som andel av BNP har fallit med sju procentenheter sedan 2000. Denna utveckling vill man vrida tillbaka och i stället spendera mer på offentlig välfärd.

Jag tror inte att så många känner igen sig i bilden av enorma kvalitetsbrister i välfärden som måste åtgärdas med utgiftsökningar på flera hundra miljarder.

Den slutsats jag drog i MUF-rapporten Ett frihetligt skattesystem är i stället att det sjunkande skattetrycket visar att man kan sänka skatten och behålla kvaliteten i välfärden.

De senaste åren har skatteintäkterna varit ungefär konstanta i reala termer. Eftersom ekonomin har växt har skattetrycket minskat.

I stället för att höja skattetrycket med sju procentenheter föreslog jag en sänkning med sju procentenheter, fördelat enligt följande:

Avskaffad statlig inkomstskatt: 1,3 %
Enhetlig moms: 0 %
Avskaffad bolagsskatt: 2,8 %
Avskaffad kapitalinkomstskatt: 1,0 %
Avskaffad stämpelskatt: 0,2 %
Lägre alkoholskatt: 0,1 %
Avskaffad energiskatt: 0,8 %
Lägre bensinskatt: 0,1 %
Lägre koldioxidskatt: 0,6 %
Summa: 7,0 % av BNP

Detta är möjligt genom att helt enkelt fortsätta låta skatteintäkterna vara konstanta i reala termer. Skattetrycket faller då med ungefär en procentenhet per år.

Intressant att notera är att både jag och Katalys föreslår platt inkomstskatt, enhetlig moms och avskaffad bolagsskatt.

03 oktober 2013

Så hög blir sossarnas marginalskatt

I veckan släppte Socialdemokraterna sin budgetmotion. Jämfört med regeringen är inkomstskatten högre på tre sätt:

Nej till femte jobbskatteavdraget
Nej till högre skiktgräns för statlig inkomstskatt (Socialdemokraterna vill att man ska börja betala statsskatt vid lägre inkomster än regeringen)
Utfasning av jobbskatteavdraget helt från en månadslön på 60 000 kr.

Förslagen kommer att höja marginalskatten (skatten på sist intjänade kronan) för breda grupper. Nejet till femte jobbskatteavdraget höjer marginalskatten med en procentenhet för månadslöner upp till 26 000 och med fyra procentenheter för månadslöner mellan 26 000 och 30 000.

Utfasningen av jobbskatteavdraget är mest anmärkningsvärd. Den skulle höja marginalskatten med tre procentenheter mellan 60 000 och 116 000 kr till totalt 60 procent. Så höga marginalskatter har Sverige inte skådat på över 20 år. Med arbetsgivaravgift och 25 procents moms innebär detta att staten skulle ta 76 av hundra kronor som en höginkomsstagare tjänar in.

Vid så höga marginalskatter är de snedvridande effekterna av en skattehöjning stora. Socialdemokraterna räknar med att ett utfasat jobbskatteavdrag ska dra in 1,3 miljarder kronor.

Nationalekonomen Lennart Flood har beräknat (sid. 21) vad effekterna troligtvis skulle bli av en liknande skattehöjning där jobbskatteavdraget fasas ut från 40 000 kr i månadslön. Naivt räknat skulle den reformen öka skatteintäkterna med 2 miljarder. Men samtidigt skulle antalet arbetade timmar minska med motsvarande 3 000 heltidstjänster. Tar man med detta* i beräkningen skulle denna skattehöjning i stället sänka skatteintäkterna med 700 miljoner kronor.

Magdalena Andersson lovar att pengarna från utfasningen av jobbskatteavdraget ska gå till pensionärerna. Vilka pengar då?

Marginalskatt 2014 enligt regeringens respektive Socialdemokraternas förslag. 2013 års genomsnittliga kommunalskatt.

* Uppdatering 4 oktober: I analysen räknas även med att anställda skulle anstränga sig mindre på jobbet och därmed ha lägre timlön.

DN 1 | DN 2 | DN 3

30 september 2013

"Blir bara bättre och bättre år för år"

I dag skriver jag om befolkningsökning och global utveckling på Expressens debattsida. Debattartikeln bygger på Timbrorapporten En helt ny värld: Mänskliga framsteg i globaliseringens tidevarv, som i sin tur är en uppdatering av mitt bidrag till antologin Globaliseringens triumf? (Timbro, 2011). Debattartikeln:

Anders Wijkman, ordförande för Romklubben, oroar sig för världens ökande befolkning. Romklubben är mest känd för att 1972 ha gett ut boken "Tillväxtens gränser" som förutspådde miljökatastrofer, kollapsande industriproduktion och massvält. Vi vet nu att de hade fel. Klubben verkar dock inkapabel att lära av gamla misstag och förutspår 40 år senare återigen stora problem med matförsörjningen.

Självklart kan det låta skrämmande att Nigeria tros ha 900 miljoner invånare år 2100 och Uganda 200 miljoner. Men det Anders Wijkman glömmer är att den största befolkningstillväxten redan ligger bakom oss. Den procentuella befolkningsökningen i världen har kontinuerligt minskat de senaste 25 åren.

Under 1900-talets andra halva växte befolkningen med i snitt 1,8 procent per år. Enligt FN:s prognos blir befolkningstillväxten 2000-2050 hälften så stor: 0,9 procent per år. Under perioden 2050-2100 spås tillväxten bara bli 0,3 procent. Dessa siffror är högre än vad FN tidigare trott, men det beror delvis på att dödligheten tros minska. Prognosen för medellivslängden har därför skrivits upp.

Tvärtemot vad Anders Wijkmans teorier säger har hög befolkningstillväxt gått hand i hand med allt bättre liv för allt fler människor under de senaste decennierna. Tack vare statistik från FN, Världsbanken och andra internationella organisationer kan ingen längre förneka att utvecklingen överlag går åt rätt håll. Fattigdomen minskar, hälsan förbättras och allt fler går i skolan.

Den uppdaterade versionen av Timbro-rapporten "En helt ny värld: Mänskliga framsteg i globaliseringens tidevarv", som publiceras i dag, visar att den goda utvecklingen har fortsatt. Ny statistik har också blivit tillgänglig. Världsbanken beräknar nu att millenniemålet om att halvera fattigdomen mellan 1990 och 2015 nåddes redan 2010. FN:s livsmedelsorgan FAO har dessutom backat från sina uppgifter om att antalet hungriga nådde rekordhöga en miljard 2009.

Enligt de nya siffrorna har hungern minskat med en tredjedel sedan 1990. Fattigdoms- och hungerminskningen var möjlig tack vare historiskt hög ekonomisk tillväxt. Aldrig tidigare har så många människor upplevt så snabb ekonomisk utveckling som under 2000-talets första decennium.

Tillväxten är ingen slump utan beror på ett reformarbete som pågått sedan 1970-talet.

1978 började Kina överge Maos misslyckade socialism och förvandlades under de 35 åren sedan dess till dagens ekonomiska stormakt. Motsvarande skedde i Indien 1991: tullarna sänktes och företagen fick större frihet. Även i Afrika och Latinamerika har den ekonomiska politiken förbättrats.

Eftersom rikare länder oftare är demokratier är det inte förvånande att så olika stater som Brasilien, Sydkorea, Zambia och Indonesien demokratiserats under de senaste 30 åren. Sedan 1980-talet har andelen människor som bor i demokratier ökat från en tredjedel till över hälften. Det finns inget oomtvistat exempel på att två demokratier krigat mot varandra. Därför har demokratiseringen sannolikt bidragit till att dödstalet i krig beräknas ha minskat med 95 procent sedan kalla kriget.

Också på hälsoområdet ser det ljusare ut. Medellivslängden slår rekord varje år och är nu 70 år i världen. Exempelvis har Indonesiens medellivslängd ökat från 45 till 69 år sedan 1960.

Dessutom går fler och fler barn i skolan. I hela världen utom Afrika söder om Sahara går minst nio av tio barn i grundskola. I Afrika söder om Sahara är andelen bara 76 procent, vilket fortfarande är en dubblering jämfört med 1970-talet.

Allt tyder på att världen även i framtiden kommer att bli en allt bättre plats att leva på. De flesta utvecklingsländer växer ekonomiskt i god takt. Särskilt glädjande är det att många afrikanska länder snabbt blir rikare. För att utvecklingen ska fortsätta behöver vi bättre institutioner, mer handel och migration och ekonomisk tillväxt för de fattigaste. Då spelar det ingen roll om vi är 7 eller 11 miljarder på jorden.

20 september 2013

Fördelningseffekter av utbudsrestriktioner på bostadsmarknaden

I dag skriver jag på DN Debatt tillsammans med Daniel Jahnson och Stefan Fölster med anledning av Reforminstitutets nya rapport.

Rapporten heter Fördelningseffekter av utbudsrestriktioner på bostadsmarknaden.

Resonemanget är i grunden följande:

Regleringar av bostadsbyggandet håller nere utbudet på bostäder.
Om byggandet hade varit lika stort som i Finland (som har färre regleringar) hade antalet bostäder varit 15 procent större.
Priserna på bostäder hade då varit cirka 30 procent lägre.
Sveriges bostäder är värda 972 miljarder mer än de hade varit om byggandet hade varit på finsk nivå. Det är en överföring till dem som äger bostäder från dem som inte gör det.

18 september 2013

Räkna ut ditt femte jobbskatteavdrag

I dag blev det femte jobbskatteavdragets utformning offentligt. Här kan du räkna ut exakt hur mycket din skatt sänks. Beräkningen bygger på 2013 års kommunalskattesatser.

Månadslön:

Kommun:

10 september 2013

60 år senare: Förenklad bild av CIA-kupp i Iran

I veckans upplaga av Frivärld Magasin skriver jag om statskuppen i Iran 1953 när premiärministern Mohammad Mosaddeq störtades och shah Reza Pahlavi blev envåldshärskare. Jag vill nyansera bilden av kuppen och peka på frågetecken kring hur stor CIA:s inblandning var och hur demokratisk Mosaddeq var.

03 september 2013

Saco-genomgång av svensk forskning visar att höga minimilöner är ett problem

Den nya Saco-rapporten Ungdomsarbetslöshet – Mått, orsaker och politik har ett intressant avsnitt som går igenom den svenska forskningen om minimilönernas inverkan på ungdomsarbetslösheten:

Edin och Holmlund (1994) och Östros (1994) finner att stora minimilönehöjningar för ungdomar under 1970-talet bidrog till minskad efterfrågan på ung arbetskraft. Skedinger (2006) studerar effekten av höjda reala minimilöner på sysselsättningen i hotell- och restaurangbranschen 1979-1999 och finner negativa sysselsättningseffekter. En senare studie av Skedinger (2011) för detaljhandeln visar att ökningar av de reala minimilönerna medförde att betydligt fler anställda som berördes av minimilönehöjningarna lämnade sina anställningar 2001-2005 (frivilligt eller ofrivilligt) jämfört med en kontrollgrupp med något högre löner. Samtidigt minskade separationssannolikheten bland anställda med något högre lön. Det tyder på att arbetsgivare ersatte mindre produktiv arbetskraft med mer produktiv arbetskraft.

Med tanke på de blandade internationella resultaten och de få svenska studierna är det svårt att bilda sig en säker uppfattning. Forslund med flera (2012) drar slutsatsen att ”minimilönerna skulle kunna vara ett hinder för vissa lågproduktiva grupper att etablera sig på arbetsmarknaden” (s 20) och både Konjunkturinstitutet (2010) och Skedinger (2007) drar slutsatsen att de empiriska studierna i de flesta fallen visar på en negativ effekt på sysselsättningen av höjda minimilöner. De negativa effekterna överväger vid en hög nivå på minimilönerna.

Förändringar i minimilönerna under de senaste 10-15 åren

Förändringar i minimilönerna under de senaste 10-15 åren Nordström Skans (2009) bedömer att höjda minimilöner inom hotell- och restaurangsektorn samt inom detaljhandeln kan ha bidragit till den ökande ungdomsarbetslösheten. Argument som stödjer denna slutsats kan hämtas från Konjunkturinstitutet (2010) som analyserar minimilönerna. Resultaten visar för det första att lönespridningen i den nedre delen av lönefördelningen i Sverige är liten i ett internationellt perspektiv, vilket riskerar att stänga ute lågutbildade och andra svaga grupper på arbetsmarknaden. (s. 30–31, min fetstil)

24 augusti 2013

Inte humant att hålla familjer åtskilda

Den 6 augusti publicerade svd.se denna debattartikel av mig:

Sedan några år tillbaka driver Moderaterna frågan om utvidgat försörjningskrav för anhöriginvandring, senast i form av Gunnar Axéns och Mikael Cederbratts artikel på Brännpunkt 3/8. Detta ställningstagande är mycket olyckligt. Människor som flyr från krig och förtryck får aldrig bli de som betalar priset för Sveriges bristande integration. Fler svenskar med utländsk bakgrund måste komma in i arbete och få egen försörjning. Det uppnår vi med en bättre integrations- och arbetsmarknadspolitik, inte genom att göra det svårare att komma till Sverige.

Människor som vill invandra till Sverige har inte valt hur det svenska välfärdssystemet är utformat. Det är inte försvarbart att inskränka deras rörelsefrihet med hänvisning till välfärdssystem som de inte har kunnat påverka. Om det finns oro för belastning på bidragssystemen är det bidragssystemen som måste åtgärdas.

Talet om att försörjningskrav skulle förbättra anhöriginvandrares bostads- och ekonomiska situation klingar ihåligt. Bostadsstandarden är knappast bättre och inkomsten knappast högre om de stannar i Somalia eller Irak. Framför allt är det inte humant att hålla familjer isär. Alla har rätt att återförenas med sin familj utan att hindras av gränser.

Moderaterna har gjort en hel del för att stärka arbetslinjen och förbättra integrationen i Sverige. Mycket återstår dock att göra. Moderaterna bör lägga sin energi på att få in fler i arbete i stället för att försvåra anhöriginvandring. Problemet är inte att det är för lätt att komma till Sverige – problemet är att det är för svårt att få ett jobb när man väl är här.

29 juni 2013

Ny rapport visar hur USA tjänar på invandring

Jag skriver om de dynamiska effekterna av invandring på migro.se:

I dagarna har en rapport från OECD fått stor uppmärksamhet i svenska medier. Rapporten handlar om invandringens påverkan på statens finanser. Tidigare har studier av ekonomen Jan Ekberg undersökt samma sak för svenska förhållanden.

Det är olyckligt att sådana studier får så stor uppmärksamhet, eftersom de framställer invandring som ett nollsummespel där allt handlar om hur mycket olika grupper betalar in till staten.

I själva verket är invandring ett plussummespel där alla tjänar. När en person flyttar till ett land där hen är mer produktiv uppstår en överföringsvinst för världsekonomin. Mottagarlandet gynnas genom ökad specialisering, ökad handel och annat som brukar benämnas dynamiska effekter.

Tyvärr är det svårt att beräkna precis hur stora de dynamiska effekterna är. En ny rapport från den amerikanska kongressens budgetkontor (CBO) är därför välkommen kunskap.

CBO-rapporten beräknar de dynamiska effekterna av en invandringsreform som just nu debatteras i kongressen. Reformen beräknas höja USA:s befolkning med 4 procent (16 miljoner) på 20 års sikt genom en mer liberal invandringspolitik.

Forskning visar att invandring tenderar att snabba på den tekniska utvecklingen. Därför tror CBO att reformen kommer att göra USA:s ekonomi 1 procent mer produktiv 2033. Detta skulle höja avkastningen på kapital och investeringarna skulle därför öka.

Befolknings- och produktivitetsökningen skulle tillsammans göra USA:s BNP 5,4 procent större 2033 (motsvarande cirka 1 200 miljarder dollar) än om reformen inte hade genomförts. Snittlön och BNP per capita skulle faktiskt falla i ett inledande skede. Det beror på att de nya invandrarna skulle ha sämre utbildning än infödda amerikaner. Av denna orsak skulle de ha lägre löner och dra ned snittet för USA. Genomsnittslönen skulle dock bara vara 0,1 procent lägre på tio års sikt.

På 20 års sikt skulle reformen höja BNP per capita med 0,2 procent och lönerna med 0,5 procent. Därigenom kommer lönerna på lång sikt att höjas för arbetare av alla utbildningsnivåer, även om inflödet av lågutbildade invandrare på kort sikt skulle skapa ett litet tryck nedåt på lönerna för de med lägst utbildning.
CBO uppskattar att det federala budgetunderskottet skulle minska med 200 miljarder dollar totalt under de kommande tio åren, och med 1 000 miljarder dollar under tioårsperioden efter det.

Dagens rapport ger oss välbehövlig information om invandringens dynamiska effekter. En liknande svensk studie vore välkommen. Ett uppdrag för Finanspolitiska rådet?

06 maj 2013

Ny MUF-rapport med 18 mål för global utveckling

Den 2 maj presenterades MUF-rapporten "Millenniemålen efter 2015" i Stockholm. Rapporten är skriven av mig, Olof Kollinius och Ewelina Andersson. På släppet deltog även biståndsminister Gunilla Carlsson.

Bakgrunden är denna: FN:s millenniemål är åtta mål för global utveckling som antogs av världens ledare på FN:s toppmöte i New York 2000. Målen sträcker sig över perioden 1990–2015. Eftersom målen snart löper ut pågår ett arbete med att ta fram en ny agenda för global utveckling efter 2015. Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson är medlem i FN:s högnivåpanel som ska ta fram förslag på en ny sådan agenda.

Sammanfattning av våra förslag till nya millenniemål:

Mål	Senaste uppgift	Mål 2030
Fattigdom och hunger
Dubblera BNP per capita	10 000 dollar (2011)	23 000 dollar
Utrota extrem fattigdom	19 % (2008)	0 %
Utrota hunger	13 % (2011)	0 %
Allmän tillgång till elektricitet	79 % (2009)	100 %
Alla ska ha rent vatten	88 % (2010)	100 %
Hälsa
Utrota globala sjukdomar
Högre medellivslängd	70 år (2010)	77 år
Utbildning
Alla ska få en dräglig grundskoleutbildning	89 % (2011)	100 %
Alla ska kunna läsa och skriva	84 % (2010)	100 %
Miljö
Minska partikelmängden i stadsluften med två tredjedelar	41 mikrogram/kubikmeter (2010)	14 µg/m³
Hållbara utsläpp av koldioxid, svaveldioxid och kväveoxider
Demokrati och mänskliga rättigheter
Avskaffa dödsstraffet	21 länder (2012)	0 länder
Allas lika förutsättningar för delaktighet i beslutandeprocesser
Alla länder ska vara demokratiska	69 ickedemokratier (2011)	0 länder
Jämställdhet och HBT-rättigheter
Alla länder ska förbjuda våldtäkt inom äktenskapet	45 som inte förbjuder	0 länder
Inget land ska förbjuda homosexualitet	77 länder	0 länder
Hälften av alla länder ska legalisera homoäktenskap	13 länder	103 länder
Alla länder ska förbjuda barnäktenskap	22 som inte förbjuder	0 länder

22 februari 2013

Har jobbskatteavdraget en positiv fördelningsprofil?

För några år sedan genomförde en svensk regering en stor skattesänkning, främst riktad till dem som jobbar. Så här beskrevs reformen i regeringens statsbudget:

Denna åtgärd sänker marginalskatterna för låg- och medelinkomsttagare och har dessutom en positiv fördelningsprofil...

Dessutom innebär förslaget ökat stöd för arbetslinjen genom att arbetsutbud och arbetsmarknadsdeltagande främjas, vilket ökar sysselsättningen och tillväxten ytterligare. (s. 38)

Så här blev fördelningseffekterna av reformen:

Källa: Saco, s. 55

Det är färre som jobbar i de lägre decilerna, så det är inte så konstigt att de fick mindre skattesänkning. Regeringens skrivning om "positiv fördelningsprofil" verkar rimlig.

Är det jobbskatteavdraget vi pratar om? Nej, detta är skattereduktionen för allmän pensionsavgift som genomfördes av den socialdemokratiska regeringen 2000–2006.

Så här ser jobbskatteavdragets fördelningsprofil ut:

I detta fall talar Socialdemokraterna inte om en "positiv fördelningsprofil". I stället påstås det att jobbskatteavdraget gynnar de rika eller ökar klyftorna.

08 januari 2013

"Platt skatt – enkelt och rättvist"

I dag skriver jag om rapporten Ett frihetligt skattesystem i Upsala Nya Tidning:

Det svenska skattesystemet är krångligt och många skatter medför stora samhällsekonomiska kostnader. Trots det är den svenska skattedebatten torftig. Detaljer och teknikaliteter tar plats i stället för principer.

I en ny MUF-rapport tar undertecknad ett principiellt grepp på skattesystemet. Skatterna bör vara så rättvisa som möjligt samtidigt som den oundvikliga samhällsekonomiska skadan av skatter minimeras. Därför bör skattesystemet i framtiden bygga på tre principer:

1. Samma skattesats oavsett vad man tjänar. Sverige har världens högsta marginalskatter på arbete. Om man räknar med arbetsgivaravgift och moms får en höginkomsttagare bara behålla 26 kronor av den sist intjänade hundralappen. Orsaken till detta är den statliga inkomstskatten. Eftersom den statliga inkomstskatten är en straffskatt på den som utbildat sig länge och ansträngt sig i arbetslivet gör den stor samhällsekonomisk skada och bör avskaffas.

Ett avskaffande skulle innebära att Sverige inför platt inkomstskatt. Det betyder att alla betalar samma marginalskatt, förutsatt att man tjänar mer än grundavdraget. Platt skatt är enkelt att förstå, billigt att administrera och rättvist.

2. Samma skattesats oavsett vad man konsumerar. Staten bör inte gynna konsumtion av vissa varor framför andra, vilket är fallet med dagens tre olika momssatser. När det finns olika momssatser uppstår också gränsdragningsproblem. Därför bör momsen bli enhetlig.

3. Samma skattesats oavsett när man konsumerar. Kapital – sparande – är ett sätt att flytta konsumtion i tid. Den som väljer att skjuta upp sin konsumtion till framtiden bör inte betala mer skatt än den som väljer att konsumera nu. Därför bör bolagsskatten och kapitalinkomstskatten avskaffas. Det skulle göra det mer lönsamt att spara och öka investeringarna.

Ett skattesystem med dessa principer som grund skulle bädda för långsiktigt hög tillväxt i Sverige och göra skatterna mer lättförståeliga.

Ett rättvist skattesystem

I dag skriver jag om min rapport om skatter i Upsala Nya Tidnings webbupplaga. Tyvärr blev titeln på rapporten fel. Den heter inte "Ett rättvist skattesystem" utan "Ett frihetligt skattesystem". Den finns att läsa här.

27 december 2012

Platt skatt är billigt

MUF-ordföranden Erik Bengtzboes debattartikel i Svenska Dagbladet där han tog ställning för platt inkomstskatt har lett till en välkommen debatt med både medhåll och mothugg.

I dag på annandagen skriver riksdagsledamoten Fredrik Schulte att skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare bör prioriteras före platt skatt. Naturligtvis är det angeläget med breda skattesänkningar, men sådana innebär också betydande inkomstbortfall för staten.

Ett avskaffande av den statliga inkomstskatten (en extra 20- eller 25-procentig skatt på höga inkomster) skulle inte kosta särskilt mycket. Det skulle ändå medföra stora samhällsekonomiska vinster och att Sverige i praktiken införde platt skatt.

Skatt på sist intjänade hundralappen (inklusive arbetsgivaravgift). Beloppen är prognoser för 2013. Källa: Ekonomifakta

Som diagrammet visar skulle ett avskaffande av den statliga inkomstskatten sänka de höga och skadliga skattesatser som finns på höga inkomster. Ett avskaffande skulle också vara delvis självfinansierande – inkomstbortfallet skulle alltså bli mindre än 47 miljarder.

Läs mer om platt skatt i MUF-rapporten Ett frihetligt skattesystem.

22 december 2012

"Det är sexigt att reformera skatt"

I senaste numret av MUF:s medlemstidning Blått skriver jag om rapporten "Ett frihetligt skattesystem" som jag presenterade i början av månaden. Läs rapporten här.

Det är inte sexigt att betala skatt, som Mona Sahlin en gång påstod. Snarare innebär skatterna stora besvär och kostnader. Bolagsskatten, exempelvis, är en straffskatt på sparande och investeringar och innebär mycket krångel för företagen.

Den statliga inkomstskatten – en extra 20- eller 25-procentig skatt på höga inkomster – gör att Sverige är det land i världen där staten tar mest av den senast intjänade hundralappen. Värnskatten (de sista fem procenten av den statliga inkomstskatten) är till och med så skadlig att det skulle vara gratis att ta bort den, enligt experterna. Om värnskatten försvann skulle höginkomsttagare jobba mer och det skulle troligtvis betala för hela skattesänkningen.

Trots att Anders Borg har varit finansminister i över sex år finns det mycket man skulle kunna göra för att förbättra skattesystemet. I en färsk MUF-rapport föreslår jag därför en skattereform som skulle göra arbete, utbildning och investeringar mer lönsamt i Sverige. Både bolagsskatten och den statliga inkomstskatten försvinner i förslaget. Det gör också skatten på kapitalinkomster (räntor, utdelningar och aktievinster) eftersom den som väljer att spara för att kunna köpa saker i framtiden inte bör betala mer skatt än den som vill köpa saker nu.

Skulle inte dessa skatteförändringar innebära stora nedskärningar? Inte nödvändigtvis. I rapporten visar jag att man kan finansiera nämnda reformer plus en del andra godbitar genom att helt enkelt inte öka statens inkomster. Vi fryser skatteintäkterna på 1 600 miljarder och låter BNP-tillväxten sköta resten. Då kan vi finansiera skattesänkningar motsvarande sju procent av Sveriges ekonomi på sex år. Det är sexigt att reformera skatt!

"Facken är nyckeln till jobben"

I senaste numret av Blått publicerades följande krönika av mig om sänkningen av arbetsgivaravgifterna för ungdomar:

Sedan regeringen första gången sänkte arbetsgivaravgifterna för ungdomar 2007 har åtgärden varit omdebatterad. Frågan var het i valrörelsen 2010 eftersom Socialdemokraterna gick till val på att höja arbetsgivaravgifterna till normalnivån.

Forskare är normalt försiktiga med att uttala sig om reformers effekter. Det gäller särskilt sänkningen av arbetsgivaravgifterna eftersom reformen genomfördes nyligen. Den är därför svår att utvärdera. Den första ordentliga studien väntas först till våren.

De forskare som vågar gissa om reformens effekter är i regel bekymrade över att skattesänkningen kan vältras över i högre löner. Att det skapas fler jobb om det blir billigare att anställa är de flesta överens om. Men om lönerna stiger när arbetsgivaravgiften sänks blir det inte billigare att anställa. Mycket beror alltså på hur fackföreningarna agerar.

Resonemanget visar att arbetslöshet helst bör bekämpas med arbetsmarknadspolitik. Arbetsmarknaden bör reformeras så att individer bestämmer vilken lön man är beredd att jobba för, inte facken. Men eftersom fackföreningarna har så stark ställning i Sverige är det svårt att rubba på deras makt. Då är skattepolitiken förmodligen det bästa instrument som finns tillgängligt för att minska arbetslösheten.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att i bästa fall har sänkningen gjort det billigare att anställa ungdomar och skapat fler jobb. I ”värsta” fall har lönerna stigit och det har blivit mer lönsamt att jobba. Oavsett vilket är det naivt att tro att man kan rulla tillbaka reformen utan konsekvenser och att 14 miljarder i högre skatt på ungdomars jobb inte skulle ha någon påverkan på ungdomars jobb.

"Därför vann Demokraterna"

I senaste numret av Blått följer jag upp artikeln jag skrev inför USA:s presidentval. Slutsatsen är att Republikanerna måste förnya sig:

Vi var många som spänt följde valet i USA under natten till den 7 november. Även om valnatten var spännande blev resultatet ganska tråkigt. Allting blev som opinionsinstituten hade förutspått: Demokraterna behöll presidentposten och majoriteten i senaten medan Republikanerna även i fortsättningen kommer att kontrollera representanthuset. Som noterades i förra numret av Blått innebär detta att det kommer att bli nödvändigt med överenskommelser över partigränserna för att lösa USA:s ekonomiska problem.

Det mest akuta problemet är det finanspolitiska stupet – ”the fiscal cliff” – som inträffar den 1 januari om politikerna inte kommer överens om åtstramningar. Stupet består av ett paket av impopulära skattehöjningar och nedskärningar som de folkvalda förberedde åt sig själva som en del av en överenskommelse 2011. Hotet om stupet ska få politikerna att kompromissa för att lösa problemen.

Faran för skattehöjningar får inte avleda Republikanerna från nödvändig valanalys. Trots en utmärkt prestation i debatterna där han framställde sig själv som en mittenkandidat förlorade Mitt Romney presidentvalet med relativt stor marginal: 47 procent mot 51 procent. Barack Obama vann eftersom han lyckades bygga en koalition bestående av bland andra latinamerikaner, svarta och ungdomar, särskilt unga kvinnor. Det räcker inte längre för Republikanerna att vinna de vita väljarna – där Romney fick 59 procent av rösterna – eftersom befolkningssammansättningen har förändrats.

Republikanerna måste nu förnya sin politik för att kunna möta det förändrade politiska landskapet. Den hårda retoriken mot papperslösa (”illegala”) invandrare har skrämt bort latinamerikaner. Många studenter och akademiker känner sig inte bekväma med Republikanernas inställning i sociala frågor. En majoritet av amerikanerna stödjer nu abort i de flesta fall och homoäktenskap. Om Republikanerna ska kunna vinna mittenväljarna i framtiden måste partiet våga ompröva sina ställningstaganden på dessa områden.

28 oktober 2012

Enkommaenbiljonerdollarsfrågan

Jag skriver om USA-valet i senaste numret av MUF:s medlemstidning Blått:

Detta presidentval handlar om ekonomin. Förvisso handlar alla presidentval främst om ekonomin, men i år är de ekonomiska frågorna extra viktiga eftersom USA dras med ett gigantiskt budgetunderskott som landet måste ta itu med.

I år får den amerikanska staten in 2,4 biljoner dollar i skatter samtidigt som utgifterna uppgår till 3,5 biljoner dollar. Skillnaden på 1,1 biljoner dollar lånas upp, bland annat från Kina. Nu måste politikerna komma överens om två viktiga frågor: Hur fort ska underskottet åtgärdas? Och ska åtstramningarna ske genom lägre utgifter eller högre skatter?

Favoriten i valet, sittande president Obama, fokuserar på att de rikaste ska ”bidra med sin del”. Han vill upphäva Bushs skattesänkningar för dem som tjänar mest och höja skatterna på arv och kapitalinkomster. Samtidigt lovar han att inte höja skatterna på medelklassen. Obamakampanjen pekar på undersökningar som visar att de flesta amerikaner förordar en ”balanserad lösning”, bestående av både högre skatter och lägre utgifter.

Mitt Romney noterar att den federala regeringens utgifter har ökat kraftigt som andel av ekonomin under Obamaåren. Om man höjde skatterna för att komma tillrätta med underskottet skulle det innebära en permanent förstoring av staten eftersom statens andel av ekonomin skulle hamna högre än det historiska genomsnittet.

Romney går i stället till val på en ambitiös skattereform där exempelvis bolagsskatten sänks rejält. Utöver att behålla Bushs skattesänkningar vill han även sänka skattesatserna med ytterligare 20 procent för alla skattebetalare. Detta ska finansieras med slopade skatteavdrag. Romney har dock vägrat att ge några närmare detaljer om vilka avdrag som ska bort. Romneykampanjen stödjer sig på opinionsundersökningar som visar att det amerikanska folket med stor majoritet föredrar utgiftsminskningar före skattehöjningar som metod för att åtgärda underskottet.

Trots alla fina ord och tjocka valmanifest är det övergripande intrycket att ingen av sidorna är beredd att föreslå de åtgärder som behövs för att ekonomin ska gå ihop. I stället handlar debatten om småsaker som det federala stödet till ideella tv-bolaget PBS – en minimal del av budgeten. Båda sidor menar sig kunna spara tiotals miljarder dollar genom att minska slöseri och felaktiga utbetalningar. Om det nu så lätt låter sig göras, varför har det inte gjorts tidigare?

Oavsett vem som vinner kommer det att krävas samarbete över partigränserna, eftersom Republikanerna kommer att behålla kontrollen över representanthuset och Demokraterna troligtvis kommer att ha fortsatt majoritet i senaten. Med tanke på de politiska låsningar vi ser i nuläget kommer det inte att vara lätt. Men det kommer att vara nödvändigt. Det är inte hållbart att låna biljonbelopp varje år för att täcka underskottet.

18 oktober 2012

Friskolor måste gå med vinst

Vänsterpartiet har den senaste tiden gått på offensiv i frågan om vinster i välfärden. Partiet har räknat ut att välfärdsbolagens sammanlagda vinst var 9 miljarder och partiledaren Jonas Sjöstedt hävdar att "det är resurser som var tänkta att gå till välfärd och är lika mycket som lön och sociala avgifter för cirka 22 000 undersköterskor".

Vänsterpartiet förbiser ett viktigt faktum: det krävs kapital för att driva välfärdsverksamhet. Antingen står kommunen för kapitalet, och går då miste om räntan, eller så står ett företag för kapitalet. Företaget måste då naturligtvis få ersättning för sin investering.

Mikaela Valtersson, vice vd på Kunskapsskolan och tidigare ekonomiskpolitisk talesman för Miljöpartiet, besökte i dag Moderata studenter i Uppsala. Hon berättade att Kunskapsskolan i snitt investerar 25 miljoner när de startar en ny skola. Det är pengar som kommunen slipper lägga ut. Investeringen handlar främst om att anpassa lokalerna för undervisning.

Det är alltså inte korrekt att hävda att välfärdsbolagens vinster alltid sker på bekostnad av välfärden. Om inte välfärdsbolaget hade drivit verksamheten hade kommunen behövt betala kapitalkostnaden själv.

Slutsatsen blir därför att Jonas Sjöstedt antingen (a) inte känner till grundläggande ekonomiska principer eller (b) medvetet missleder.

10 oktober 2012

Hungern har minskat med en tredjedel på 20 år

Jag har tidigare på bloggen konstaterat det märkliga i att fattigdomssiffror från Världsbanken visar att fattigdomen i världen minskat kraftigt de senaste tjugo åren, samtidigt som hungerstatistiken från FN:s jordbruksorgan FAO visat på en mycket svag minskning av hungern.

FAO deklarerade till och med att antalet hungriga nådde rekordhöga en miljard människor 2009, något som jag kritiserade.

När NYU-professorn Bill Easterly besökte Timbro tidigare i höst frågade jag honom om motsättningen mellan fattigdomsstatistiken och hungerstatistiken. Han svarade då att det kanske är statistiken det är fel på. (Se video från evenemanget här. Min fråga kommer vid 44:30.)

Nu verkar det som att Easterly fick rätt. FAO publicerar i dag State of Food Insecurity in the World 2012 där man kommer med nya siffror för hungern. Det visar sig att hungerminskningen under 90- och 00-talen var större än man tidigare trott.

Antalet hungriga har minskat från 1 000 miljoner för tjugo år sedan till 870 miljoner i dag enligt de nya siffrorna. Som andel av världens befolkning är det en minskning från 19 procent till 12 procent. Hungern har alltså minskat med en tredjedel under perioden.

FAO:s revidering av statistiken beror i huvudsak på att finanskrisen inte fick så stor inverkan på de fattiga som man trott. De flesta utvecklingsländer fortsatte att växa ekonomiskt genom hela krisen. Finanskrisen innebar dock att hungerminskningen saktade ned och att många människor tillfälligt fick svårare att hitta mat för dagen.

"Invandringspolitiken kostar miljarder"

I dag skriver jag på Migro om de skattemiljarder som varje år går till den svenska migrationsbyråkratin:

Upprätthållandet av Sveriges invandringsreglering sysselsätter tusentals personer och kostar miljardbelopp. Detta uppmärksammas sällan av personer som annars gärna debatterar invandringspolitikens kostnader. En mer liberal invandringspolitik skulle innebära stora besparingar hos Migrationsverket, polisen, domstolarna och Kriminalvården.

Förra året medförde handläggningen hos Migrationsverket utgifter på nästan 3 miljarder kronor enligt årsredovisningen. Dessutom kostade migrationsärenden domstolarna 1,5 miljarder och polisen 700 miljoner. Bara de asylsökandes juridiska biträden kostade 200 miljoner. Allt detta innebär att varje avslutat invandringsärende kostade svenska skattebetalare 183 000 kr.

Det kostade över en kvarts miljard att hålla flyktingar i förvar. Per dygn kostar det 3 500 kr att i förvar hålla människor som inte har begått något brott utan bara har sökt ett bättre liv i Sverige.

Hemresor för personer som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd medför också stora kostnader. När elva personer skulle utvisas till Armenien valde polisen att chartra ett flygplan. 16 tjänstemän följde med. Totalkostnad: Ungefär en miljon kronor.

Under fjolåret genomfördes 13 000 utresor av personer som nekats uppehållstillstånd med hjälp av svenska myndigheter. Den fjärdedel av resorna som Kriminalvården genomförde kostade över 50 000 kr per person. På det här området har regeringen också visat sig villig att öppna plånboken: 2009 utsågs till "återvändandeåret" och Migrationsverket fick extrapengar för att avvisa fler. (Extrapengarna är nu permanenta och migrationsministern har deklarerat att varje år är ett återvändandeår.)

Sammantaget innebär dessa kostnader att migrationsbyråkratin slukar många skattemiljarder varje år. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv är detta ett stort slöseri eftersom stora resurser läggs på att skicka ut människor som befinner sig i Sverige till länder där deras arbetskraft är mindre värd – en ren överföringsförlust.

10 augusti 2012

"Öka migrationen – miljardbelopp att tjäna!"

På Migros hemsida skriver jag om de ekonomiska fördelarna med ökad migration:

I Sverige i dag är nästan alla för frihandel. Detta är en stor seger för en liberal idékamp som började redan med Adam Smith och David Ricardo.

Vi får alla lära oss logiken på samhällskunskapen: genom att handla med varandra kan länder specialisera sig på aktiviteter de är relativt bra på. Båda parter tjänar på handel – annars skulle den inte äga rum. Visst kan vissa branscher utsättas för påfrestningar men alla tjänar på frihandel i det långa loppet.

Med det stigande intresset för fonder som investerar i utvecklingsländer inser också de flesta att rörlighet för kapital är något positivt. Länder med överskott på kapital, som Sverige, kan investera pengarna i regioner där de behövs mer, som Afrika, och bidra till utvecklingen där.

Tyvärr brukar insikten stanna där, fastän liknelsen med rörlighet för människor borde vara självklar. När någon flyttar från ett fattigt till ett rikt land kan denna dra nytta av det fysiska kapital och de överlägsna institutioner som finns i det rikare landet. Personen blir då mer produktiv och det uppstår en ren överföringsvinst.

Genom historien har migration ofta gjort stora bidrag till tillväxten. Ett uppenbart exempel är industrialiseringen av västvärlden som inte hade varit möjlig utan storskalig inflyttning till städerna från landsbygden. Det pågående kinesiska undret drivs till stor del av migration till industriområdena vid kusten.

En rapport från FN:s utvecklingsprogram UNDP beräknade att världen skulle tjäna 190 miljarder dollar om invandringen ökade med fem procent. En femtedel av denna vinst skulle tillfalla mottagarländerna och resten invandrarna själva och deras hemländer. En genomsnittlig migrant från ett fattigt till ett rikt land höjer sin inkomst från 10 000 kr per år till 150 000 kr per år (justerat för prisnivå).

De ekonomiska argumenten för rörlighet mellan länder är starka. Rika mottagarländer tjänar på invandring genom ökad specialisering på samma sätt som de tjänar på handel. Men framför allt tjänar u-landsinvånaren som utvandrar. För många människor är utvandring den enda chansen att få ett drägligt liv. Det är omoraliskt att förvägra dem den chansen.

Migro – nytt nätverk för fri rörlighet

På denna blogg har jag länge argumenterat för ökad invandring. Bland annat skrev jag så här 2007:

Vi [liberaler] borde bilda en egen förening för öppna gränser. Vilka är med mig?

Därför känns det kul att vara med i nya nätverket Migro med Rola Brentlin som drivande kraft. Nätverket presenterades genom en debattartikel på Expressens debattsida som jag undertecknade tillsammans med bland andra Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt och Jonas Grafström.

Gilla Migros Facebooksida här.
Följ Migro på Twitter här.

19 juli 2012

Utvecklingen i Afrika illustrerad

I dagens Norrbottens-Kuriren skriver jag optimistiskt om Afrika. Nedan ges ett statistiskt underlag till den artikeln.

Afrikas BNP per capita i dollar 1950–2008, inflationsjusterat. Källa: Angus Maddison

Den ekonomiska nedgången 1980–1995 syns tydligt, liksom den historiskt sett snabba tillväxten under 00-talet.

Kalorier per person och dag i Afrika. Källa: FAO

Trots alla undergångsprofetior får afrikanerna mer och mer mat över tid.

Afrikas befolkning och årliga befolkningstillväxt 1950–2100 (prognos). Källa: FN

Afrikas befolkningstillväxt kommer att fortsätta minska, men det är svårt att se vad som skulle få den att minska ännu fortare än FN:s prognos. Afrikas befolkningsökning under 2000-talet ter sig oundviklig.

Afrikas medellivslängd i år 1950–2100 (prognos). Källa: FN

Livslängden stagnerade under 1990-talet men har under 2000-talet börjat öka igen i takt med att dödsfallen i bland annat aids och malaria minskar.

Tidigare har jag satt ihop ett Youtubeklipp som illustrerar utvecklingen i Afrika med fler diagram.

2000-talet tillhör Afrika

I dag skriver jag om Afrika i en gästkrönika på Norrbottens-Kurirens ledarsida:

Under 1980-talet riktades världens uppmärksamhet mot Afrika i allmänhet och svälten i Etiopien i synnerhet. ”Do they know it’s Christmas time at all?” undrade Bono-ledda musikergruppen Band Aid i sin välgörenhetslåt som drog in pengar till Afrika. Även i dag finns det skäl att intressera sig för Afrika eftersom kontinenten kommer att växa både befolkningsmässigt och ekonomiskt.

I dag har Afrika en miljard invånare. År 2100 kommer 3,6 miljarder människor att bo i Afrika, 4,6 miljarder i Asien och 2 miljarder i alla andra världsdelar enligt FN:s prognos. Nigeria spås ett invånarantal på 730 miljoner år 2100 och Malawi på 130 miljoner. 1950 hade Malawi inte ens tre miljoner invånare.

Någon kan ifrågasätta om det går att ordna mat till alla dessa människor. Men Afrika har kunnat föda sin befolkning tidigare – mellan 1990 och 2009 ökade mattillgången i Afrika från 2 300 kalorier per person och dag till 2 600 kalorier. Då var befolkningstillväxten ännu högre än den är nu: Afrikas befolkningstillväxt faller sedan 30 år tillbaka. Den procentuella befolkningsökningen tros fortsätta minska kontinuerligt under 2000-talet. Det viktigaste för att säkra mattillgången är att afrikanernas inkomster växer så att de har råd att köpa den mat de behöver på världsmarknaden.

Afrika upplevde viss ekonomisk tillväxt på 1960-talet, då de flesta länder nyligen blivit självständiga. Men under 70-talet började tillväxtmotorn hacka och därefter hamnade ekonomin i fritt fall. Att Afrikas inkomst per person föll med över en tiondel mellan 1980 och 1995 är en av den ekonomiska historiens stora tragedier. Men det som hände efter 1995 är lika anmärkningsvärt. 2003 hade fallet hämtats upp och sedan dess har Afrika haft bättre tillväxt än EU varje år.

Vändningen är ingen slump utan en följd av att afrikanska ledare började gå bort ifrån de decennier av vanstyre som plågat kontinenten. Man genomförde sunt förnuft-reformer som att sänka handelshinder och ta bort subventioner till medelklassen.

Resultatet är att den extrema fattigdomen – andelen som lever på mindre än en dollar om dagen – i Afrika söder om Sahara föll från 58 procent till 48 procent mellan 1999 och 2008. Världsbanken spår att 41 procent av afrikanerna kommer att vara extremt fattiga 2015. Även på hälsoområdet ljusnar det. Dödsfallen i aids minskar sedan sju år tillbaka och medellivslängden slår rekord varje år.

Allt detta betyder att 80-talsmusikernas becksvarta pessimism är lika förlegad som tv-serierna The Cosby Show och Varuhuset. För 2000-talet är Shakiras ”This Time for Africa” ett betydligt mer passande ledmotiv.

08 juli 2012

Utbildning och kompetens i fokus i Almedalen

Almedalsveckan avslutas formellt i dag men de flesta har redan åkt hem och stackars Göran Hägglund lär inte ha haft många åhörare.

Ett genomgående tema i årets seminarier var tesen att många ungdomar felutbildar sig och går ett gymnasie- eller högskoleprogram med små chanser till jobb. Tidigare har detta varit politiskt känsligt men nu säger även Anders Borg att antalet dramautbildade i Sverige förmodligen är för stort.

Under ett seminarium ordnat av näringslivets forskningsinstitut Ratio – där jag arbetar denna sommar – öppnade både Ibrahim Baylan (S) och Tomas Tobé (M) för att "se över dimensioneringen av utbildningssystemet" och därmed använda piska för att förmå ungdomar att välja rätt utbildning.

Det vore bättre om man kunde använda morötter för att styra in studenter på samhällsnyttiga program – det vill säga utforma skatte- och bidragssystemen så att den som gör karriärmässigt tveksamma val får bära kostnaden för detta. Politikerna kan då lita på att unga gör rätt val och behöver inte bry sig om att dimensionera om utbildningssystemet.

I väntan på lägre skatter och bidrag kan det dock vara motiverat att försöka minska antalet skattefinansierade utbildningsplatser inom vissa utbildningar. Det är välkommet att politiker nu vågar tala öppet om att det finns för få ingenjörer och för många genusvetare och mediestuderande i Sverige.

14 juni 2012

Liberaler måste alltid försvara fri rörlighet

Dilsa Demirbag-Stens och Johan Norbergs debattartikel i Dagens Nyheter i dag lyfter ett viktigt ämne: vissa borgerliga företrädares invandringskritiska retorik.

Jag tror inte att problemet är riktigt lika stort som artikelförfattarna gör intryck av. Exempelvis förespråkar såväl MUF som CUF och LUF fri invandring. (KDU bytte åsikt för några år sedan och stödjer inte längre fri invandring enligt en blogguppgift.)

Debatten är dock angelägen. Det behövs en liberal offensiv i invandringsfrågorna.

08 juni 2012

Välkommet att Borg bekämpar skadlig skatteplanering

I Sverige – och de flesta andra länder – är beskattningen av företag inkonsekvent. Vinster beskattas med en bolagsskatt på 26,3 procent medan räntor på lån inte beskattas. (Inkomster från både vinster och räntor beskattas dock med 30 procent hos den enskilde kapitalägaren.)

Detta har lett till att företag försöker minska sin skattebörda genom att göra interna lån inom koncernen så att räntorna kan dras av. Det är positivt att Anders Borg i dag föreslår att denna möjlighet försvinner – förutsatt att intäkterna går tillbaka till företagssektorn genom lägre bolagsskatt.

Svenskt Näringsliv kan dock ha en poäng i att reformen ökar osäkerheten för företagen.

Finansministern kunde i stället ha inväntat Företagsskattekommitténs förslag. De har i uppdrag att ta fram en skattereform där vinster och räntor behandlas lika. En sådan reform är angelägen eftersom skattelagstiftningen i dag innebär en snedvridning av företagens finansieringsval. Ett sätt att jämställa vinster och räntor vore att avskaffa bolagsskatten, något som MUF förespråkar.

Men det bästa vore att avskaffa alla former av kapitalbeskattning.

TT: SvD | DN

Sidor