"Därför vann Demokraterna"

I senaste numret av Blått följer jag upp artikeln jag skrev inför USA:s presidentval. Slutsatsen är att Republikanerna måste förnya sig:

Vi var många som spänt följde valet i USA under natten till den 7 november. Även om valnatten var spännande blev resultatet ganska tråkigt. Allting blev som opinionsinstituten hade förutspått: Demokraterna behöll presidentposten och majoriteten i senaten medan Republikanerna även i fortsättningen kommer att kontrollera representanthuset. Som noterades i förra numret av Blått innebär detta att det kommer att bli nödvändigt med överenskommelser över partigränserna för att lösa USA:s ekonomiska problem.

Det mest akuta problemet är det finanspolitiska stupet – ”the fiscal cliff” – som inträffar den 1 januari om politikerna inte kommer överens om åtstramningar. Stupet består av ett paket av impopulära skattehöjningar och nedskärningar som de folkvalda förberedde åt sig själva som en del av en överenskommelse 2011. Hotet om stupet ska få politikerna att kompromissa för att lösa problemen.

Faran för skattehöjningar får inte avleda Republikanerna från nödvändig valanalys. Trots en utmärkt prestation i debatterna där han framställde sig själv som en mittenkandidat förlorade Mitt Romney presidentvalet med relativt stor marginal: 47 procent mot 51 procent. Barack Obama vann eftersom han lyckades bygga en koalition bestående av bland andra latinamerikaner, svarta och ungdomar, särskilt unga kvinnor. Det räcker inte längre för Republikanerna att vinna de vita väljarna – där Romney fick 59 procent av rösterna – eftersom befolkningssammansättningen har förändrats.

Republikanerna måste nu förnya sin politik för att kunna möta det förändrade politiska landskapet. Den hårda retoriken mot papperslösa (”illegala”) invandrare har skrämt bort latinamerikaner. Många studenter och akademiker känner sig inte bekväma med Republikanernas inställning i sociala frågor. En majoritet av amerikanerna stödjer nu abort i de flesta fall och homoäktenskap. Om Republikanerna ska kunna vinna mittenväljarna i framtiden måste partiet våga ompröva sina ställningstaganden på dessa områden.

Enkommaenbiljonerdollarsfrågan

Jag skriver om USA-valet i senaste numret av MUF:s medlemstidning Blått:

Detta presidentval handlar om ekonomin. Förvisso handlar alla presidentval främst om ekonomin, men i år är de ekonomiska frågorna extra viktiga eftersom USA dras med ett gigantiskt budgetunderskott som landet måste ta itu med.

I år får den amerikanska staten in 2,4 biljoner dollar i skatter samtidigt som utgifterna uppgår till 3,5 biljoner dollar. Skillnaden på 1,1 biljoner dollar lånas upp, bland annat från Kina. Nu måste politikerna komma överens om två viktiga frågor: Hur fort ska underskottet åtgärdas? Och ska åtstramningarna ske genom lägre utgifter eller högre skatter?

Favoriten i valet, sittande president Obama, fokuserar på att de rikaste ska ”bidra med sin del”. Han vill upphäva Bushs skattesänkningar för dem som tjänar mest och höja skatterna på arv och kapitalinkomster. Samtidigt lovar han att inte höja skatterna på medelklassen. Obamakampanjen pekar på undersökningar som visar att de flesta amerikaner förordar en ”balanserad lösning”, bestående av både högre skatter och lägre utgifter.

Mitt Romney noterar att den federala regeringens utgifter har ökat kraftigt som andel av ekonomin under Obamaåren. Om man höjde skatterna för att komma tillrätta med underskottet skulle det innebära en permanent förstoring av staten eftersom statens andel av ekonomin skulle hamna högre än det historiska genomsnittet.

Romney går i stället till val på en ambitiös skattereform där exempelvis bolagsskatten sänks rejält. Utöver att behålla Bushs skattesänkningar vill han även sänka skattesatserna med ytterligare 20 procent för alla skattebetalare. Detta ska finansieras med slopade skatteavdrag. Romney har dock vägrat att ge några närmare detaljer om vilka avdrag som ska bort. Romneykampanjen stödjer sig på opinionsundersökningar som visar att det amerikanska folket med stor majoritet föredrar utgiftsminskningar före skattehöjningar som metod för att åtgärda underskottet.

Trots alla fina ord och tjocka valmanifest är det övergripande intrycket att ingen av sidorna är beredd att föreslå de åtgärder som behövs för att ekonomin ska gå ihop. I stället handlar debatten om småsaker som det federala stödet till ideella tv-bolaget PBS – en minimal del av budgeten. Båda sidor menar sig kunna spara tiotals miljarder dollar genom att minska slöseri och felaktiga utbetalningar. Om det nu så lätt låter sig göras, varför har det inte gjorts tidigare?

Oavsett vem som vinner kommer det att krävas samarbete över partigränserna, eftersom Republikanerna kommer att behålla kontrollen över representanthuset och Demokraterna troligtvis kommer att ha fortsatt majoritet i senaten. Med tanke på de politiska låsningar vi ser i nuläget kommer det inte att vara lätt. Men det kommer att vara nödvändigt. Det är inte hållbart att låna biljonbelopp varje år för att täcka underskottet.

Friskolor måste gå med vinst

Vänsterpartiet har den senaste tiden gått på offensiv i frågan om vinster i välfärden. Partiet har räknat ut att välfärdsbolagens sammanlagda vinst var 9 miljarder och partiledaren Jonas Sjöstedt hävdar att "det är resurser som var tänkta att gå till välfärd och är lika mycket som lön och sociala avgifter för cirka 22 000 undersköterskor".

Vänsterpartiet förbiser ett viktigt faktum: det krävs kapital för att driva välfärdsverksamhet. Antingen står kommunen för kapitalet, och går då miste om räntan, eller så står ett företag för kapitalet. Företaget måste då naturligtvis få ersättning för sin investering.

Mikaela Valtersson, vice vd på Kunskapsskolan och tidigare ekonomiskpolitisk talesman för Miljöpartiet, besökte i dag Moderata studenter i Uppsala. Hon berättade att Kunskapsskolan i snitt investerar 25 miljoner när de startar en ny skola. Det är pengar som kommunen slipper lägga ut. Investeringen handlar främst om att anpassa lokalerna för undervisning.

Det är alltså inte korrekt att hävda att välfärdsbolagens vinster alltid sker på bekostnad av välfärden. Om inte välfärdsbolaget hade drivit verksamheten hade kommunen behövt betala kapitalkostnaden själv.

Slutsatsen blir därför att Jonas Sjöstedt antingen (a) inte känner till grundläggande ekonomiska principer eller (b) medvetet missleder.

Hungern har minskat med en tredjedel på 20 år

Jag har tidigare på bloggen konstaterat det märkliga i att fattigdomssiffror från Världsbanken visar att fattigdomen i världen minskat kraftigt de senaste tjugo åren, samtidigt som hungerstatistiken från FN:s jordbruksorgan FAO visat på en mycket svag minskning av hungern.

FAO deklarerade till och med att antalet hungriga nådde rekordhöga en miljard människor 2009, något som jag kritiserade.

När NYU-professorn Bill Easterly besökte Timbro tidigare i höst frågade jag honom om motsättningen mellan fattigdomsstatistiken och hungerstatistiken. Han svarade då att det kanske är statistiken det är fel på. (Se video från evenemanget här. Min fråga kommer vid 44:30.)

Nu verkar det som att Easterly fick rätt. FAO publicerar i dag State of Food Insecurity in the World 2012 där man kommer med nya siffror för hungern. Det visar sig att hungerminskningen under 90- och 00-talen var större än man tidigare trott.



Antalet hungriga har minskat från 1 000 miljoner för tjugo år sedan till 870 miljoner i dag enligt de nya siffrorna. Som andel av världens befolkning är det en minskning från 19 procent till 12 procent. Hungern har alltså minskat med en tredjedel under perioden.

FAO:s revidering av statistiken beror i huvudsak på att finanskrisen inte fick så stor inverkan på de fattiga som man trott. De flesta utvecklingsländer fortsatte att växa ekonomiskt genom hela krisen. Finanskrisen innebar dock att hungerminskningen saktade ned och att många människor tillfälligt fick svårare att hitta mat för dagen.

"Invandringspolitiken kostar miljarder"

I dag skriver jag på Migro om de skattemiljarder som varje år går till den svenska migrationsbyråkratin:

Upprätthållandet av Sveriges invandringsreglering sysselsätter tusentals personer och kostar miljardbelopp. Detta uppmärksammas sällan av personer som annars gärna debatterar invandringspolitikens kostnader. En mer liberal invandringspolitik skulle innebära stora besparingar hos Migrationsverket, polisen, domstolarna och Kriminalvården.

Förra året medförde handläggningen hos Migrationsverket utgifter på nästan 3 miljarder kronor enligt årsredovisningen. Dessutom kostade migrationsärenden domstolarna 1,5 miljarder och polisen 700 miljoner. Bara de asylsökandes juridiska biträden kostade 200 miljoner. Allt detta innebär att varje avslutat invandringsärende kostade svenska skattebetalare 183 000 kr.

Det kostade över en kvarts miljard att hålla flyktingar i förvar. Per dygn kostar det 3 500 kr att i förvar hålla människor som inte har begått något brott utan bara har sökt ett bättre liv i Sverige.

Hemresor för personer som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd medför också stora kostnader. När elva personer skulle utvisas till Armenien valde polisen att chartra ett flygplan. 16 tjänstemän följde med. Totalkostnad: Ungefär en miljon kronor.

Under fjolåret genomfördes 13 000 utresor av personer som nekats uppehållstillstånd med hjälp av svenska myndigheter. Den fjärdedel av resorna som Kriminalvården genomförde kostade över 50 000 kr per person. På det här området har regeringen också visat sig villig att öppna plånboken: 2009 utsågs till "återvändandeåret" och Migrationsverket fick extrapengar för att avvisa fler. (Extrapengarna är nu permanenta och migrationsministern har deklarerat att varje år är ett återvändandeår.)

Sammantaget innebär dessa kostnader att migrationsbyråkratin slukar många skattemiljarder varje år. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv är detta ett stort slöseri eftersom stora resurser läggs på att skicka ut människor som befinner sig i Sverige till länder där deras arbetskraft är mindre värd – en ren överföringsförlust.

"Öka migrationen – miljardbelopp att tjäna!"

På Migros hemsida skriver jag om de ekonomiska fördelarna med ökad migration:

I Sverige i dag är nästan alla för frihandel. Detta är en stor seger för en liberal idékamp som började redan med Adam Smith och David Ricardo.

Vi får alla lära oss logiken på samhällskunskapen: genom att handla med varandra kan länder specialisera sig på aktiviteter de är relativt bra på. Båda parter tjänar på handel – annars skulle den inte äga rum. Visst kan vissa branscher utsättas för påfrestningar men alla tjänar på frihandel i det långa loppet.

Med det stigande intresset för fonder som investerar i utvecklingsländer inser också de flesta att rörlighet för kapital är något positivt. Länder med överskott på kapital, som Sverige, kan investera pengarna i regioner där de behövs mer, som Afrika, och bidra till utvecklingen där.

Tyvärr brukar insikten stanna där, fastän liknelsen med rörlighet för människor borde vara självklar. När någon flyttar från ett fattigt till ett rikt land kan denna dra nytta av det fysiska kapital och de överlägsna institutioner som finns i det rikare landet. Personen blir då mer produktiv och det uppstår en ren överföringsvinst.

Genom historien har migration ofta gjort stora bidrag till tillväxten. Ett uppenbart exempel är industrialiseringen av västvärlden som inte hade varit möjlig utan storskalig inflyttning till städerna från landsbygden. Det pågående kinesiska undret drivs till stor del av migration till industriområdena vid kusten.

En rapport från FN:s utvecklingsprogram UNDP beräknade att världen skulle tjäna 190 miljarder dollar om invandringen ökade med fem procent. En femtedel av denna vinst skulle tillfalla mottagarländerna och resten invandrarna själva och deras hemländer. En genomsnittlig migrant från ett fattigt till ett rikt land höjer sin inkomst från 10 000 kr per år till 150 000 kr per år (justerat för prisnivå).

De ekonomiska argumenten för rörlighet mellan länder är starka. Rika mottagarländer tjänar på invandring genom ökad specialisering på samma sätt som de tjänar på handel. Men framför allt tjänar u-landsinvånaren som utvandrar. För många människor är utvandring den enda chansen att få ett drägligt liv. Det är omoraliskt att förvägra dem den chansen.

Migro – nytt nätverk för fri rörlighet

På denna blogg har jag länge argumenterat för ökad invandring. Bland annat skrev jag så här 2007:

Vi [liberaler] borde bilda en egen förening för öppna gränser. Vilka är med mig?

Därför känns det kul att vara med i nya nätverket Migro med Rola Brentlin som drivande kraft. Nätverket presenterades genom en debattartikel på Expressens debattsida som jag undertecknade tillsammans med bland andra Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt och Jonas Grafström.

Gilla Migros Facebooksida här.
Följ Migro på Twitter här.

Utvecklingen i Afrika illustrerad

I dagens Norrbottens-Kuriren skriver jag optimistiskt om Afrika. Nedan ges ett statistiskt underlag till den artikeln.


Afrikas BNP per capita i dollar 1950–2008, inflationsjusterat. Källa: Angus Maddison

Den ekonomiska nedgången 1980–1995 syns tydligt, liksom den historiskt sett snabba tillväxten under 00-talet.


Kalorier per person och dag i Afrika. Källa: FAO

Trots alla undergångsprofetior får afrikanerna mer och mer mat över tid.


Afrikas befolkning och årliga befolkningstillväxt 1950–2100 (prognos). Källa: FN

Afrikas befolkningstillväxt kommer att fortsätta minska, men det är svårt att se vad som skulle få den att minska ännu fortare än FN:s prognos. Afrikas befolkningsökning under 2000-talet ter sig oundviklig.


Afrikas medellivslängd i år 1950–2100 (prognos). Källa: FN

Livslängden stagnerade under 1990-talet men har under 2000-talet börjat öka igen i takt med att dödsfallen i bland annat aids och malaria minskar.

Tidigare har jag satt ihop ett Youtubeklipp som illustrerar utvecklingen i Afrika med fler diagram.

2000-talet tillhör Afrika

I dag skriver jag om Afrika i en gästkrönika på Norrbottens-Kurirens ledarsida:

Under 1980-talet riktades världens uppmärksamhet mot Afrika i allmänhet och svälten i Etiopien i synnerhet. ”Do they know it’s Christmas time at all?” undrade Bono-ledda musikergruppen Band Aid i sin välgörenhetslåt som drog in pengar till Afrika. Även i dag finns det skäl att intressera sig för Afrika eftersom kontinenten kommer att växa både befolkningsmässigt och ekonomiskt.

I dag har Afrika en miljard invånare. År 2100 kommer 3,6 miljarder människor att bo i Afrika, 4,6 miljarder i Asien och 2 miljarder i alla andra världsdelar enligt FN:s prognos. Nigeria spås ett invånarantal på 730 miljoner år 2100 och Malawi på 130 miljoner. 1950 hade Malawi inte ens tre miljoner invånare.

Någon kan ifrågasätta om det går att ordna mat till alla dessa människor. Men Afrika har kunnat föda sin befolkning tidigare – mellan 1990 och 2009 ökade mattillgången i Afrika från 2 300 kalorier per person och dag till 2 600 kalorier. Då var befolkningstillväxten ännu högre än den är nu: Afrikas befolkningstillväxt faller sedan 30 år tillbaka. Den procentuella befolkningsökningen tros fortsätta minska kontinuerligt under 2000-talet. Det viktigaste för att säkra mattillgången är att afrikanernas inkomster växer så att de har råd att köpa den mat de behöver på världsmarknaden.

Afrika upplevde viss ekonomisk tillväxt på 1960-talet, då de flesta länder nyligen blivit självständiga. Men under 70-talet började tillväxtmotorn hacka och därefter hamnade ekonomin i fritt fall. Att Afrikas inkomst per person föll med över en tiondel mellan 1980 och 1995 är en av den ekonomiska historiens stora tragedier. Men det som hände efter 1995 är lika anmärkningsvärt. 2003 hade fallet hämtats upp och sedan dess har Afrika haft bättre tillväxt än EU varje år.

Vändningen är ingen slump utan en följd av att afrikanska ledare började gå bort ifrån de decennier av vanstyre som plågat kontinenten. Man genomförde sunt förnuft-reformer som att sänka handelshinder och ta bort subventioner till medelklassen.

Resultatet är att den extrema fattigdomen – andelen som lever på mindre än en dollar om dagen – i Afrika söder om Sahara föll från 58 procent till 48 procent mellan 1999 och 2008. Världsbanken spår att 41 procent av afrikanerna kommer att vara extremt fattiga 2015. Även på hälsoområdet ljusnar det. Dödsfallen i aids minskar sedan sju år tillbaka och medellivslängden slår rekord varje år.

Allt detta betyder att 80-talsmusikernas becksvarta pessimism är lika förlegad som tv-serierna The Cosby Show och Varuhuset. För 2000-talet är Shakiras ”This Time for Africa” ett betydligt mer passande ledmotiv.

Utbildning och kompetens i fokus i Almedalen

Almedalsveckan avslutas formellt i dag men de flesta har redan åkt hem och stackars Göran Hägglund lär inte ha haft många åhörare.

Ett genomgående tema i årets seminarier var tesen att många ungdomar felutbildar sig och går ett gymnasie- eller högskoleprogram med små chanser till jobb. Tidigare har detta varit politiskt känsligt men nu säger även Anders Borg att antalet dramautbildade i Sverige förmodligen är för stort.



Under ett seminarium ordnat av näringslivets forskningsinstitut Ratio – där jag arbetar denna sommar – öppnade både Ibrahim Baylan (S) och Tomas Tobé (M) för att "se över dimensioneringen av utbildningssystemet" och därmed använda piska för att förmå ungdomar att välja rätt utbildning.

Det vore bättre om man kunde använda morötter för att styra in studenter på samhällsnyttiga program – det vill säga utforma skatte- och bidragssystemen så att den som gör karriärmässigt tveksamma val får bära kostnaden för detta. Politikerna kan då lita på att unga gör rätt val och behöver inte bry sig om att dimensionera om utbildningssystemet.

I väntan på lägre skatter och bidrag kan det dock vara motiverat att försöka minska antalet skattefinansierade utbildningsplatser inom vissa utbildningar. Det är välkommet att politiker nu vågar tala öppet om att det finns för få ingenjörer och för många genusvetare och mediestuderande i Sverige.

Liberaler måste alltid försvara fri rörlighet

Dilsa Demirbag-Stens och Johan Norbergs debattartikel i Dagens Nyheter i dag lyfter ett viktigt ämne: vissa borgerliga företrädares invandringskritiska retorik.

Jag tror inte att problemet är riktigt lika stort som artikelförfattarna gör intryck av. Exempelvis förespråkar såväl MUF som CUF och LUF fri invandring. (KDU bytte åsikt för några år sedan och stödjer inte längre fri invandring enligt en blogguppgift.)

Debatten är dock angelägen. Det behövs en liberal offensiv i invandringsfrågorna.

Välkommet att Borg bekämpar skadlig skatteplanering

I Sverige – och de flesta andra länder – är beskattningen av företag inkonsekvent. Vinster beskattas med en bolagsskatt på 26,3 procent medan räntor på lån inte beskattas. (Inkomster från både vinster och räntor beskattas dock med 30 procent hos den enskilde kapitalägaren.)

Detta har lett till att företag försöker minska sin skattebörda genom att göra interna lån inom koncernen så att räntorna kan dras av. Det är positivt att Anders Borg i dag föreslår att denna möjlighet försvinner – förutsatt att intäkterna går tillbaka till företagssektorn genom lägre bolagsskatt.

Svenskt Näringsliv kan dock ha en poäng i att reformen ökar osäkerheten för företagen.

Finansministern kunde i stället ha inväntat Företagsskattekommitténs förslag. De har i uppdrag att ta fram en skattereform där vinster och räntor behandlas lika. En sådan reform är angelägen eftersom skattelagstiftningen i dag innebär en snedvridning av företagens finansieringsval. Ett sätt att jämställa vinster och räntor vore att avskaffa bolagsskatten, något som MUF förespråkar.

Men det bästa vore att avskaffa alla former av kapitalbeskattning.

TT: SvD | DN

Segerfeldt sågar FN

I morse debatterade liberale författaren Fredrik Segerfeldt med FN-förbundets Aleksander Gabelic om FN:s hantering av Syrien:



I debatten blev det tydligt att FN-kramarna inte har några verkliga argument för att låta auktoritära stater som Kina och Ryssland stoppa ett ingripande mot diktaturer som mördar sina folk.

Som Segerfeldt påpekade är en stor del av FN:s medlemsstater ickedemokratiska länder som representeras av ledare helt utan legitimitet.

Det är en skam för omvärlden att dödandet i Syrien tillåts fortsätta. Gruppen Syriens vänner, främst bestående av USA, EU och Arabförbundet, bör omedelbart inleda bombningar av militära mål i Syrien och skicka marktrupp till oppositionens undsättning.

Syrien får inte bli ett nytt Rwanda eller Srebrenica.


Kosovoalbaner firar självständigheten, som blev möjlig efter en Nato-intervention utan FN-stöd och i strid med folkrätten.

SvD | DN 1 | DN 2 | DN 3 | SR

"Lagstifta mot underskott"

I dag skriver MUF:s ekonomiskpolitiska arbetsgrupp – Martin Bucht, Erik Raita, Sofia Fölster, Erik Gestrinius och undertecknad – på Upsala Nya Tidnings debattsida med anledning av vår rapport om skuldkrisen:

Efter finanskrisen 2008 pratade många om marknadens misslyckanden. I dag talar vi om en annan typ av misslyckanden – nämligen politikernas misslyckanden. I en ny rapport konstaterar vi i MUF:s ekonomiskpolitiska arbetsgrupp att den pågående skuldkrisen beror på att politiker – bland annat i USA och Sydeuropa – tenderar att år efter år acceptera för stora underskott. I dessa länder kan skillnaden vara hårfin mellan en Lyxfällandeltagare och en finansminister.

En förklaring till de ohållbara underskotten är att politikerna gärna skjuter nödvändiga åtstramningar på framtiden. Efterträdaren får då ta den politiska smällen. Efterträdaren resonerar ofta på samma sätt och då blir inga åtstramningar gjorda förrän det är för sent.

En annan förklaring är att särintressen blockerar nedskärningar som påverkar dem. Exempelvis vill offentliganställda inte se sina löner sänkta och bönder vill ha kvar sina subventioner. Politiska ledare vågar inte utmana dessa intressegrupper och nödvändiga åtstramningar uteblir.

En tredje anledning kan vara att väljarkåren har för lite kunskap om statsbudgeten. Väljare gillar generellt överskott, låga skatter och höga utgifter. Men skatter och utgifter påverkar väljare mer direkt än vad underskott gör. Detta leder ofta till att ansvarslösa politiker döljer sina misslyckanden i underskott.

Vi har i dag en ansvarsfull regering. Vi kan dock aldrig veta vilka som kommer att bli valda i framtiden. Därför bör vi rusta det politiska systemet mot populism och kortsiktighet genom att införa ett tak på underskottet – exempelvis tre procent av BNP. Ett sådan lagstiftning skulle tygla ansvarslösa politiker.

Väljarnas minne är kort. Det enda säkra sättet att förhindra en upprepning av skuldkrisen är att ändra politikens spelregler. Lärdomen av krisen är tydlig: Det politiska systemet är långt ifrån perfekt och politiker kan inte alltid ställa allt till rätta.

Positivt att V vill kunna sänka lönerna

Vänsterpartiet argumenterar i sin budgetmotion i dag för att höja Riksbankens inflationsmål från 2 till 3 procent. Detta är en legitim diskussion – om man tror på keynesiansk ekonomisk teori – och det är positivt att Vänsterpartiet i viss mån för ett vetenskapligt resonemang om inflationsmålet.

Olivier Blanchard skapade uppmärksamhet när han föreslog ett högre inflationsmål med argumentet att det ger en centralbank större möjlighet att sänka styrräntan i dåliga tider. Det är också detta skäl Vänsterpartiet anför.

Paul Krugman, känd Bushkritiker och kolumnist i vänsterliberala New York Times, påpekar att det finns ett annat argument för högre inflationsmål: fackföreningar och anställda går sällan med på en sänkning av de nominella lönerna. Så om inflationen är 2 procent kan reallönerna falla med högst 2 procent. Men det är ofta inte tillräckligt. I en lågkonjunktur vill man ju öka efterfrågan på arbetskraft genom att göra arbetskraften billigare. Om lönerna inte faller tillräckligt stiger arbetslösheten.

Vänsterpartiets förslag skulle enligt Krugman alltså göra så att lönerna (i reala termer) faller mer i lågkonjunktur. Då stiger arbetslösheten inte lika mycket.

Undertecknad är dock skeptisk till ett höjt inflationsmål. För det första för att eurozonen och (sedan tidigare i år) USA har ett inflationsmål på 2 procent. Om Sveriges mål är 3 procent innebär det att kronan kontinuerligt kommer att tappa i värde så länge skillnaden i inflation består.

För det andra eftersom det är bättre att göra något åt problemet med trögrörliga löner direkt i stället för att gå omvägen via inflation och därigenom "lura" arbetarna att acceptera lägre löner. Läs mer om detta i denna MUF-rapport.

Trots det är det bra att Vänsterpartiet på detta sätt, om än oavsiktligt, lyfter frågan om sänkta löner.

SR | HD | SvD 1 | SvD 2 | SvD 3 | DN

I dag lyfts hundratusen människor ur fattigdom

Häromveckan släppte Världsbanken 2012 års upplaga av Global Monitoring Report. Banken upprepar där fattigdomssiffrorna för 2008 som kommenterats i ett tidigare blogginlägg.

Världsbanken gör också en prognos för den extrema fattigdomen 2015: 1 019 miljoner människor eller 14,1 procent av världens befolkning. År 2008 levde 1 289 miljoner i extrem fattigdom – 19,3 procent av befolkningen.

Minskningen mellan 2008 och 2015 innebär att hundratusen människor lämnar den extrema fattigdomen varje dag under denna period, enligt prognosen.

Extremt fattiga i procent av världens befolkning med prognos för 2015. Källa: Världsbanken

En person är extremt fattig om hen lever på mindre än 1,25 dollar om dagen med det prisläge som gällde i USA 2005. I dagens svenska prisläge motsvarar det ungefär 13 kronor.

Fattigdomssiffran 14,1 procent 2015 är en höjning från fjolårets prognos på 12,1 procent för samma år.

Afrika, som minskade fattigdomen kraftigt 2005–2008, tros fortsätta minska fattigdomen i hög takt med historiska mått mätt. Den region som minskar mest är dock Sydasien, där Indien väger tungt. Sydasien bekämpar fattigdom snabbare än regionen gjort någon gång sedan statistiken börjar 1981.

Färre än var fjärde sydasiat kommer att vara extremt fattig 2015 enligt prognosen. År 1990 levde mer än hälften av alla sydasiater i fattigdom.

"Sweden needs laws against politicians' reckless spending"

Today I write about the current debt crisis in online newspaper The Local:

After the 2008 financial crisis, there was much talk about the failure of markets. However, with the growing worry about government debt, the focus has shifted to politicians’ failures. It is clear from the situation in Greece, the United States and other countries that governments are far from perfect. A new report from the Moderate Youth League (MUF) investigates this.

We conclude that the reasons for the debt crisis are a number of government failures that cause politicians to run larger budget deficits than anyone really wants – economists call this phenomenon deficit bias. In some cases, such as in southern Europe, this eventually results in a loss of investor confidence and a deep crisis.

One reason for deficit bias is that voters may have better information about spending and taxes than about deficits. Hence they fail to perceive that politicians run too large deficits that will need to be repaid in the future.

A second reason could be that politicians commit to future austerity policies rather than implementing immediate cuts. But because these politicians may not be in power when the policies are due, the commitment is not credible.

Lastly, deficit bias could be caused by a failure of interest groups to agree on cuts. Each interest group wants to appear willing to bring the economy close to a crisis to improve its bargaining position and so have to face a smaller share of the burden. If all interest groups behave in this way it will be difficult to agree on austerity measures before it is too late.

Because the political system is far from perfect, checks and balances are needed to counteract populism and myopia. Although the current Moderate Party-led government pursues responsible fiscal policies, we do not know which politicians will be elected in the future. Therefore we propose strengthening the Swedish political system by amending the constitution with a prohibition of government debt default. We also propose that binding limits on the deficit – e.g. at most three percent of GDP in peacetime – are made into law.

Overall we conclude that the risks of high government indebtedness are substantial while the benefits of fiscal stimulus are small. Therefore we recommend all countries that are currently in deficit to implement immediate cuts in government spending in order to return to a balanced budget as soon as possible.

Ny rapport: "Skuldkrisen"

I tisdags släppte Moderata ungdomsförbundets ekonomiskpolitiska arbetsgrupp, som jag är med i, en rapport om staternas skuldkris.

I rapporten konstaterar vi att det finns stora risker med statlig skuldsättning. Samtidigt är fördelarna med keynesiansk stimulanspolitik små.

Därför drar vi följande slutsatser:

• Stater som har ett budgetunderskott bör vidta omedelbara utgiftsminskningar för att återgå till en budget i balans.
• Statsapparaten bör krympas så att politikerna får mindre handlingsutrymme att begå misstag.
• Sverige bör skriva in i grundlagen att statens skuldavtal måste hållas.
• Fackförbundens särställning i svensk lagstiftning bör begränsas så att lönerna kan bli mer flexibla. Detta skulle leda till en mindre ökning av arbetslösheten under kriser.
• Den svenska statens underskott bör begränsas i lag.

Arbetsgruppen består förutom undertecknad av Martin Bucht, Erik Raita, Sofia Fölster och Erik Gestrinius.

Läs rapporten här.

Time to kill or capture Joseph Kony

The half-hour movie Kony 2012 has been all over the social networks the last few days. It aims to put the spotlight on the Ugandan warlord Joseph Kony and his infamous rebel group the Lord's Resistance Army who aims to establish a Christian theocracy.

The campaign has received criticism because it allegedly is a form of slacktivism where people think they can make a difference by sharing some video on Facebook. Ironically, those who critizice the supposedly mindless reposting of the film on social networks have mostly done so by mindlessly reposting a link to a critical blog run by a Canadian sociology student.

Here are some criticisms against Kony 2012 and the group behind the movie, Invisible Children, and my replies:

• Joseph Kony left Uganda in 2006. If you believe that the LRA conflict no longer has anything to do with Uganda, I congratulate you on having better knowledge of the security situation in east and central Africa than the United States Department of Defense and president Obama's military and security advisors, who chose to deploy US troops to – yes – Uganda in order to help fight the LRA. The film makes no secret of the fact that Kony is not in Uganda – it states that the country is "relatively safe" and it is clear from a map that the LRA has shifted its operations elsewhere, although of course Uganda is still involved in the conflict and cooperates with its neigbours in capturing Kony.

• Uganda is an anti-gay dictatorship. True, but the LRA is much worse.

• The Ugandan army has been accused of rape and looting. If the Ugandan army has problems with discipline, the more reason for them to be trained by American advisors.

• Invisible Children spends most of its money on film-making and advocacy. The main aim of the movie is to put pressure on US policymakers, not to raise money. I doubt many of those who reposted the move donated anything. On its website, the organization states that is spends 20 percent of revenues on administration and fundraising.

• The founders of Invisible Children pose with guns on a photo. "Stop Kony" is not a non-violence campaign. They are not advocating hugging Joseph Kony to death. In order to stop the LRA you need guns. More about the photo here.

• The campaign implies that white people should save Africa and smells of colonialism. After Rwanda 1994 and Srebrenica 1995, the world said "never again". Last year, reluctant western intervention helped bring peace and democracy to Libya and the Ivory Coast. Even the United Nations now agrees that the international community has a responsibility to protect people against grave human rights abuses. Although war is declining and democracy is progressing, everybody should help accelerate this process. Inaction is not an option.

Invisible Children has done a great job at bringing this issue to the agenda. The United States and other liberal democracies should send more ground troops to Africa in order to fight the LRA and other obstacles to the 21st century becoming Africa's century.

Update: The United States Africa Command has published a blog post explaining their role in combating the LRA. Like their Facebook page to show your support.

Fattigdomen minskar rekordsnabbt i Afrika

Världsbanken släppte i dag de efterlängtade definitiva siffrorna för extrem fattigdom 2008. Banken uppskattar att 1 289 miljoner människor var extremt fattiga 2008, vilket är 19 procent av världens befolkning. 1981 var samma siffra 43 procent.

En människa är extremt fattig om hennes konsumtion eller inkomst understiger 1,25 dollar om dagen med det prisläge som gällde i USA 2005. I dagens svenska prisläge motsvarar det ungefär 13 kronor.

Världsbanken rapporterar fattigdomen i treårsintervall så före dagens tillkännagivande hade vi bara fattigdomsstatistik fram till 2005. Den årliga fattigdomsminskningen mellan 2005 och 2008 var 0,7 procentenheter. Världsbankens tidigare preliminära uppskattningar för 2008 antydde en minskning på 1,1 procentenheter per år. Fattigdomsminskningen ligger därmed något under prognos.

Kina är inte längre den motor i fattigdomsminskningen landet varit tidigare. Detta beror naturligtvis främst på att Kina inte har så mycket extrem fattigdom kvar att utrota: andelen fattiga minskade från 84 procent till 13 procent mellan 1981 och 2008. I stället är det i Afrika som fattigdomen sjunker mest. Där minskade andelen fattiga mer än någon tidigare treårsperiod sedan statistiken börjar – med fem procentenheter till rekordlåga 48 procent.

Det viktigaste budskapet i denna statistik är som vanligt den enorma omfattningen av välståndslyftet i världen de senaste decennierna. Mellan 1990 och 2008 lyftes 620 miljoner människor ur extrem fattigdom. Det motsvarar en person per sekund (1,09 personer per sekund för att vara exakt).

TT: DN | GP | HD | AB | SvD

"The triumph of global capitalism"

Today the Adam Smith Institute is publishing an article by me about the fact that the world has become a dramatically better place in the last few decades: never before have humans been so healthy, rich, peaceful or educated. The article has previously been published in Swedish as a book chapter in Globaliseringens triumf? published by Timbro and edited by Eva Cooper.

Ny bok om våldets minskning övertygar

Harvardpsykologen Steven Pinker utkom i år med boken The Better Angels of Our Nature: The Decline of Violence in History and Its Causes. Med sju hundra sidor och två tusen fotnoter visar han att våld har blivit allt mindre vanligt genom historien, och försöker förklara varför.

Etableringen av statens våldsmonopol är en viktig anledning till att mord blivit betydligt mindre vanligt. Mellan medeltiden och 1900-talet minskade morden i Västeuropa med över 95 procent, i takt med att staterna konsoliderades och förbättrade ordningsmakten.

Pinker visar också att jägar-samlarsamhällen är betydligt mer våldsamma än moderna samhällen och långt ifrån "den ädle vilden". I sådana samhällen var våld orsaken till 15–30 procent av alla dödsfall, jämfört med 3 procent under 1900-talet inklusive världskrig och hungersnöder orsakade av Mao och Stalin.

En förändring i synen på våld ägde rum under 1600- och 1700-talen i Europa. Genom vad författaren kallar den humanitära revolutionen minskade förekomsten av tortyr och dödsstraff till en bråkdel av vad den varit tidigare. Detta tillskriver Pinker till stor del tryckkonstens och läskunnighetens framväxt som gjorde det möjligt för européer att utveckla empati genom att läsa om andra människors upplevelser.

Pinker lägger stor möda på att förklara de få tillfällen då våldet ser ut att ha ökat. Han gör en intressant syntes av materialistisk och idealistisk historiesyn genom att anamma en syn på historien som slumpmässig statistisk process. Vid varje tidpunkt finns det en viss sannolikhet för att krig utbryter men den sannolikheten minskar över tid. På så sätt blir världskrigen och de kommunistiska massmorden förenliga med tesen om minskande våld.

Trots att Pinker vid flera tillfällen frågar sig om 1900-talet var ovanligt våldsamt ger han aldrig något klart svar på frågan. Han menar att krig tenderar att matematiskt följa en potenslag. En av egenskaperna hos en sådan statistisk process är att majoriteten av dödsfallen orsakas av ett fåtal stora krig (exempelvis världskrigen). Därmed menar sig Pinker kunna gissa hur många dödsfall som inträffat i de mängder av mindre krig genom historien som vi inte har några dödsfallsuppgifter om. Detta är dock inte helt övertygande. Det tycks snarare sannolikt att Pinker underskattar dödsfallen i exempelvis det medeltida Europa och det förkoloniala Afrika. Samtidigt visar detta att författaren inte räds att redovisa uppgifter som går emot hans tes.

Ett annan episod som verkar motsäga tesen om minskande våld är ökningen av mord (och troligtvis andra typer av våldsbrottslighet) i hela Västvärlden mellan 1950-talet och 1970-talet. Pinker förklarar detta som en olycklig konsekvens av efterkrigstidens ifrågasättande av auktoriteter och uppkomst av ungdomskultur.

Att USA, även om man bara tittar på den vita befolkningen, sticker ut i mordstatistiken bland de rika länderna – men fortfarande under världsgenomsnittet och under länder som Brasilien, Ryssland och Indien – förklaras av en hederskultur i södra och västra USA som gör att invånarna är mer benägna att ta till våld när de anser sig förolämpade eller svikna. Denna hederskultur har sin grund dels i de laglösa förhållanden som rådde i de brittiska högländerna när man utvandrade därifrån till den amerikanska södern och västern, dels i den anarkistiska machokultur som rådde när exempelvis den amerikanska västern koloniserades på 1800-talet. I de skandinaviska och tyska bygderna i Minnesota och Dakota ligger morden på europeiska nivåer.

Överlag är The Better Angels of Our Nature en mycket övertygande bok, både när Pinker med diagram och anekdoter visar att våldet minskar och när han förklarar varför undantagen är inget annat än undantag. Boken är dessutom välskriven och lättillgängling trots att Pinker avhandlar många olika tidsperioder och förklarar avancerade teorier. Han citerar Bibeln, Shakespeare och Kant och rör sig vant mellan matematisk statistik, kriminologi, psykologi, neurovetenskap, spelteori och internationella relationer. Steven Pinker är sannerligen en av samtidens intellektuella giganter.

Timbro skrämmer om ekonomisk frihet

Ekonomisk frihet är ett mått på graden av fri marknadsekonomi i ett samhälle. Jag har tidigare skrivit mer utförligt om ekonomisk frihet och om bevisen för att ekonomisk frihet gör länder rikare. Det finns två index som mäter ekonomisk frihet: Index of Economic Freedom och Economic Freedom of the World. 2011 års upplaga av Economic Freedom of the World, med data för 2009, publicerades i dag.

Tankesmedjan Timbro, som ansvarar för bedömningen av Sveriges ekonomiska frihet, skriver i dag i ett pressmeddelande: "Totalt sett har den ekonomiska friheten minskat i världen. Årets rapport visar att den ekonomiska friheten faller från 6,67 år 2008 till 6,64. Det är den lägsta noteringen på nästan trettio år." Uppgiften om den lägsta noteringen på trettio år förekommer även i pressmeddelandet från kanadensiska Fraser Institute som sammanställer statistiken. Lyckligtvis är den felaktig. Den ekonomiska friheten har stigit kraftigt sedan 1980:

Befolkningsvägd ekonomisk frihet i 102 länder med 86 procent av världens befolkning. Källa: Egna beräkningar utifrån Economic freedom of the World

Se mer detaljerade diagram, dock med äldre data, här.

Uppgiften om bottennoteringen handlar troligtvis om förändringen i ekonomisk frihet, inte den absoluta nivån. Det är korrekt att försämringen med 0,1 på en tiogradig skala mellan 2007 och 2009 är den största som uppmätts, men då måste man komma ihåg att årliga data för ekonomisk frihet bara finns tillgängliga från år 2000 och framåt. Mellan 1970 och 2000 finns data för vart femte år. Då ser svängningarna naturligvis mindre kraftiga ut.

Även på lite kortare sikt är det tydligt att trenden är uppåtgående:

Befolkningsvägd ekonomisk frihet i 123 länder med 91 procent av världens befolkning. Källa: Egna beräkningar utifrån Economic freedom of the World

Index som detta är inte perfekta och man bör inte stirra sig blind på enskilda år. Allt tyder på att den långvariga trenden av ökande ekonomisk frihet kommer att hålla i sig.

DN (TT)

"Jämlikhet inte omfördelning"

I dag skriver jag i Norran om boken The Spirit Level:

Den brittiska boken ”Jämlikhetsanden” har blivit en favorit hos vänstern. Så även hos Seko:s Kurt Karlsson (Norran 6/9). Boken bygger sin argumentation för ökad jämlikhet på ett antal diagram som visar att rika länder har sämre hälsa, högre brottslighet och mer sociala problem om inkomsterna är ojämnt fördelade mellan människor.

Men bara för att man kan visa att ojämlika länder har mer sociala problem betyder det inte att det finns ett orsakssamband. Det kan finnas en tredje faktor som påverkar både ojämlikhet och sociala problem. Den svenska jämlikheten är äldre än välfärdsstaten – som växte till sin nuvarande storlek på 1960- och 1970-talen – och går tillbaka till landets historia av självägande bönder och hög läskunnighet. Än i dag har svenskamerikaner lägre spädbarnsdödlighet än andra vita amerikaner.

Det råder ingen tvekan om att jämlikhet är eftersträvansvärt, av den enkla anledningen att pengar gör mer nytta hos fattiga än hos rika. Det betyder dock inte att staten bör omfördela från rik till fattig, eftersom det minskar incitamenten att jobba och investera och gör oss fattigare som samhälle. Ekonomisk tillväxt är en betydligt mäktigare kraft än omfördelning när det gäller att höja de fattigas inkomster.

Vägen framåt för att minska ojämlikheten är i stället att skapa möjligheter för fler att göra en klassresa, genom att exempelvis få fler ungdomar – inte minst i en industristad som Skellefteå – att inse vikten av högskoleutbildning. Därför har MUF föreslagit platt skatt, något som skulle göra utbildning mer lönsamt eftersom alla har samma skattesats.

”Jämlikhetsandens” perspektiv är ensidigt nationellt, trots att de stora ojämlikheterna i världen är mellan människor i fattiga och rika länder. MUF förespråkar fri invandring, vilket skulle minska denna globala ojämlikhet genom att ge människor i fattiga länder en möjlighet att komma till Sverige och ta ett mer högavlönat jobb.

Andra som skrivit om Jämlikhetsanden: Andreas Bergh, Johan Norberg, Adam Cwejman, Nima Sanandaji.

Avskaffa kapitalskatten

Den gångna helgen tillbringade jag i Jönköping för att delta i Moderata ungdomsförbundets arbetsstämma. Där försvarade jag en motion om en ny skattereform som jag skrivit och som antogs av MUF Västerbotten i våras. Motionen förespråkade enhetlig moms, platt inkomstskatt och avskaffande av all kapitalbeskattning. Så här motiverade jag det sistnämnda i motionen:

Inkomst av kapital bör inte beskattas. Det samhällsekonomiskt mest effektiva är att inte beskatta inkomst av kapital alls och därmed avskaffa bolags-, utdelnings- och reavinstskatter. Den som väljer att spara och därmed konsumera i framtiden i stället för direkt bör inte bestraffas för detta. Att beskatta inkomst av kapital blir en sorts dubbelbeskattning eftersom man redan har betalat skatt på pengarna som investeras – alla inkomster kommer ursprungligen från arbete, som ju beskattas.

Om någon har tjänat 100 kr och räntan är tio procent så kan denne lite förenklat välja att konsumera 100 kr i år eller 110 kr nästa år. Om man har en kapitalinkomstskatt på 30 procent så blir konsumtionen nästa år bara 107 kr. Därför är kapitalbeskattning snedvridande och innebär en straffskatt på sparande och investeringar, som ju är så viktiga för tillväxten.

Så här kan man illustrera hur flödet från arbete till konsumtion ser ut:

Alla inkomster kommer ursprungligen från arbete och syftet med all ekonomisk aktivitet är att konsumera. Kapitalbildning – sparande – är bara ett sätt att flytta konsumtion i tid. Därför bör inte kapital i sig beskattas.

Om man vill att skatten ska vara inkomstrelaterad bör den läggas på arbete och/eller konsumtion beroende på vad som innebär minst administrationskostnader och liknande. I teorin och på lång sikt är skatt på arbete och skatt på konsumtion samma sak eftersom man arbetar för att kunna konsumera.

Vid 34.30 presenterar jag min motion och inleder skattedebatten:

Professor Greg Mankiw beskriver i ett blogginlägg varför han föredrar konsumtionsskatt över en inkomstskatt på både arbets- och kapitalinkomster. Som konstateras ovan är det samma sak som att vilja avskaffa kapitalbeskattning. Han har också skrivit ett intressant working paper.

Västerbottens folkblad återger ett pressmeddelande om motionen och Alliansfritt Sverige kritiserar.

It's time for Africa

Bilden av Afrika är omotiverat mörk. Många vet inte att det mesta blir bättre i Afrika, särskilt sedan kontinentens ekonomiska lycka vände 1995 och inkomsterna började stiga igen.

Därför har jag satt ihop en video som illustrerar den positiva utvecklingen:

"Globaliseringen har triumferat"

I onsdags skrev jag på Norrans debattsida om globaliseringen. Här är en längre version av samma artikel:

I dagarna är det tio år sedan kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg, då vänsterungdomar protesterade mot kapitalismen och globaliseringen. Med anledning av det ger Timbro ut boken Globaliseringens triumf?, där jag bidrar med ett kapitel. Jag skriver om hur världen har förändrats i grunden de senaste decennierna. Fattigdomen har minskat, demokratin gått framåt och hälsan förbättrats. För att förstå kraften i denna utveckling måste man studera statistiken.

En viktig orsak till den positiva utvecklingen är att världsekonomin har blivit betydligt friare med tiden. Tullarna har sänkts och till exempel har tre av fyra länder genomfört reformer för att göra det lättare att starta företag de senaste fem åren. Statliga företag har privatiserats och onödiga regleringar har plockats bort. 87 procent av världens befolkning bor i länder som har blivit mer ekonomiskt fria de senaste decennierna.

Om ekonomin är friare borde den ekonomiska tillväxten vara högre eftersom frihandel ger länder möjlighet att koncentrera sig på att tillverka sådant de är bra på och privata företag med vinstintresse har större anledning att effektivisera än statliga bolag. Forskningen bekräftar detta: ju friare ekonomi ett land har, desto högre är den ekonomiska tillväxten.

Den ökade ekonomiska friheten i världen har gett resultat. Under de gångna tio åren var den genomsnittliga ekonomiska tillväxten hela 4,3 procent årligen. Aldrig förr har så många människor upplevt så snabb ekonomisk utveckling som under 2000-talets första decennium.

Den starka tillväxten har medfört att andelen av världens befolkning som lever på mindre än en dollar om dagen har minskat från 42 procent till 21 procent mellan 1981 och 2005. Denna extrema fattigdom tros minska till 11 procent 2020.

Det finns en tydlig koppling mellan ekonomisk utveckling och demokrati. Under samma period som världen blev mycket rikare blev den mer demokratisk. Sedan 1980 har andelen människor som bor i demokratier ökat från en tredjedel till över hälften.

Med tanke på att demokratier inte krigar mot varandra är det inte förvånande att krig har blivit betydligt mindre vanligt. Under åren 2002–2007 beräknas risken att dö i krig ha varit 95 procent lägre än under kalla kriget.

Under samma period mer än halverades risken att omkomma i en naturkatastrof. Dödstalen i smittsamma sjukdomar minskar också. På tio år har antalet dödsfall i malaria minskat med en femtedel och sedan 2006 minskar dödsfallen i aids. Allt detta leder till att medellivslängden ökar med 2–3 år per decennium.

Människor är inte bara friskare än någonsin tidigare, utan också bättre utbildade. 1950 kunde 56 procent av mänskligheten läsa och skriva, en andel som ökade till 70 procent 1980. År 2015 tros 91 procent vara läs- och skrivkunnig. Samtidigt som fler går i skola minskar barnarbetet: mellan 2000 och 2008 minskade andelen barn i åldern 5–14 som arbetar från 16 procent till 13 procent.

Våra liv blir också allt bekvämare. Sedan 1970 har andelen människor med elektricitet i hemmet ökat från 49 procent till 79 procent. Numera har också fyra av fem hushåll en tv, en uppgång från tre av fyra 2003. I dag har 87 procent tillgång till rent vatten – en ökning från 77 procent 1990.

Under de tio år som gått sedan Göteborgskravallerna har det blivit ännu tydligare att de protesterande vänsterungdomarna hade fel. Kapitalism och globalisering minskar fattigdomen och ger människor bättre liv. Därför heter mitt kapitel ”Globaliseringens triumf”. Utan frågetecken.

Svenskt Näringsliv har startat en angelägen debatt

Svenskt Näringsliv har i dagarna startat en angelägen debatt om kvaliteten och det samhälleliga värdet av vissa högskoleutbildningar. Allt för många studenter väljer kurser med tveksamt ekonomiskt värde. Detta hade inte varit något problem om det inte varit för att (a) utbildningen är helt skattefinansierad, (b) studiemedlet är mycket generöst och (c) skatte- och bidragssystemen gör att kopplingen mellan människors produktivitet och inkomst är svag. Välfärdsstaten har i sin iver att skydda människor som haft otur också skyddat människor som gjort fel val.

Men problemet finns även på gymnasienivå. Tio procent av Skellefteås gymnasieelever går estetiska programmet. Nog finns det en arbetsmarknad för musiker, skådespelare och konstnärer, men knappast tio procent av arbetskraften.

Visst kan konstkurser och liknande utveckla individens intellektuella förmåga och visst kan humaniora ha positiva externaliteter. Och USA:s liberal arts colleges är kända för att utbilda framgångsrika medborgare. Men de flesta inser nog att det är skillnad mellan litteraturvetenskap vid Harvard och Hälsa och sjukvård i film och TV vid Högskolan i Gävle ("University of Gävle").

Det fungerar inte i längden att skydda studenter från den ekonomiska verkligheten i den utsträckning som görs i dag.

SvD | SvD 2 | SvD 3 | SvD 4 | GP | HD | Expressen | Sydsvenskan | Sydsvenskan 2 | AB | SR | DN 1 | DN 2 | DN 3 | DN 4

2000-talet hade högst snittillväxt i historien

Tänk dig att världen består av två länder med vardera en miljard invånare. Så här utvecklar sig de båda ländernas ekonomier:

Land	BNP per capita 2010	BNP per capita 2011	Tillväxt
I-landet	10 000	12 000	20 %
U-landet	1 000	1 100	10 %
Världen	5 500	6 550	?

Hur stor är tillväxten i världens BNP per capita? Det konventionella, och matematiskt mest korrekta, svaret är (6 550−5 500)/5 500 = 19 %.

Oftast är detta mått det mest lämpliga, men det är lätt att se att detta sätt att räkna kan vara missvisande ibland. Anledningen är att man använder BNP som vikter när man räknar ut genomsnittet, och då dominerar det rika landet.

Ett lämpligare mått i vissa sammanhang (som påpekas av Paul Collier i hans bok The Bottom Billion) kan vara befolkningsvägd tillväxt. Eftersom länderna är lika stora i detta fall är den befolkningsvägda tillväxten (10 %+20 %)/2 = 15 %. Detta mått visar hur stor tillväxt en genomsnittlig människa upplever.

Vi kan nu göra om denna räkneövning med riktiga data, närmare bestämt Angus Maddisons BNP-data för perioden 1950–2008. Så här stor var tillväxten (glidande tioårigt medelvärde):



Den vanliga BNP per capita-tillväxten räknas ut som ovan: tillväxten i världens totala BNP minus befolkningstillväxt. Den var som högst under perioden 1963–1973 med 3,2 procent per år. Näst bäst var perioden 1998–2008 med 2,9 procent per år.

Vi ser att den befolkningsvägda tillväxten har varit högre än den vanliga tillväxten sedan ungefär 1980, vilket indikerar att de fattiga länderna har växt fortare än de rika länderna och att vanlig BNP per capita-tillväxt därför har underskattat den genomsnittliga människans tillväxtupplevelse.

Per årtionde ser det ut så här:



(Eftersom Maddison saknar uppgifter för 2009 och 2010 har jag tagit IMF:s data för dessa år och antagit att skillnaden mellan befolkningsvägd och vanlig BNP-vägd tillväxt är konstant.)

Den befolkningsvägda tillväxten har hållit sig mellan 2,4 procent och 3 procent årligen under varje årtionde 1950–2000. (Tillväxten under tiden före 1950 var med största sannolikhet lägre än så.) Men under 2000-talets första decennium var tillväxten hela 4,3 procent årligen.

Slutsats: Aldrig förr har så många människor upplevt så snabb ekonomisk utveckling som under 2000-talets första decennium.

Om detta skriver jag i "Globaliseringens triumf", ett kapitel i boken Globaliseringens triumf? (red. Eva Cooper, Timbro).


Köp!

Dagens goda nyhet igång igen

I augusti förra året hamnade min blogg Dagens goda nyhet i dvala. Orsaken till det var brist på tid, inte brist på goda nyheter. I fredags avslutade jag min kandidatutbildning i nationalekonomi i Oxford, så nu finns det tid igen. Därför kommer Dagens goda nyhet att sprida framstegsoptimism från och med i morgon bitti.

Besök Dagens goda nyhet!

Dags för ett gemensamt EU-försvar

The Economist uppmärksammar Robert Gates sista tal som USA:s försvarsminister.

Gates konstaterar att det finns en risk att USA:s engagemang för Europas säkerhet minskar. Economist skriver:

As well as a paucity of European military resources, NATO faces two other dangers, Mr Gates said. One is the passing of his generation of American leaders, like himself, for whom the security of Europe was the over-riding pre-occupation of their careers. The second is that America, itself under pressure to cut defence spending to curb high deficits and debt, might soon give up on Europe

USA förser i nuläget världen med oerhört värdefulla säkerhetspolitiska tjänster, väl värda de 700 miljarder dollar de kostar. Hangarfartygen är ett exempel. Av USA:s elva hangarfartyg är sex i hamn för underhåll eller liknande. De övriga fem har fullt upp: Enterprise och Reagan är i Arabiska havet och hjälper bland annat till i Afghanistaninsatsen, Lincoln håller ett öga på Kina, Washington stödjer Japans krishantering efter jordbävningen och Bush finns i Medelhavet.

Så länge som USA:s skattebetalare vill betala för dessa tjänster är det bara för Europa att tacka och ta emot, men i längden bör Europa bygga upp en större egen kapacitet. För det första för att kunna ingripa i oroshärdar som Libyen, Afganistan, Syrien, Somalia och Elfenbenskusten.

För det andra för att kunna möta hotet från Ryssland och Kina. Risken att exempelvis en ultranationalistisk ledare skulle ta över efter en ekonomisk kris och starta krig är mycket liten, men konsekvenserna av det scenariot skulle vara så fruktansvärda att man bör ta med det i beräkningen.

Problemet är att Europas säkerhet är vad nationalekonomer kallar en kollektiv vara, eftersom exempelvis Sveriges försvarsförmåga påverkar Estlands säkerhetspolitiska situation positivt, men Sverige tar inte hänsyn till detta (i någon högre grad) när försvarsbudgeten bestäms.

Det uppenbara sättet att lösa detta politikermisslyckande som leder till för liten försvarsförmåga är att flytta försvarspolitiken till EU-nivå. Det skulle troligtvis också ge effektivitetsvinster. EU-ländernas försvarsbudgetar uppgår i dagsläget till knappt 300 miljarder dollar (200 miljarder euro) vilket redan det torde räcka till en hyfsad gemensam försvarsmakt med global förmåga.

Ny bok: "Globaliseringens triumf"

I veckan är det tio år sedan kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg. Vänsterungdomar protesterade mot kapitalismen och globaliseringen. Med anledning av det ger Timbro ut boken Globaliseringens triumf?, där jag bidrar med ett kapitel. Jag skriver om hur världen har förändrats i grunden de senaste decennierna. Fattigdomen har minskat, demokratin gått framåt och hälsan förbättrats.

De andra kapitlen har författats av Andreas Bergh, Adam Cwejman, Fredrik Erixon, Stefan Fölster, Annie Johansson, Lars Leijonborg, Johan Norberg, Roland Poirier Martinsson, Maria Rankka och Lydiah Wålsten. Eva Cooper är redaktör. Boken är mycket läsvärd och de olika delarna med skilda perspektiv utgör en imponerande helhet. Köp!

Färre barn i farligt arbete

Internationella arbetorganisationen ILO rapporterade i går att antalet barn och ungdomar i åldrarna 5–17 som utför farligt arbete minskade från 128 miljoner till 115 miljoner mellan 2004 och 2008.

Två tredjedelar av alla barn i farligt arbete jobbar med obetalt arbete inom familjen och 59 procent arbetar inom jordbruk, fiske, skogsbruk och liknande. Bara 11 procent av barnen som har farliga jobb arbetar inom industrin.

ILO skriver:

"But farming, fishing and livestock herding have many hazards and create more injuries and illnesses than what we hear about. Given the large numbers of children in this sector, agriculture must be a priority for the elimination of hazardous work."

Nästan två av tre barn som har farliga jobb är pojkar.

SVT | SvD | DN | Norran | Expressen | GP (alla TT)

Norrbottenspolemik i världsklass

I Norrbotten har en vänsterpartist hävt ur sig diverse oförskämdheter mot moderater på internet. Jesper Sandström, ordförande för Moderata studenter i Luleå, svarar så här:

Jag har, ända sedan jag var litet barn trott på varje människas förmåga att göra världen till det bättre, jag har trott på varje människas möjlighet att göra någonting fantastiskt. När jag sedan blev äldre hörde jag talas om liberalismen.

Varje människa skall ges frihet att göra det hon själv önskar, så länge hon inte tar ifrån någon annan denna frihet. Jag tyckte att det lät som en vacker idé och bestämde mig för att undersöka närmare. Överallt i världen där liberalismen och kapitalismen hade fått fotfäste spreds fred, frihet och välstånd. Människor blev rikare, levde längre och krigade mindre.

...

Jag är inte politiker för att jag kämpar för ett fåtal eller vill smörja mitt eget krås. Jag är politiker därför att jag vill skapa en bättre värld för oss alla – oavsett klass, kön eller partitillhörighet.

Jag är moderat för att jag tror på varje människas förmåga att göra just det, skapa en bättre värld.

Jag tror inte att vi har alla svaren, eller att vi kan lösa varje problem på en och samma gång.

Men jag vet att vi älskar människan – försök att göra det du också!

Insändare: Mycket tyder på allt bättre hälsa

I dag skriver jag på Norrans insändarsida:

Svar på "Vår livslängd blir nog kortare" (Norran 16/4). Skribenten målar upp en mörk bild av den svenska folkhälsan. Men statistiken berättar en annan historia:

Alkoholdödligheten har minskat med en tiondel på tjugo år. Narkotikadödligheten uppvisar ingen trend under 2000-talet.

Självmorden har minskat med tjugo procent sedan början av 1990-talet. Risken att mördas har minskat med en femtedel sedan 1970-talet.

Vår kost har på många sätt blivit mer varierad – vi äter 57 procent mer frukt och grönt i dag än 1960.

Andelen rökare har mer än halverats sedan 1981. Det har bidragit till att dödstalet i cancer minskat med tio procent sedan 1970 och att dödligheten i hjärt–kärlsjukdomar halverats sedan 1980-talet.

Allt tyder på att denna positiva utveckling kommer att fortsätta.

Fattigdomen minskar mer än väntat

I dagarna släppte Världsbanken Global Monitoring Report 2011. Där finns nya prognoser för den extrema fattigdomen – när man lever på mindre än 1,25 dollar per dag i 2005 års penningvärde. Världsbanken skriver ner prognosen för antalet fattiga 2015 med 35 miljoner. Detta beror främst på att inkomsterna i Indien ökar snabbare än man tidigare trott, men även i Afrika och Kina förbättras framtidsutsikterna.

Detta innebär att 12,1 procent av mänskligheten kommer att vara extremt fattig 2015, jämfört med tidigare prognosen 12,6 procent. År 2005 levde 21,1 procent i extrem fattigdom.

Timbro granskar julhandeln

Tankesmedjan Timbro släpper i dag en rapport av Lydiah Wålsten som granskar Svensk Handels och andras retorik kring julhandeln. Wålsten noterar att Svensk Handel inte justerar för inflation (eller befolkningsökning) när de proklamerar att julhandeln slagit nytt rekord (i år igen). Därför är siffrorna vilseledande.

Dagens goda nyhet tog naturligtvis hänsyn till priser och befolkning när sajten konstaterade nytt julhandelsrekord 2009. Även i år kommer den inflationsjusterade julhandeln att slå rekord. Igen.

Invandrare oftare brottsoffer

Uppdaterad statistik från Brottsförebyggande rådet kan kanske medverka till att debatten om invandrare och brottslighet blir mer nyanserad. BRÅ:s siffror visar nämligen tydligt att personer födda utanför Sverige i betydligt högre utsträckning än svenskfödda uppger sig vara utsatta för brott.

Det finns också anledning att tro att invandrare underrapporterar sin utsatthet, eftersom människor som lever i en brottsutsatt miljö sannolikt vänjer sig vid detta i någon grad.

Överrisk för invandrare 2009

Misshandel: 55%
Allvarlig misshandel: 80%
Hot: 24%
Sexualbrott: 88%
Personrån: 0%
Trakasserier: 110%
Bedrägeri: 96%

Alla brott mot person: 48%

Procent större risk en utlandsfödd person hade att anse sig vara utsatt för brott jämför med svenskfödda personer med minst en förälder född i Sverige. Källa: BRÅ, tabell A

Överrisken för invandrare att vara brottsoffer är dock lägre än överrisken för invandrare att vara misstänkta för brott.

GP | TV 4 | SR | HD

The world's ten most important diagrams

It is difficult to find good data about the state of humanity. For this reason, this blog post contains the latest figures – and prognoses in some cases – for the ten most important indicators of the state of the world: economic freedom, income, poverty, hunger, water, electricity, literacy, life expectancy, democracy and war. Those who want to know more are recommended to read In Defence of Global Capitalism by Johan Norberg, even if some of the statistics are a bit outdated.

Economic freedom is the freedom to own things, not pay high taxes, trade with other people and countries and run businesses without government restrictions. Economic freedom has increased substantially over the last few decades:


Economic freedom. Weighted average for countries with 86 percent of world population on a scale 1–10.
Source: Own calculations based on Economic Freedom of the World (Swedish)

And since more economic freedom causes higher growth, it is not surprising that world income (GDP) per person has increased. Can you spot the financial crisis in the diagram below? You may need a magnifying glass.


Income. GDP per person in dollars, adjusted for inflation and price level.
Source: Angus Maddison (1950-2008), IMF (2009-2015)

The world has become more equal over the last few decades. This has made the effect of increased prosperity on poverty even more profound:


Extreme poverty. Share of people that lives on less than $1.25 per day, adjusted for inflation and price level.
Source: Chen & Ravallion 2008 (1981-2005), Global Monitoring Report 2010 (2005-2020)

Hunger and poverty are likely to be closely associated. Therefore it is surprising that hunger is exhibiting a much slower rate of decrease since the mid-1990s. It is also believed that hunger increased temporarily during the 2009 financial crisis.


Hunger. Share of people who are undernourished.
Source: FAO

Access to water and electricity has improved dramatically, though, thanks to investment over a long period of time.


Water. Proportion who has access to a safe water source.
Source: World Development Report 1994 (1975-1990), WDI (1990-2008)


Electricity. Share of people who have electricity.
Source: World Energy Outlook 2002, s. 380

World literacy is also increasing, hand in hand with rising prosperity and school enrollment:


Literacy. Proportion of people over the age of 15 who can read and write.
Source: Unesco (1970-1980), WDI (1990-2008)

Health is improving in pace with economic and technological progress:


Life expectancy.
Source: World Population Prospects: The 2008 Revision

The correlation between economy and democracy is strong. Hence it is not surprising that we see a long-run positive trend for the share of people who live in democracies (green):


Democracy. Proportion of people who live in democracies.
Source: Own calculations based on Polity IV (Swedish)

Two democracies have never made war against one another. That is in all likelyhood a partial explanation of the fact that the war death rate decreased by 95 percent between the Cold War and today:


War. War deaths per year per million people.
Source: Human Security Report 2009

(This blog post is available in Swedish here.)

Världens tio viktigaste diagram – hela listan

Det är svårt att hitta bra statistik om hur mänskligheten egentligen mår. I detta inlägg finns därför de senaste siffrorna – och prognoserna i förekommande fall – för de tio viktigaste indikatorerna på världens tillstånd: ekonomisk frihet, inkomst, fattigdom, hunger, vatten, elektricitet, läskunnighet, medellivslängd, demokrati och krig. För den som vill veta mer rekommenderas Världens välfärd av Johan Norberg, även om den börjar bli lite inaktuell.

Ekonomisk frihet är friheten att äga saker, inte betala så mycket skatt, handla med andra människor och länder och driva företag utan statliga restriktioner. Den ekonomiska friheten har ökat kraftigt de senaste decennierna:


Ekonomisk frihet. Tiogradig skala, vägt genomsnitt för länder med 86 procent av världens befolkning.
Källa: Egna beräkningar utifrån Economic Freedom of the World

Och eftersom mer ekonomisk frihet ger högre tillväxt är det inte så förvånande att världens inkomst (BNP) per person ökat. Ser du finanskrisen i diagrammet nedan? Du kan behöva ett förstoringsglas.


Inkomst. BNP per person i dollar, justerat för inflation och prisskillnader.
Källa: Angus Maddison (1950-2008), IMF (2009-2015)

Världen har blivit mer jämlik de senaste decennierna, vilket gör att välståndsökningen är mycket tydlig i fattigdomsstatistiken:


Extrem fattigdom. Andel som lever på mindre än 1,25 dollar om dagen, justerat för inflation och prisskillnader.
Källa: Chen & Ravallion 2008 (1981-2005), Global Monitoring Report 2010 (2005-2020)

Hunger och fattigdom torde vara nära sammankopplade. Därför är det förvånande att hungern visar en betydligt svagare minskning sedan mitten av 1990-talet, och man tror även att hungern tillfälligt ökade under finanskrisen 2009.


Hunger. Andel människor som är undernärda.
Källa: FAO

Tillgången till vatten och elektricitet har dock förbättrats kraftigt, tack vare investeringar under en lång tid.


Vatten. Andel som har säker tillgång till vatten.
Källa: World Development Report 1994 (1975-1990), WDI (1990-2008)


Elektricitet. Andel människor som har elektricitet.
Källa: World Energy Outlook 2002, s. 380

Även läskunnigheten ökar i världen, hand i hand med det stigande välståndet och det allt högre skoldeltagandet (samtidigt som barnarbetet minskar).


Läskunnighet. Andel över 15 som kan läsa och skriva.
Källa: Unesco (1970-1980), WDI (1990-2008)

Hälsan förbättras i takt med de ekonomiska och tekniska framstegen:


Medellivslängd.
Källa: World Population Prospects: The 2008 Revision

Sambandet mellan ekonomi och demokrati är starkt. Därför är det inte förvånande att vi ser en långsiktig uppåtgående trend för andelen människor som lever i demokratier (grönt):


Demokrati. Andel människor som bor i demokratier.
Källa: Egna beräkningar utifrån Polity IV

Två demokratier har aldrig krigat mot varandra. Det är säkerligen en delförklaring till att dödstalet i krig har minskat med 95 procent mellan kalla kriget och i dag:


Krig. Dödsfall i krig per år, per miljon människor.
Källa: Human Security Report 2009

Nya diagram om demokratins utveckling

Det är svårt att hitta bra statistik över demokratins ställning i världen. Forskningsprojektet Polity IV har satt betyg på de flesta av världens länder för åren 1800 och framåt, men det är svårt att hitta någon bra sammanställning av demokratins utveckling under 1800- och 1900-talen. I detta blogginlägg presenteras bearbetningar av Politystatistiken för att ge en bild av demokratins utveckling.



Diagrammet visar hur många människor som bor i länder som är demokratiska, ickedemokratiska eller som saknar data. Polity IV betygsätter världens länder på en skala från -10 till 10. Länder med en poäng på 6 eller högre bedöms vara demokratier. Med den begränsningen var bara USA en demokrati under diagrammets första 30 år, men fick därefter sällskap av allt fler länder.



Detta diagram visar hur stor andel som bor i demokratiska respektiva ickedemokratiska länder. Vi noterar en uppgång fram till 1930 och därefter en nedgång. Efter andra världskriget kommer en andra demokratiseringsvåg, men demokratiseringen stagnerar under 1960- och 70-talen. I samband med Sovjetunionens upplösning uppstår den tredje demokratiseringsvågen.



Det befolkningsvägda snittet berättar ungefär samma historia. På grund av brist på uppgifter kring andra världskriget visas inte snittet för dessa år. Notera också att det är svårt att jämföra snittet före och efter andra världskriget eftersom det finns uppgifter för ungefär hälften av världens befolkning fram till andra världskriget och för 80 procent (och ökande) efter kriget.

Klicka här för att ladda ned en Excelfil med all data. I filen kan du också ändra demokratigränsen från 6 till ditt önskade värde.

Ge ekonomipriset till Robert Barro

Nobelprissäsongen har nu börjat. Vem eller vilka som får ekonomipriset avslöjas på måndag, den 11 oktober.

Jag hoppas att Harvardekonomen Robert Barro får priset. Han är sedan 40 år en extremt produktiv forskare som skrivit om den statliga upplåningens effekt på sparandet, konjunkturcykler och ekonomisk tillväxt.

Andra tillväxtforskare som kan komma i fråga är Paul Romer och Charles I. Jones. Vill man uppmärksamma klimatekonomer så finns William Nordhaus och Martin Weitzman. Tyvärr brukar Nobelkommittén gilla att uppmärksamma keynesianer, och då ligger N. Gregory Mankiw och David Romer bra till.