Publicerad under mars i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Sundsvalls Tidning, Norran och Eskilstuna-Kuriren.
Sent ska syndaren vakna. Politikerna har nu börjat inse att Sveriges bostadspolitik är i behov av genomgripande reformer, inte minst då läget på en redan ansträngd bostadsmarknad har blivit akut i och med flyktingvågen.
På den reglerade hyresmarknaden yttrar sig det låga byggandet i parodiskt långa bostadsköer, inte bara i storstäderna utan även i mindre städer.
På villa- och bostadsrättsmarknaden råder fri prissättning. Där syns bostadskrisen i form av stora prisökningar. På tio år har det inflationsjusterade priset på bostadsrätter nästan dubblerats. Prisökningarna är förstås goda nyheter för de som redan äger en bostad, men för samhället som helhet är det en förlust. När priserna stiger kan vi köpa mindre bostad för pengarna – vi blir fattigare.
En del av prisökningen kan vara en bubbla, men de flesta bedömare är ense om att den största delen beror på att utbudet på bostäder inte har hängt med när efterfrågan har ökat.
Politiska begränsningar och krångliga regler bär en stor del av skulden för det låga byggandet. Svensk bostadspolitik bygger på devisen att det är enklare att säga nej än att säga ja. Säger man nej förblir allt som det har varit och man retar inte upp några grannar. Det är många som ska ha sitt ord med i laget: kommunen, länsstyrelsen, försvaret, Riksantikvarieämbetet, med flera. Säger någon nej blir det inget.
Plansystemet behöver reformeras i grunden. Utgångspunkten borde vara att markägaren får bygga vad hen vill på sin mark. Eventuella inskränkningar i detta borde behöva motiveras med att den negativa inverkan på omgivningen blir allt för stor.
Ibland påstås att den fria marknaden inte är lämpad att styra markanvändningen. Vid det här laget är det dock uppenbart att alternativet – politiskt reglerad markanvändning – lider av stora brister. Politikerna lyssnar alltid mest på resursstarka och högljudda grupper som motsätter sig byggande. De som är i behov av bostad får sällan komma till tals.
Befintliga fastighetsägare tjänar förstås på att utbudet är litet, så att priserna pressas upp. Daniel Jahnson och jag uppskattade i en rapport för Reforminstitutet 2013 att byggregleringarna har orsakat en omfördelning av hela tusen miljarder kronor till Sveriges villa- och bostadsrättsägare. Priserna har fortsatt öka sedan dess.
Det skulle kunna hjälpa att ge planprocessen ett större regionalt inslag, som i Finland. När makten över bostadsbyggandet ligger hos kommunerna är det ingen som tar ansvar för regionens bostadsförsörjning.
Ett mer centralisterat beslutsfattande är dock ingen mirakellösning. England har ett centraliserat plansystem och framstår som ett skräckexempel. Där är byggandet kraftigt begränsat, med löjligt höga bostadspriser som följd.
Grundproblemet är att politiker och tunnelseende byråkrater har stor makt över vad som får byggas. En rejäl liberalisering av byggandet är det enda som på allvar kan råda bot på bostadskrisen.
10 april 2016
Krönika: Pilla inte med hyrorna
Publicerad under februari i Dalarnas Tidningar, Hallandsposten, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Sundsvalls Tidning, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Norran.
Ibland är det lätt att vara nationalekonom. Hyresregleringen är ett klassiskt exempel på när verkligheten ser ut precis som läroboken förutspår. Hyrestagare och hyresvärd får inte fritt förhandla om hyran. I stället bestäms den i kollektiva förhandlingar mellan fastighetsägare och Hyresgästföreningen. På grund av detta är hyran konstgjort låg och efterfrågan på hyresrätter är större än utbudet. I dag står en halv miljon människor i Stockholms bostadskö.
I Sverige kan inte ens utrikesministern ordna en hyresrätt på den reguljära marknaden utan förlitar sig i stället på sina kontakter i fackföreningsrörelsen. Expressens ledarsida har förespråkat att Regeringskansliet ska förse ministrarna med bostäder på samma sätt som riksdagsledamöterna får hjälp med boendet. Lösningen borde i stället vara att reformera bostadsmarknaden så att alla som vill kan få ett förstahandskontrakt i Stockholm – minister eller ej.
Europaparlamentariker har många förmåner, men ordnad bostad är inte en av dem. I Bryssel råder nämligen fri hyressättning, så parlamentarikerna kan enkelt hyra sin bostad på den öppna marknaden.
Boverket har i en rapport konstaterat att hyresregleringen har ett flertal negativa effekter. Till exempel förekommer svarthandel med hyreskontrakt. Antalet hyresrätter har minskat över lång tid eftersom det är mycket lönsamt att ombilda till bostadsrätt. Låga reglerade hyror leder till ett dåligt utnyttjande av bostadsbeståndet.
Hyresregleringen illustrerar en grundläggande ekonomisk princip: undvik att pilla med priserna. Prismekanismen i en marknadsekonomi ser till att utbudet möter efterfrågan. Om prismekanismen sätts ur spel kommer det antingen att bli brist eller överskott. Resultatet blir detsamma oavsett om det handlar om toalettpapper i Venezuela, bilar i Östtyskland eller bostäder i Sverige.
Även vänsterinriktade nationalekonomer brukar hålla med om detta. ”Vi inom den progressiva vänstern måste inse att prisregleringar inte är vägen till att uppnå jämlikhet”, kunde man nyligen läsa på Socialdemokratiska ekonomklubbens blogg. Om man vill bedriva fördelningspolitik finns ett skatte- och bidragssystem som är utformat för detta syfte.
Om nu experterna är överens om att hyresregleringen är skadlig, hur kunde det bli så här? Svaret är förstås att det finns många som tjänar på det nuvarande systemet. Hyresgästföreningen har 500 000 medlemmar och en stor lobbyingbudget. Förlorarna på hyresregleringen – ungdomar som letar sin första lägenhet, företag som behöver rekrytera till storstäder etc. – är samtidigt utspridda i samhället och har svårt att organisera sig.
Av denna anledning är hyressättningen politiskt minerad mark. Det krävs innovativa lösningar för att göra en reform politiskt möjlig. En idé kan vara att låta fastighetsägaren komma överens med hyresgästen om att införa fri hyressättning för den aktuella lägenheten, i utbyte mot en monetär kompensation till hyresgästen. Hyresmarknaden är i akut behov av reformer.
Ibland är det lätt att vara nationalekonom. Hyresregleringen är ett klassiskt exempel på när verkligheten ser ut precis som läroboken förutspår. Hyrestagare och hyresvärd får inte fritt förhandla om hyran. I stället bestäms den i kollektiva förhandlingar mellan fastighetsägare och Hyresgästföreningen. På grund av detta är hyran konstgjort låg och efterfrågan på hyresrätter är större än utbudet. I dag står en halv miljon människor i Stockholms bostadskö.
I Sverige kan inte ens utrikesministern ordna en hyresrätt på den reguljära marknaden utan förlitar sig i stället på sina kontakter i fackföreningsrörelsen. Expressens ledarsida har förespråkat att Regeringskansliet ska förse ministrarna med bostäder på samma sätt som riksdagsledamöterna får hjälp med boendet. Lösningen borde i stället vara att reformera bostadsmarknaden så att alla som vill kan få ett förstahandskontrakt i Stockholm – minister eller ej.
Europaparlamentariker har många förmåner, men ordnad bostad är inte en av dem. I Bryssel råder nämligen fri hyressättning, så parlamentarikerna kan enkelt hyra sin bostad på den öppna marknaden.
Boverket har i en rapport konstaterat att hyresregleringen har ett flertal negativa effekter. Till exempel förekommer svarthandel med hyreskontrakt. Antalet hyresrätter har minskat över lång tid eftersom det är mycket lönsamt att ombilda till bostadsrätt. Låga reglerade hyror leder till ett dåligt utnyttjande av bostadsbeståndet.
Hyresregleringen illustrerar en grundläggande ekonomisk princip: undvik att pilla med priserna. Prismekanismen i en marknadsekonomi ser till att utbudet möter efterfrågan. Om prismekanismen sätts ur spel kommer det antingen att bli brist eller överskott. Resultatet blir detsamma oavsett om det handlar om toalettpapper i Venezuela, bilar i Östtyskland eller bostäder i Sverige.
Även vänsterinriktade nationalekonomer brukar hålla med om detta. ”Vi inom den progressiva vänstern måste inse att prisregleringar inte är vägen till att uppnå jämlikhet”, kunde man nyligen läsa på Socialdemokratiska ekonomklubbens blogg. Om man vill bedriva fördelningspolitik finns ett skatte- och bidragssystem som är utformat för detta syfte.
Om nu experterna är överens om att hyresregleringen är skadlig, hur kunde det bli så här? Svaret är förstås att det finns många som tjänar på det nuvarande systemet. Hyresgästföreningen har 500 000 medlemmar och en stor lobbyingbudget. Förlorarna på hyresregleringen – ungdomar som letar sin första lägenhet, företag som behöver rekrytera till storstäder etc. – är samtidigt utspridda i samhället och har svårt att organisera sig.
Av denna anledning är hyressättningen politiskt minerad mark. Det krävs innovativa lösningar för att göra en reform politiskt möjlig. En idé kan vara att låta fastighetsägaren komma överens med hyresgästen om att införa fri hyressättning för den aktuella lägenheten, i utbyte mot en monetär kompensation till hyresgästen. Hyresmarknaden är i akut behov av reformer.
06 april 2016
Ny rapport: "Rött ljus för grön skatteväxling: Därför bör miljöskatterna sänkas"
I går släpptes min rapport Rött ljus för grön skatteväxling: Därför bör miljöskatterna sänkas på ett Timbroseminarium.
Rapportens slutsats är att koldioxidskatten och bensinskatten bör sänkas och elskatten avskaffas om förorenaren ska betala för sin miljöskada. Totalt skulle det innebära att miljöskatterna bör sänkas från 80 till 40 miljarder.
Läs min debattartikel med Timbros vd Karin Svanborg-Sjövall i Svenska Dagbladet.
Rapportens slutsats är att koldioxidskatten och bensinskatten bör sänkas och elskatten avskaffas om förorenaren ska betala för sin miljöskada. Totalt skulle det innebära att miljöskatterna bör sänkas från 80 till 40 miljarder.
Läs min debattartikel med Timbros vd Karin Svanborg-Sjövall i Svenska Dagbladet.
Populärversionen:
Här är Powerpointpresentationen från seminariet:
Inspelningen från seminariet:
01 februari 2016
Krönika: Tvinga facket att släppa fram enkla jobb
Publicerad i slutet av december och början av januari i Örnsköldsviks Allehanda, Västerbottens-Kuriren, Kristianstadsbladet, Bohusläningen, Norran och Dalarnas Tidningar.
Sveriges arbetsmarknad står inför stora utmaningar. Enligt Migrationsverkets senaste prognos kommer 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Baserat på det har Statistiska centralbyrån gjort en inofficiell befolkningsprognos som jag har begärt ut. Prognosen visar att Sveriges demografi förändras snabbt. 2021 kommer Sverige att ha 11 miljoner invånare varav 2,5 miljoner födda utomlands, motsvarande 23 procent. År 2000 var andelen 11 procent och i år 17 procent. Asylsökande räknas med i befolkningen först när de fått uppehållstillstånd, så en stor del av den framtida ökningen består av människor som redan befinner sig i Sverige.
Nu måste Sveriges integrationspolitik förändras i grunden. Enligt en analys från Internationella valutafonden (IMF) kommer arbetslösheten att stiga med mer än en procentenhet om inte integrationen blir bättre än den varit historiskt. IMF pekar särskilt ut höga kollektivavtalade minimilöner som ett problem för att få in invandrare i jobb. Detsamma säger OECD och Finanspolitiska rådet, bland andra. ”Inträde på arbetsmarknaden och lägstalöner är inte riktigt konstruerade för den situation vi nu lever i”, konstaterade Migrationsverkets generaldirektör i september.
I grunden är det enkelt: Företag anställer bara om arbetstagaren producerar för mer än vad hen kostar. Höga lägstalöner gör att många blir olönsamma att anställa.
Regeringen har hittills svarat med klyschor som att Sverige ska konkurrera med kunskap och utbildning och inte med låga löner. Men det finns förstås ingen motsättning mellan att ha en högteknologisk sektor med högutbildade arbetare och samtidigt en sektor med enkla jobb så att inte lågutbildade behöver gå arbetslösa. Då kan infödda och utlandsfödda komplettera varandra på arbetsmarknaden, till gagn för båda grupperna.
En genomsnittlig svensk har tolv års utbildning, medan utbildningsnivån i Syrien bara motsvarar sju års skolgång i snitt. Den nyligen släppta Långtidsutredningen dokumenterar stora skillnader i läs- och räknefärdigheter mellan vuxna infödda och invandrare. Gapet var så stort att det förklarar hela skillnaden i sysselsättningsgrad. Det tyder på att det inte är diskriminering eller dålig matchning som är det stora problemet, utan att många invandrare inte är anställningsbara till nuvarande löner.
Även om Sverige hade världens bästa utbildningssystem – vilket som bekant inte är fallet – är det inte möjligt att lyfta alla flyktingar till svensk utbildningsnivå. Modern forskning visar vikten av tidig inlärning. Lågkvalificerade jobb är enda sättet att förhindra ett stort antal flyktingar hamnar i utanförskap.
Politikerna måste ta sitt ansvar och begränsa fackföreningarnas möjlighet att ta till stridsåtgärder för att driva igenom kollektivavtalens minimilöner, eller åtminstone att med hot om lagstiftning förmå facken att släppa fram låglönejobb. Annars väntar stigande arbetslöshet och ökande kostnader för bidrag.
Sveriges arbetsmarknad står inför stora utmaningar. Enligt Migrationsverkets senaste prognos kommer 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Baserat på det har Statistiska centralbyrån gjort en inofficiell befolkningsprognos som jag har begärt ut. Prognosen visar att Sveriges demografi förändras snabbt. 2021 kommer Sverige att ha 11 miljoner invånare varav 2,5 miljoner födda utomlands, motsvarande 23 procent. År 2000 var andelen 11 procent och i år 17 procent. Asylsökande räknas med i befolkningen först när de fått uppehållstillstånd, så en stor del av den framtida ökningen består av människor som redan befinner sig i Sverige.
Nu måste Sveriges integrationspolitik förändras i grunden. Enligt en analys från Internationella valutafonden (IMF) kommer arbetslösheten att stiga med mer än en procentenhet om inte integrationen blir bättre än den varit historiskt. IMF pekar särskilt ut höga kollektivavtalade minimilöner som ett problem för att få in invandrare i jobb. Detsamma säger OECD och Finanspolitiska rådet, bland andra. ”Inträde på arbetsmarknaden och lägstalöner är inte riktigt konstruerade för den situation vi nu lever i”, konstaterade Migrationsverkets generaldirektör i september.
I grunden är det enkelt: Företag anställer bara om arbetstagaren producerar för mer än vad hen kostar. Höga lägstalöner gör att många blir olönsamma att anställa.
Regeringen har hittills svarat med klyschor som att Sverige ska konkurrera med kunskap och utbildning och inte med låga löner. Men det finns förstås ingen motsättning mellan att ha en högteknologisk sektor med högutbildade arbetare och samtidigt en sektor med enkla jobb så att inte lågutbildade behöver gå arbetslösa. Då kan infödda och utlandsfödda komplettera varandra på arbetsmarknaden, till gagn för båda grupperna.
En genomsnittlig svensk har tolv års utbildning, medan utbildningsnivån i Syrien bara motsvarar sju års skolgång i snitt. Den nyligen släppta Långtidsutredningen dokumenterar stora skillnader i läs- och räknefärdigheter mellan vuxna infödda och invandrare. Gapet var så stort att det förklarar hela skillnaden i sysselsättningsgrad. Det tyder på att det inte är diskriminering eller dålig matchning som är det stora problemet, utan att många invandrare inte är anställningsbara till nuvarande löner.
Även om Sverige hade världens bästa utbildningssystem – vilket som bekant inte är fallet – är det inte möjligt att lyfta alla flyktingar till svensk utbildningsnivå. Modern forskning visar vikten av tidig inlärning. Lågkvalificerade jobb är enda sättet att förhindra ett stort antal flyktingar hamnar i utanförskap.
Politikerna måste ta sitt ansvar och begränsa fackföreningarnas möjlighet att ta till stridsåtgärder för att driva igenom kollektivavtalens minimilöner, eller åtminstone att med hot om lagstiftning förmå facken att släppa fram låglönejobb. Annars väntar stigande arbetslöshet och ökande kostnader för bidrag.
20 januari 2016
Välfärdsstaten legitimerar inte begränsad invandring
Publicerad i Svensk Linje nummer 3–4, 2015.
”Jag är för fri invandring, men…” Så låter det ibland när invandring diskuteras. Med denna text vill jag visa att det inte finns något ”men”, även i en välfärdsstat. För liberaler är fri migration en okränkbar universell princip.
Den klassiska liberala rättighetstraditionen kommer från författare som John Locke, Ayn Rand och Robert Nozick. Den säger att människor är självägande, i egenskap av intelligenta varelser. Ur detta härleds rätten till liv, frihet och egendom. Rätten att röra sig över nationsgränser är en del av rätten till frihet.
Om vi känner oss obekväma med denna härledning duger moralisk intuition ofta bra. De flesta känner intuitivt att mord, slaveri och stöld är fel, och att det inte beror på att riksdagen har bestämt det utan kommer från universella värden. Som Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt skriver i boken Migrationens kraft skulle de flesta av oss också tycka att det vore fel om taggtrådsstängsel restes vid Dalälven och migrationen från södra till norra Sverige begränsades. Berlinmuren och de migrationsbegränsningar den representerade är för många sinnebilden av förtryck.
Ibland hör man argumentationen att ett land är en klubb som har rätt att bestämma över den gemensamma egendomen och sätta upp medlemsregler. Det är förstås en åsikt man kan ha, men den har ingenting med liberalism att göra. Om ett land är en klubb där oinskränkt majoritetsstyre råder kan det användas som argument mot alla individuella rättigheter: ”I vår klubb får man bara köpa alkohol på Systembolaget.” ”Vi har bestämt att man inte får vara homosexuell i vår klubb.” För en liberal är ett land inte en klubb.
Någon kan invända att staten bara behöver respektera sina egna medborgares rättigheter. Det är en märklig inställning om man ser rättigheter som okränkbara. Har staten rätt att konfiskera utlänningars egendom i Sverige? Behöver staten inte bry sig om utländska medborgares rätt till liv i krig? Dessutom innebär invandringsbegränsningar en inskränkning av det egna landets medborgares rätt att interagera med utlänningar som kunder, anställda, hyresgäster eller partners.
Ett vanligt argument är att det finns en konflikt mellan fri invandring och äganderätt, och att det är rätt att begränsa invandring så länge det riskerar leda till att den infödda befolkningen får betala högre skatt.
Ett sådant resonemang håller inte för en närmare rättighetsetisk analys. Rättigheter är okränkbara. En rättighetsinskränkning berättigar inte en till. Så här kan man se det: Invandraren gör en helt legitim och tillåten handling (invandrar till Sverige). Detta får potentiellt staten att kränka skattebetalarens rättigheter genom högre skatt. Men det är inte invandrarens fel att staten kränker skattebetalarnas rättigheter. Man kan inte inskränka invandrarens rättigheter med hänvisning till någon annans handlande (statens, i det här fallet).
Eller tänk dig en mamma som föder ett barn hon inte kan försörja. Som en följd av det inskränker staten äganderätten hos skattebetalarna. Men mamman har inte gjort något fel mot skattebetalarna. Det är omoraliskt att inskränka kvinnans rätt att föda barnet. I civiliserade länder är rätten att bestämma över sin kropp och reproduktion absolut.
Den som argumenterar för att risk för högre skatt legitimerar rättighetsinskränkningar har i praktiken avhänt sig möjligheten att argumentera för liberala reformer på principiell grund. Skattefinansierad sjukvård kan i så fall motivera alkoholskatter, tobaksförmynderi och bälteslagar. Pensionssystemet skulle legitimera Folkhälsomyndigheten. Det skulle bli svårt att bedriva liberal opinionsbildning.
Att fri migration är en universell rättighet innebär att det är illegitimt för politikerna att besluta om invandringsbegränsningar, oavsett hur stor majoritet de har bakom sig. Individens rätt till fri rörlighet över nationsgränser bör garanteras av en författning och en högsta domstol, som ogiltigförklarar alla lagar som begränsar invandringen – precis som USA:s högsta domstol upphäver alla lagar som begränsar rätten att göra abort eller vara homosexuell.
Opinionsarbetet för ökade möjligheter till invandring bör drivas på alla fronter: Ökad arbetskraftsinvandring. Fler kvotflyktingar. Generösare asylregler. Införande av ett green card-lotteri. Avskaffande av försörjningskrav för anhöriginvandring. Permanenta uppehållstillstånd. Investerarvisum. Möjlighet till anhöriginvandring för andra än kärnfamiljen. Amnesti för papperslösa. Varje liberalisering av invandringspolitiken är en seger.
”Jag är för fri invandring, men…” Så låter det ibland när invandring diskuteras. Med denna text vill jag visa att det inte finns något ”men”, även i en välfärdsstat. För liberaler är fri migration en okränkbar universell princip.
Den klassiska liberala rättighetstraditionen kommer från författare som John Locke, Ayn Rand och Robert Nozick. Den säger att människor är självägande, i egenskap av intelligenta varelser. Ur detta härleds rätten till liv, frihet och egendom. Rätten att röra sig över nationsgränser är en del av rätten till frihet.
Om vi känner oss obekväma med denna härledning duger moralisk intuition ofta bra. De flesta känner intuitivt att mord, slaveri och stöld är fel, och att det inte beror på att riksdagen har bestämt det utan kommer från universella värden. Som Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt skriver i boken Migrationens kraft skulle de flesta av oss också tycka att det vore fel om taggtrådsstängsel restes vid Dalälven och migrationen från södra till norra Sverige begränsades. Berlinmuren och de migrationsbegränsningar den representerade är för många sinnebilden av förtryck.
Ibland hör man argumentationen att ett land är en klubb som har rätt att bestämma över den gemensamma egendomen och sätta upp medlemsregler. Det är förstås en åsikt man kan ha, men den har ingenting med liberalism att göra. Om ett land är en klubb där oinskränkt majoritetsstyre råder kan det användas som argument mot alla individuella rättigheter: ”I vår klubb får man bara köpa alkohol på Systembolaget.” ”Vi har bestämt att man inte får vara homosexuell i vår klubb.” För en liberal är ett land inte en klubb.
Någon kan invända att staten bara behöver respektera sina egna medborgares rättigheter. Det är en märklig inställning om man ser rättigheter som okränkbara. Har staten rätt att konfiskera utlänningars egendom i Sverige? Behöver staten inte bry sig om utländska medborgares rätt till liv i krig? Dessutom innebär invandringsbegränsningar en inskränkning av det egna landets medborgares rätt att interagera med utlänningar som kunder, anställda, hyresgäster eller partners.
Ett vanligt argument är att det finns en konflikt mellan fri invandring och äganderätt, och att det är rätt att begränsa invandring så länge det riskerar leda till att den infödda befolkningen får betala högre skatt.
Ett sådant resonemang håller inte för en närmare rättighetsetisk analys. Rättigheter är okränkbara. En rättighetsinskränkning berättigar inte en till. Så här kan man se det: Invandraren gör en helt legitim och tillåten handling (invandrar till Sverige). Detta får potentiellt staten att kränka skattebetalarens rättigheter genom högre skatt. Men det är inte invandrarens fel att staten kränker skattebetalarnas rättigheter. Man kan inte inskränka invandrarens rättigheter med hänvisning till någon annans handlande (statens, i det här fallet).
Eller tänk dig en mamma som föder ett barn hon inte kan försörja. Som en följd av det inskränker staten äganderätten hos skattebetalarna. Men mamman har inte gjort något fel mot skattebetalarna. Det är omoraliskt att inskränka kvinnans rätt att föda barnet. I civiliserade länder är rätten att bestämma över sin kropp och reproduktion absolut.
Den som argumenterar för att risk för högre skatt legitimerar rättighetsinskränkningar har i praktiken avhänt sig möjligheten att argumentera för liberala reformer på principiell grund. Skattefinansierad sjukvård kan i så fall motivera alkoholskatter, tobaksförmynderi och bälteslagar. Pensionssystemet skulle legitimera Folkhälsomyndigheten. Det skulle bli svårt att bedriva liberal opinionsbildning.
Att fri migration är en universell rättighet innebär att det är illegitimt för politikerna att besluta om invandringsbegränsningar, oavsett hur stor majoritet de har bakom sig. Individens rätt till fri rörlighet över nationsgränser bör garanteras av en författning och en högsta domstol, som ogiltigförklarar alla lagar som begränsar invandringen – precis som USA:s högsta domstol upphäver alla lagar som begränsar rätten att göra abort eller vara homosexuell.
Opinionsarbetet för ökade möjligheter till invandring bör drivas på alla fronter: Ökad arbetskraftsinvandring. Fler kvotflyktingar. Generösare asylregler. Införande av ett green card-lotteri. Avskaffande av försörjningskrav för anhöriginvandring. Permanenta uppehållstillstånd. Investerarvisum. Möjlighet till anhöriginvandring för andra än kärnfamiljen. Amnesti för papperslösa. Varje liberalisering av invandringspolitiken är en seger.
"Höjda marginalskatten kan bli en miljardförlust"
Debattartikel med Timbros Jesper Ahlgren publicerad i Göteborgs-Posten den 6 januari.
De svenska statsfinanserna är ansträngda. När regeringen i höstas lånade upp tio miljarder kronor för att stödja kommunerna reagerade marknaderna direkt med högre statsskuldsräntor. Betydligt större kostnader är att vänta i år.
Den 1 januari trädde regeringens budget i kraft. En av åtgärderna för att något stärka statsfinanserna är förslaget om att jobbskatteavdraget ska fasas ut för höga inkomster. Utfasningen ska börja vid en månadslön på 50 000 kronor. Det innebär att marginalskatten för nära 400 000 svenskar – läkare, civilingenjörer och högre tjänstemän – höjs med tre procentenheter till 60 procent. Därmed beskattar Sverige i dag sina högutbildade mest i världen.
Decennier av ekonomisk forskning visar hur skatter på arbete ger samhällsekonomiska förluster. Skälen till detta är flera: höjer man skatten arbetar människor färre timmar, anstränger sig mindre på jobbet och skatteplanerar mer. Men när regeringen räknat med 2,7 miljarder kronor i ökade intäkter från jobbskatteavdragets avtrappning bortser man från sådana beteendeeffekter.
I Timbros nya rapport ”Skatteintäkten som blev en förlust” visar vi att de 2,7 miljarderna kommer att förvandlas till ett intäktsbortfall på 2–4 miljarder för regeringen när man beräknar de beteendeeffekter som forskning har visat att skattehöjningen innebär.
Vår beräkning är gjord med en enkel metod som använts av den danske ekonomiprofessorn Peter Birch Sørensen. Det viktiga antagande som kalkylen gör är hur löntagarna reagerar på en skattehöjning. Om man antar att beteendeeffekterna hämtade från internationell forskning, som exempelvis nationalekonomerna Thomas Piketty och Emmanuel Saez anser vara rimliga, är det en konservativ slutsats att höjningen skulle ge noll i ökade intäkter för staten. I värsta fall kostar den sex miljarder kronor, med en mittpunkt på tre miljarder i inkomstbortfall. Även svenska studier stöder denna slutsats.
Våra resultat är starkare än en tidigare beräkning av Peter Ericson och Lennart Flood för Svenskt Näringslivs räkning, som menade att skattehöjningen skulle leda till oförändrade intäkter. Det är dock en för försiktig bedömning, bland annat eftersom Ericson och Flood bara tar hänsyn till förändringar i arbetade timmar och inte tar hänsyn till nyare forskning som även beaktar exempelvis avdragsbeteende och förändringar i timlön.
Det faktum att en skattehöjning sannolikt leder till ett inkomsttapp för staten betyder att Sverige har passerat Lafferkurvans topp. Lafferkurvan visar förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter – när skattesatsen blir tillräckligt hög kommer skatteintäkterna att börja minska.
Det verkar finnas en uppfattning att Lafferkurvan har ”motbevisats”. Men bland nationalekonomer är det självklart att det finns en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar inte drar in mer pengar. Exempelvis finns en bred samsyn om att värnskatten är så skadlig att det skulle vara gratis att avskaffa den.
Anledningen till att skattehöjningar för höginkomsttagare kan vara så skadliga är att de skatteintäkter som riskeras om de ändrar sitt beteende är mycket stora. Genomsnittsindividen som nu får höjd marginalskatt tjänar 800 000 kronor om året och betalar totalt cirka 650 000 kronor i skatt (inklusive sociala avgifter).
Trots överväldigande stöd för att skatter minskar arbetsviljan räknar regeringen inte med några beteendeeffekter över huvud taget. Accepterar man den beteendeeffekt som Saez och Piketty uppger är en rimlig uppskattning av forskningens mittfåra att regeringens reformer är underfinansierade med ungefär fem miljarder kronor. Det motsvarar en femtedel av alla reformer som aviserades i budgetpropositionen för 2016. Då har man ändå inte beaktat de långsiktiga effekterna av höjda skatter på människors utbildningsval och arbetsmoral.
Man kan ha olika åsikter om hur stor staten ska vara, hur mycket den ska påverka ekonomin och individers möjligheter till egna val, liksom om hur fördelningen av samhällets resurser bör se ut. Men att spendera pengar enbart för att göra en grupp fattigare utan att förbättra för någon annan är en rent destruktiv politik. Svenska skattebetalare förtjänar bättre än så.
De svenska statsfinanserna är ansträngda. När regeringen i höstas lånade upp tio miljarder kronor för att stödja kommunerna reagerade marknaderna direkt med högre statsskuldsräntor. Betydligt större kostnader är att vänta i år.
Den 1 januari trädde regeringens budget i kraft. En av åtgärderna för att något stärka statsfinanserna är förslaget om att jobbskatteavdraget ska fasas ut för höga inkomster. Utfasningen ska börja vid en månadslön på 50 000 kronor. Det innebär att marginalskatten för nära 400 000 svenskar – läkare, civilingenjörer och högre tjänstemän – höjs med tre procentenheter till 60 procent. Därmed beskattar Sverige i dag sina högutbildade mest i världen.
Decennier av ekonomisk forskning visar hur skatter på arbete ger samhällsekonomiska förluster. Skälen till detta är flera: höjer man skatten arbetar människor färre timmar, anstränger sig mindre på jobbet och skatteplanerar mer. Men när regeringen räknat med 2,7 miljarder kronor i ökade intäkter från jobbskatteavdragets avtrappning bortser man från sådana beteendeeffekter.
I Timbros nya rapport ”Skatteintäkten som blev en förlust” visar vi att de 2,7 miljarderna kommer att förvandlas till ett intäktsbortfall på 2–4 miljarder för regeringen när man beräknar de beteendeeffekter som forskning har visat att skattehöjningen innebär.
Vår beräkning är gjord med en enkel metod som använts av den danske ekonomiprofessorn Peter Birch Sørensen. Det viktiga antagande som kalkylen gör är hur löntagarna reagerar på en skattehöjning. Om man antar att beteendeeffekterna hämtade från internationell forskning, som exempelvis nationalekonomerna Thomas Piketty och Emmanuel Saez anser vara rimliga, är det en konservativ slutsats att höjningen skulle ge noll i ökade intäkter för staten. I värsta fall kostar den sex miljarder kronor, med en mittpunkt på tre miljarder i inkomstbortfall. Även svenska studier stöder denna slutsats.
Våra resultat är starkare än en tidigare beräkning av Peter Ericson och Lennart Flood för Svenskt Näringslivs räkning, som menade att skattehöjningen skulle leda till oförändrade intäkter. Det är dock en för försiktig bedömning, bland annat eftersom Ericson och Flood bara tar hänsyn till förändringar i arbetade timmar och inte tar hänsyn till nyare forskning som även beaktar exempelvis avdragsbeteende och förändringar i timlön.
Det faktum att en skattehöjning sannolikt leder till ett inkomsttapp för staten betyder att Sverige har passerat Lafferkurvans topp. Lafferkurvan visar förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter – när skattesatsen blir tillräckligt hög kommer skatteintäkterna att börja minska.
Det verkar finnas en uppfattning att Lafferkurvan har ”motbevisats”. Men bland nationalekonomer är det självklart att det finns en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar inte drar in mer pengar. Exempelvis finns en bred samsyn om att värnskatten är så skadlig att det skulle vara gratis att avskaffa den.
Anledningen till att skattehöjningar för höginkomsttagare kan vara så skadliga är att de skatteintäkter som riskeras om de ändrar sitt beteende är mycket stora. Genomsnittsindividen som nu får höjd marginalskatt tjänar 800 000 kronor om året och betalar totalt cirka 650 000 kronor i skatt (inklusive sociala avgifter).
Trots överväldigande stöd för att skatter minskar arbetsviljan räknar regeringen inte med några beteendeeffekter över huvud taget. Accepterar man den beteendeeffekt som Saez och Piketty uppger är en rimlig uppskattning av forskningens mittfåra att regeringens reformer är underfinansierade med ungefär fem miljarder kronor. Det motsvarar en femtedel av alla reformer som aviserades i budgetpropositionen för 2016. Då har man ändå inte beaktat de långsiktiga effekterna av höjda skatter på människors utbildningsval och arbetsmoral.
Man kan ha olika åsikter om hur stor staten ska vara, hur mycket den ska påverka ekonomin och individers möjligheter till egna val, liksom om hur fördelningen av samhällets resurser bör se ut. Men att spendera pengar enbart för att göra en grupp fattigare utan att förbättra för någon annan är en rent destruktiv politik. Svenska skattebetalare förtjänar bättre än så.
04 januari 2016
Alliansfritt har fel om regeringens skattehöjning
Under mellandagarna släppte Timbro min rapport "Skatteintäkten som blev en förlust". Dagens Nyheter rapporterade, bland andra.
Jag visar att regeringens höjning av marginalskatten med tre procentenheter på inkomster över 50 000 kr i månaden sannolikt leder till lägre skatteintäkter. Den viktigaste parametern i mina beräkningar är en elasticitet som visar storleken på skattebetalarnas beteendeförändringar vid en skattehöjning. Så länge elasticiteten är över 0,1 (justerat för effekter på bl.a. arbetsgivaravgifter och moms) blir skattehöjningen ett minus för statskassan.
Den återuppståndna vänstersajten Alliansfritt Sverige skriver att de "har noterat att det finns problem med Lundbergs beräkningar":
"Problemet är att den senaste studien [1] gällande svensk data ger en elasticitet som är mycket låg eller oskiljaktig från noll för löntagare, denna låga elasticitet överensstämmer för uppskattad elasticitet för Danmark [2][3]."
De tre studier som Alliansfritt åberopar säger dock inte det sajten påstår:
1. Bastani och Selin (2014)
Min biträdande doktorandhandledare Spencer Bastani och IFAU-forskaren Håkan Selin visar i denna artikel att skattebetalarna i regel inte lägger sig precis under brytpunkten för statlig inkomstskatt. I de mest grundläggande teoretiska modellerna kan detta tolkas som att elasticiteten är noll. Detta betyder dock inte att man kan ha hur höga skatter som helst, skriver författarna:
2. Chetty m.fl. (2011)
I denna studie görs motsvarande undersökning för Danmark, med liknande resultat. Författarna utvecklar också en teoretisk modell där den viktigaste slutsatsen är:
Det skulle betyda att min rapport underskattar de långsiktiga kostnaderna av regeringens skattehöjning. Det beror på att kollektivavtal, normer på arbetsmarknaden och liknande också kan påverkas av beskattning, men detta syns inte i de vanliga studierna av skatters beteendeeffekter, som fokuserar på individer.
3. Kleven och Schultz (2014)
I denna studie undersöks hur skattebetalarna reagerade på skattereformer i Danmark på 1980-talet. Studien anses övertygande eftersom den kan visa grafiskt att skatteförändringar påverkade inkomsten:
Elasticiteter för de största skatteförändringarna är 0,2–0,3, vilket är i linje med svenska och amerikanska studier. Det är dessa elasticiteter jag i rapporten skriver verkar mest sannolika, och som implicerar ett intäktsbortfall när skatten höjs.
Elasticiteterna för mindre skatteförändringar är lägre, men i likhet med studien ovan konstaterar Kleven och Schultz att stora skattereformer sannolikt bättre identifierar den relevanta elasticiteten, eftersom optimeringsfriktioner gör att skattebetalarna inte, på kort sikt, ändrar sitt beteende lika mycket vid en liten skatteförändring.
Jag visar att regeringens höjning av marginalskatten med tre procentenheter på inkomster över 50 000 kr i månaden sannolikt leder till lägre skatteintäkter. Den viktigaste parametern i mina beräkningar är en elasticitet som visar storleken på skattebetalarnas beteendeförändringar vid en skattehöjning. Så länge elasticiteten är över 0,1 (justerat för effekter på bl.a. arbetsgivaravgifter och moms) blir skattehöjningen ett minus för statskassan.
Den återuppståndna vänstersajten Alliansfritt Sverige skriver att de "har noterat att det finns problem med Lundbergs beräkningar":
"Problemet är att den senaste studien [1] gällande svensk data ger en elasticitet som är mycket låg eller oskiljaktig från noll för löntagare, denna låga elasticitet överensstämmer för uppskattad elasticitet för Danmark [2][3]."
De tre studier som Alliansfritt åberopar säger dock inte det sajten påstår:
1. Bastani och Selin (2014)
Min biträdande doktorandhandledare Spencer Bastani och IFAU-forskaren Håkan Selin visar i denna artikel att skattebetalarna i regel inte lägger sig precis under brytpunkten för statlig inkomstskatt. I de mest grundläggande teoretiska modellerna kan detta tolkas som att elasticiteten är noll. Detta betyder dock inte att man kan ha hur höga skatter som helst, skriver författarna:
Our finding that the observed compensated elasticity is zero does not however lead us to believe that taxes are without distortions. While it is costly for taxpayers to respond to tax changes in the short run due to adjustment costs, hours constraints and inattention, long-run responses to tax changes might still be substantial.Det är inte så konstigt att skattebetalarna inte kan påverka sin inkomst exakt på kronan, på grund av så kallade optimeringsfriktioner. Dessa kan lätt byggas in i modellerna och då kan de långsiktiga elasticiteterna fortfarande vara stora.
2. Chetty m.fl. (2011)
I denna studie görs motsvarande undersökning för Danmark, med liknande resultat. Författarna utvecklar också en teoretisk modell där den viktigaste slutsatsen är:
Our results suggest that macro elasticities may be substantially larger than the estimates obtained using standard microeconometric methods.I min rapport använder jag estimat från mikroekonometriska studier (studier på individnivå). Men författarna visar alltså att makroelasticiteterna – de elasticiteter som är relevanta på lång sikt – kan vara betydligt större än dessa mikroekonometriska estimat.
Det skulle betyda att min rapport underskattar de långsiktiga kostnaderna av regeringens skattehöjning. Det beror på att kollektivavtal, normer på arbetsmarknaden och liknande också kan påverkas av beskattning, men detta syns inte i de vanliga studierna av skatters beteendeeffekter, som fokuserar på individer.
3. Kleven och Schultz (2014)
I denna studie undersöks hur skattebetalarna reagerade på skattereformer i Danmark på 1980-talet. Studien anses övertygande eftersom den kan visa grafiskt att skatteförändringar påverkade inkomsten:
Elasticiteter för de största skatteförändringarna är 0,2–0,3, vilket är i linje med svenska och amerikanska studier. Det är dessa elasticiteter jag i rapporten skriver verkar mest sannolika, och som implicerar ett intäktsbortfall när skatten höjs.
Elasticiteterna för mindre skatteförändringar är lägre, men i likhet med studien ovan konstaterar Kleven och Schultz att stora skattereformer sannolikt bättre identifierar den relevanta elasticiteten, eftersom optimeringsfriktioner gör att skattebetalarna inte, på kort sikt, ändrar sitt beteende lika mycket vid en liten skatteförändring.
29 december 2015
Krönika: Integration kan inte planeras fram
Publicerad i början av december i TTELA, Hallandsposten, Sundsvalls Tidning, Gotlands Tidningar, Hela Hälsingland-tidningarna, Gefle Dagblad, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda, Dalarnas Tidningar och Norran.
Politikerna hade en plan. En lysande plan, enligt dem själva. Den nyanlända flyktingen skulle placeras i en lämplig lägenhet, gärna i någon avfolkningsbygd, lära sig det nya språket på svenska för invandrare (SFI), bli en fullgod samhällsmedlem genom kommunal samhällsorientering och få jobb genom Arbetsförmedlingen.
Tyvärr har planen inte fungerat särskilt väl. I den mån integrationen är framgångsrik är det ofta snarare trots, än tack vare, integrationspolitiken.
Svenska politiker och byråkrater måste lära sig att släppa taget och låta nyanlända själva hitta sin plats i det nya landet – precis som svenskar som utvandrade till Amerika (för att använda en sliten liknelse). Karl-Oskar och Kristina blev inte kommunplacerade i Chisago County i Minnesota och hade ingen etableringsplan.
I dagens flyktingkris har politikerna gjort tvärtom. Deras kontrollinstinkter har tydligt visat sig. Gränskontroller har införts trots att de leder till högre kostnader och kanske ökar antalet asylsökande.
Stor möda läggs på att hitta boenden åt asylsökande, som om flyktingar som färdats genom halva Europa blir fullständigt hjälplösa så fort de passerat Sveriges gränser. Många har dessutom släkt och bekanta i Sverige. Nästan 30 procent av de asylsökande har i dag ordnat sitt eget boende (ebo), trots att det inte ger rätt till någon extra ersättning. För merparten upphandlar Migrationsverket i stället boendeplatser för upp till 10 000 kronor i månaden. Trots detta framställs det som att ebo är problemet. Då har ju byråkraterna inte kontroll. Ebo borde i stället ses som en del av lösningen.
Politikernas planeringsiver visar sig också i fixeringen vid vilka kommuner som ”tar emot” flyktingar med beviljat uppehållstillstånd. Enligt en överenskommelse mellan regeringen och Alliansen ska nu alla kommuner tvångsanvisas flyktingar.
Diskussionen är till stor del en pseudodebatt. Bara runt 5 000 per år har de senaste åren fått en bostad genom anvisning till en kommun, trots att 277 av 290 kommuner har avtal med staten om flyktingmottagande. Många nyanlända tröttnar på att vänta på kommunplacering eller tackar nej till anvisad plats. En majoritet ordnar boende på egen hand.
SFI och samhällsorientering har också tveksamma resultat. Enligt en utvärdering av Statskontoret från 2009 är det bara 30–40 procent som kan sägas bli godkända på SFI.
Samhällsorienteringen verkar till stora delar vara en kurs i hur man söker bidrag. Här är några typiska citat från en lärobok i samhällsorientering som används av Göteborgs stad: ”Försörjningsstöd heter också ekonomiskt bistånd. Det kallas också ofta för socialbidrag.” ”Du som har barn har rätt att söka bostadsbidrag.” ”När du har fått barn har du rätt till föräldrapenning.”
Det behövs en helomvändning i integrationspolitiken. Utgångspunkten borde vara jobb och inte bidrag och etableringsinsatser. Historisk erfarenhet visar att det sällan blir bra när politiker och byråkrater försöker planera fram saker. Det gäller även integration.
Politikerna hade en plan. En lysande plan, enligt dem själva. Den nyanlända flyktingen skulle placeras i en lämplig lägenhet, gärna i någon avfolkningsbygd, lära sig det nya språket på svenska för invandrare (SFI), bli en fullgod samhällsmedlem genom kommunal samhällsorientering och få jobb genom Arbetsförmedlingen.
Tyvärr har planen inte fungerat särskilt väl. I den mån integrationen är framgångsrik är det ofta snarare trots, än tack vare, integrationspolitiken.
Svenska politiker och byråkrater måste lära sig att släppa taget och låta nyanlända själva hitta sin plats i det nya landet – precis som svenskar som utvandrade till Amerika (för att använda en sliten liknelse). Karl-Oskar och Kristina blev inte kommunplacerade i Chisago County i Minnesota och hade ingen etableringsplan.
I dagens flyktingkris har politikerna gjort tvärtom. Deras kontrollinstinkter har tydligt visat sig. Gränskontroller har införts trots att de leder till högre kostnader och kanske ökar antalet asylsökande.
Stor möda läggs på att hitta boenden åt asylsökande, som om flyktingar som färdats genom halva Europa blir fullständigt hjälplösa så fort de passerat Sveriges gränser. Många har dessutom släkt och bekanta i Sverige. Nästan 30 procent av de asylsökande har i dag ordnat sitt eget boende (ebo), trots att det inte ger rätt till någon extra ersättning. För merparten upphandlar Migrationsverket i stället boendeplatser för upp till 10 000 kronor i månaden. Trots detta framställs det som att ebo är problemet. Då har ju byråkraterna inte kontroll. Ebo borde i stället ses som en del av lösningen.
Politikernas planeringsiver visar sig också i fixeringen vid vilka kommuner som ”tar emot” flyktingar med beviljat uppehållstillstånd. Enligt en överenskommelse mellan regeringen och Alliansen ska nu alla kommuner tvångsanvisas flyktingar.
Diskussionen är till stor del en pseudodebatt. Bara runt 5 000 per år har de senaste åren fått en bostad genom anvisning till en kommun, trots att 277 av 290 kommuner har avtal med staten om flyktingmottagande. Många nyanlända tröttnar på att vänta på kommunplacering eller tackar nej till anvisad plats. En majoritet ordnar boende på egen hand.
SFI och samhällsorientering har också tveksamma resultat. Enligt en utvärdering av Statskontoret från 2009 är det bara 30–40 procent som kan sägas bli godkända på SFI.
Samhällsorienteringen verkar till stora delar vara en kurs i hur man söker bidrag. Här är några typiska citat från en lärobok i samhällsorientering som används av Göteborgs stad: ”Försörjningsstöd heter också ekonomiskt bistånd. Det kallas också ofta för socialbidrag.” ”Du som har barn har rätt att söka bostadsbidrag.” ”När du har fått barn har du rätt till föräldrapenning.”
Det behövs en helomvändning i integrationspolitiken. Utgångspunkten borde vara jobb och inte bidrag och etableringsinsatser. Historisk erfarenhet visar att det sällan blir bra när politiker och byråkrater försöker planera fram saker. Det gäller även integration.
02 december 2015
Krönika: Strama åt bidragen, inte invandringen
Denna LNB-krönika publicerades i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda, Dalarnas Tidningar, Hela Hälsingland-tidningarna, Hallandsposten och Gefle Dagblad mellan 30 oktober och 4 november.
Sedan sommaren har antalet asylsökande ökat från cirka 2 000 till över 9 000 i veckan. Flera faktorer har samverkat till att etablera en migrationsrutt från Turkiet, via Balkan till Tyskland och Skandinavien.
I Migrationsverkets oktoberprognos är huvudscenariot 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Därmed kommer statens kostnader för migration och integration att öka till ungefär 70 miljarder kronor nästa år, jämfört med budgeterade 40.
Politikerna har nu tre alternativ. Det första är att låta kostnaderna rulla på. Rent ekonomiskt kan Sverige bära denna kostnadsökning, men politiskt är kostnadsnivåerna inte hållbara på grund av de skattehöjningar eller nedskärningar som skulle krävas på sikt.
Det andra alternativet är att strama åt flyktingpolitiken för att minska antalet asylsökande. Om man vill reducera antalet rejält skulle det kräva regelförändringar som förutom att vara inhumana skulle bryta mot Sveriges internationella åtaganden i EU och FN.
De förslag som kommit fram i debatten handlar i stället om att ändra kringregler för att göra Sverige mindre attraktivt som asylland, till exempel genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare villkor för anhöriginvandring. Även sådana regeländringar medför dock mänskliga kostnader: splittrade familjer och människor som utvisas från Sverige efter att ha bott här i flera år och rotat sig.
Det tredje alternativet, som jag förespråkar, är att effektivisera mottagandet och minska bidragen till nyanlända. En sådan politikomläggning bör bygga på en grundläggande insikt: Det är bättre att bo i Sverige med relativt låg levnadsstandard än att bo i krigets Syrien eller i ett flyktingläger i Jordanien. Några heliga kor skulle behöva slaktas och svenskarna tvingas acceptera större klyftor i samhället.
Flera ersättningssystem bygger redan i dag på principen att ersättningen är högre för den som bott och betalat skatt i Sverige. Full garantipension utgår till den som bott i Sverige i minst 40 arbetsföra år. Den som inte har rätt till garantipension får i stället äldreförsörjningsstöd, som är lägre. Socialbidraget skulle kunna göras om efter samma princip och etableringsersättningen, som flyktingar får de första två åren efter att de fått uppehållstillstånd, skulle kunna ersättas med studielån till den som läser svenska för invandrare, SFI.
Flyktingar bör dessutom hänvisas till att hitta sitt eget boende efter beviljat uppehållstillstånd. Med dagens bostadsbrist är det inte politiskt möjligt att låta nyanlända gå före i bostadskön i stor skala.
Redan i dag ordnar 85 procent av flyktingarna sitt eget boende. De flesta är helt enkelt inte så intresserade av att inhysas i Västerbottens inland.
Den nyligen beslutade migrationsöverenskommelsen mellan regeringen och Alliansen innehöll inslag av alla tre handlingsalternativen. Mest det första, skulle cynikern kanske säga. Nu är det dags för politikerna att visa handlingskraft och göra det de är valda till: fatta svåra beslut och göra svåra avvägningar.
Sedan sommaren har antalet asylsökande ökat från cirka 2 000 till över 9 000 i veckan. Flera faktorer har samverkat till att etablera en migrationsrutt från Turkiet, via Balkan till Tyskland och Skandinavien.
I Migrationsverkets oktoberprognos är huvudscenariot 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Därmed kommer statens kostnader för migration och integration att öka till ungefär 70 miljarder kronor nästa år, jämfört med budgeterade 40.
Politikerna har nu tre alternativ. Det första är att låta kostnaderna rulla på. Rent ekonomiskt kan Sverige bära denna kostnadsökning, men politiskt är kostnadsnivåerna inte hållbara på grund av de skattehöjningar eller nedskärningar som skulle krävas på sikt.
Det andra alternativet är att strama åt flyktingpolitiken för att minska antalet asylsökande. Om man vill reducera antalet rejält skulle det kräva regelförändringar som förutom att vara inhumana skulle bryta mot Sveriges internationella åtaganden i EU och FN.
De förslag som kommit fram i debatten handlar i stället om att ändra kringregler för att göra Sverige mindre attraktivt som asylland, till exempel genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare villkor för anhöriginvandring. Även sådana regeländringar medför dock mänskliga kostnader: splittrade familjer och människor som utvisas från Sverige efter att ha bott här i flera år och rotat sig.
Det tredje alternativet, som jag förespråkar, är att effektivisera mottagandet och minska bidragen till nyanlända. En sådan politikomläggning bör bygga på en grundläggande insikt: Det är bättre att bo i Sverige med relativt låg levnadsstandard än att bo i krigets Syrien eller i ett flyktingläger i Jordanien. Några heliga kor skulle behöva slaktas och svenskarna tvingas acceptera större klyftor i samhället.
Flera ersättningssystem bygger redan i dag på principen att ersättningen är högre för den som bott och betalat skatt i Sverige. Full garantipension utgår till den som bott i Sverige i minst 40 arbetsföra år. Den som inte har rätt till garantipension får i stället äldreförsörjningsstöd, som är lägre. Socialbidraget skulle kunna göras om efter samma princip och etableringsersättningen, som flyktingar får de första två åren efter att de fått uppehållstillstånd, skulle kunna ersättas med studielån till den som läser svenska för invandrare, SFI.
Flyktingar bör dessutom hänvisas till att hitta sitt eget boende efter beviljat uppehållstillstånd. Med dagens bostadsbrist är det inte politiskt möjligt att låta nyanlända gå före i bostadskön i stor skala.
Redan i dag ordnar 85 procent av flyktingarna sitt eget boende. De flesta är helt enkelt inte så intresserade av att inhysas i Västerbottens inland.
Den nyligen beslutade migrationsöverenskommelsen mellan regeringen och Alliansen innehöll inslag av alla tre handlingsalternativen. Mest det första, skulle cynikern kanske säga. Nu är det dags för politikerna att visa handlingskraft och göra det de är valda till: fatta svåra beslut och göra svåra avvägningar.
03 november 2015
Krönika: Höjd skatt ger lägre skatteintäkter
Distribuerad genom Liberala nyhetsbyrån och publicerad i Västerbottens-Kuriren, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Bohusläningen, Hallandsposten, Kristianstadsbladet, Eskilstuna-Kuriren, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Norran mellan 29 september och 26 oktober.
Vid årsskiftet tar Sverige tillbaka topplatsen. Vi är vana vid att Sverige toppar internationella ligor och rankningar, men denna gång handlar det om en mindre smickrande lista, som förvisso också är en gammal svensk paradgren: beskattning.
I dag är marginalskatten – skatten på den sist intjänade hundralappen – på höga inkomster 57 procent (32 procent i genomsnittlig kommunalskatt och 25 procent i statlig inkomstskatt). De rödgröna föreslår i sin budget att marginalskatten ska höjas ytterligare nästa år genom en utfasning av jobbskatteavdraget. Från en månadsinkomst på 50 000 kronor ska tre kronor i jobbskatteavdrag försvinna för varje extra hundralapp man tjänar. Vid 123 000 i lön är jobbskatteavdraget helt utfasat. Därmed höjs marginalskatten med tre procentenheter i detta intervall, till 60 procent. Det är högst i världen.
Det slutar dock inte där. Det är inte bara inkomstskatten som påverkar hur mycket en höginkomsttagare får behålla. Räknar man med arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter är den totala marginalskatten 74 procent. Inklusive utfasning av jobbskatteavdraget stiger den till 76 procent.
Skatter påverkar människors beteende. Det säger både sunt förnuft och forskning. Om det lönar sig mindre att jobba kommer några att gå ner i arbetstid eller anstränga sig mindre på jobbet. Därför finns det alltid en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar leder till oförändrade eller minskade skatteintäkter.
Det finns en bred överensstämmelse i forskningen att Sverige har passerat denna gräns. När nationalekonomerna Peter Ericson och Lennart Flood nyligen räknade på utfasningen av jobbskatteavdraget kom de mycket riktigt fram till att åtgärden inte kommer att dra in några pengar till staten.
I Sverige brukar man inte räkna med beteendeförändringar när man utvärderar skatteförändringar. Det är oftast en rimlig försiktighetsprincip. Man ska inte kunna driva igenom stora ofinansierade skattesänkningar med hänvisning till luddiga dynamiska effekter.
Som Flood har konstaterat förvandlas denna försiktighetsprincip till sin motsats när det handlar om skattehöjningar. Politikerna kan räkna hem stora intäktsökningar utan att ta hänsyn till att skattebetalarna kommer att förändra sina beteenden. Samma konservatism som utesluter beteendeeffekter vid skattesänkningar borde därför göra att man räknar med stora beteendeeffekter vid skattehöjningar.
Därför är det intressant att notera att Ericson och Flood antog ganska små beteendeeffekter när de kom fram till att avtrappningen av jobbskatteavdraget ger noll i intäkter. Räknar man med beteendeförändringar som ligger mer i mittfåran av forskningen blir slutsatsen att finansminister Magdalena Anderssons 2,7 miljarder i ökade intäkter från utfasningen av jobbskatteavdraget förvandlas till en minskning av skatteintäkterna med minst lika mycket.
Hur har hon tänkt finansiera det?
Vid årsskiftet tar Sverige tillbaka topplatsen. Vi är vana vid att Sverige toppar internationella ligor och rankningar, men denna gång handlar det om en mindre smickrande lista, som förvisso också är en gammal svensk paradgren: beskattning.
I dag är marginalskatten – skatten på den sist intjänade hundralappen – på höga inkomster 57 procent (32 procent i genomsnittlig kommunalskatt och 25 procent i statlig inkomstskatt). De rödgröna föreslår i sin budget att marginalskatten ska höjas ytterligare nästa år genom en utfasning av jobbskatteavdraget. Från en månadsinkomst på 50 000 kronor ska tre kronor i jobbskatteavdrag försvinna för varje extra hundralapp man tjänar. Vid 123 000 i lön är jobbskatteavdraget helt utfasat. Därmed höjs marginalskatten med tre procentenheter i detta intervall, till 60 procent. Det är högst i världen.
Det slutar dock inte där. Det är inte bara inkomstskatten som påverkar hur mycket en höginkomsttagare får behålla. Räknar man med arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter är den totala marginalskatten 74 procent. Inklusive utfasning av jobbskatteavdraget stiger den till 76 procent.
Skatter påverkar människors beteende. Det säger både sunt förnuft och forskning. Om det lönar sig mindre att jobba kommer några att gå ner i arbetstid eller anstränga sig mindre på jobbet. Därför finns det alltid en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar leder till oförändrade eller minskade skatteintäkter.
Det finns en bred överensstämmelse i forskningen att Sverige har passerat denna gräns. När nationalekonomerna Peter Ericson och Lennart Flood nyligen räknade på utfasningen av jobbskatteavdraget kom de mycket riktigt fram till att åtgärden inte kommer att dra in några pengar till staten.
I Sverige brukar man inte räkna med beteendeförändringar när man utvärderar skatteförändringar. Det är oftast en rimlig försiktighetsprincip. Man ska inte kunna driva igenom stora ofinansierade skattesänkningar med hänvisning till luddiga dynamiska effekter.
Som Flood har konstaterat förvandlas denna försiktighetsprincip till sin motsats när det handlar om skattehöjningar. Politikerna kan räkna hem stora intäktsökningar utan att ta hänsyn till att skattebetalarna kommer att förändra sina beteenden. Samma konservatism som utesluter beteendeeffekter vid skattesänkningar borde därför göra att man räknar med stora beteendeeffekter vid skattehöjningar.
Därför är det intressant att notera att Ericson och Flood antog ganska små beteendeeffekter när de kom fram till att avtrappningen av jobbskatteavdraget ger noll i intäkter. Räknar man med beteendeförändringar som ligger mer i mittfåran av forskningen blir slutsatsen att finansminister Magdalena Anderssons 2,7 miljarder i ökade intäkter från utfasningen av jobbskatteavdraget förvandlas till en minskning av skatteintäkterna med minst lika mycket.
Hur har hon tänkt finansiera det?
01 oktober 2015
Krönika: Sänkta arbetsgivaravgifter en felprioritering
Denna krönika (skriven för Liberala nyhetsbyrån) publicerades i början av september i Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Kristianstadsbladet, Hallandsposten, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Eskilstuna-Kuriren och Norran:
Hur blir det fler jobb genom att dubblera skatten på att anställa unga? Det var en favoritreplik för alla som var aktiva i allianspartiernas ungdomsförbund under debatter på skolor inför valet förra året. Arbetsgivaravgifterna för ungdomar var den i kronor största skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna de senaste två valen.
Arbetsgivaravgifterna för unga halverades 2007 efter den borgerliga valsegern. Vid halvårsskiftet 2016 kommer den rödgröna regeringen ha återställt dem till den normala nivån på arbetsgivaravgifter. Förhoppningsvis innebär det slutet på en snart tioårig politisk följetong. Nedsättningen var en felprioritering från början och allianspartierna bör i sina budgetmotioner acceptera den rödgröna återställningen. Därmed inte sagt att den rödgröna budgeten är bättre: att höja skatten och lägga pengarna på tveksamma arbetsmarknadsåtgärder är ännu värre.
Socialavgiftssänkningen genomfördes som en jobbåtgärd och har enligt en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) lett till mellan 6 000 och 10 000 fler jobb. Det gäller dock troligen bara på kort sikt. På lång sikt lär fackföreningarna ta löneutrymmet i anspråk och då är det lika dyrt att anställa som tidigare. Då blir det inte heller någon ökad efterfrågan på arbetskraft.
Möjligen kan åtgärden omfördela arbetslöshet från unga till äldre, men frågan är om det är önskvärt om man vill hjälpa svaga grupper på arbetsmarknaden. Många personer som är yngre än 25 är medelklassungdomar med stort kontaktnät samtidigt som det bland dem som är äldre än 25 exempelvis finns lågutbildade flyktingar.
Exemplet med arbetsgivaravgifterna visar att det i regel är svårt att sänka arbetslösheten utan att ändra hur arbetsmarknaden fungerar. Politikerna genomför ofta åtgärder som ska ”skapa jobb”: vägbyggen, utbildningssatsningar, främjande av investeringar. Dessa åtgärder gör att arbetarna kan producera mer och bidrar till tillväxten, men enligt ekonomisk teori skapar de flesta sådana åtgärder noll nya jobb.
Förklaringen är att varje gång arbetskraften blir mer produktiv kräver fackföreningarna motsvarande belopp i löneökning. Då blir det inte mer lönsamt för företagen att anställa och arbetslösheten sjunker inte.
Kärnan i en politik för lägre arbetslöshet måste därför vara att minska fackföreningarnas makt att sätta så höga löner att en del inte blir anställningsbara. Eftersom detta är politiskt känsligt försöker politikerna sänka kostnaderna för att anställa på andra sätt, exempelvis genom skatteåtgärder. Men detta är alltså i regel dömt att misslyckas.
Alliansen bör utforma en skattepolitik med enkelhet och tillväxt som mål i stället för riktade skattesänkningar som gör skattesystemet svåröverskådligt. De borgerliga partierna bör därför släppa sin käpphäst om arbetsgivaravgifterna för unga och prioritera att sänka andra skatter – exempelvis kapitalinkomstskatten som är en straffskatt på sparande, eller värnskatten på höga inkomster.
Hur blir det fler jobb genom att dubblera skatten på att anställa unga? Det var en favoritreplik för alla som var aktiva i allianspartiernas ungdomsförbund under debatter på skolor inför valet förra året. Arbetsgivaravgifterna för ungdomar var den i kronor största skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna de senaste två valen.
Arbetsgivaravgifterna för unga halverades 2007 efter den borgerliga valsegern. Vid halvårsskiftet 2016 kommer den rödgröna regeringen ha återställt dem till den normala nivån på arbetsgivaravgifter. Förhoppningsvis innebär det slutet på en snart tioårig politisk följetong. Nedsättningen var en felprioritering från början och allianspartierna bör i sina budgetmotioner acceptera den rödgröna återställningen. Därmed inte sagt att den rödgröna budgeten är bättre: att höja skatten och lägga pengarna på tveksamma arbetsmarknadsåtgärder är ännu värre.
Socialavgiftssänkningen genomfördes som en jobbåtgärd och har enligt en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) lett till mellan 6 000 och 10 000 fler jobb. Det gäller dock troligen bara på kort sikt. På lång sikt lär fackföreningarna ta löneutrymmet i anspråk och då är det lika dyrt att anställa som tidigare. Då blir det inte heller någon ökad efterfrågan på arbetskraft.
Möjligen kan åtgärden omfördela arbetslöshet från unga till äldre, men frågan är om det är önskvärt om man vill hjälpa svaga grupper på arbetsmarknaden. Många personer som är yngre än 25 är medelklassungdomar med stort kontaktnät samtidigt som det bland dem som är äldre än 25 exempelvis finns lågutbildade flyktingar.
Exemplet med arbetsgivaravgifterna visar att det i regel är svårt att sänka arbetslösheten utan att ändra hur arbetsmarknaden fungerar. Politikerna genomför ofta åtgärder som ska ”skapa jobb”: vägbyggen, utbildningssatsningar, främjande av investeringar. Dessa åtgärder gör att arbetarna kan producera mer och bidrar till tillväxten, men enligt ekonomisk teori skapar de flesta sådana åtgärder noll nya jobb.
Förklaringen är att varje gång arbetskraften blir mer produktiv kräver fackföreningarna motsvarande belopp i löneökning. Då blir det inte mer lönsamt för företagen att anställa och arbetslösheten sjunker inte.
Kärnan i en politik för lägre arbetslöshet måste därför vara att minska fackföreningarnas makt att sätta så höga löner att en del inte blir anställningsbara. Eftersom detta är politiskt känsligt försöker politikerna sänka kostnaderna för att anställa på andra sätt, exempelvis genom skatteåtgärder. Men detta är alltså i regel dömt att misslyckas.
Alliansen bör utforma en skattepolitik med enkelhet och tillväxt som mål i stället för riktade skattesänkningar som gör skattesystemet svåröverskådligt. De borgerliga partierna bör därför släppa sin käpphäst om arbetsgivaravgifterna för unga och prioritera att sänka andra skatter – exempelvis kapitalinkomstskatten som är en straffskatt på sparande, eller värnskatten på höga inkomster.
04 september 2015
Hur drabbas du av bolags- och kapitalinkomstskatten?
Här på min blogg kan du räkna ut din totala skatt, inklusive arbetsgivaravgift och moms. Nu har jag lagt till möjligheten att räkna med bolagsskatt och kapitalinkomstskatt. (Bocka i rutan längst ned på sidan.)
Uträkningen går inte ut på att räkna fram hur mycket skatt man betalar på sina egna kapitalinkomster. I stället utgår räknesnurran från teorin att skatter på kapital (i Sverige främst bolagsskatten och kapitalinkomstskatten) på lång sikt betalas av löntagarna. Det beror på att kapitalskatter gör det mindre lönsamt att investera. På lång sikt blir arbetarna mindre produktiva än de annars hade varit och deras löner blir lägre.
Räknesnurran tar fram ett hypotetiskt exempel på vad arbetsgivarens kostnad hade varit om det inte funnits några skatter på kapital. Arbetsgivarens kostnad kan även kallas hela lönen och visar hur mycket arbetaren producerar, vilket är detsamma som vad arbetaren hade kunnat få i lön om det inte funnits några skatter över huvud taget.
Beräkningen bygger på följande antaganden:
Uträkningen går inte ut på att räkna fram hur mycket skatt man betalar på sina egna kapitalinkomster. I stället utgår räknesnurran från teorin att skatter på kapital (i Sverige främst bolagsskatten och kapitalinkomstskatten) på lång sikt betalas av löntagarna. Det beror på att kapitalskatter gör det mindre lönsamt att investera. På lång sikt blir arbetarna mindre produktiva än de annars hade varit och deras löner blir lägre.
Räknesnurran tar fram ett hypotetiskt exempel på vad arbetsgivarens kostnad hade varit om det inte funnits några skatter på kapital. Arbetsgivarens kostnad kan även kallas hela lönen och visar hur mycket arbetaren producerar, vilket är detsamma som vad arbetaren hade kunnat få i lön om det inte funnits några skatter över huvud taget.
Beräkningen bygger på följande antaganden:
- Produktionsfunktionen är av Cobb–Douglas-typ, det vill säga substitutionselasticiteten mellan arbete och kapital är ett.
- Löntagarna får två tredjedelar av BNP och kapitalägarna en tredjedel.
- Ekonomin präglas av perfekt konkurrens.
- Utbudet av kapital är perfekt elastiskt på lång sikt, det vill säga räntan efter skatt är given.
26 augusti 2015
"Fyra fel i invandringsdebatten"
I dag bemöter jag fyra felaktiga påståenden i invandringsdebatten i Svenska Dagbladets webbupplaga:
I takt med vissa borgerliga debattörers snabba omsvängning till förmån för en mer restriktiv invandringspolitik har en mängd sakfel och argumentationsfel börjat florera och leva ett eget liv. Fyra felaktiga påståenden förekommer särskilt ofta.
1) "Reinfeldt lät Miljöpartiet styra invandringspolitiken och ökade flyktinginvandringen."
I november 2012 sade Fredrik Reinfeldt i ett tal på Stockholms universitet: "Effekten av SD var att vi fick en politik i motsatt riktning". Några år senare i ett radikalt annorlunda debattklimat har uttalandet tolkats som att Reinfeldt drev en extrem invandringspolitik för att straffa Sverigedemokraternas väljare.
Migrationsöverenskommelsen som slöts med Miljöpartiet efter SD:s riksdagsinträde 2010 medförde i huvudsak en liberalisering av invandringspolitiken: villkoren för att barn skulle få stanna om omständigheterna var ömmande lättades upp. Samtidigt hade Alliansen precis infört ett försörjningskrav för vissa anhöriginvandrare.
Efter lagändringen om särskilt ömmande omständigheter ökade antalet barn som fick uppehållstillstånd med denna grund med 227 jämfört med året innan, enligt siffror som Migrationsverket gjort tillgängliga för mig. Samtidigt har i snitt 182 personer per år nekats uppehållstillstånd med hänsyn till försörjningskravet sedan det infördes. Då vet vi inte hur många som aldrig ansökte om uppehållstillstånd för att de visste att de inte uppfyllde försörjningskravet.
Nettot av dessa förändringar kan därför mycket väl ha blivit en åtstramning av invandringspolitiken. I vilket fall handlar det om få personer. Visst har antalet invandrare ökat, men det berodde inte på något politiskt beslut utan på en förändrad omvärld. Förutom liberaliseringen av arbetskraftsinvandring som genomfördes 2009 ser utlänningslagen i stort sett likadan ut i dag som 2006.
2) "M, KD och FP har lanserat en ny integrationspolitik."
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet har sedan valet aviserat några små förändringar i integrationspolitiken – bland annat vill KD sänka etableringsersättningen och M vill minska kostnaderna för ensamkommande barn. Men framför allt har de aviserat en ny invandringspolitik som ska minska invandringen genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare krav för anhöriginvandring.
Invandringspolitik handlar om vilka som får stanna. Integrationspolitik handlar om hur de som fått uppehållstillstånd ska komma in i samhället och få jobb.
De tre partierna vill inte låtsas om att deras migrationspolitiska förslag handlar om att minska invandringen, utan hävdar i stället att förslagen handlar om integrationspolitik – vilket inte stämmer. Tyvärr har många medier gått på detta pr-trick.
3) "Eftersom vi inte kan ha fri invandring kan vi lika gärna strama åt."
Argumentet går att reglerad invandring är ett måste och att gränsen behöver dras någonstans. Därefter gör argumentet ett logiskt hopp och hävdar att invandringen därför måste stramas åt jämfört med i dag.
Men mycket i politiken handlar om riktning. Ska skatterna höjas eller sänkas? Ska staten bli större eller mindre? Ska det bli lättare eller svårare att invandra? Man hör aldrig någon borgerlig debattör skriva att eftersom vi inte kan avskaffa alla skatter handlar diskussionen om en avvägning av hur höga skatterna ska vara, och att man då lika gärna kan acceptera Vänsterpartiets skattehöjningar.
Ett liknande resonemang är "om vi ska kunna upprätthålla politiskt stöd för dagens invandring måste invandringspolitiken bli mer restriktiv". Det är en logisk kullerbytta i stil med "för att rädda byn måste vi bränna ned den".
4) "Fri invandring är extrem vänsterpolitik."
Ofta hävdas att ungdomsförbund som MUF, LUF och CUF som förespråkar fri invandring driver en extrem vänsterlinje. Inget kunde vara mer fel. Varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet eller deras ungdomsförbund är för fri invandring. De är rädda för konkurrens om jobben – klassisk vänsterprotektionism.
Den socialistiske senatorn Bernie Sanders från Vermont gjorde detta tydligt när han intervjuades av nättidningen Vox: "högerfolk skulle älska att ha öppna gränser", sa han och varnade för låglönekonkurrens. I vänsterns värld är ekonomin ett nollsummespel där den enes död är den andres bröd.
Liberaler sätter individen i centrum och ser fri rörlighet som en mänsklig rättighet. Fri invandring är en liberal åsikt, inte en vänsteråsikt.
I takt med vissa borgerliga debattörers snabba omsvängning till förmån för en mer restriktiv invandringspolitik har en mängd sakfel och argumentationsfel börjat florera och leva ett eget liv. Fyra felaktiga påståenden förekommer särskilt ofta.
1) "Reinfeldt lät Miljöpartiet styra invandringspolitiken och ökade flyktinginvandringen."
I november 2012 sade Fredrik Reinfeldt i ett tal på Stockholms universitet: "Effekten av SD var att vi fick en politik i motsatt riktning". Några år senare i ett radikalt annorlunda debattklimat har uttalandet tolkats som att Reinfeldt drev en extrem invandringspolitik för att straffa Sverigedemokraternas väljare.
Migrationsöverenskommelsen som slöts med Miljöpartiet efter SD:s riksdagsinträde 2010 medförde i huvudsak en liberalisering av invandringspolitiken: villkoren för att barn skulle få stanna om omständigheterna var ömmande lättades upp. Samtidigt hade Alliansen precis infört ett försörjningskrav för vissa anhöriginvandrare.
Efter lagändringen om särskilt ömmande omständigheter ökade antalet barn som fick uppehållstillstånd med denna grund med 227 jämfört med året innan, enligt siffror som Migrationsverket gjort tillgängliga för mig. Samtidigt har i snitt 182 personer per år nekats uppehållstillstånd med hänsyn till försörjningskravet sedan det infördes. Då vet vi inte hur många som aldrig ansökte om uppehållstillstånd för att de visste att de inte uppfyllde försörjningskravet.
Nettot av dessa förändringar kan därför mycket väl ha blivit en åtstramning av invandringspolitiken. I vilket fall handlar det om få personer. Visst har antalet invandrare ökat, men det berodde inte på något politiskt beslut utan på en förändrad omvärld. Förutom liberaliseringen av arbetskraftsinvandring som genomfördes 2009 ser utlänningslagen i stort sett likadan ut i dag som 2006.
2) "M, KD och FP har lanserat en ny integrationspolitik."
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet har sedan valet aviserat några små förändringar i integrationspolitiken – bland annat vill KD sänka etableringsersättningen och M vill minska kostnaderna för ensamkommande barn. Men framför allt har de aviserat en ny invandringspolitik som ska minska invandringen genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare krav för anhöriginvandring.
Invandringspolitik handlar om vilka som får stanna. Integrationspolitik handlar om hur de som fått uppehållstillstånd ska komma in i samhället och få jobb.
De tre partierna vill inte låtsas om att deras migrationspolitiska förslag handlar om att minska invandringen, utan hävdar i stället att förslagen handlar om integrationspolitik – vilket inte stämmer. Tyvärr har många medier gått på detta pr-trick.
3) "Eftersom vi inte kan ha fri invandring kan vi lika gärna strama åt."
Argumentet går att reglerad invandring är ett måste och att gränsen behöver dras någonstans. Därefter gör argumentet ett logiskt hopp och hävdar att invandringen därför måste stramas åt jämfört med i dag.
Men mycket i politiken handlar om riktning. Ska skatterna höjas eller sänkas? Ska staten bli större eller mindre? Ska det bli lättare eller svårare att invandra? Man hör aldrig någon borgerlig debattör skriva att eftersom vi inte kan avskaffa alla skatter handlar diskussionen om en avvägning av hur höga skatterna ska vara, och att man då lika gärna kan acceptera Vänsterpartiets skattehöjningar.
Ett liknande resonemang är "om vi ska kunna upprätthålla politiskt stöd för dagens invandring måste invandringspolitiken bli mer restriktiv". Det är en logisk kullerbytta i stil med "för att rädda byn måste vi bränna ned den".
4) "Fri invandring är extrem vänsterpolitik."
Ofta hävdas att ungdomsförbund som MUF, LUF och CUF som förespråkar fri invandring driver en extrem vänsterlinje. Inget kunde vara mer fel. Varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet eller deras ungdomsförbund är för fri invandring. De är rädda för konkurrens om jobben – klassisk vänsterprotektionism.
Den socialistiske senatorn Bernie Sanders från Vermont gjorde detta tydligt när han intervjuades av nättidningen Vox: "högerfolk skulle älska att ha öppna gränser", sa han och varnade för låglönekonkurrens. I vänsterns värld är ekonomin ett nollsummespel där den enes död är den andres bröd.
Liberaler sätter individen i centrum och ser fri rörlighet som en mänsklig rättighet. Fri invandring är en liberal åsikt, inte en vänsteråsikt.
22 augusti 2015
"Det är staten som är hotet – inte strukturer"
I går skrev jag på Aftonbladets debattsida på nätet tillsammans med Alexandra Ivanov. Artikeln är ett svar till Louise Meijers debattartikel.
Louise Meijer är fel ute när hon skriver att det hon kallar social ofrihet i form av destruktiva strukturer är högerns nya frihetsfråga.
Idén att samhället genomsyras av förtryckande strukturer kommer från amerikanska vänsterakademiker och har på senare år importerats till Sverige. På 1970-talet såg vänstern klassförtryck i varje vrå. I dag handlar det om könsförtryck och rasförtryck.
Låt oss komma ihåg att frihet i första hand handlar om frihet från staten: Jämställer vi frihet från statliga ingrepp med frihet från teoretiska strukturer urvattnar vi begreppet. Samtidigt öppnar man för argument att det är värt att offra självbestämmande till förmån för statens makt att diktera rätt och fel.
Vårt samhälle blir inte bättre av att vi delar upp människor i grupper baserat på yttre egenskaper. Politiker kan inte heller säkerställa människors lycka, utan samhällets utmaningar möts bäst av samhällets medborgare. Och till skillnad från vänsterfeminister anser vi att det privata inte är politiskt.
Ett samhälle som vilar på en grund av liberal demokrati kräver tolerans och jämlikhet. En av våra viktigaste uppgifter är att säkerställa dessa värderingar och principer. Det var därför vi slogs mot det statliga monopolet på tv och radio. Det är därför vi fortfarande, i ett land där skattetrycket motsvarar halva BNP och arbetsmarknaden är genomreglerad, slåss för människors rätt att behålla det värde de skapar och – lika viktigt – människors rätt att bestämma över sina egna liv.
Louise Meijer är fel ute när hon skriver att det hon kallar social ofrihet i form av destruktiva strukturer är högerns nya frihetsfråga.
Idén att samhället genomsyras av förtryckande strukturer kommer från amerikanska vänsterakademiker och har på senare år importerats till Sverige. På 1970-talet såg vänstern klassförtryck i varje vrå. I dag handlar det om könsförtryck och rasförtryck.
Låt oss komma ihåg att frihet i första hand handlar om frihet från staten: Jämställer vi frihet från statliga ingrepp med frihet från teoretiska strukturer urvattnar vi begreppet. Samtidigt öppnar man för argument att det är värt att offra självbestämmande till förmån för statens makt att diktera rätt och fel.
Vårt samhälle blir inte bättre av att vi delar upp människor i grupper baserat på yttre egenskaper. Politiker kan inte heller säkerställa människors lycka, utan samhällets utmaningar möts bäst av samhällets medborgare. Och till skillnad från vänsterfeminister anser vi att det privata inte är politiskt.
Ett samhälle som vilar på en grund av liberal demokrati kräver tolerans och jämlikhet. En av våra viktigaste uppgifter är att säkerställa dessa värderingar och principer. Det var därför vi slogs mot det statliga monopolet på tv och radio. Det är därför vi fortfarande, i ett land där skattetrycket motsvarar halva BNP och arbetsmarknaden är genomreglerad, slåss för människors rätt att behålla det värde de skapar och – lika viktigt – människors rätt att bestämma över sina egna liv.
02 april 2015
"Tillväxten fixar pensionerna"
Krönika publicerad i Norran den 25 mars 2015:
I dagarna dimper årets sista orangea kuvert från Pensionsmyndigheten ner i svenskarnas brevlådor.
Jag har tidigare i denna kolumn skrivit om hur ett statligt pensionssystem kan bidra till lägre sparande och en mer ojämlik fördelning av förmögenhet, eftersom det tar bort den viktigaste anledningen för vanligt folk att bygga upp ett sparkapital.
Med detta sagt är ändå det svenska pensionssystemet relativt välutformat. Till skillnad från i många andra länder innehåller det svenska systemet automatiska mekanismer som ser till att det är hållbart på lång sikt, även med en åldrande befolkning.
Systemets skulder till framtida pensionärer motsvarar tillgångarna i form av framtida inbetalningar från löntagare och de tusen miljarder som ligger i AP-fonderna. På så sätt är pensionerna knutna till den ekonomiska utvecklingen genom löneökningarna och börsen.
Detta syns tyvärr inte i det orangea kuvertet. I Pensionsmyndighetens prognoser antas att lönerna inte kommer att öka över huvud taget i framtiden, och att börsen bara kommer att gå svagt uppåt. Detta för att framtida pensioner ska vara ”jämförbara med dagens löneläge”.
Pensionsmyndigheten menar att det faktum att samhället kommer att vara rikare i framtiden – och att även pensionärerna kommer att gynnas av detta – är för svårt för svenskarna att förstå.
Men antagandet om nolltillväxt gör att den som tar prognoserna bokstavligt får en felaktig bild av sin framtida pension vilket nationalekonomen Andreas Bergh påpekat i flera år.
I stället för att läsa pensionsprognosen i det orangea kuvertet uppmanar jag läsaren att gå in på minpension.se och göra en egen pensionsprognos. Där kan man välja mer realistiska antaganden – till exempel två procent i årliga löneökningar och fem procent i årlig börsuppgång.
Gör man detta visar det sig att en 25-åring med 25 000 kronor i månadslön kan förvänta sig en allmän pension på 23 400.
Är personen kommunanställd kan hen dessutom förvänta sig ytterligare 7 700 kronor i tjänstepension – totalt över 30 000 före skatt. Jämför detta med de 14 200 kronor i total pension som Pensionsmyndighetens antaganden ger. Det är tydligt att framtida pensioner är beroende av en god ekonomisk utveckling.
I dagarna dimper årets sista orangea kuvert från Pensionsmyndigheten ner i svenskarnas brevlådor.
Jag har tidigare i denna kolumn skrivit om hur ett statligt pensionssystem kan bidra till lägre sparande och en mer ojämlik fördelning av förmögenhet, eftersom det tar bort den viktigaste anledningen för vanligt folk att bygga upp ett sparkapital.
Med detta sagt är ändå det svenska pensionssystemet relativt välutformat. Till skillnad från i många andra länder innehåller det svenska systemet automatiska mekanismer som ser till att det är hållbart på lång sikt, även med en åldrande befolkning.
Systemets skulder till framtida pensionärer motsvarar tillgångarna i form av framtida inbetalningar från löntagare och de tusen miljarder som ligger i AP-fonderna. På så sätt är pensionerna knutna till den ekonomiska utvecklingen genom löneökningarna och börsen.
Detta syns tyvärr inte i det orangea kuvertet. I Pensionsmyndighetens prognoser antas att lönerna inte kommer att öka över huvud taget i framtiden, och att börsen bara kommer att gå svagt uppåt. Detta för att framtida pensioner ska vara ”jämförbara med dagens löneläge”.
Pensionsmyndigheten menar att det faktum att samhället kommer att vara rikare i framtiden – och att även pensionärerna kommer att gynnas av detta – är för svårt för svenskarna att förstå.
Men antagandet om nolltillväxt gör att den som tar prognoserna bokstavligt får en felaktig bild av sin framtida pension vilket nationalekonomen Andreas Bergh påpekat i flera år.
I stället för att läsa pensionsprognosen i det orangea kuvertet uppmanar jag läsaren att gå in på minpension.se och göra en egen pensionsprognos. Där kan man välja mer realistiska antaganden – till exempel två procent i årliga löneökningar och fem procent i årlig börsuppgång.
Gör man detta visar det sig att en 25-åring med 25 000 kronor i månadslön kan förvänta sig en allmän pension på 23 400.
Är personen kommunanställd kan hen dessutom förvänta sig ytterligare 7 700 kronor i tjänstepension – totalt över 30 000 före skatt. Jämför detta med de 14 200 kronor i total pension som Pensionsmyndighetens antaganden ger. Det är tydligt att framtida pensioner är beroende av en god ekonomisk utveckling.
"Religion måste få kritiseras"
Krönika publicerad i Norran den 24 februari 2015:
Det hann bara gå drygt en månad efter terroristattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo innan yttrandefriheten attackerades igen. Förra lördagen öppnade en man eld på ett möte i Köpenhamn där den svenske konstnären Lars Vilks deltog.
Fördömandena har varit unisona från hela den politiska skalan.
Ingen ska behöva vara rädd för våld på grund av sitt skapande.
Även om i princip alla, åtminstone i den västerländska debatten, är överens om att yttrandefriheten inte ska inskränkas är det helt legitimt att diskutera vad som är moraliskt att säga. Exempelvis kan man tycka att otrohet är omoraliskt utan att för den skull verka för att det ska vara olagligt.
Tyvärr blandas dessa två saker – vad som bör vara olagligt och vad som är omoraliskt – ofta ihop när det gäller yttrandefrihet.
Är det då omoraliskt att publicera satirteckningar av profeten Muhammed?
Svaret bör vara nej. Idéer måste alltid kunna kritiseras. I synnerhet sådana som påverkar miljarder människor och som vissa använder för att försvara kvinnoförtryck och terrorism.
Vissa jämställer islamkritik med antisemitism. De missar en grundläggande skillnad: man föds till jude, men väljer att vara muslim.
Även Vilks själv har gjort detta misstag genom att rita en judesugga (som en ”parodi på en karikatyr”, enligt konstnären).
Det är förkastligt att kritisera någon för något som denne inte har valt, som etnicitet eller kön. Men kommunist, kristen, liberal och muslim är något man väljer att vara och då får man finna sig i att ens åsikter blir föremål för satir och kritik.
Förlöjligande karikatyrer är kraftfulla eftersom de avväpnar religiösa figurer, nationella symboler och kungligheter. Det vet förstås de som känner sig träffade. Det är därför spanska myndigheter bötfällde en tecknare som ritat ett kopulerande kronprinsesspar och det är därför Carl Johan de Geers kända verk föreställande en brinnande svensk flagga beslagtogs av polisen.
Ett argument som ofta återkommer är att det är ”onödigt att provocera” genom att publicera exempelvis bilder av profeten Muhammed. Den senaste tidens händelser understryker att det är precis tvärtom: fortsatt religionskritik är fullständigt nödvändig.
Det hann bara gå drygt en månad efter terroristattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo innan yttrandefriheten attackerades igen. Förra lördagen öppnade en man eld på ett möte i Köpenhamn där den svenske konstnären Lars Vilks deltog.
Fördömandena har varit unisona från hela den politiska skalan.
Ingen ska behöva vara rädd för våld på grund av sitt skapande.
Även om i princip alla, åtminstone i den västerländska debatten, är överens om att yttrandefriheten inte ska inskränkas är det helt legitimt att diskutera vad som är moraliskt att säga. Exempelvis kan man tycka att otrohet är omoraliskt utan att för den skull verka för att det ska vara olagligt.
Tyvärr blandas dessa två saker – vad som bör vara olagligt och vad som är omoraliskt – ofta ihop när det gäller yttrandefrihet.
Är det då omoraliskt att publicera satirteckningar av profeten Muhammed?
Svaret bör vara nej. Idéer måste alltid kunna kritiseras. I synnerhet sådana som påverkar miljarder människor och som vissa använder för att försvara kvinnoförtryck och terrorism.
Vissa jämställer islamkritik med antisemitism. De missar en grundläggande skillnad: man föds till jude, men väljer att vara muslim.
Även Vilks själv har gjort detta misstag genom att rita en judesugga (som en ”parodi på en karikatyr”, enligt konstnären).
Det är förkastligt att kritisera någon för något som denne inte har valt, som etnicitet eller kön. Men kommunist, kristen, liberal och muslim är något man väljer att vara och då får man finna sig i att ens åsikter blir föremål för satir och kritik.
Förlöjligande karikatyrer är kraftfulla eftersom de avväpnar religiösa figurer, nationella symboler och kungligheter. Det vet förstås de som känner sig träffade. Det är därför spanska myndigheter bötfällde en tecknare som ritat ett kopulerande kronprinsesspar och det är därför Carl Johan de Geers kända verk föreställande en brinnande svensk flagga beslagtogs av polisen.
Ett argument som ofta återkommer är att det är ”onödigt att provocera” genom att publicera exempelvis bilder av profeten Muhammed. Den senaste tidens händelser understryker att det är precis tvärtom: fortsatt religionskritik är fullständigt nödvändig.
03 februari 2015
Allt elände är inte USA:s fel
Det är populärt att ogilla USA:s utrikespolitik. Böcker som skyller alla möjliga typer av elände på USA säljer bra och produceras följaktligen i mängd.
I Foreign Affairs juli/augusti-nummer 2014, som jag nyss kom över, nyanseras några sådana uppfattningar i fyra intressanta artiklar.
I en artikel av Ray Takeyh diskuteras den CIA-stödda statskuppen i Iran 1953 när premiärminister Mohammad Mosaddeq störtades och shahens diktatur inleddes.
Jag skrev om denna kupp i Frivärld Magasin 2013. Den vanliga beskrivningen av kuppen är "CIA störtade en demokratiskt vald premiärminister, vilket orsakat dagens USA-hat i Iran". Denna beskrivning är en förenkling, av bland annat dessa orsaker:
***
Två andra artiklar berör Bangladesh 1971 och Kongo 1960, två exempel på när kalla kriget-logiken tyvärr vann över omsorgen om mänskliga rättigheter.
I Foreign Affairs juli/augusti-nummer 2014, som jag nyss kom över, nyanseras några sådana uppfattningar i fyra intressanta artiklar.
I en artikel av Ray Takeyh diskuteras den CIA-stödda statskuppen i Iran 1953 när premiärminister Mohammad Mosaddeq störtades och shahens diktatur inleddes.
Jag skrev om denna kupp i Frivärld Magasin 2013. Den vanliga beskrivningen av kuppen är "CIA störtade en demokratiskt vald premiärminister, vilket orsakat dagens USA-hat i Iran". Denna beskrivning är en förenkling, av bland annat dessa orsaker:
- CIA:s roll i kuppen är förmodligen överdriven.
- Mosaddeq var knappast någon mönsterdemokrat när han störtades. (Hans förslag om att upplösa parlamentet fick 99,95 procent i en folkomröstning.)
- De allierade under andra världskriget var kraftigt bidragande till att Irans demokratiska episod inleddes när Iran var ockuperat på 1940-talet.
Takeyh skriver:
In reality, the CIA's impact on the events of 1953 were ultimately insignificant. Regardless of anything the United States did or did not do, Mosaddeq was bound to fall and the shah was bound to retain his throne and expand his power.***
I en annan artikel berättar en tidigare CIA-agent om hur CIA agerade när Augusto Pinochet grep makten i Chile 1973:
I can say with conviction that the CIA did not plot with the Chilean military to overthrow Allende in 1973.Dessutom kan tilläggas att den dåvarande nationella säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger i en privat, inspelad konversation med Richard Nixon säger "we didn't do it". Varför skulle han ljuga i ett privat samtal? Trots detta lever myten om att CIA störtade den demokratiskt valde Salvador Allende.
Klart är att USA stödde Allendekritiska politiker och medier. Att bädda för en kupp eller att hålla liv i den fria pressen som Allende försökte tygla? Skribentens åsikt är tydlig:
I'm convinced that if the Chilean military had not intervened in September 1973, our covert-action programs would have sustained the opposition until the next election and the Allende government would have been defeated at the ballot boxCIA stödde dock ett kuppförsök 1970 och välkomnade förmodligen kuppen 1973, skriver myndigheten i en rapport.
***
Två andra artiklar berör Bangladesh 1971 och Kongo 1960, två exempel på när kalla kriget-logiken tyvärr vann över omsorgen om mänskliga rättigheter.
05 januari 2015
Minska kostnaderna, inte invandringen
Debattartikel publicerad i Upsala Nya Tidning den 4 januari 2015:
Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, lyder ett engelskt uttryck i översättning. Det gäller särskilt invandringspolitiken. Om man bortser från Sverigedemokraterna finns det sedan tidigare två förslag från riksdagspartier om att begränsa möjligheterna att invandra till Sverige: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill ha krav på bindande avtal vid arbetskraftsinvandring, och Moderaterna vill utöka försörjningskravet vid anhöriginvandring. Nu kan man dessutom lägga Kristdemokraternas förslag om tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar till denna lista.
Många fina ord används för att motivera dessa invandringsbegränsningar: Ordning och reda på arbetsmarknaden, förbättrad integration, arbetslinjen, incitament till etablering, och så vidare. Det förklaras dock inte varför migrationspolitiken måste användas som instrument. Alla dessa mål kan nås genom reformer på andra politikområden, exempelvis arbetsmarknadspolitiken och skattepolitiken.
Migrationsbegränsningar är en stor inskränkning av individens frihet.
Begränsningar av utvandring förknippar vi med diktaturer som Östtyskland och Kuba. Rätten till utvandring är en mänsklig rättighet enligt FN. Men om det inte finns något land som man får invandra till blir effekten densamma.
Migrationspolitik är barnfamiljer som hämtas av beväpnad polis mitt i natten, flyktingbåtar som kapsejsar i Medelhavet och 19-åringar som utvisas ensamma till Afghanistan. Det är cyniskt att använda migrationspolitik för att skapa incitament: ”ordna en försörjning så får du träffa din partner”, ”skaffa ett jobb så får du permanent uppehållstillstånd och slipper utvisas till Somalia”.
Kristdemokraternas förslag om tillfälliga uppehållstillstånd, som ska omvandlas till permanenta sådana om individen får ett jobb (eller har fortsatt skyddsbehov), följer precis denna logik. Permanenta uppehållstillstånd är nu huvudregeln i Sverige, med motiveringen att Sverige gärna välkomnar fler som medlemmar av samhället. Att i stället gå mot tillfälliga uppehållstillstånd skulle vara en olycklig utveckling eftersom flyktingar då skulle ses som gäster som kanske får stanna. Dessutom är det knappast positivt för integrationen att inte veta om man får stanna eller inte.
Moderaternas idé om att försörjningskravet ska gälla fler grupper av anhöriginvandrare än i dag är också problematiskt. Att få leva ihop med sin partner och sina barn borde inte vara beroende av att byråkratiska krav uppfylls.
I senaste numret av Uppsala studentkårs tidning Ergo berättar några Uppsalastudenter om sina erfarenheter av förhållanden med personer från andra länder.
Processen för att invandra till en partner i Sverige är redan i dag lång, krånglig och integritetskränkande.
Om försörjningskravet för anhöriginvandring utvidgades till fler grupper skulle det kunna bli omöjligt för studenter att förenas med en utländsk partner.
För att uppfylla försörjningskravet behöver den partner som bor i Sverige ha en lön eller arbetsrelaterad ersättning över en viss nivå. Studiemedel räknas inte. Dessutom finns krav på bostadsstandard. Två personer får inte bo i en mindre lägenhet än en tvåa. Båda dessa krav skulle göra det mycket svårt för studenter att förenas med en utländsk medborgare.
För att visa att det går att minska kostnaderna utan att minska invandringen är det hög tid att komma med konkreta förslag för ett effektivare mottagande.
Med dagens regelverk kommer utgifterna för migration och integration att stiga från 13 miljarder 2011 till 35 miljarder 2015 och 41 miljarder 2018, enligt Migrationsverkets (osäkra) prognos och justerat för inflation.
Exempelvis måste hem för ensamkommande ungdomar ha dygnet runt-bemanning. Kostnaden (10 miljarder, 2018) blir därefter. Är det verkligen nödvändigt för 16- eller 17-åringar? Etableringsersättningen till nyanlända flyktingar (kanske 8 miljarder, 2018) kan sänkas eller avskaffas helt till förmån för studielån för dem som läser på SFI. Och om integrationen byggde mer på en tro på flyktingars egna initiativkraft snarare än kommunala byråkrater borde kostnadsersättningarna till kommunerna (också prognosticerade till 8 miljarder) kunna minska.
Om inget görs riskerar kostnadsökningen att resultera i ett allt för stort politiskt tryck för minskad invandring. Det är trots allt bättre att få bo i Sverige med något lägre levnadsstandard än flyktingar har i dag, än att skickas tillbaka till krigets Syrien.
Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, lyder ett engelskt uttryck i översättning. Det gäller särskilt invandringspolitiken. Om man bortser från Sverigedemokraterna finns det sedan tidigare två förslag från riksdagspartier om att begränsa möjligheterna att invandra till Sverige: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill ha krav på bindande avtal vid arbetskraftsinvandring, och Moderaterna vill utöka försörjningskravet vid anhöriginvandring. Nu kan man dessutom lägga Kristdemokraternas förslag om tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar till denna lista.
Många fina ord används för att motivera dessa invandringsbegränsningar: Ordning och reda på arbetsmarknaden, förbättrad integration, arbetslinjen, incitament till etablering, och så vidare. Det förklaras dock inte varför migrationspolitiken måste användas som instrument. Alla dessa mål kan nås genom reformer på andra politikområden, exempelvis arbetsmarknadspolitiken och skattepolitiken.
Migrationsbegränsningar är en stor inskränkning av individens frihet.
Begränsningar av utvandring förknippar vi med diktaturer som Östtyskland och Kuba. Rätten till utvandring är en mänsklig rättighet enligt FN. Men om det inte finns något land som man får invandra till blir effekten densamma.
Migrationspolitik är barnfamiljer som hämtas av beväpnad polis mitt i natten, flyktingbåtar som kapsejsar i Medelhavet och 19-åringar som utvisas ensamma till Afghanistan. Det är cyniskt att använda migrationspolitik för att skapa incitament: ”ordna en försörjning så får du träffa din partner”, ”skaffa ett jobb så får du permanent uppehållstillstånd och slipper utvisas till Somalia”.
Kristdemokraternas förslag om tillfälliga uppehållstillstånd, som ska omvandlas till permanenta sådana om individen får ett jobb (eller har fortsatt skyddsbehov), följer precis denna logik. Permanenta uppehållstillstånd är nu huvudregeln i Sverige, med motiveringen att Sverige gärna välkomnar fler som medlemmar av samhället. Att i stället gå mot tillfälliga uppehållstillstånd skulle vara en olycklig utveckling eftersom flyktingar då skulle ses som gäster som kanske får stanna. Dessutom är det knappast positivt för integrationen att inte veta om man får stanna eller inte.
Moderaternas idé om att försörjningskravet ska gälla fler grupper av anhöriginvandrare än i dag är också problematiskt. Att få leva ihop med sin partner och sina barn borde inte vara beroende av att byråkratiska krav uppfylls.
I senaste numret av Uppsala studentkårs tidning Ergo berättar några Uppsalastudenter om sina erfarenheter av förhållanden med personer från andra länder.
Processen för att invandra till en partner i Sverige är redan i dag lång, krånglig och integritetskränkande.
Om försörjningskravet för anhöriginvandring utvidgades till fler grupper skulle det kunna bli omöjligt för studenter att förenas med en utländsk partner.
För att uppfylla försörjningskravet behöver den partner som bor i Sverige ha en lön eller arbetsrelaterad ersättning över en viss nivå. Studiemedel räknas inte. Dessutom finns krav på bostadsstandard. Två personer får inte bo i en mindre lägenhet än en tvåa. Båda dessa krav skulle göra det mycket svårt för studenter att förenas med en utländsk medborgare.
För att visa att det går att minska kostnaderna utan att minska invandringen är det hög tid att komma med konkreta förslag för ett effektivare mottagande.
Med dagens regelverk kommer utgifterna för migration och integration att stiga från 13 miljarder 2011 till 35 miljarder 2015 och 41 miljarder 2018, enligt Migrationsverkets (osäkra) prognos och justerat för inflation.
Exempelvis måste hem för ensamkommande ungdomar ha dygnet runt-bemanning. Kostnaden (10 miljarder, 2018) blir därefter. Är det verkligen nödvändigt för 16- eller 17-åringar? Etableringsersättningen till nyanlända flyktingar (kanske 8 miljarder, 2018) kan sänkas eller avskaffas helt till förmån för studielån för dem som läser på SFI. Och om integrationen byggde mer på en tro på flyktingars egna initiativkraft snarare än kommunala byråkrater borde kostnadsersättningarna till kommunerna (också prognosticerade till 8 miljarder) kunna minska.
Om inget görs riskerar kostnadsökningen att resultera i ett allt för stort politiskt tryck för minskad invandring. Det är trots allt bättre att få bo i Sverige med något lägre levnadsstandard än flyktingar har i dag, än att skickas tillbaka till krigets Syrien.
26 december 2014
Ny Timbrorapport: "Rätt pris på koldioxid"
I november publicerade Timbro min rapport Rätt pris på koldioxid. Rapporten presenterades med en debattartikel i Dagens industri och ett seminarium (se nedan). Tesen är att Sveriges koldioxidskatt bör sänkas med åtminstone två tredjedelar, till en nivå som har stöd i forskningen om koldioxidens skadekostnad.
Jag har drivit samma linje i klimatfrågan i några år nu, vilket framgår av blogginläggen i kategorin "klimatet". Se till exempel denna insändare från 2007.
Några ytterligare artiklar av mig med anledning av klimatrapporten:
- Replik på en DI-artikel
- Replik på en Dagens Arena-artikel
- Krönika i Norran
- Debattartikel i Skogsaktuellt
"Höj inte skogsindustrins koldioxidpris"
Debattartikel publicerad i Skogsaktuellt den 19 december 2014.
De flesta är överens om principen att utsläpparen ska betala. Men hur mycket ska den som släpper ut betala? I rapporten “Rätt pris på koldioxid” som jag publicerade på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro i veckan, har jag gått igenom de främsta studierna på området. Slutsatsen är att koldioxidskatten i Sverige är betydligt högre än vad forskningen säger att den bör vara. Sveriges koldioxidskatt är över 1 000 kronor per ton, men forskningen säger att det bör vara högst 300–400 kronor per ton. Det betyder att koldioxidskatten, för att ligga på rätt nivå, bör sänkas med två tredjedelar.
Men i stället för att sänka koldioxidskatten har tidigare regeringar gett industrin ett undantag. Ett eget, lägre pris på koldioxid om 324 kronor per ton. Kritiker har menat att man har subventionerat industrins utsläpp, men sanningen är snarare tvärtom: det är hushåll och andra företag som har varit överbeskattade.
Det är ett klassiskt sätt att lösa problematiken med överbeskattning på: man stoltserar officiellt med världens högsta koldioxidskatt, samtidigt som man låter känsliga branscher få undantag.
Men nu föreslår den nya regeringen i budgetpropositionen att vissa undantag ska avskaffas med start 1 januari 2016. Det kommer bland annat att göra uppvärmningsolja dyrare för företagare inom branschen. Miljöpartiet går ännu längre – de vill att världens högsta koldioxidskatt blir ännu högre.
Men nästan oavsett vilken forskning man går till, exempelvis FN:s klimatpanel, Yaleprofessorn William Nordhaus eller den kände klimatekonomen Richard Tol, uppskattar den att priset på den klimatskada som koldioxoden kan komma att upphov till är betydligt lägre än dagens koldioxidskattenivå. I beräkningarna räknar man in många saker, bland annat vad koldioxid får för effekt på havsnivåer, stormar och spridning av olika sjukdomar. När alla dessa saker har tagits in räknas ett pris på koldioxid fram. Då betalar vi inte bara för vårt eget beteende utan även för konsekvenserna för andra.
Hur märker då människor den höga beskattningen i vardagen? För de flesta hushåll och företag märks det framför allt vid bränslepumpen, genom skatten på bensin och diesel. Koldioxidskatten på diesel är 2,50 kr per liter. Dessutom tillkommer energiskatt på drygt 3 kronor på per liter. Myndigheten Trafikanalys undersöker varje år på om biltrafiken betalar för sina egna kostnader, exempelvis de olyckor och utsläpp sker på vägarna. Tyvärr använder man den alltför höga koldioxidskatten när man prissätter koldioxid, och kommer fram till att biltrafiken är subventionerad i Sverige. Använder man istället en koldioxidkostnad som ligger i linje med vad forskningen säger visar det sig att bensindrivna bilar är överbeskattade.
En onödigt hög skatt drabbar Sverige genom att den ekonomiska aktiviteten blir lägre, samtidigt som det blir ett mycket ineffektivt sätt att minska utsläppen. Det får konsekvenser för hela Sverige, såväl industri som hushåll, mobilitet och företagande. Koldioxidskatten har blivit ett frikort för politiker som vill höja skatterna för att dryga ut statskassan. Visst ska man betala för de skador som koldioxidsläppen orsakar, men överbeskattning vinner ingen på.
De flesta är överens om principen att utsläpparen ska betala. Men hur mycket ska den som släpper ut betala? I rapporten “Rätt pris på koldioxid” som jag publicerade på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro i veckan, har jag gått igenom de främsta studierna på området. Slutsatsen är att koldioxidskatten i Sverige är betydligt högre än vad forskningen säger att den bör vara. Sveriges koldioxidskatt är över 1 000 kronor per ton, men forskningen säger att det bör vara högst 300–400 kronor per ton. Det betyder att koldioxidskatten, för att ligga på rätt nivå, bör sänkas med två tredjedelar.
Men i stället för att sänka koldioxidskatten har tidigare regeringar gett industrin ett undantag. Ett eget, lägre pris på koldioxid om 324 kronor per ton. Kritiker har menat att man har subventionerat industrins utsläpp, men sanningen är snarare tvärtom: det är hushåll och andra företag som har varit överbeskattade.
Det är ett klassiskt sätt att lösa problematiken med överbeskattning på: man stoltserar officiellt med världens högsta koldioxidskatt, samtidigt som man låter känsliga branscher få undantag.
Men nu föreslår den nya regeringen i budgetpropositionen att vissa undantag ska avskaffas med start 1 januari 2016. Det kommer bland annat att göra uppvärmningsolja dyrare för företagare inom branschen. Miljöpartiet går ännu längre – de vill att världens högsta koldioxidskatt blir ännu högre.
Men nästan oavsett vilken forskning man går till, exempelvis FN:s klimatpanel, Yaleprofessorn William Nordhaus eller den kände klimatekonomen Richard Tol, uppskattar den att priset på den klimatskada som koldioxoden kan komma att upphov till är betydligt lägre än dagens koldioxidskattenivå. I beräkningarna räknar man in många saker, bland annat vad koldioxid får för effekt på havsnivåer, stormar och spridning av olika sjukdomar. När alla dessa saker har tagits in räknas ett pris på koldioxid fram. Då betalar vi inte bara för vårt eget beteende utan även för konsekvenserna för andra.
Hur märker då människor den höga beskattningen i vardagen? För de flesta hushåll och företag märks det framför allt vid bränslepumpen, genom skatten på bensin och diesel. Koldioxidskatten på diesel är 2,50 kr per liter. Dessutom tillkommer energiskatt på drygt 3 kronor på per liter. Myndigheten Trafikanalys undersöker varje år på om biltrafiken betalar för sina egna kostnader, exempelvis de olyckor och utsläpp sker på vägarna. Tyvärr använder man den alltför höga koldioxidskatten när man prissätter koldioxid, och kommer fram till att biltrafiken är subventionerad i Sverige. Använder man istället en koldioxidkostnad som ligger i linje med vad forskningen säger visar det sig att bensindrivna bilar är överbeskattade.
En onödigt hög skatt drabbar Sverige genom att den ekonomiska aktiviteten blir lägre, samtidigt som det blir ett mycket ineffektivt sätt att minska utsläppen. Det får konsekvenser för hela Sverige, såväl industri som hushåll, mobilitet och företagande. Koldioxidskatten har blivit ett frikort för politiker som vill höja skatterna för att dryga ut statskassan. Visst ska man betala för de skador som koldioxidsläppen orsakar, men överbeskattning vinner ingen på.
Replik till Karim Jebari om koldioxidskatten
Publicerad på Dagens Arena den 5 december 2014.
Karim Jebari kritiserar min Timbrorapport ”Rätt pris på koldioxid” och menar att jag inte tar hänsyn till Martin Weitzmans argumentation om den stora osäkerheten som omgärdar varje beräkning av koldioxidens skadekostnad.
Martin Weitzmans artikel har varit föremål för debatt de senaste åren. Jag citerar den inte i rapporten eftersom den inte är särskilt hjälpsam för att vägleda policy.
Weitzman presenterar inte någon egen uträkning av en optimal koldioxidskatt utan för en teoretisk argumentation om att mycket osannolika händelser kan väga tungt i den samhällsekonomiska analysen. Det är ett intressant akademiskt resonemang men hindrar inte att beslut om koldioxidskatt måste fattas här och nu. Seriösa bedömare är överens om att priset på koldioxid inte bör vara noll (business as usual) och inte oändligt (förbud mot koldioxidutsläpp), utan något däremellan.
Jag noterar i rapporten att osäkerhet är en viktig faktor i klimatekonomi. Det finns ingen konsensus i litteraturen om hur man bör hantera detta och ämnet är fortsatt föremål för forskning. I rapporten citerar jag några studier som försöker räkna med osäkerhet. När William Nordhaus använder en så kallad Monte Carlo-metod för att hantera osäkerhet stiger hans koldioxidkostnad från 80 till 90 kronor per ton.
Mikhail Golosov, John Hassler, Per Krusell och Aleh Tsyvinski härleder en matematisk formel för koldioxidkostnaden och försöker ta hänsyn till osäkerhet. De landar i siffran 110 kronor per ton. Om man inte räknar med osäkerhet blir siffran hälften så hög. Artikelförfattarna skriver att deras koldioxidkostnad ligger något över typiska värden i tidigare forskning.
Karim Jebari berättar inte vilken nivå på koldioxidskatten han skulle föredra och vilken forskning han i så fall stödjer sig på. Dagens klimatpolitik bör utgå ifrån mittfåran i den forskning som finns. Det är så USA:s miljömyndighet EPA har resonerat när de rekommenderat ett koldioxidpris på strax under 300 kronor per ton.
Nya och övertygande studier kan publiceras i framtiden, men forskningsläget som det ser ut nu stödjer en sänkning av koldioxidskatten med åtminstone två tredjedelar från dagens nivå på 1 080 kronor per ton.
Karim Jebari kritiserar min Timbrorapport ”Rätt pris på koldioxid” och menar att jag inte tar hänsyn till Martin Weitzmans argumentation om den stora osäkerheten som omgärdar varje beräkning av koldioxidens skadekostnad.
Martin Weitzmans artikel har varit föremål för debatt de senaste åren. Jag citerar den inte i rapporten eftersom den inte är särskilt hjälpsam för att vägleda policy.
Weitzman presenterar inte någon egen uträkning av en optimal koldioxidskatt utan för en teoretisk argumentation om att mycket osannolika händelser kan väga tungt i den samhällsekonomiska analysen. Det är ett intressant akademiskt resonemang men hindrar inte att beslut om koldioxidskatt måste fattas här och nu. Seriösa bedömare är överens om att priset på koldioxid inte bör vara noll (business as usual) och inte oändligt (förbud mot koldioxidutsläpp), utan något däremellan.
Jag noterar i rapporten att osäkerhet är en viktig faktor i klimatekonomi. Det finns ingen konsensus i litteraturen om hur man bör hantera detta och ämnet är fortsatt föremål för forskning. I rapporten citerar jag några studier som försöker räkna med osäkerhet. När William Nordhaus använder en så kallad Monte Carlo-metod för att hantera osäkerhet stiger hans koldioxidkostnad från 80 till 90 kronor per ton.
Mikhail Golosov, John Hassler, Per Krusell och Aleh Tsyvinski härleder en matematisk formel för koldioxidkostnaden och försöker ta hänsyn till osäkerhet. De landar i siffran 110 kronor per ton. Om man inte räknar med osäkerhet blir siffran hälften så hög. Artikelförfattarna skriver att deras koldioxidkostnad ligger något över typiska värden i tidigare forskning.
Karim Jebari berättar inte vilken nivå på koldioxidskatten han skulle föredra och vilken forskning han i så fall stödjer sig på. Dagens klimatpolitik bör utgå ifrån mittfåran i den forskning som finns. Det är så USA:s miljömyndighet EPA har resonerat när de rekommenderat ett koldioxidpris på strax under 300 kronor per ton.
Nya och övertygande studier kan publiceras i framtiden, men forskningsläget som det ser ut nu stödjer en sänkning av koldioxidskatten med åtminstone två tredjedelar från dagens nivå på 1 080 kronor per ton.
Slutreplik om koldioxidens skadekostnad
Publicerad på timbro.se den 24 november 2014. Här är min ursprungliga debattartikel om en sänkning av koldioxidskatten.
Några forskare med koppling till bland annat Chalmers och KTH replikerar mig i Dagens industri i dag. Min ursprungliga debattartikel publicerades den 19 november och bygger på rapporten ”Rätt pris på koldioxid”.
Skribenterna konstaterar att osäkerheten i bedömningen av koldioxidens samhällskostnad är stor och att studierna spänner över ett stort intervall. De allra flesta studier kommer dock fram till nivåer om tiotals eller hundratals kronor per ton, att jämföra med den svenska skatten på 1 080 kronor per ton. Sternrapporten kommer fram till 600 kronor per ton (ej justerat för inflation och liknande), och klimatforskaren Richard Tol konstaterar att 97 procent av de publicerade uppskattningarna hamnar under Stern.
Artikelförfattarna konstaterar helt korrekt att många uppskattningar ligger under vad som skulle krävas för att nå tvågradersmålet. En alternativ ansats till att beräkna koldioxidens skadeverkningar är därför att uppskatta vilket koldioxidpris som behövs för att nå tvågradersmålet. I den artikel av Tol (2011) som skribenterna hänvisar till uppges att den skatten är 750 kronor per ton. Den nivån behöver dock nås först 2020, och eftersom skatten bör stiga över tid bör den nivån inte nås redan i år. FN:s klimatpanel uppger dessutom i sin senaste rapport att koldioxidpriset behöver vara 400 kr 2020 för att nå målet. William Nordhaus har räknat ut att koldioxidpriset bör vara 250 kr 2015 för att nå tvågradersmålet. Det finns alltså gott stöd i forskningen för att den svenska koldioxidskatten är betydligt högre än vad som behövs för att nå tvågradersmålet.
Chalmers- och KTH-forskarna har också helt rätt i att det spelar stor roll hur man tänker kring rättvisa och värdering av framtida kostnader. Därför ägnar jag en stor del av rapporten åt detta. Jag konstaterar att stater diskonterar framtida kostnader vid allt annat beslutsfattande. Man bör göra samma i klimatpolitiken. Sternrapporten bör inte vägleda beslutsfattande eftersom den använder för låg diskonteringsränta.
Det mest effektiva sättet att hantera rättvisa mellan fattiga och rika länder och ansvar för historiska utsläpp är att ha så enhetliga koldioxidpriser som möjligt över världen och sedan göra direkta pengaöverföringar mellan länder. Om u-länderna har skadats av i-ländernas historiska utsläpp bör de kompenseras för detta. Läs mer i avsnittet om rättvisa och kompensation i rapporten.
Några forskare med koppling till bland annat Chalmers och KTH replikerar mig i Dagens industri i dag. Min ursprungliga debattartikel publicerades den 19 november och bygger på rapporten ”Rätt pris på koldioxid”.
Skribenterna konstaterar att osäkerheten i bedömningen av koldioxidens samhällskostnad är stor och att studierna spänner över ett stort intervall. De allra flesta studier kommer dock fram till nivåer om tiotals eller hundratals kronor per ton, att jämföra med den svenska skatten på 1 080 kronor per ton. Sternrapporten kommer fram till 600 kronor per ton (ej justerat för inflation och liknande), och klimatforskaren Richard Tol konstaterar att 97 procent av de publicerade uppskattningarna hamnar under Stern.
Artikelförfattarna konstaterar helt korrekt att många uppskattningar ligger under vad som skulle krävas för att nå tvågradersmålet. En alternativ ansats till att beräkna koldioxidens skadeverkningar är därför att uppskatta vilket koldioxidpris som behövs för att nå tvågradersmålet. I den artikel av Tol (2011) som skribenterna hänvisar till uppges att den skatten är 750 kronor per ton. Den nivån behöver dock nås först 2020, och eftersom skatten bör stiga över tid bör den nivån inte nås redan i år. FN:s klimatpanel uppger dessutom i sin senaste rapport att koldioxidpriset behöver vara 400 kr 2020 för att nå målet. William Nordhaus har räknat ut att koldioxidpriset bör vara 250 kr 2015 för att nå tvågradersmålet. Det finns alltså gott stöd i forskningen för att den svenska koldioxidskatten är betydligt högre än vad som behövs för att nå tvågradersmålet.
Chalmers- och KTH-forskarna har också helt rätt i att det spelar stor roll hur man tänker kring rättvisa och värdering av framtida kostnader. Därför ägnar jag en stor del av rapporten åt detta. Jag konstaterar att stater diskonterar framtida kostnader vid allt annat beslutsfattande. Man bör göra samma i klimatpolitiken. Sternrapporten bör inte vägleda beslutsfattande eftersom den använder för låg diskonteringsränta.
Det mest effektiva sättet att hantera rättvisa mellan fattiga och rika länder och ansvar för historiska utsläpp är att ha så enhetliga koldioxidpriser som möjligt över världen och sedan göra direkta pengaöverföringar mellan länder. Om u-länderna har skadats av i-ländernas historiska utsläpp bör de kompenseras för detta. Läs mer i avsnittet om rättvisa och kompensation i rapporten.
"Koldioxidskatten tre gånger för hög"
Debattartikel publicerad i Dagens industri den 19 november 2014.
Sverige har världens högsta koldioxidskatt. Men Miljöpartiet driver på för att den ska höjas ytterligare och regeringen har nu aviserat att frågan ska beredas.
En forskningsöversikt som släpps i dag visar att en höjd koldioxidskatt vore en förändring i helt fel riktning: den svenska nivån är redan tre gånger högre än vad som går att motivera utifrån rådande forskningsläge. Om vi ska betala rätt pris för de kostnader som koldioxidutsläppen orsakar bör skatten i stället sänkas.
Ekonomisk teori rekommenderar att koldioxidskatten ska motsvara den skada koldioxiden orsakar på miljö och klimat. Med en sådan koldioxidskatt betalar förorenaren för de negativa effekter han eller hon ger upphov till, och utfallet blir samhällsekonomiskt optimalt. Vi uppnår kort sagt mesta möjliga miljönytta för minsta möjliga pengar.
Problemet är att skatten är för hög, givet vad forskningen säger att den motsvarande kostnaden är. I dag är koldioxidskatten 1 080 kronor per ton. Denna nivå översätts sedan till exempelvis koldioxidskatten på bensin, som är 2,50 kronor per liter. Vissa sektorer har en lägre skattesats eller omfattas i stället av EU:s handel med utsläppsrätter.
Men de forskare som beräknat koldioxidens kostnad för samhället kommer i de flesta fall fram till ett värde som är lägre än 300–400 kronor per ton. Denna summa är bara en tredjedel så hög som den svenska koldioxidskatten.
Under de senaste två decennierna har en stor vetenskaplig litteratur om koldioxidens samhällskostnader vuxit fram inom nationalekonomin. Studierna kopplar koldioxidutsläpp till temperaturökningar och kostnader för mänskligheten, exempelvis sämre ekonomi och hälsa. Klimatekonomen Richard Tol har lagt stor möda på att sammanställa litteraturen om koldioxidens samhällskostnad. Hans sammanställning omfattar 311 uppskattningar. Genomsnittet av alla dessa är 350 kronor per ton, även om variationen är stor. Värt att notera är de studier som har publicerats senare eller i en vetenskapligt granskad tidskrift har lägre uppskattningar än tidigare publicerade och ogranskade studier.
Även i den rapport från FN:s klimatpanel som släpptes i våras beräknas att den koldioxidskatt som skulle behövas för att begränsa uppvärmningen till år 2100 till max 2 grader över förindustriell nivå är cirka 400 kronor per ton.
Partierna, åtminstone inom alliansen, har en förståelse för att en koldioxidskatt är det mest effektiva sättet att minska utsläppen. Men den politiska diskussionen måste nu röra sig bort från frågeställningen om man ska ha en skatt på koldioxid. I stället bör vi diskutera på vilken nivå denna skatt bör ligga.
Utifrån principen att förorenaren betalar bör nivån stämma överens med koldioxidens samhällskostnad. Det är därför anmärkningsvärt att skattens nivå saknar förankring i forskningen, och att inget parti driver en klimatpolitik med forskningens stöd.
Inspiration till en vetenskapligt grundad koldioxidskatt kan hämtas från Australien. Där tillsattes 2007 en utredning som, efter att ha beaktat forskningen och andra länders uppskattning av koldioxidpriset, gav sin rekommendation och sedan infördes en skatt på 140 kronor (som dock avskaffades av den nya regeringen). Detta ger ytterligare stöd till slutsatsen att koldioxidskatten bör sänkas från 1080 kr per ton till högst 300–400 kr. Det motsvarar en sänkning av bensinskatten med cirka 1,50 kr per liter.
Det är rimligt att sänka beskattningen av bilismen. Inte för att den drabbar glesbygdsbornas privatekonomi, utan för att den som kör bil bör betala kostnaderna för detta, varken mer eller mindre. Om man tar beräkningar från myndigheten Trafikanalys som utgångspunkt och använder en koldioxidkostnad i linje med mittfåran i forskningen blir slutsatsen att bensindrivna personbilar är överbeskattade, även om man räknar med kostnader som olyckor och slitage på infrastruktur. Det är hög tid för en klimatpolitik som tar avstamp i forskningen.
Sverige har världens högsta koldioxidskatt. Men Miljöpartiet driver på för att den ska höjas ytterligare och regeringen har nu aviserat att frågan ska beredas.
En forskningsöversikt som släpps i dag visar att en höjd koldioxidskatt vore en förändring i helt fel riktning: den svenska nivån är redan tre gånger högre än vad som går att motivera utifrån rådande forskningsläge. Om vi ska betala rätt pris för de kostnader som koldioxidutsläppen orsakar bör skatten i stället sänkas.
Ekonomisk teori rekommenderar att koldioxidskatten ska motsvara den skada koldioxiden orsakar på miljö och klimat. Med en sådan koldioxidskatt betalar förorenaren för de negativa effekter han eller hon ger upphov till, och utfallet blir samhällsekonomiskt optimalt. Vi uppnår kort sagt mesta möjliga miljönytta för minsta möjliga pengar.
Problemet är att skatten är för hög, givet vad forskningen säger att den motsvarande kostnaden är. I dag är koldioxidskatten 1 080 kronor per ton. Denna nivå översätts sedan till exempelvis koldioxidskatten på bensin, som är 2,50 kronor per liter. Vissa sektorer har en lägre skattesats eller omfattas i stället av EU:s handel med utsläppsrätter.
Men de forskare som beräknat koldioxidens kostnad för samhället kommer i de flesta fall fram till ett värde som är lägre än 300–400 kronor per ton. Denna summa är bara en tredjedel så hög som den svenska koldioxidskatten.
Under de senaste två decennierna har en stor vetenskaplig litteratur om koldioxidens samhällskostnader vuxit fram inom nationalekonomin. Studierna kopplar koldioxidutsläpp till temperaturökningar och kostnader för mänskligheten, exempelvis sämre ekonomi och hälsa. Klimatekonomen Richard Tol har lagt stor möda på att sammanställa litteraturen om koldioxidens samhällskostnad. Hans sammanställning omfattar 311 uppskattningar. Genomsnittet av alla dessa är 350 kronor per ton, även om variationen är stor. Värt att notera är de studier som har publicerats senare eller i en vetenskapligt granskad tidskrift har lägre uppskattningar än tidigare publicerade och ogranskade studier.
Även i den rapport från FN:s klimatpanel som släpptes i våras beräknas att den koldioxidskatt som skulle behövas för att begränsa uppvärmningen till år 2100 till max 2 grader över förindustriell nivå är cirka 400 kronor per ton.
Partierna, åtminstone inom alliansen, har en förståelse för att en koldioxidskatt är det mest effektiva sättet att minska utsläppen. Men den politiska diskussionen måste nu röra sig bort från frågeställningen om man ska ha en skatt på koldioxid. I stället bör vi diskutera på vilken nivå denna skatt bör ligga.
Utifrån principen att förorenaren betalar bör nivån stämma överens med koldioxidens samhällskostnad. Det är därför anmärkningsvärt att skattens nivå saknar förankring i forskningen, och att inget parti driver en klimatpolitik med forskningens stöd.
Inspiration till en vetenskapligt grundad koldioxidskatt kan hämtas från Australien. Där tillsattes 2007 en utredning som, efter att ha beaktat forskningen och andra länders uppskattning av koldioxidpriset, gav sin rekommendation och sedan infördes en skatt på 140 kronor (som dock avskaffades av den nya regeringen). Detta ger ytterligare stöd till slutsatsen att koldioxidskatten bör sänkas från 1080 kr per ton till högst 300–400 kr. Det motsvarar en sänkning av bensinskatten med cirka 1,50 kr per liter.
Det är rimligt att sänka beskattningen av bilismen. Inte för att den drabbar glesbygdsbornas privatekonomi, utan för att den som kör bil bör betala kostnaderna för detta, varken mer eller mindre. Om man tar beräkningar från myndigheten Trafikanalys som utgångspunkt och använder en koldioxidkostnad i linje med mittfåran i forskningen blir slutsatsen att bensindrivna personbilar är överbeskattade, även om man räknar med kostnader som olyckor och slitage på infrastruktur. Det är hög tid för en klimatpolitik som tar avstamp i forskningen.
"Forskningen stödjer sänkt bensinskatt"
Krönika publicerad i Norran den 24 november 2014.
För sju år sedan rasade en vild debatt på insändarsidan här till höger.
Den tändande gnistan var en text av mig med budskapet att koldioxidutsläpp, i synnerhet från bilar, är överbeskattade. Totalt publicerades 13 insändare i ämnet.
Några som inte höll med var en klass naturstudenter med miljöinriktning på Balderskolan i Skellefteå. I sin replik erbjöd de mig att besöka dem. Jag accepterade deras inbjudan och vi hade en givande diskussion som höll på i över en timme, och drog in på rasten, men ingen blev nog särskild övertygad av den andres argument.
I dag har jag betydligt större kunskaper i nationalekonomi, men min åsikt i klimatfrågan är densamma nu som då. Nu har jag dessutom fått utrymme att utveckla mitt resonemang i Timbrorapporten ”Rätt pris på koldioxid”, som släpptes i förra veckan.
I rapporten går jag igenom forskning om koldioxidens skadeverkningar och konstaterar att ett ton koldioxid orsakar skada för som mest 300–400 kronor. Detta inkluderar kostnader för exempelvis väderkatastrofer, minskade skördar och havsnivåhöjning orsakad av den globala uppvärmningen.
Den svenska koldioxidskatten är 1 080 kronor per ton. Om den som släpper ut ska betala för sig, varken mer eller mindre, borde koldioxidskatten alltså sänkas med minst två tredjedelar.
Koldioxidskatten och energiskatten på bensin utgör tillsammans bensinskatten. En sänkning av koldioxidskatten men två tredjedelar skulle innebära att bensinen blir cirka 1,50 kronor billigare per liter.
Även om man räknar med sådana kostnader som olyckor och slitage på vägar är min slutsats att bensindrivna personbilars skadeverkningar är överbeskattade.
Politikerna säger att bilismen ska betala sina miljökostnader, men när man granskar närmare visar det sig att bilisterna mer än väl betalar för sig. Bensinskatten är snarare ett politiskt bekvämt sätt att dra in pengar till statens kassavalv – oavsett om det är Anders Borg eller Magdalena Andersson som har nycklarna.
I onsdags (19/11 2014) presenterade jag rapporten på Dagens industris debattsida. Jag hoppas att detta kan starta en debatt som blir minst lika livlig som den på Norrans insändarsida hösten 2007.
För sju år sedan rasade en vild debatt på insändarsidan här till höger.
Den tändande gnistan var en text av mig med budskapet att koldioxidutsläpp, i synnerhet från bilar, är överbeskattade. Totalt publicerades 13 insändare i ämnet.
Några som inte höll med var en klass naturstudenter med miljöinriktning på Balderskolan i Skellefteå. I sin replik erbjöd de mig att besöka dem. Jag accepterade deras inbjudan och vi hade en givande diskussion som höll på i över en timme, och drog in på rasten, men ingen blev nog särskild övertygad av den andres argument.
I dag har jag betydligt större kunskaper i nationalekonomi, men min åsikt i klimatfrågan är densamma nu som då. Nu har jag dessutom fått utrymme att utveckla mitt resonemang i Timbrorapporten ”Rätt pris på koldioxid”, som släpptes i förra veckan.
I rapporten går jag igenom forskning om koldioxidens skadeverkningar och konstaterar att ett ton koldioxid orsakar skada för som mest 300–400 kronor. Detta inkluderar kostnader för exempelvis väderkatastrofer, minskade skördar och havsnivåhöjning orsakad av den globala uppvärmningen.
Den svenska koldioxidskatten är 1 080 kronor per ton. Om den som släpper ut ska betala för sig, varken mer eller mindre, borde koldioxidskatten alltså sänkas med minst två tredjedelar.
Koldioxidskatten och energiskatten på bensin utgör tillsammans bensinskatten. En sänkning av koldioxidskatten men två tredjedelar skulle innebära att bensinen blir cirka 1,50 kronor billigare per liter.
Även om man räknar med sådana kostnader som olyckor och slitage på vägar är min slutsats att bensindrivna personbilars skadeverkningar är överbeskattade.
Politikerna säger att bilismen ska betala sina miljökostnader, men när man granskar närmare visar det sig att bilisterna mer än väl betalar för sig. Bensinskatten är snarare ett politiskt bekvämt sätt att dra in pengar till statens kassavalv – oavsett om det är Anders Borg eller Magdalena Andersson som har nycklarna.
I onsdags (19/11 2014) presenterade jag rapporten på Dagens industris debattsida. Jag hoppas att detta kan starta en debatt som blir minst lika livlig som den på Norrans insändarsida hösten 2007.
"Inga belägg för övervinster"
Krönika publicerad i Norran den 27 oktober 2014.
”Nu är det krig.”
Karin Svanborg-Sjövall, på tankesmedjan Timbro, har med sin tweet fått sammanfatta debatten om vinster i välfärden.
Debatten är inte slut i och med de rödgrönas överenskommelse. I stället har den sett till att vinstfrågan kommer att stå på dagordningen under stora delar av den här mandatperioden. Flera komplicerade utredningar kommer att tillsättas och om de inte behöver mer tid ska de vara klara under 2015 eller 2016. Då väntar remissrunda och sedan riksdagsbeslut.
Vinstdebatten har hittills präglats av förenklingar och felaktigheter. Det grundläggande faktum som förbises är att vinster i skattefinansierad verksamhet inte är en motsvarande förlust för skattebetalarna. Välfärdsbolagen bidrar med kapital till välfärdssektorn så att kommunerna slipper. Detta måste de få ersättning för.
Kunskapsskolans Mikaela Valtersson, tidigare MP-politiker, uppger till exempel att det kostar dem 25 miljoner kronor att starta en ny skola. Om i stället kommunen hade stått för investeringen hade den behövt ta detta belopp av sitt kapital och hade då förlorat ränta.
Invändningen är ibland att välfärdsföretagens vinster är större än vad som går att motivera med att de investerat kapital. Det ges dock sällan bevis för övervinster. Enligt SCB avkastar välfärdsföretagen 11 procent på totalt kapital, jämfört med sex procent i tjänstesektorn som helhet. Det är dock vanskligt att därmed dra slutsatsen att välfärdsföretagen gör övervinster. Tjänsteföretag har ofta svårvärderade tillgångar, som personalens kompetens, vilka inte syns i räkenskaperna. Då överskattas avkastningen på tillgångarna. Av SCB:s statistik framgår också att välfärdsföretagens vinst per anställd är 40 000 kronor, jämfört med 115 000 i tjänstesektorn.
Om man ändå är bekymrad över övervinster borde lösningen vara att verka för skärpt konkurrens i välfärdssektorn. Det är det säkraste sättet att åtgärda övervinster. Regler som gör det krångligt att starta välfärdsbolag bör tas bort. Nya investerare som riskkapitalbolag bör uppmuntras. De förändringar som diskuteras nu går alltså i fel riktning och kan i stället leda till sämre konkurrens och högre vinster.
”Nu är det krig.”
Karin Svanborg-Sjövall, på tankesmedjan Timbro, har med sin tweet fått sammanfatta debatten om vinster i välfärden.
Debatten är inte slut i och med de rödgrönas överenskommelse. I stället har den sett till att vinstfrågan kommer att stå på dagordningen under stora delar av den här mandatperioden. Flera komplicerade utredningar kommer att tillsättas och om de inte behöver mer tid ska de vara klara under 2015 eller 2016. Då väntar remissrunda och sedan riksdagsbeslut.
Vinstdebatten har hittills präglats av förenklingar och felaktigheter. Det grundläggande faktum som förbises är att vinster i skattefinansierad verksamhet inte är en motsvarande förlust för skattebetalarna. Välfärdsbolagen bidrar med kapital till välfärdssektorn så att kommunerna slipper. Detta måste de få ersättning för.
Kunskapsskolans Mikaela Valtersson, tidigare MP-politiker, uppger till exempel att det kostar dem 25 miljoner kronor att starta en ny skola. Om i stället kommunen hade stått för investeringen hade den behövt ta detta belopp av sitt kapital och hade då förlorat ränta.
Invändningen är ibland att välfärdsföretagens vinster är större än vad som går att motivera med att de investerat kapital. Det ges dock sällan bevis för övervinster. Enligt SCB avkastar välfärdsföretagen 11 procent på totalt kapital, jämfört med sex procent i tjänstesektorn som helhet. Det är dock vanskligt att därmed dra slutsatsen att välfärdsföretagen gör övervinster. Tjänsteföretag har ofta svårvärderade tillgångar, som personalens kompetens, vilka inte syns i räkenskaperna. Då överskattas avkastningen på tillgångarna. Av SCB:s statistik framgår också att välfärdsföretagens vinst per anställd är 40 000 kronor, jämfört med 115 000 i tjänstesektorn.
Om man ändå är bekymrad över övervinster borde lösningen vara att verka för skärpt konkurrens i välfärdssektorn. Det är det säkraste sättet att åtgärda övervinster. Regler som gör det krångligt att starta välfärdsbolag bör tas bort. Nya investerare som riskkapitalbolag bör uppmuntras. De förändringar som diskuteras nu går alltså i fel riktning och kan i stället leda till sämre konkurrens och högre vinster.
06 november 2014
Talarkväll i Göteborg: Skatter ur ett frihetligt perspektiv
Här är min presentation från gårdagens talarkväll om skatter:
Jag var inbjuden av Fria moderata studentföreningen och Centerstudenter i Göteborg.
Presentationen bygger på min MUF-rapport Ett frihetligt skattsystem. Läs gärna min debattartikel där jag sammanfattar rapporten.
Foto: Ida Enfeldt
Jag var inbjuden av Fria moderata studentföreningen och Centerstudenter i Göteborg.
Presentationen bygger på min MUF-rapport Ett frihetligt skattsystem. Läs gärna min debattartikel där jag sammanfattar rapporten.
Foto: Ida Enfeldt
06 oktober 2014
Vem har sänkt skatten mest för pensionärer?
I dag föreslår den nya regeringen att skatten för pensionärer sänks. Men hur stor är den rödgröna skattesänkningen i jämförelse med Alliansens skattesänkningar för pensionärer?
Det framgår av regeringens promemoria. Där hittar man följande diagram, där jag förtydligat vad Alliansen gjort och vad de rödgröna föreslår:
Så här läser du diagrammet: Vid en årlig pension på 200 000 har Alliansen höjt grundavdraget från 25 000 till 60 000. Det är alltså ytterligare 35 000 kr per år som man slipper betala skatt på. Eftersom kommunalskatten är cirka 30 procent innebär det en skattesänkning på drygt 10 000 kr per år, eller 900 kr i månaden.
På duochalliansen.se kan du räkna ut exakt hur mycket Alliansen sänkte pensionärernas skatt.
Det framgår av regeringens promemoria. Där hittar man följande diagram, där jag förtydligat vad Alliansen gjort och vad de rödgröna föreslår:
Så här läser du diagrammet: Vid en årlig pension på 200 000 har Alliansen höjt grundavdraget från 25 000 till 60 000. Det är alltså ytterligare 35 000 kr per år som man slipper betala skatt på. Eftersom kommunalskatten är cirka 30 procent innebär det en skattesänkning på drygt 10 000 kr per år, eller 900 kr i månaden.
På duochalliansen.se kan du räkna ut exakt hur mycket Alliansen sänkte pensionärernas skatt.
19 september 2014
"Dags att diskutera integration"
Denna krönika publicerades i Norran den 11 september:
Under augusti månad var flyktingfrågan hett debatterad. Detta sedan Migrationsverket hade flaggat för ett kraftigt ökat antal flyktingar i kölvattnet av en försämrad humanitär situation i Mellanöstern under sommaren.
Att flyktingmottagandet kom upp på dagordningen kunde ha lett till en konstruktiv debatt om hur bidragssystem och arbetsmarknad kan förbättras så att de nyanlända kan integreras. Men det var nog för mycket att hoppas på i en valrörelse. I stället fick vi en högljudd debatt om vem som gynnar Sverigedemokraterna.
Det är naturligt att fokus hamnar på de direkta kostnaderna för flyktingmottagandet när budgetläget är ansträngt, men samtidigt är det olyckligt. Det är ett återkommande problem i politiken att kostnaderna för en händelse eller reform är synliga och direkta, medan fördelarna är diffusa och långsiktiga, men stora.
Kostnaderna för Migrationsverkets hantering av asylärenden syns i statsbudgeten, och måste förstås finansieras, men de många vinsterna av invandringen är inte lätta att sätta siffror på. Handeln med invandrarnas hemländer ökar. I många av Skellefteå kommuns småorter bidrar invandrare till att service på orten, exempelvis i form av en pizzeria, finns kvar. Många av Sveriges största företag är startade av invandrare.
Sverige har varit bra på att omfamna samhällsomvandlingar och teknisk utveckling, även om de på kort sikt kan innebära påfrestningar. Sverige reste inte murar mot omvärlden utan lät billiga kläder slå ut textilindustrin i Borås, eftersom man visste att handel gynnar alla på sikt. I dag kan svenskar köpa importerade kläder till låga priser, samtidigt som arbetare i Asien har kunnat lämna det tunga jordbruket och få relativt välbetalda jobb i textilindustrin. På samma sätt innebär invandringen på sikt vinster för Sverige.
För att dessa vinster ska bli så stora som möjligt behövs en bättre integrationspolitik. Det är det diskussionen borde handla om. Exempelvis huruvida det är klokt att flyktingar automatiskt slussas in i ett bidragssystem. I dag får nyanlända etableringsersättning i två år under tiden de deltar i integrationsaktiviteter som SFI. Vore det inte bättre om arbete var utgångspunkten i stället för bidrag?
Under augusti månad var flyktingfrågan hett debatterad. Detta sedan Migrationsverket hade flaggat för ett kraftigt ökat antal flyktingar i kölvattnet av en försämrad humanitär situation i Mellanöstern under sommaren.
Att flyktingmottagandet kom upp på dagordningen kunde ha lett till en konstruktiv debatt om hur bidragssystem och arbetsmarknad kan förbättras så att de nyanlända kan integreras. Men det var nog för mycket att hoppas på i en valrörelse. I stället fick vi en högljudd debatt om vem som gynnar Sverigedemokraterna.
Det är naturligt att fokus hamnar på de direkta kostnaderna för flyktingmottagandet när budgetläget är ansträngt, men samtidigt är det olyckligt. Det är ett återkommande problem i politiken att kostnaderna för en händelse eller reform är synliga och direkta, medan fördelarna är diffusa och långsiktiga, men stora.
Kostnaderna för Migrationsverkets hantering av asylärenden syns i statsbudgeten, och måste förstås finansieras, men de många vinsterna av invandringen är inte lätta att sätta siffror på. Handeln med invandrarnas hemländer ökar. I många av Skellefteå kommuns småorter bidrar invandrare till att service på orten, exempelvis i form av en pizzeria, finns kvar. Många av Sveriges största företag är startade av invandrare.
Sverige har varit bra på att omfamna samhällsomvandlingar och teknisk utveckling, även om de på kort sikt kan innebära påfrestningar. Sverige reste inte murar mot omvärlden utan lät billiga kläder slå ut textilindustrin i Borås, eftersom man visste att handel gynnar alla på sikt. I dag kan svenskar köpa importerade kläder till låga priser, samtidigt som arbetare i Asien har kunnat lämna det tunga jordbruket och få relativt välbetalda jobb i textilindustrin. På samma sätt innebär invandringen på sikt vinster för Sverige.
För att dessa vinster ska bli så stora som möjligt behövs en bättre integrationspolitik. Det är det diskussionen borde handla om. Exempelvis huruvida det är klokt att flyktingar automatiskt slussas in i ett bidragssystem. I dag får nyanlända etableringsersättning i två år under tiden de deltar i integrationsaktiviteter som SFI. Vore det inte bättre om arbete var utgångspunkten i stället för bidrag?
06 september 2014
"Framtiden är snart här"
Denna krönika publicerades i Norran den 11 augusti.
Det finns de som hävdar att alla stora tekniska landvinningar redan är gjorda. Att vi kommer att få se en allt långsammare ekonomisk utveckling och att framtiden kommer att se ut ungefär som nu.
Jag tillhör inte dem. På lång sikt verkar vår produktivitet – och därmed inkomst per person – öka med två procent per år. Det motsvarar en fördubbling vart 35:e år. Varje generation får alltså nästan dubbelt så hög levnadsstandard som den föregående. Det mesta tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta.
Två nya tekniker med revolutionerande potential finns redan nu. Det handlar om förarlösa bilar och självbetjäningskassor i butiker. Transportsektorn och handeln utgör en stor del av den svenska ekonomin och sysselsätter tillsammans 800 000 personer. Ny teknik som minskar behovet av arbetskraft i dessa sektorer skulle kunna driva ekonomisk utveckling under flera decennier framöver.
Obemannade kassor har funnits i några år nu men entusiasmen hos kunderna är blandad. Om tekniken förfinas och kunderna vänjer sig kan självbetjäningskassor bli standard i butikerna. Då kan butikerna sänka sina kostnader betydligt.
Försök med förarlösa bilar pågår på många håll i världen. Datorstyrda bilar utvecklade av Google, mest känt för sin sökmotor, har redan kört en miljon kilometer på Kaliforniens vägar utan incidenter. Förarlösa bilar skulle kunna förändra hur vi förflyttar oss i grunden och revolutionera exempelvis taxi- och budbranscherna.
Arbetsbesparande innovationer leder till att jobb försvinner – det är hela poängen. Men det kommer att skapas precis lika många nya jobb. Om priset på mjölken sjunker, för att butiken inte längre behöver betala kassörens lön, kommer konsumenterna att få pengar över att köpa något annat för och nya jobb kommer att skapas i de sektorerna.
Andelen som arbetar i jordbruket har minskat från 80 till två procent de senaste 100 åren i Sverige, men det betyder inte att arbetslösheten är 78 procent.
Vi har stora förbättringar av levnadsstandarden att se fram emot under 2000-talet. Om du vill dra ditt strå till stacken, välj självbetjäningskassan nästa gång du handlar.
Det finns de som hävdar att alla stora tekniska landvinningar redan är gjorda. Att vi kommer att få se en allt långsammare ekonomisk utveckling och att framtiden kommer att se ut ungefär som nu.
Jag tillhör inte dem. På lång sikt verkar vår produktivitet – och därmed inkomst per person – öka med två procent per år. Det motsvarar en fördubbling vart 35:e år. Varje generation får alltså nästan dubbelt så hög levnadsstandard som den föregående. Det mesta tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta.
Två nya tekniker med revolutionerande potential finns redan nu. Det handlar om förarlösa bilar och självbetjäningskassor i butiker. Transportsektorn och handeln utgör en stor del av den svenska ekonomin och sysselsätter tillsammans 800 000 personer. Ny teknik som minskar behovet av arbetskraft i dessa sektorer skulle kunna driva ekonomisk utveckling under flera decennier framöver.
Obemannade kassor har funnits i några år nu men entusiasmen hos kunderna är blandad. Om tekniken förfinas och kunderna vänjer sig kan självbetjäningskassor bli standard i butikerna. Då kan butikerna sänka sina kostnader betydligt.
Försök med förarlösa bilar pågår på många håll i världen. Datorstyrda bilar utvecklade av Google, mest känt för sin sökmotor, har redan kört en miljon kilometer på Kaliforniens vägar utan incidenter. Förarlösa bilar skulle kunna förändra hur vi förflyttar oss i grunden och revolutionera exempelvis taxi- och budbranscherna.
Arbetsbesparande innovationer leder till att jobb försvinner – det är hela poängen. Men det kommer att skapas precis lika många nya jobb. Om priset på mjölken sjunker, för att butiken inte längre behöver betala kassörens lön, kommer konsumenterna att få pengar över att köpa något annat för och nya jobb kommer att skapas i de sektorerna.
Andelen som arbetar i jordbruket har minskat från 80 till två procent de senaste 100 åren i Sverige, men det betyder inte att arbetslösheten är 78 procent.
Vi har stora förbättringar av levnadsstandarden att se fram emot under 2000-talet. Om du vill dra ditt strå till stacken, välj självbetjäningskassan nästa gång du handlar.
25 augusti 2014
Skatterna behöver inte höjas med 100 miljarder
I gårdagens Agenda intervjuades Konjunktursinstitutets prognoschef Jesper Hansson. Han menade då att skatterna behöver höjas med över 100 miljarder under kommande mandatperiod för att "upprätthålla dagens välfärd".
I senaste Konjunkturläget (sid. 41) från Konjunkturinstitutet beskrivs antagandena bakom det påståendet. Skatterna behöver höjas med 120 miljarder till 2018 för att upprätthålla välfärden ("bibehållet offentligt åtagande" kallar KI det).
För att komma fram till den siffran antar KI att alla bidrag och socialförsäkringar följer löneutvecklingen. Inte bara prisutvecklingen utan löneutvecklingen.
Här kan man notera att a-kassan varit oförändrad sedan 2002 i kronor. Barnbidraget har varit 1 050 kr sedan 2005. Socialbidragen ska betala för vad som anses vara nödvändiga utgifter och följer därför prisutvecklingen.
Att alla bidrag ska följa den allmänna inkomstutvecklingen föreslår inte ens Vänsterpartiet. Prisuppräkning kan man argumentera för, men inkomstuppräkning är inte realistiskt, åtminstone inte i dagens politiska miljö.
Konjunkturinstitutets räkneövning får därför anses vara teoretiskt och akademiskt intressant, men inte relevant för att vägleda politiken.
Uppdatering 28 augusti: I går släppte KI ett nytt Konjunkturläget. Av siffror som redovisas där framgår det att antagandet om oförändrat personaltäthet verkar viktigare än inkomstuppräkning av bidrag för att förklara de 120 miljarderna. Dagens Industris ledarsida kritiserar antagandet om personaltäthet. (Tack Erik Öberg)
I senaste Konjunkturläget (sid. 41) från Konjunkturinstitutet beskrivs antagandena bakom det påståendet. Skatterna behöver höjas med 120 miljarder till 2018 för att upprätthålla välfärden ("bibehållet offentligt åtagande" kallar KI det).
För att komma fram till den siffran antar KI att alla bidrag och socialförsäkringar följer löneutvecklingen. Inte bara prisutvecklingen utan löneutvecklingen.
Här kan man notera att a-kassan varit oförändrad sedan 2002 i kronor. Barnbidraget har varit 1 050 kr sedan 2005. Socialbidragen ska betala för vad som anses vara nödvändiga utgifter och följer därför prisutvecklingen.
Att alla bidrag ska följa den allmänna inkomstutvecklingen föreslår inte ens Vänsterpartiet. Prisuppräkning kan man argumentera för, men inkomstuppräkning är inte realistiskt, åtminstone inte i dagens politiska miljö.
Konjunkturinstitutets räkneövning får därför anses vara teoretiskt och akademiskt intressant, men inte relevant för att vägleda politiken.
Uppdatering 28 augusti: I går släppte KI ett nytt Konjunkturläget. Av siffror som redovisas där framgår det att antagandet om oförändrat personaltäthet verkar viktigare än inkomstuppräkning av bidrag för att förklara de 120 miljarderna. Dagens Industris ledarsida kritiserar antagandet om personaltäthet. (Tack Erik Öberg)
21 augusti 2014
Flyktingökning är en utmaning men inte en katastrof
Ända sedan Svenska Dagbladets Sanna Rayman skrev att kostnaderna för flyktingar kommer att öka med 48 miljarder de kommande fem åren har siffran använts av Sverigedemokraterna och diverse rasistiska sajter (exempel) för att skrämmas och blåsa upp detta som en nationell katastrof.
Därför är det viktigt att bemöta domedagsprofeterna och sätta siffrorna i perspektiv. Det stämmer inte att 48 miljarder har försvunnit i reformutrymme på grund av denna händelseutveckling (och regeringen har aldrig använt denna siffra). Ökningen av kostnaderna är 0,3 procent av BNP. Detta motsvarar ungefär vad svenskarna spenderar på sällskapsdjur.
Det var det jag skrev i mitt blogginlägg och det var det jag sa till Aftonbladet tidigare i dag.
Samtidigt är det naturligtvis nödvändigt att regeringen tar ansvar för dessa förändringar. Budgetläget är mycket trångt och dessa kostnadsökningar måste finansieras. Det är oseriöst att påstå något annat.
Därför är det märkligt att en socialdemokrat använder min husdjursliknelse för att kritisera regeringen för att blåsa upp problemet. Även om ökningen inte är jättestor för Sverige som land innebär den påfrestningar på statsfinanserna.
Jag är övertygad om att svenskarna klarar av att hålla två saker i huvudet samtidigt:
Därför är det viktigt att bemöta domedagsprofeterna och sätta siffrorna i perspektiv. Det stämmer inte att 48 miljarder har försvunnit i reformutrymme på grund av denna händelseutveckling (och regeringen har aldrig använt denna siffra). Ökningen av kostnaderna är 0,3 procent av BNP. Detta motsvarar ungefär vad svenskarna spenderar på sällskapsdjur.
Det var det jag skrev i mitt blogginlägg och det var det jag sa till Aftonbladet tidigare i dag.
Samtidigt är det naturligtvis nödvändigt att regeringen tar ansvar för dessa förändringar. Budgetläget är mycket trångt och dessa kostnadsökningar måste finansieras. Det är oseriöst att påstå något annat.
Därför är det märkligt att en socialdemokrat använder min husdjursliknelse för att kritisera regeringen för att blåsa upp problemet. Även om ökningen inte är jättestor för Sverige som land innebär den påfrestningar på statsfinanserna.
Jag är övertygad om att svenskarna klarar av att hålla två saker i huvudet samtidigt:
- Sverige som land klarar denna flyktingtillströmning. Detta är inte något skräckscenario eller en nationell katastrof.
- Budgetläget är ansträngt och alla kostnadsökningar måste finansieras. Ökningen av antalet asylsökande är därför en statsfinansiell utmaning.
20 augusti 2014
Nej, 48 miljarder i reformutrymme har inte försvunnit
Migrationsverkets prognos om kostnaderna för flyktingmottagandet har fått stor uppmärksamhet. Särskilt uppmärksammad är en beräkning av Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman:
För det första är det märkligt att plussa ihop flera år. Vi är ju vana att diskutera utgifter på årlig basis. Enligt samma resonemang kan man konstatera att statens utgifter för kultur och fritid är 65 miljarder fram till 2018. Helt korrekt men inte en särskilt meningsfull siffra.
För det andra utgår beräkningen ifrån höstbudgeten. Men redan i vårbudgeten skrev regeringen upp prognosen för asylkostnaderna. Om man ska prata försvunna reformutrymmen och behov av skattehöjningar eller utgiftsnedskärningar är det den man bör utgå ifrån.
Om man tar vårbudgeten som utgångspunkt blir beräkningen denna:
Miljoner kronor i löpande priser.
* Kommunersättningar vid flyktingmottagande är en del av utgiftsområdet integration och jämställdhet i statsbudgeten men specificeras inte. I år går 59 procent av utgiftsområdets anslag till kommunersättningar. Jag antar att samma andel gäller även kommande år.
Summeringen över 2014–2018 blir nu 33 miljarder och inte 48 miljarder. Mot slutet av perioden är den årliga kostnadsökningen 10 miljarder. Det motsvarar 0,2 procent av BNP, eller mindre än vad svenskarna spenderar på sina husdjur.
Uppdatering 21 augusti: I dag intervjuas jag i Aftonbladet angående detta inlägg. På Migro gör jag en uppdaterad beräkning efter Anders Borgs presskonferens i går. Totalbeloppet är fortfarande 33 miljarder (etableringsersättingar till flyktingar räknas nu med, men en avräkning från biståndet görs), men en större del av kostnaden uppstår 2017–2018.
Enligt Migrationsverket är de utökade finansieringsbehoven för asyl och migration 48 miljarder kronor sammanlagt för i år och de kommande fyra åren. 48 miljarder utöver redan budgeterade belopp, alltså.Siffran går att räkna fram från Migrationsverkets prognos men är ändå missvisande.
För det första är det märkligt att plussa ihop flera år. Vi är ju vana att diskutera utgifter på årlig basis. Enligt samma resonemang kan man konstatera att statens utgifter för kultur och fritid är 65 miljarder fram till 2018. Helt korrekt men inte en särskilt meningsfull siffra.
För det andra utgår beräkningen ifrån höstbudgeten. Men redan i vårbudgeten skrev regeringen upp prognosen för asylkostnaderna. Om man ska prata försvunna reformutrymmen och behov av skattehöjningar eller utgiftsnedskärningar är det den man bör utgå ifrån.
Om man tar vårbudgeten som utgångspunkt blir beräkningen denna:
| 2014 | 2015 | 2016 | 2017 | 2018 | |
| Migrationsverkets behov | |||||
| Utgiftsområde migration | 13 520 | 17 398 | 17 651 | 15 806 | 14 380 |
| Kommunersättningar | 7 675 | 10 168 | 12 321 | 15 065 | 16 036 |
| Vårbudget 2014 | |||||
| Utgiftsområde migration | 12 270 | 12 702 | 12 149 | 11 854 | 11 528 |
| Kommunersättningar* | 7 850 | 9 397 | 10 094 | 9 913 | 9 065 |
| Differens behov/budget | -1 075 | -5 466 | -7 729 | -9 105 | -9 823 |
| Procent av BNP | -0,03% | -0,14% | -0,19% | -0,21% | -0,22% |
Miljoner kronor i löpande priser.
* Kommunersättningar vid flyktingmottagande är en del av utgiftsområdet integration och jämställdhet i statsbudgeten men specificeras inte. I år går 59 procent av utgiftsområdets anslag till kommunersättningar. Jag antar att samma andel gäller även kommande år.
Summeringen över 2014–2018 blir nu 33 miljarder och inte 48 miljarder. Mot slutet av perioden är den årliga kostnadsökningen 10 miljarder. Det motsvarar 0,2 procent av BNP, eller mindre än vad svenskarna spenderar på sina husdjur.
Uppdatering 21 augusti: I dag intervjuas jag i Aftonbladet angående detta inlägg. På Migro gör jag en uppdaterad beräkning efter Anders Borgs presskonferens i går. Totalbeloppet är fortfarande 33 miljarder (etableringsersättingar till flyktingar räknas nu med, men en avräkning från biståndet görs), men en större del av kostnaden uppstår 2017–2018.
26 juli 2014
Folkrätten är omoralisk
De senaste dagarna har jag hamnat i Twitterdiskussioner om folkrätten. Folkrättens kärna är staters okränkbara suveränitet. På grund av detta kan inte folkrätten vara någon moralisk ledstjärna i internationella relationer. Jag skrev om detta för sex år sedan.
Folkrätten har kritiserats av många under lång tid. Huvudinvändningen är att befintliga ledare ses som legitima bara för att de är befintliga ledare, oberoende om det är demokratiskt valda eller inte.
Fredrik Segerfeldt skriver i FN: Spruckna drömmar (Hydra förlag, 2011):
Folkrätten har kritiserats av många under lång tid. Huvudinvändningen är att befintliga ledare ses som legitima bara för att de är befintliga ledare, oberoende om det är demokratiskt valda eller inte.
Fredrik Segerfeldt skriver i FN: Spruckna drömmar (Hydra förlag, 2011):
Det handlar varken om "folk" eller "rätt", utan om "stater" och "makt".Juridikprofessorn Fernando R. Teson kritiserar folkrätten i A Philosophy of International Law (Westview Press, 1998):
The traditional view is that any individual who has succeeded in exacting obedience from the individuals that populate the state is deemed automatically to represent the state. ...Om när en militär intervention är legitim:
This is also the default position of governments and international lawyers. For them, with very few exceptions, a government is presumed to represent the state. Governments routinely send ambassadors to present their plenary powers to other governments, thus legitimizing their standing as representatives of their people, even in the face of clear evidence that the government does not represent anybody but is, say, a despotic dictator that acceded to power by brutal violence. The same is true with other areas of international law such as the law of treaties. International lawyers take this ruthless reality of diplomacy as evidence for their statist thesis. But the point of the Kantian thesis is precisely to show that the practice of treating morally objectionable rulers as legitimate governments is wrong. It follows that the legal theory that supports that practice (the "legalist" version of statism) is equally wrong.
...
Yet the theory of effective power, widespread as it is, cannot be defended under any plausible legal, moral, or political theory. Any theory of law has to distinguish between naked political power and legitimate authority, between purely physical coercion and justified coercion. Lawyers and philosophers (at least in liberal democracies) draw this distinction in all areas of the law, except in international law. International law thus becomes amoral, indifferent to principles of morality and legitimacy that most people consider essential in all other fields of law and politics. Again, it might well be that it is not right to intervene to alter an unjust political arrangement, but that will occur for independent reasons, not because the unjust arrangement is legitimate in some independent sense.
Two conditions apply to the potential intervenor: its cause has to be just and its government has to be legitimate. We saw that the only legitimate aim of the intervenor is the protection of human rights. In some cases, as discussed above, there are moral reasons to make war, and, a fortiori, to perform less intrusive international acts. The overriding aim of a just war is the protection of human rights. A government's war to defend the rights of its citizens, when they are being violated by a foreign aggressor, is called self-defense. A government's war to defend the citizens of the target state from human rights violations by their own government is called humanitarian intervention. The second condition is that only a legitimate government has moral standing to carry out a legitimate operation (military or otherwise) as a government Dictators may not validly perform acts of intervention. The reason is straightforward. The vertical contract is invalid and the agency relationship is spurious; consequently, the government cannot validly act on behalf of the citizens of the state. Its international acts, and in particular its coercive acts, such as war and acts of intervention, are invalid qua acts of the state.Om det felaktiga i att jämställa staters självbestämmande med individuell frihet:
But what does it mean to say that a state is free? It can only mean that the government of a state can make political decisions free of constraints from other governments. Whether or not this is a good thing in itself is open to question, but in any case the government's freedom cannot be a good thing for the same reasons an individual's freedom is a good thing. In particular. where a government's freedom consists in wielding (internally or externally) the coercive power of the state, that action has to be justified, like all exercise of political power, with the tools of political morality. In other words: while an individual's exercise of freedom is generally an intrinsic good, a government's exercise of sovereignty, that is, power over others, is not. Thus, the domestic analogy ("sovereignty is a good thing for the same reasons individual freedom is a good thing") fails.
...
After all, illegitimate governments are no more than gangs of outlaws, usurpers.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)