Folkrätten är omoralisk

De senaste dagarna har jag hamnat i Twitterdiskussioner om folkrätten. Folkrättens kärna är staters okränkbara suveränitet. På grund av detta kan inte folkrätten vara någon moralisk ledstjärna i internationella relationer. Jag skrev om detta för sex år sedan.

Folkrätten har kritiserats av många under lång tid. Huvudinvändningen är att befintliga ledare ses som legitima bara för att de är befintliga ledare, oberoende om det är demokratiskt valda eller inte.

Fredrik Segerfeldt skriver i FN: Spruckna drömmar (Hydra förlag, 2011):

Det handlar varken om "folk" eller "rätt", utan om "stater" och "makt".

Juridikprofessorn Fernando R. Teson kritiserar folkrätten i A Philosophy of International Law (Westview Press, 1998):

The traditional view is that any individual who has succeeded in exacting obedience from the individuals that populate the state is deemed automatically to represent the state. ...

This is also the default position of governments and international lawyers. For them, with very few exceptions, a government is presumed to represent the state. Governments routinely send ambassadors to present their plenary powers to other governments, thus legitimizing their standing as representatives of their people, even in the face of clear evidence that the government does not represent anybody but is, say, a despotic dictator that acceded to power by brutal violence. The same is true with other areas of international law such as the law of treaties. International lawyers take this ruthless reality of diplomacy as evidence for their statist thesis. But the point of the Kantian thesis is precisely to show that the practice of treating morally objectionable rulers as legitimate governments is wrong. It follows that the legal theory that supports that practice (the "legalist" version of statism) is equally wrong.

...

Yet the theory of effective power, widespread as it is, cannot be defended under any plausible legal, moral, or political theory. Any theory of law has to distinguish between naked political power and legitimate authority, between purely physical coercion and justified coercion. Lawyers and philosophers (at least in liberal democracies) draw this distinction in all areas of the law, except in international law. International law thus becomes amoral, indifferent to principles of morality and legitimacy that most people consider essential in all other fields of law and politics. Again, it might well be that it is not right to intervene to alter an unjust political arrangement, but that will occur for independent reasons, not because the unjust arrangement is legitimate in some independent sense.

Om när en militär intervention är legitim:

Two conditions apply to the potential intervenor: its cause has to be just and its government has to be legitimate. We saw that the only legitimate aim of the intervenor is the protection of human rights. In some cases, as discussed above, there are moral reasons to make war, and, a fortiori, to perform less intrusive international acts. The overriding aim of a just war is the protection of human rights. A government's war to defend the rights of its citizens, when they are being violated by a foreign aggressor, is called self-defense. A government's war to defend the citizens of the target state from human rights violations by their own government is called humanitarian intervention. The second condition is that only a legitimate government has moral standing to carry out a legitimate operation (military or otherwise) as a government Dictators may not validly perform acts of intervention. The reason is straightforward. The vertical contract is invalid and the agency relationship is spurious; consequently, the government cannot validly act on behalf of the citizens of the state. Its international acts, and in particular its coercive acts, such as war and acts of intervention, are invalid qua acts of the state.

Om det felaktiga i att jämställa staters självbestämmande med individuell frihet:

But what does it mean to say that a state is free? It can only mean that the government of a state can make political decisions free of constraints from other governments. Whether or not this is a good thing in itself is open to question, but in any case the government's freedom cannot be a good thing for the same reasons an individual's freedom is a good thing. In particular. where a government's freedom consists in wielding (internally or externally) the coercive power of the state, that action has to be justified, like all exercise of political power, with the tools of political morality. In other words: while an individual's exercise of freedom is generally an intrinsic good, a government's exercise of sovereignty, that is, power over others, is not. Thus, the domestic analogy ("sovereignty is a good thing for the same reasons individual freedom is a good thing") fails.

...

After all, illegitimate governments are no more than gangs of outlaws, usurpers.

"Krympt ekonomi med sex timmars arbetsdag"

Månadens krönika i Norran bygger på ett tidigare blogginlägg:

Efter EU-valet har många kommentatorer konstaterat att Sverige verkar ha fått en ny politisk kraft – en vänster till vänster om Socialdemokraterna. En fråga som dessa partier – Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ – har gemensamt är arbetstidsförkortning. Och det är klart, vem vill inte jobba mindre? Samtidigt skulle en sådan förändring få samhällsekonomiska konsekvenser.

Hjälpsamt nog presenterade Vänsterpartiet tidigare i år en analys av sitt förslag om sex timmars arbetsdag. Den 60–sidiga rapporten har tagits fram av en arbetsgrupp under partistyrelsen och är överlag balanserat skriven. Arbetsgruppen verkar ha ett ärligt uppsåt att beskriva effekterna av en arbetstidsförkortning.

Vänsterpartiet beräknar att Sveriges ekonomi skulle krympa med sex–nio procent om arbetstiden sänktes. Det motsvarar ett produktionsbortfall på 200–350 miljarder kronor. På grund av lägre skatteintäkter tror partiet att reformen skulle försämra statsfinanserna med 110 miljarder. Om arbetsdagen minskades från åtta till sex timmar över en tioårsperiod skulle lönerna behöva vara i princip stillastående under hela perioden, enligt utredningen.

Eftersom pensionerna är direkt knutna till BNP-utvecklingen berörs även dessa av arbetstidsförkortningen. Reformen ”påverkar inkomstuppräkningen negativt för pensionärer”, konstaterar Vänsterpartiet.

Utredningen har också gått igenom den svenska forskning som finns. Arbetsgruppen har hittat två studier, en från Arbetslivsinstitutet och en från Institutet för arbetsmarknads– och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU). Om Arbetslivsinstitutets studie skriver man: ”Slutsatsen är att det i stort inte finns någonting som pekar på att den medicinska hälsan förbättras utifrån de dittills genomförda försöken med arbetstidsförkortning.”

IFAU-rapporten sammanfattas så här: ”Uppsatsens slutsats är att arbetsdelning inte tycks vara en bra metod för att minska jämviktsarbetslösheten.”

Efter alla dessa samhällsekonomiska konsekvensanalyser och forskningsgenomgångar, vilken slutsats drar Vänsterpartiets arbetsgrupp?

”Nu är det dags att vi börjar förverkliga vår vision om sex timmars arbetsdag.”

Ny rapport granskar Piketty

I dag släpper Timbro en rapport jag skrivit om Thomas Pikettys omtalade bok Capital in the Twenty-First Century. Här är mina slutsatser:

Thomas Pikettys forskning är en imponerande bedrift och Capital in the Twenty-First Century lyckas på ett intressant sätt tillgängliggöra denna forskning för en bredare allmänhet. Boken behandlar många olika eko­nomiska ämnesområden – kanske lite väl många. Den är också bitvis lite pratig. Den hade tjänat på att kortas ner till hälften. När Piketty ska förklara mönster i datamaterialet blir det ofta allt­för förenklande. Han vill gärna se en U-­formad utveckling över tid där tendenser till ökad koncentration kan skönjas sedan 1970-­talet. Vad gäller inkomstojämlikhet är det oomtvistat att detta mönster gäller. För förmögenhetsojämlikhet är datakvalitén sämre och det är svårt att se en tydlig ökning. Här har Piketty också fått kritik för sin datahantering.

Författaren menar att skillnaden mellan räntan och tillväxten (r – g) är drivande för ökande förmögenhetskoncentration eftersom ”gamla” pengar växer snabbare än ekonomin. Enligt Pikettys egen prognos är dock denna skillnad, och därmed drivkrafterna för för­mögenhetskoncentration, lägre 2012–2050 än under någon annan tidsperiod (så länge man inte gör godtyckliga antaganden om skatter).

Marknadsvärdet på nationalförmögenheten har ökat i förhållande till nationalinkomsten sedan 1970-­talet. Det är dock möjligt att det är en engångseffekt beroende på att tillgångspriserna återhämtat sig till normala nivåer. En stor del av ökningen drivs också av bostadsför­mögenheten, som kanske har sin egen förklaring och är svår att passa in i Pikettys modell.

Kapitalinkomsternas andel av nationalinkomsten har ökat i många länder de senaste decennierna. I Sverige finns dock ingen tydlig ten­dens till ökning sedan Palmes tid. Om Pikettys prognos om ökande kapitalkvot i framtiden håller kan effekten bli en minskande kapital­inkomstandel i nationalinkomsten, eftersom många studier indikerar att mer kapital sänker avkastningen på kapital så att kapitalinkomst­andelen sjunker.

I inledningen kritiserar Piketty nationalekonomer för deras ”barns­liga passion för matematik och för rent teoretiska och ofta högst ideolo­giska spekulationer”. Piketty själv faller dock i denna fälla flera gånger. Mycket av hans resonemang grundar sig på enkla matematiska formler som bygger på en ingenjörsliknande syn på ekonomin, där människors val inte spelar någon roll. Av formlerna r > g och β = s / g får man lätt intrycket att kapital är något som ramlar ned från himlen och som sedan förökar sig och koncentrerar sig i närmast mekaniska processer. Så är det inte i verkligheten. Kapital finns för att människor väljer att spara av sin inkomst. Allt kapital kommer från början från någon som har arbetat ihop pengar och valt att spara dem. Piketty konstaterar själv att man kan tänka sig ekonomier där förmögenhet är mer jämnt för­delat än inkomst. (Piketty 2014, sid 242)

Pikettys ingenjörsliknande inställning skiner igenom särskilt när han argumenterar för en global kapitalskatt. Det finns ett grund­läggande nationalekonomiskt teorem som säger att alla kapitalskatter (bolagsskatten och kapitalinkomstskatten i Sverige) bör vara noll. Piketty hänvisar till några argument för att kapitalskatten i stället bör vara positiv. Det finns dock tunga argument för en negativ kapitalskatt – alltså en subvention. Det handlar framför allt om tillväxteffekter av investeringar som spiller över till hela ekonomin. Nettot av detta kan mycket väl vara noll kapitalskatt.

Pikettys försök att koppla ökningen i inkomstojämlikhet till i första hand extremt välbetalda bolagsdirektörer är inte särskilt övertygande. Den konventionella förklaringarna – globalisering och teknikutveck­ling – verkar alltjämt stämma bäst med verkligheten. Argumenten för mycket höga marginalskatter på höga inkomster är därför också skak­iga. Det är värt att notera att även om ojämlikheten inom länder har ökat under globaliseringseran har den globala ojämlikheten minskat eller åtminstone inte ökat.

Capital in the Twenty-First Century tillför viktig information till sam­hällsdebatten. Att i breda drag känna till utvecklingen och fördelningen av grundläggande ekonomiska storheter som nationalförmögenheten och nationalinkomsten tillhör allmänbildningen. Pikettys matematiska analys av dessa förhållanden bör dock tas med en nypa salt, liksom hans politiska förslag.

Krönika: Stödet som kan stjälpa

Denna krönika publicerades på Norrans ledarsida den 4 april:

I veckan trädde en ny lag i kraft som tvingar svenska partier att berätta hur de finansierar sin verksamhet. Bidrag från privatpersoner som överstiger cirka 20 000 kronor får inte längre vara anonyma.

Lagen kom till efter en intensiv debatt om donationer till partier. Tidigare har sådana varit helt oreglerade. Det har funnits en oro för att donatorerna kan påverka politikerna.

Tyvärr har debatten inte alls berört de offentliga partistöden, vilka har mycket större potentiella negativa konsekvenser för demokratin. Partistöden från kommuner och landsting uppgår till mer än 600 miljoner kronor. Det statliga partistödet är i år 170 miljoner kronor. Dessutom får partierna biståndspengar till sina internationella samarbetsstiftelser och ungdomsförbunden får pengar av Ungdomsstyrelsen.

Sverigedemokraterna har gjort sig kända för att använda partistödssystemet optimalt. En stor del av de kommunala partistöden slussas uppåt i organisationen och gör att partiet kan satsa stort på tv-reklam.

En utveckling under de senaste åren är också att antalet politiskt tillsatta tjänstemän blir större och större. Allt fler kommuner och landsting anställer nu politiska sekreterare som stödjer kommunal- och landstingsråden. Vilken blir effekten på partier och ungdomsförbund om allt fler av de politiskt aktiva engagerar sig för att få jobb snarare än för att kämpa för sin ideologiska övertygelse?

Sedan flera decennier blir medlemsskarorna i partierna allt glesare, och med detta minskar intäkterna från medlemsavgifter. Detta verkar dock inte bekymra partiledningarna särskilt mycket. Partiernas finansiering är ju tryggad genom partistödet. Det finns en risk att partierna utvecklas till bolagsliknande konstruktioner där stödet från medlemsbasen inte längre spelar någon roll.

Som det är nu tvingas alla via skattsedeln betala för partier – exempelvis Sverigedemokraterna – som man kanske inte ens gillar. Rimligare vore att partierna måste be allmänheten om finansiering och visa att pengarna används väl. Med dagens generösa partistöd riskerar vi att få en utveckling där partierna helt frikopplas från sin bas. Det vore inte bra för demokratin.

Krönika: Varning för bostadsbubblan?

Denna krönika publicerades på Norrans ledarsida den 28 februari:

Jag har blivit lägenhetsägare. Eftersom hyresmarknaden i Uppsala ser ut som den gör hade jag inget annat val än att köpa bostadsrätt om jag vill bo större än 18 kvadrat med dusch i korridor.

Med mitt inträde på bostadsmarknaden har jag fått nya skäl att ligga vaken på nätterna. Dessutom har jag kastats in i en debatt som involverar såväl två av höstens Nobelpristagare som Riksbankens direktion.

Debatten handlar om huruvida det finns en bostadsbubbla i Sverige. Mellan 2008 och 2012 (det finns ingen statistik för 2013 än) ökade priserna på bostadsrätter med 46 procent i Västerbotten och med 44 procent i Uppsala län. Då är hänsyn taget till inflationen. Naturlig utveckling eller bubbla?

Det är här ekonomipristagarna till Nobels minne kommer in. En av dem heter Eugene Fama och fick priset för sin teori om att marknaden är effektiv. Det betyder att köpare och säljare agerar rationellt och tar in all tillgänglig information. Då kan det inte finnas bubblor, eftersom köpare aldrig skulle köpa till priser de vet är ohållbara. ”Jag vet inte ens vad ’bubbla’ betyder”, har Fama sagt.

En annan Nobelpristagare heter Robert Shiller och har en helt annan uppfattning än Fama. Enligt Shiller är människor ofta irrationella och kan exempelvis luras att tro att dagens låga räntenivåer kommer att bestå. Om så är fallet kan bubblor mycket väl uppstå. Till SVT sade Shiller att hans råd till svenska bostadsköpare är: ”Spring!”

En åsiktsskillnad finns även inom Riksbankens direktion, särskilt fram till i höstas då den stridbare professor Lars E.O. Svensson var ledamot. Svensson menar att det inte finns någon bostadsbubbla och att räntan därför kan hållas låg för att minska arbetslösheten. Majoriteten i direktionen, med riksbankschef Stefan Ingves i spetsen, höll dock inte med Svensson utan valde en något högre ränta. Man är rädd att en för låg ränta ska göra att hushållen lånar allt för mycket.

Experterna är alltså djupt oeniga om det finns en bostadsbubbla eller inte. Helt säker är man först i efterhand.

Tror jag då att dagens bostadspriser är hållbara? Jag vill svara: Jag skulle inte sätta pengar på det. Men då inser jag att det är precis det jag gjort.

Krönika: En tiondel äger halva Skellefteå

Denna krönika publicerades på Norrans ledarsida den 31 januari:

Vem äger Sverige?

Har du tänkt på det någon gång?

De flesta av oss äger på sin höjd en del av sin bostad. Så vem äger fabriker, hyreshus, kommersiella fastigheter, maskiner och butikslager? Förvisso äger andra länders medborgare en del tillgångar i Sverige, men svenskar äger utländska tillgångar till ungefär samma värde. Och en del ägs av staten eller kollektivavtalade pensionsförsäkringar, men långt ifrån allt.

Svaret är att en liten andel rika personer äger en stor del av Sverige. Förmögenhetsfördelningen är mycket skev. Vissa undersökningar uppger att förmögenheten är mer ojämnt fördelad i Sverige än i USA.

Enligt SCB:s senaste statistik (från 2007) äger den rikaste tiondelen 60 procent av förmögenheten. I Skellefteå kommun är fördelningen nästan lika skev. Den totala förmögenheten uppgick till 32 miljarder kronor – motsvarande 600 000 kronor per vuxen invånare. Hälften av detta, 16 miljarder kronor, ägde den rikaste tiondelen.

Att några är rika är i sig inte något problem. Och att beskatta dem hårdare är knappast någon lösning; det skulle snarare driva fler entreprenörer i ”landsflykt”. Däremot är det bekymmersamt att så många svenskar saknar betydande besparingar. Detta innebär att många lever ur hand i mun vilket yttrar sig i att stormarknader och krogar fylls under lönehelger. Philip Lerulf noterar i boken ”Balansakten” att var femte svensk inte skulle kunna ordna fram 14 000 kronor på en vecka. Av LO-medlemmarna har en majoritet inte ens 50 000 kronor undanlagt.

Varför är det så här?

Det allmänna pensionssystemet kan bära en del av skulden. I stället för att spara till vår egen pension betalar vi skatt till nuvarande pensionärer och hoppas att framtida generationer ska göra detsamma. Ekonomerna David Domeij och Paul Klein har dragit slutsatsen att pensionssystemet kan förklara varför förmögenheten är så ojämnt fördelad – trots att ojämlikheten i inkomst är låg i Sverige.

Vi lever i en ekonomi med privat ägande (alternativet visade sig inte fungera så väl). Men i stället för att bygga upp egna besparingar förväntar vi oss att bli omhändertagna från vaggan till graven. Det är värt att fundera över konsekvenserna av att så många äger så lite.

Ny sajt: duochalliansen.se

I dag lanserar jag sajten duochalliansen.se. Här kan man enkelt räkna ut hur ens plånbok påverkats av Alliansens politik, beroende på vilken kategori man tillhör:

Löntagare. Jobbskatteavdraget ger upp till 2 200 kr mer varje månad.

Pensionär. Alliansens skattesänkningar har gett pensionärerna upp till 1 000 kr mer varje månad. Jag känner inte till någon annan sida där pensionärer kan räkna ut hur mycket deras skatt har sänkts.

Student. Studiemedlet har höjts med ungefär 1 000 kr per månad, justerat för inflation.

Ej i arbete. Alliansen har sänkt vissa ersättningar, i enlighet med vad de lovade väljarna 2006. Enligt Konjunkturinstitutet har dessa förändringar sannolikt bidragit till de senaste årens starka ökning av arbetskraften.

Jag vill rikta ett stort tack till Axel Krottler som designat sidan!

"Bidrag på lösa grunder"

Denna krönika publicerades i Norran den 22 maj:

I Sverige och i Europa är det vanligt att jämföra sig med USA och sucka över hur stort inflytande religionen har på politiken. Ett exempel är när den förre presidenten George W Bush stoppade finansieringen av embryonal stamcellsforskning, som har potential att behandla Alzheimers sjukdom, med argumentet att ”liv är en helig gåva från vår skapare”.

På denna sida Atlanten är det vetenskap och inte irrationella trosuppfattningar som vägleder beslutsfattandet, heter det ofta. Men är det alltid så? Ett tydligt exempel är diskussionen om genmodifierade grödor (GMO). GMO är en beprövad teknik som funnits i 20 år. Genmodifierade grödor växer nu på tio procent av världens odlade areal.

Europa är den vita fläcken på GMO-kartan. På grund av mycket hårda EU-regler är det nästan omöjligt att odla GMO i Europa. Alla förslag om att lätta på reglerna bekämpas högljutt av miljöaktivister. Dessa har i huvudsak känsloargument att komma med, eftersom de vetenskapliga argumenten mot GMO är tunna. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) har inga negativa hälsoeffekter kunnat påvisas. Med en retorik som är förvillande lik den amerikanska kristna högerns hävdas också ofta att människan inte ska ”leka Gud”.

Det är inte bara på EU-nivå som beslut fattas på skakig vetenskaplig grund. Skellefteå är en av en handfull kommuner som lämnar bidrag till elsanering av elöverkänsligas bostäder. Förra året betalades ungefär 150 000 kronor ut i bidrag, berättar kommunens handläggare för mig. Detta trots att elöverkänslighet som diagnos saknar vetenskapligt stöd.

I Stockholms läns landstings riktlinjer för behandling av elöverkänslighet står det att läkare inte bör rekommendera elsanering. En viktig del av behandlingen är i stället att förklara den vetenskapliga bakgrunden.

Det är dessutom tveksamt om det är lagligt för kommunerna att ge bidrag till elsanering. Luleå kommun avskaffade sitt elsaneringsbidrag efter att ha dragit slutsatsen att bidrag utan vetenskaplig grund inte är förenligt med kommunallagen.

Det är alltså inte bara i USA som ovetenskapliga föreställningar ligger till grund för beslutsfattande. Även européer och Skelleftebor har anledning att fundera över om vi är så rationella som vi vill tro.

Presentation och länkar om ekonomiska frågor inför valet

Detta är presentationen från mitt föredrag på de nordliga MUF-distriktens utbildning i Östersund i helgen:



Några referenser:

• Socialdemokraternas budgetmotion
  
• Vänsterpartiets budgetmotion
  
• Regeringens budgetproposition
  
• Konjunkturinstitutets utvärdering av regeringens reformer
  
• Konjunkturinstitutets utvärdering av sänkningen av restaurangmomsen
  
• IFAU:s utvärdering av nedsättningen av arbetsgivaravgifter för unga

Några saker jag skrivit:

• Diagram som visar skillnaden mellan Socialdemokraternas och Alliansens skattepolitik
  
• Debattartikel om Socialdemokraternas föreslagna utfasning av jobbskatteavdraget
  
• Räkna ut ditt jobbskatteavdrag
  
• Artikel om nedsättningen av arbetsgivaravgifter för unga
  
• Rapporten Ett frihetligt skattesystem (debattartikel, artikel i Blått)

Nya krönikor

Januari månads krönika i Norran handlade om Sveriges förmögenhetsojämlikhet.

Ämnet för krönikan i februari var den eventuella bostadsbubblan.

Studiestödet är omfördelning till rika

I dag försöker Aftonbladets ledarsida göra en poäng om förändringen av studiemedlet av Martin Buchts fråga till Fredrik Reinfeldt om dynamiska effekter.

Alldeles bortsett den krystade kopplingen och det tveksamma i att premiera häcklare – och att skribenten glömmer bort att Alliansens reform ger studenter 1 000 kr mer i plånboken –, har ledarsidan rätt i att en utökad lånedel skrämmer bort studenter utan akademisk bakgrund?

Det är inte så självklart som det låter. En forskare på Institute for Fiscal Studies, en ansedd oberoende tankesmedja, påpekade följande under ett seminarium i Oxford:

Anta att personer utan studietradition i familjen har lägre förväntningar om sin framtida inkomst. Eftersom det finns ett inkomstrelaterat tak för återbetalningarna på studielånen kommer dessa personer att ha större (upplevd) sannolikhet att inte behöva betala tillbaka hela lånet. Därför kan personer med studietradition och höga förväntningar om framtida inkomst bli mer avskräckta från studier av ökade studielån.

Den empiriska forskningen ger inte heller särskilt stort stöd för Aftonbladets tes. Andreas Bergh noterar följande i Ratio-boken Den fria akademin (kapitlet handlar om studieavgifter men resonemanget kan tillämpas även på studiestöd):

Trots att den stora expansionen av högskolan och studiemedlet började 1965 har den sociala snedrekryteringen i Sverige varit konstant sedan början av 1970-talet. Storbritanniens Labourregering införde studieavgifter 1998 och Australiens Laborregering 1989. Antalet studenter har ändå ökat.

USA har höga avgifter i internationell jämförelse. Trots det har landet, tillsammans med Kanada och Japan (som också har avgifter), högst andel högskoleutbildade i arbetskraften av alla OECD-länder. Den sociala snedrekryteringen är liten i internationell jämförelse – mindre än i Sverige.

Effekterna av studiestöd på den sociala mobiliteten är alltså tveksam. En sak vi kan vara säkra på är dock att studiestöd är en omfördelning till medelklassen. Det är rent regressiv politik. Personer med hög socioekonomisk bakgrund pluggar vidare i högre utsträckning än andra och det är framför allt de som tjänar på det offentliga stödet till högre utbildning.

"Vad säger den senaste forskningen om invandringens påverkan på ekonomin?"

I dag släpper Migro en ny rapport av Rola Brentlin, Jonas Grafström och mig där vi går igenom ny forskning om de statsfinansiella effekterna av invandring. Läs den här.

Effekter av sex timmars arbetsdag – enligt Vänsterpartiet

I dag släppte Vänsterpartiet en intern utredning om arbetstidsförkortning.

Detta skulle bli effekterna av en övergång till sex timmars arbetsdag över en tioårsperiod enligt rapporten:

• Vi blir fattigare. BNP skulle bli 10 procent lägre. Det motsvarar 350 miljarder kronor. (sid. 46)¹

• Sämre statsfinanser. Den offentliga sektorns ekonomi skulle försämras med 110 miljarder. (sid. 51)

• Stillastående eller sjunkande löner. "[Det är] troligt att arbetstidsförkortningen under genomförandeperioden skulle leda till relativt stillastående reallöner." Rapporten menar att "en mer progressiv ekonomisk politik" skulle "möjliggöra vissa, om än begränsade, reallönehöjningar". (En sådan politik skulle dock enligt vedertagen ekonomisk teori höja arbetslösheten.) (sid. 51)

• Lägre pensioner. "Arbetstidsförkortningen minskar tillväxttakten och därmed inkomstutvecklingen under den tid förkortningen sker. Detta påverkar inkomstuppräkningen negativt för pensionärer."

Rapporten citerar två studier under rubriken "forskning":

• Den ena, från Arbetslivsinstitutet, handlar om hälsa: "Slutsatsen är att det i stort inte finns någonting som pekar på att den medicinska hälsan förbättras utifrån de dittills genomförda försöken med arbetstidsförkortning." (sid. 19)

• Den andra, från IFAU, handlar om arbetslöshet: "Uppsatsens slutsats är att arbetsdelning inte tycks vara en bra metod för att minska jämviktsarbetslösheten." (sid. 20)

Rapportens slutsats: "Nu är det dags att vi börjar förverkliga vår vision om sex timmars arbetsdag."

¹ Detta enligt diagrammet. Enligt brödtexten skulle arbetstidsförkortning sänka BNP-tillväxten med 0,6 procentenheter per år, vilket över en tioårsperiod skulle leda till att BNP är 6 procent mindre än annars. Detta kan vara ett fel.

"Höj inte världens högsta marginalskatt"

Den 15 december skrev jag följande i Upsala Nya Tidnings webbupplaga:

Socialdemokraterna har insett att det är politiskt självmord att höja skatten på vanliga inkomster. Partiet vill därför behålla jobbskatteavdraget. Lösningen som Socialdemokraterna valde i sin budgetmotion – att bara avskaffa jobbskatteavdraget för höga inkomster – får dock den negativa effekten att marginalskatten höjs till mycket höga nivåer. Det skulle ge så skadliga effekter på ekonomin att skatteintäkterna sannolikt skulle minska.

I dag uppgår jobbskatteavdraget – som infördes av alliansen 2007 för att göra det mer lönsamt att arbeta – till 1 850 kronor per månad för månadsinkomster över 30 000 kr med genomsnittlig kommunalskatt. Socialdemokraterna vill att jobbskatteavdraget ska minska med tre kronor för varje hundralapp som månadslönen överstiger 60 000 kronor. Det är detsamma som en höjning av marginalskatten (skatten på en inkomstökning) med tre procentenheter. Vid en månadslön på 116 000 är då jobbskatteavdraget helt utfasat.

Socialdemokraternas förslag skulle höja marginalskatten – som redan är högst i världen – till 60 procent. Så hög skatt har Sverige inte haft på mer än två decennier.

Efter 1970- och 80-talens urspårade skattenivåer kom Socialdemokraterna och Folkpartiet överens om en skattereform 1990. ”Hälften kvar” av en inkomstökning var en central princip för det nya skattesystemet. Värnskatten – en extra femprocentig skatt på höga inkomster som infördes 1995 – var det första avsteget från den principen. Med utfasningen av jobbskatteavdraget föreslår Socialdemokraterna ytterligare ett stort avsteg.

Det största problemet med Socialdemokraternas skattehöjning är att den troligtvis kommer att leda till lägre skatteintäkter.

När skatterna höjs kommer löntagare att reagera med att minska sin arbetstid, exempelvis genom att arbeta mindre övertid. Högre skatt kan också leda till att människor anstränger sig mindre på jobbet och därför får lägre timlön.

Finanspolitiska rådet och nationalekonomen Lennart Flood har räknat på vad en utfasning av jobbskatteavdraget – på ett sätt liknande det som Socialdemokraterna föreslår – skulle kunna innebära. De drar båda slutsatsen att en utfasning av jobbskatteavdraget inte skulle dra in några pengar till statskassan utan tvärtom sänka skatteintäkterna.

Socialdemokraternas skatteförslag skulle höja marginalskatten på höga inkomster till nivåer som inte skådats på över 20 år och som strider mot principerna i den skattereform som partiet själva drev igenom. Förslaget skulle göra Sverige ännu mindre konkurrenskraftigt i skattehänseende och dessutom sannolikt minska statens skatteintäkter. Det är inte ansvarsfull ekonomisk politik.

Vrid inte tillbaka skatteklockan

Vänstertankesmedjan Katalys presenterar i dag ett intressant skatteförslag på DN Debatt. Tankesmedjan noterar att skattetrycket som andel av BNP har fallit med sju procentenheter sedan 2000. Denna utveckling vill man vrida tillbaka och i stället spendera mer på offentlig välfärd.

Jag tror inte att så många känner igen sig i bilden av enorma kvalitetsbrister i välfärden som måste åtgärdas med utgiftsökningar på flera hundra miljarder.

Den slutsats jag drog i MUF-rapporten Ett frihetligt skattesystem är i stället att det sjunkande skattetrycket visar att man kan sänka skatten och behålla kvaliteten i välfärden.

De senaste åren har skatteintäkterna varit ungefär konstanta i reala termer. Eftersom ekonomin har växt har skattetrycket minskat.

I stället för att höja skattetrycket med sju procentenheter föreslog jag en sänkning med sju procentenheter, fördelat enligt följande:

• Avskaffad statlig inkomstskatt: 1,3 %
• Enhetlig moms: 0 %
• Avskaffad bolagsskatt: 2,8 %
• Avskaffad kapitalinkomstskatt: 1,0 %
• Avskaffad stämpelskatt: 0,2 %
• Lägre alkoholskatt: 0,1 %
• Avskaffad energiskatt: 0,8 %
• Lägre bensinskatt: 0,1 %
• Lägre koldioxidskatt: 0,6 %

  Summa: 7,0 % av BNP

Detta är möjligt genom att helt enkelt fortsätta låta skatteintäkterna vara konstanta i reala termer. Skattetrycket faller då med ungefär en procentenhet per år.

Intressant att notera är att både jag och Katalys föreslår platt inkomstskatt, enhetlig moms och avskaffad bolagsskatt.

Så hög blir sossarnas marginalskatt

I veckan släppte Socialdemokraterna sin budgetmotion. Jämfört med regeringen är inkomstskatten högre på tre sätt:

1. Nej till femte jobbskatteavdraget
2. Nej till högre skiktgräns för statlig inkomstskatt (Socialdemokraterna vill att man ska börja betala statsskatt vid lägre inkomster än regeringen)
3. Utfasning av jobbskatteavdraget helt från en månadslön på 60 000 kr.

Förslagen kommer att höja marginalskatten (skatten på sist intjänade kronan) för breda grupper. Nejet till femte jobbskatteavdraget höjer marginalskatten med en procentenhet för månadslöner upp till 26 000 och med fyra procentenheter för månadslöner mellan 26 000 och 30 000.

Utfasningen av jobbskatteavdraget är mest anmärkningsvärd. Den skulle höja marginalskatten med tre procentenheter mellan 60 000 och 116 000 kr till totalt 60 procent. Så höga marginalskatter har Sverige inte skådat på över 20 år. Med arbetsgivaravgift och 25 procents moms innebär detta att staten skulle ta 76 av hundra kronor som en höginkomsstagare tjänar in.

Vid så höga marginalskatter är de snedvridande effekterna av en skattehöjning stora. Socialdemokraterna räknar med att ett utfasat jobbskatteavdrag ska dra in 1,3 miljarder kronor.

Nationalekonomen Lennart Flood har beräknat (sid. 21) vad effekterna troligtvis skulle bli av en liknande skattehöjning där jobbskatteavdraget fasas ut från 40 000 kr i månadslön. Naivt räknat skulle den reformen öka skatteintäkterna med 2 miljarder. Men samtidigt skulle antalet arbetade timmar minska med motsvarande 3 000 heltidstjänster. Tar man med detta* i beräkningen skulle denna skattehöjning i stället sänka skatteintäkterna med 700 miljoner kronor.

Magdalena Andersson lovar att pengarna från utfasningen av jobbskatteavdraget ska gå till pensionärerna. Vilka pengar då?

Marginalskatt 2014 enligt regeringens respektive Socialdemokraternas förslag. 2013 års genomsnittliga kommunalskatt.

* Uppdatering 4 oktober: I analysen räknas även med att anställda skulle anstränga sig mindre på jobbet och därmed ha lägre timlön.

DN 1 | DN 2 | DN 3

"Blir bara bättre och bättre år för år"

I dag skriver jag om befolkningsökning och global utveckling på Expressens debattsida. Debattartikeln bygger på Timbrorapporten En helt ny värld: Mänskliga framsteg i globaliseringens tidevarv, som i sin tur är en uppdatering av mitt bidrag till antologin Globaliseringens triumf? (Timbro, 2011). Debattartikeln:

Anders Wijkman, ordförande för Romklubben, oroar sig för världens ökande befolkning. Romklubben är mest känd för att 1972 ha gett ut boken "Tillväxtens gränser" som förutspådde miljökatastrofer, kollapsande industriproduktion och massvält. Vi vet nu att de hade fel. Klubben verkar dock inkapabel att lära av gamla misstag och förutspår 40 år senare återigen stora problem med matförsörjningen.

Självklart kan det låta skrämmande att Nigeria tros ha 900 miljoner invånare år 2100 och Uganda 200 miljoner. Men det Anders Wijkman glömmer är att den största befolkningstillväxten redan ligger bakom oss. Den procentuella befolkningsökningen i världen har kontinuerligt minskat de senaste 25 åren.

Under 1900-talets andra halva växte befolkningen med i snitt 1,8 procent per år. Enligt FN:s prognos blir befolkningstillväxten 2000-2050 hälften så stor: 0,9 procent per år. Under perioden 2050-2100 spås tillväxten bara bli 0,3 procent. Dessa siffror är högre än vad FN tidigare trott, men det beror delvis på att dödligheten tros minska. Prognosen för medellivslängden har därför skrivits upp.

Tvärtemot vad Anders Wijkmans teorier säger har hög befolkningstillväxt gått hand i hand med allt bättre liv för allt fler människor under de senaste decennierna. Tack vare statistik från FN, Världsbanken och andra internationella organisationer kan ingen längre förneka att utvecklingen överlag går åt rätt håll. Fattigdomen minskar, hälsan förbättras och allt fler går i skolan.

Den uppdaterade versionen av Timbro-rapporten "En helt ny värld: Mänskliga framsteg i globaliseringens tidevarv", som publiceras i dag, visar att den goda utvecklingen har fortsatt. Ny statistik har också blivit tillgänglig. Världsbanken beräknar nu att millenniemålet om att halvera fattigdomen mellan 1990 och 2015 nåddes redan 2010. FN:s livsmedelsorgan FAO har dessutom backat från sina uppgifter om att antalet hungriga nådde rekordhöga en miljard 2009.

Enligt de nya siffrorna har hungern minskat med en tredjedel sedan 1990. Fattigdoms- och hungerminskningen var möjlig tack vare historiskt hög ekonomisk tillväxt. Aldrig tidigare har så många människor upplevt så snabb ekonomisk utveckling som under 2000-talets första decennium.

Tillväxten är ingen slump utan beror på ett reformarbete som pågått sedan 1970-talet.

1978 började Kina överge Maos misslyckade socialism och förvandlades under de 35 åren sedan dess till dagens ekonomiska stormakt. Motsvarande skedde i Indien 1991: tullarna sänktes och företagen fick större frihet. Även i Afrika och Latinamerika har den ekonomiska politiken förbättrats.

Eftersom rikare länder oftare är demokratier är det inte förvånande att så olika stater som Brasilien, Sydkorea, Zambia och Indonesien demokratiserats under de senaste 30 åren. Sedan 1980-talet har andelen människor som bor i demokratier ökat från en tredjedel till över hälften. Det finns inget oomtvistat exempel på att två demokratier krigat mot varandra. Därför har demokratiseringen sannolikt bidragit till att dödstalet i krig beräknas ha minskat med 95 procent sedan kalla kriget.

Också på hälsoområdet ser det ljusare ut. Medellivslängden slår rekord varje år och är nu 70 år i världen. Exempelvis har Indonesiens medellivslängd ökat från 45 till 69 år sedan 1960.

Dessutom går fler och fler barn i skolan. I hela världen utom Afrika söder om Sahara går minst nio av tio barn i grundskola. I Afrika söder om Sahara är andelen bara 76 procent, vilket fortfarande är en dubblering jämfört med 1970-talet.

Allt tyder på att världen även i framtiden kommer att bli en allt bättre plats att leva på. De flesta utvecklingsländer växer ekonomiskt i god takt. Särskilt glädjande är det att många afrikanska länder snabbt blir rikare. För att utvecklingen ska fortsätta behöver vi bättre institutioner, mer handel och migration och ekonomisk tillväxt för de fattigaste. Då spelar det ingen roll om vi är 7 eller 11 miljarder på jorden.

Fördelningseffekter av utbudsrestriktioner på bostadsmarknaden

I dag skriver jag på DN Debatt tillsammans med Daniel Jahnson och Stefan Fölster med anledning av Reforminstitutets nya rapport.

Rapporten heter Fördelningseffekter av utbudsrestriktioner på bostadsmarknaden.

Resonemanget är i grunden följande:

• Regleringar av bostadsbyggandet håller nere utbudet på bostäder.
  
• Om byggandet hade varit lika stort som i Finland (som har färre regleringar) hade antalet bostäder varit 15 procent större.
  
• Priserna på bostäder hade då varit cirka 30 procent lägre.
  
• Sveriges bostäder är värda 972 miljarder mer än de hade varit om byggandet hade varit på finsk nivå. Det är en överföring till dem som äger bostäder från dem som inte gör det.

Räkna ut ditt femte jobbskatteavdrag

I dag blev det femte jobbskatteavdragets utformning offentligt. Här kan du räkna ut exakt hur mycket din skatt sänks. Beräkningen bygger på 2013 års kommunalskattesatser.

Månadslön:

Kommun:
Riksgenomsnitt
Ale
Alingsås
Alvesta
Aneby
Arboga
Arjeplog
Arvidsjaur
Arvika
Askersund
Avesta
Bengtsfors
Berg
Bjurholm
Bjuv
Boden
Bollebygd
Bollnäs
Borgholm
Borlänge
Borås
Botkyrka
Boxholm
Bromölla
Bräcke
Burlöv
Båstad
Dals-Ed
Danderyd
Degerfors
Dorotea
Eda
Ekerö
Eksjö
Emmaboda
Enköping
Eskilstuna
Eslöv
Essunga
Fagersta
Falkenberg
Falköping
Falun
Filipstad
Finspång
Flen
Forshaga
Färgelanda
Gagnef
Gislaved
Gnesta
Gnosjö
Gotland
Grums
Grästorp
Gullspång
Gällivare
Gävle
Göteborg
Götene
Habo
Hagfors
Hallsberg
Hallstahammar
Halmstad
Hammarö
Haninge
Haparanda
Heby
Hedemora
Helsingborg
Herrljunga
Hjo
Hofors
Huddinge
Hudiksvall
Hultsfred
Hylte
Håbo
Hällefors
Härjedalen
Härnösand
Härryda
Hässleholm
Höganäs
Högsby
Hörby
Höör
Jokkmokk
Järfälla
Jönköping
Kalix
Kalmar
Karlsborg
Karlshamn
Karlskoga
Karlskrona
Karlstad
Katrineholm
Kil
Kinda
Kiruna
Klippan
Knivsta
Kramfors
Kristianstad
Kristinehamn
Krokom
Kumla
Kungsbacka
Kungsör
Kungälv
Kävlinge
Köping
Laholm
Landskrona
Laxå
Lekeberg
Leksand
Lerum
Lessebo
Lidingö
Lidköping
Lilla Edet
Lindesberg
Linköping
Ljungby
Ljusdal
Ljusnarsberg
Lomma
Ludvika
Luleå
Lund
Lycksele
Lysekil
Malmö
Malung-Sälen
Malå
Mariestad
Mark
Markaryd
Mellerud
Mjölby
Mora
Motala
Mullsjö
Munkedal
Munkfors
Mölndal
Mönsterås
Mörbylånga
Nacka
Nora
Norberg
Nordanstig
Nordmaling
Norrköping
Norrtälje
Norsjö
Nybro
Nykvarn
Nyköping
Nynäshamn
Nässjö
Ockelbo
Olofström
Orsa
Orust
Osby
Oskarshamn
Ovanåker
Oxelösund
Pajala
Partille
Perstorp
Piteå
Ragunda
Robertsfors
Ronneby
Rättvik
Sala
Salem
Sandviken
Sigtuna
Simrishamn
Sjöbo
Skara
Skellefteå
Skinnskatteberg
Skurup
Skövde
Smedjebacken
Sollefteå
Sollentuna
Solna
Sorsele
Sotenäs
Staffanstorp
Stenungsund
Stockholm
Storfors
Storuman
Strängnäs
Strömstad
Strömsund
Sundbyberg
Sundsvall
Sunne
Surahammar
Svalöv
Svedala
Svenljunga
Säffle
Säter
Sävsjö
Söderhamn
Söderköping
Södertälje
Sölvesborg
Tanum
Tibro
Tidaholm
Tierp
Timrå
Tingsryd
Tjörn
Tomelilla
Torsby
Torsås
Tranemo
Tranås
Trelleborg
Trollhättan
Trosa
Tyresö
Täby
Töreboda
Uddevalla
Ulricehamn
Umeå
Upplands Väsby
Upplands-Bro
Uppsala
Uppvidinge
Vadstena
Vaggeryd
Valdemarsvik
Vallentuna
Vansbro
Vara
Varberg
Vaxholm
Vellinge
Vetlanda
Vilhelmina
Vimmerby
Vindeln
Vingåker
Vårgårda
Vänersborg
Vännäs
Värmdö
Värnamo
Västervik
Västerås
Växjö
Ydre
Ystad
Åmål
Ånge
Åre
Årjäng
Åsele
Åstorp
Åtvidaberg
Älmhult
Älvdalen
Älvkarleby
Älvsbyn
Ängelholm
Öckerö
Ödeshög
Örebro
Örkelljunga
Örnsköldsvik
Östersund
Österåker
Östhammar
Östra Göinge
Överkalix
Övertorneå

60 år senare: Förenklad bild av CIA-kupp i Iran

I veckans upplaga av Frivärld Magasin skriver jag om statskuppen i Iran 1953 när premiärministern Mohammad Mosaddeq störtades och shah Reza Pahlavi blev envåldshärskare. Jag vill nyansera bilden av kuppen och peka på frågetecken kring hur stor CIA:s inblandning var och hur demokratisk Mosaddeq var.

Saco-genomgång av svensk forskning visar att höga minimilöner är ett problem

Den nya Saco-rapporten Ungdomsarbetslöshet – Mått, orsaker och politik har ett intressant avsnitt som går igenom den svenska forskningen om minimilönernas inverkan på ungdomsarbetslösheten:

Edin och Holmlund (1994) och Östros (1994) finner att stora minimilönehöjningar för ungdomar under 1970-talet bidrog till minskad efterfrågan på ung arbetskraft. Skedinger (2006) studerar effekten av höjda reala minimilöner på sysselsättningen i hotell- och restaurangbranschen 1979-1999 och finner negativa sysselsättningseffekter. En senare studie av Skedinger (2011) för detaljhandeln visar att ökningar av de reala minimilönerna medförde att betydligt fler anställda som berördes av minimilönehöjningarna lämnade sina anställningar 2001-2005 (frivilligt eller ofrivilligt) jämfört med en kontrollgrupp med något högre löner. Samtidigt minskade separationssannolikheten bland anställda med något högre lön. Det tyder på att arbetsgivare ersatte mindre produktiv arbetskraft med mer produktiv arbetskraft.

Med tanke på de blandade internationella resultaten och de få svenska studierna är det svårt att bilda sig en säker uppfattning. Forslund med flera (2012) drar slutsatsen att ”minimilönerna skulle kunna vara ett hinder för vissa lågproduktiva grupper att etablera sig på arbetsmarknaden” (s 20) och både Konjunkturinstitutet (2010) och Skedinger (2007) drar slutsatsen att de empiriska studierna i de flesta fallen visar på en negativ effekt på sysselsättningen av höjda minimilöner. De negativa effekterna överväger vid en hög nivå på minimilönerna.

Förändringar i minimilönerna under de senaste 10-15 åren

Förändringar i minimilönerna under de senaste 10-15 åren Nordström Skans (2009) bedömer att höjda minimilöner inom hotell- och restaurangsektorn samt inom detaljhandeln kan ha bidragit till den ökande ungdomsarbetslösheten. Argument som stödjer denna slutsats kan hämtas från Konjunkturinstitutet (2010) som analyserar minimilönerna. Resultaten visar för det första att lönespridningen i den nedre delen av lönefördelningen i Sverige är liten i ett internationellt perspektiv, vilket riskerar att stänga ute lågutbildade och andra svaga grupper på arbetsmarknaden. (s. 30–31, min fetstil)

Inte humant att hålla familjer åtskilda

Den 6 augusti publicerade svd.se denna debattartikel av mig:

Sedan några år tillbaka driver Moderaterna frågan om utvidgat försörjningskrav för anhöriginvandring, senast i form av Gunnar Axéns och Mikael Cederbratts artikel på Brännpunkt 3/8. Detta ställningstagande är mycket olyckligt. Människor som flyr från krig och förtryck får aldrig bli de som betalar priset för Sveriges bristande integration. Fler svenskar med utländsk bakgrund måste komma in i arbete och få egen försörjning. Det uppnår vi med en bättre integrations- och arbetsmarknadspolitik, inte genom att göra det svårare att komma till Sverige.

Människor som vill invandra till Sverige har inte valt hur det svenska välfärdssystemet är utformat. Det är inte försvarbart att inskränka deras rörelsefrihet med hänvisning till välfärdssystem som de inte har kunnat påverka. Om det finns oro för belastning på bidragssystemen är det bidragssystemen som måste åtgärdas.

Talet om att försörjningskrav skulle förbättra anhöriginvandrares bostads- och ekonomiska situation klingar ihåligt. Bostadsstandarden är knappast bättre och inkomsten knappast högre om de stannar i Somalia eller Irak. Framför allt är det inte humant att hålla familjer isär. Alla har rätt att återförenas med sin familj utan att hindras av gränser.

Moderaterna har gjort en hel del för att stärka arbetslinjen och förbättra integrationen i Sverige. Mycket återstår dock att göra. Moderaterna bör lägga sin energi på att få in fler i arbete i stället för att försvåra anhöriginvandring. Problemet är inte att det är för lätt att komma till Sverige – problemet är att det är för svårt att få ett jobb när man väl är här.

Ny rapport visar hur USA tjänar på invandring

Jag skriver om de dynamiska effekterna av invandring på migro.se:

I dagarna har en rapport från OECD fått stor uppmärksamhet i svenska medier. Rapporten handlar om invandringens påverkan på statens finanser. Tidigare har studier av ekonomen Jan Ekberg undersökt samma sak för svenska förhållanden.

Det är olyckligt att sådana studier får så stor uppmärksamhet, eftersom de framställer invandring som ett nollsummespel där allt handlar om hur mycket olika grupper betalar in till staten.

I själva verket är invandring ett plussummespel där alla tjänar. När en person flyttar till ett land där hen är mer produktiv uppstår en överföringsvinst för världsekonomin. Mottagarlandet gynnas genom ökad specialisering, ökad handel och annat som brukar benämnas dynamiska effekter.

Tyvärr är det svårt att beräkna precis hur stora de dynamiska effekterna är. En ny rapport från den amerikanska kongressens budgetkontor (CBO) är därför välkommen kunskap.

CBO-rapporten beräknar de dynamiska effekterna av en invandringsreform som just nu debatteras i kongressen. Reformen beräknas höja USA:s befolkning med 4 procent (16 miljoner) på 20 års sikt genom en mer liberal invandringspolitik.

Forskning visar att invandring tenderar att snabba på den tekniska utvecklingen. Därför tror CBO att reformen kommer att göra USA:s ekonomi 1 procent mer produktiv 2033. Detta skulle höja avkastningen på kapital och investeringarna skulle därför öka.

Befolknings- och produktivitetsökningen skulle tillsammans göra USA:s BNP 5,4 procent större 2033 (motsvarande cirka 1 200 miljarder dollar) än om reformen inte hade genomförts. Snittlön och BNP per capita skulle faktiskt falla i ett inledande skede. Det beror på att de nya invandrarna skulle ha sämre utbildning än infödda amerikaner. Av denna orsak skulle de ha lägre löner och dra ned snittet för USA. Genomsnittslönen skulle dock bara vara 0,1 procent lägre på tio års sikt.

På 20 års sikt skulle reformen höja BNP per capita med 0,2 procent och lönerna med 0,5 procent. Därigenom kommer lönerna på lång sikt att höjas för arbetare av alla utbildningsnivåer, även om inflödet av lågutbildade invandrare på kort sikt skulle skapa ett litet tryck nedåt på lönerna för de med lägst utbildning.
CBO uppskattar att det federala budgetunderskottet skulle minska med 200 miljarder dollar totalt under de kommande tio åren, och med 1 000 miljarder dollar under tioårsperioden efter det.

Dagens rapport ger oss välbehövlig information om invandringens dynamiska effekter. En liknande svensk studie vore välkommen. Ett uppdrag för Finanspolitiska rådet?

Ny MUF-rapport med 18 mål för global utveckling

Den 2 maj presenterades MUF-rapporten "Millenniemålen efter 2015" i Stockholm. Rapporten är skriven av mig, Olof Kollinius och Ewelina Andersson. På släppet deltog även biståndsminister Gunilla Carlsson.

Bakgrunden är denna: FN:s millenniemål är åtta mål för global utveckling som antogs av världens ledare på FN:s toppmöte i New York 2000. Målen sträcker sig över perioden 1990–2015. Eftersom målen snart löper ut pågår ett arbete med att ta fram en ny agenda för global utveckling efter 2015. Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson är medlem i FN:s högnivåpanel som ska ta fram förslag på en ny sådan agenda.

Sammanfattning av våra förslag till nya millenniemål:

Mål	Senaste uppgift	Mål 2030
Fattigdom och hunger
Dubblera BNP per capita	10 000 dollar (2011)	23 000 dollar
Utrota extrem fattigdom	19 % (2008)	0 %
Utrota hunger	13 % (2011)	0 %
Allmän tillgång till elektricitet	79 % (2009)	100 %
Alla ska ha rent vatten	88 % (2010)	100 %
Hälsa
Utrota globala sjukdomar
Högre medellivslängd	70 år (2010)	77 år
Utbildning
Alla ska få en dräglig grundskoleutbildning	89 % (2011)	100 %
Alla ska kunna läsa och skriva	84 % (2010)	100 %
Miljö
Minska partikelmängden i stadsluften med två tredjedelar	41 mikrogram/kubikmeter (2010)	14 µg/m3
Hållbara utsläpp av koldioxid, svaveldioxid och kväveoxider
Demokrati och mänskliga rättigheter
Avskaffa dödsstraffet	21 länder (2012)	0 länder
Allas lika förutsättningar för delaktighet i beslutandeprocesser
Alla länder ska vara demokratiska	69 ickedemokratier (2011)	0 länder
Jämställdhet och HBT-rättigheter
Alla länder ska förbjuda våldtäkt inom äktenskapet	45 som inte förbjuder	0 länder
Inget land ska förbjuda homosexualitet	77 länder	0 länder
Hälften av alla länder ska legalisera homoäktenskap	13 länder	103 länder
Alla länder ska förbjuda barnäktenskap	22 som inte förbjuder	0 länder

Har jobbskatteavdraget en positiv fördelningsprofil?

För några år sedan genomförde en svensk regering en stor skattesänkning, främst riktad till dem som jobbar. Så här beskrevs reformen i regeringens statsbudget:

Denna åtgärd sänker marginalskatterna för låg- och medelinkomsttagare och har dessutom en positiv fördelningsprofil...

Dessutom innebär förslaget ökat stöd för arbetslinjen genom att arbetsutbud och arbetsmarknadsdeltagande främjas, vilket ökar sysselsättningen och tillväxten ytterligare. (s. 38)

Så här blev fördelningseffekterna av reformen:


Källa: Saco, s. 55

Det är färre som jobbar i de lägre decilerna, så det är inte så konstigt att de fick mindre skattesänkning. Regeringens skrivning om "positiv fördelningsprofil" verkar rimlig.

Är det jobbskatteavdraget vi pratar om? Nej, detta är skattereduktionen för allmän pensionsavgift som genomfördes av den socialdemokratiska regeringen 2000–2006.

Så här ser jobbskatteavdragets fördelningsprofil ut:



I detta fall talar Socialdemokraterna inte om en "positiv fördelningsprofil". I stället påstås det att jobbskatteavdraget gynnar de rika eller ökar klyftorna.

"Platt skatt – enkelt och rättvist"

I dag skriver jag om rapporten Ett frihetligt skattesystem i Upsala Nya Tidning:

Det svenska skattesystemet är krångligt och många skatter medför stora samhällsekonomiska kostnader. Trots det är den svenska skattedebatten torftig. Detaljer och teknikaliteter tar plats i stället för principer.

I en ny MUF-rapport tar undertecknad ett principiellt grepp på skattesystemet. Skatterna bör vara så rättvisa som möjligt samtidigt som den oundvikliga samhällsekonomiska skadan av skatter minimeras. Därför bör skattesystemet i framtiden bygga på tre principer:

1. Samma skattesats oavsett vad man tjänar. Sverige har världens högsta marginalskatter på arbete. Om man räknar med arbetsgivaravgift och moms får en höginkomsttagare bara behålla 26 kronor av den sist intjänade hundralappen. Orsaken till detta är den statliga inkomstskatten. Eftersom den statliga inkomstskatten är en straffskatt på den som utbildat sig länge och ansträngt sig i arbetslivet gör den stor samhällsekonomisk skada och bör avskaffas.

Ett avskaffande skulle innebära att Sverige inför platt inkomstskatt. Det betyder att alla betalar samma marginalskatt, förutsatt att man tjänar mer än grundavdraget. Platt skatt är enkelt att förstå, billigt att administrera och rättvist.

2. Samma skattesats oavsett vad man konsumerar. Staten bör inte gynna konsumtion av vissa varor framför andra, vilket är fallet med dagens tre olika momssatser. När det finns olika momssatser uppstår också gränsdragningsproblem. Därför bör momsen bli enhetlig.

3. Samma skattesats oavsett när man konsumerar. Kapital – sparande – är ett sätt att flytta konsumtion i tid. Den som väljer att skjuta upp sin konsumtion till framtiden bör inte betala mer skatt än den som väljer att konsumera nu. Därför bör bolagsskatten och kapitalinkomstskatten avskaffas. Det skulle göra det mer lönsamt att spara och öka investeringarna.

Ett skattesystem med dessa principer som grund skulle bädda för långsiktigt hög tillväxt i Sverige och göra skatterna mer lättförståeliga.

Ett rättvist skattesystem

I dag skriver jag om min rapport om skatter i Upsala Nya Tidnings webbupplaga. Tyvärr blev titeln på rapporten fel. Den heter inte "Ett rättvist skattesystem" utan "Ett frihetligt skattesystem". Den finns att läsa här.

Platt skatt är billigt

MUF-ordföranden Erik Bengtzboes debattartikel i Svenska Dagbladet där han tog ställning för platt inkomstskatt har lett till en välkommen debatt med både medhåll och mothugg.

I dag på annandagen skriver riksdagsledamoten Fredrik Schulte att skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare bör prioriteras före platt skatt. Naturligtvis är det angeläget med breda skattesänkningar, men sådana innebär också betydande inkomstbortfall för staten.

Ett avskaffande av den statliga inkomstskatten (en extra 20- eller 25-procentig skatt på höga inkomster) skulle inte kosta särskilt mycket. Det skulle ändå medföra stora samhällsekonomiska vinster och att Sverige i praktiken införde platt skatt.


Skatt på sist intjänade hundralappen (inklusive arbetsgivaravgift). Beloppen är prognoser för 2013. Källa: Ekonomifakta

Som diagrammet visar skulle ett avskaffande av den statliga inkomstskatten sänka de höga och skadliga skattesatser som finns på höga inkomster. Ett avskaffande skulle också vara delvis självfinansierande – inkomstbortfallet skulle alltså bli mindre än 47 miljarder.

Läs mer om platt skatt i MUF-rapporten Ett frihetligt skattesystem.

"Det är sexigt att reformera skatt"

I senaste numret av MUF:s medlemstidning Blått skriver jag om rapporten "Ett frihetligt skattesystem" som jag presenterade i början av månaden. Läs rapporten här.

Det är inte sexigt att betala skatt, som Mona Sahlin en gång påstod. Snarare innebär skatterna stora besvär och kostnader. Bolagsskatten, exempelvis, är en straffskatt på sparande och investeringar och innebär mycket krångel för företagen.

Den statliga inkomstskatten – en extra 20- eller 25-procentig skatt på höga inkomster – gör att Sverige är det land i världen där staten tar mest av den senast intjänade hundralappen. Värnskatten (de sista fem procenten av den statliga inkomstskatten) är till och med så skadlig att det skulle vara gratis att ta bort den, enligt experterna. Om värnskatten försvann skulle höginkomsttagare jobba mer och det skulle troligtvis betala för hela skattesänkningen.

Trots att Anders Borg har varit finansminister i över sex år finns det mycket man skulle kunna göra för att förbättra skattesystemet. I en färsk MUF-rapport föreslår jag därför en skattereform som skulle göra arbete, utbildning och investeringar mer lönsamt i Sverige. Både bolagsskatten och den statliga inkomstskatten försvinner i förslaget. Det gör också skatten på kapitalinkomster (räntor, utdelningar och aktievinster) eftersom den som väljer att spara för att kunna köpa saker i framtiden inte bör betala mer skatt än den som vill köpa saker nu.

Skulle inte dessa skatteförändringar innebära stora nedskärningar? Inte nödvändigtvis. I rapporten visar jag att man kan finansiera nämnda reformer plus en del andra godbitar genom att helt enkelt inte öka statens inkomster. Vi fryser skatteintäkterna på 1 600 miljarder och låter BNP-tillväxten sköta resten. Då kan vi finansiera skattesänkningar motsvarande sju procent av Sveriges ekonomi på sex år. Det är sexigt att reformera skatt!

"Facken är nyckeln till jobben"

I senaste numret av Blått publicerades följande krönika av mig om sänkningen av arbetsgivaravgifterna för ungdomar:

Sedan regeringen första gången sänkte arbetsgivaravgifterna för ungdomar 2007 har åtgärden varit omdebatterad. Frågan var het i valrörelsen 2010 eftersom Socialdemokraterna gick till val på att höja arbetsgivaravgifterna till normalnivån.

Forskare är normalt försiktiga med att uttala sig om reformers effekter. Det gäller särskilt sänkningen av arbetsgivaravgifterna eftersom reformen genomfördes nyligen. Den är därför svår att utvärdera. Den första ordentliga studien väntas först till våren.

De forskare som vågar gissa om reformens effekter är i regel bekymrade över att skattesänkningen kan vältras över i högre löner. Att det skapas fler jobb om det blir billigare att anställa är de flesta överens om. Men om lönerna stiger när arbetsgivaravgiften sänks blir det inte billigare att anställa. Mycket beror alltså på hur fackföreningarna agerar.

Resonemanget visar att arbetslöshet helst bör bekämpas med arbetsmarknadspolitik. Arbetsmarknaden bör reformeras så att individer bestämmer vilken lön man är beredd att jobba för, inte facken. Men eftersom fackföreningarna har så stark ställning i Sverige är det svårt att rubba på deras makt. Då är skattepolitiken förmodligen det bästa instrument som finns tillgängligt för att minska arbetslösheten.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att i bästa fall har sänkningen gjort det billigare att anställa ungdomar och skapat fler jobb. I ”värsta” fall har lönerna stigit och det har blivit mer lönsamt att jobba. Oavsett vilket är det naivt att tro att man kan rulla tillbaka reformen utan konsekvenser och att 14 miljarder i högre skatt på ungdomars jobb inte skulle ha någon påverkan på ungdomars jobb.