Skellefteåmoderaterna går till val på lägre skatt

I veckan presenterade Moderaterna i Skellefteå sitt valprogram, och jag är glad över att ha varit med och tagit fram det. Den största nyheten är att vi till skillnad från förra valet och som enda parti går till val på lägre skatt, med 50 öre som ett första steg. Gruppledaren Andreas Löwenhöök skriver mer på sin blogg.

Debattartikel: Miljöpartiet och köpcentra

I går skrev jag på norran.se:

Tidigare i sommar kom Miljöpartiet med ett verklighetsfrånvänt förslag. Partiet vill införa ett femårigt förbud mot byggande av köpcentrum utanför stadskärnorna. Motiveringen är att rädda butiker i innerstäderna. Men Aftonbladets lögndetektor visar att Miljöpartiet har fel – enligt en utredning gynnas centrumhandeln av externa etableringar.

Språkröret Maria Wetterstrand pekar särskilt ut Ikea som ett företag man vill hindra från att etablera sig. Om Miljöpartiet hade fått bestämma hade det alltså inte blivit något Solbacken här i stan, inget Ikea i Haparanda och inget Storheden i Luleå. Det är tusentals arbetstillfällen som inte hade skapats.

Miljöpartiet har med detta utspel etablerat sig som ett bakåtsträvande och utvecklingsfientligt parti. Om du värnar om jobben i Skellefteå – rösta på Moderaterna.

Insändare: Ungdomar sörjer inte värnplikten

Insändare i Norran den 6 augusti:

Avskaffandet är värnplikten är en av 2000-talets viktigaste frihetsreformer. Dessutom ger det ett bättre försvar. Med kontrakterade förband får vi ett professionellt och välövat försvar som står berett att hantera kriser i Sverige, i närområdet och i oroliga delar av världen.

Moderata ungdomsförbundet har genomfört en enkätundersökning som visar att stödet för förändringen är stort bland Skellefteås ungdomar. 117 gymnasieungdomar svarade på vår enkät under våren. Hela 88 procent tycker att det är bra att den militära grundutbildningen numera är frivillig.

Alliansregeringen har med sina förändringar av försvaret stärkt vår försvarsförmåga och avskaffat en stor inskränkning i människors frihet.

Debattartikel: Succé för lag om arbetstillstånd

I dagens Norran skriver jag om arbetskraftsinvandring:

I december 2008 införde regeringen nya, mer generösa regler för arbetskraftsinvandring. Det nya regelverket har hittills varit en succé. Under det första året med de nya reglerna beviljades exempelvis 2 086 dataspecialister arbetstillstånd i Sverige, främst från Asien. I USA har arbetskraftsinvandring varit mycket positiv för tillväxten – grundaren av Youtube är född i Taiwan och en av grundarna av Google är född i Ryssland.

Svenska företag har nu större möjlighet att få tag på den personal de behöver för att växa. De kan rekrytera nyckelkompetens från hela världen, något som kommer att hjälpa den svenska ekonomin – i synnerhet när vi nu går mot ljusare tider.

De rödgröna vill att USA ska överge Sydkorea

Om precis en månad är det 60 år sedan Koreakriget började. En FN-insats, där Sverige deltog, slog tillbaka det nordkoreanska anfallet på Sydkorea. De flesta FN-trupper var amerikanska, och sedan 1950 har USA och Sydkorea haft ett mycket tätt samarbete.

I början av kalla kriget stod större delen av Sydkoreas militär under amerikanskt befäl. 1978 överfördes befälet av sydkoreanska trupper i fredstid till Sydkorea, men fortfarande är det USA som har huvudansvaret för Sydkoreas försvar. Om Nordkorea skulle anfalla kommer en amerikansk general att ta över befälet över Sydkoreas försvarsmakt och leda krigsansträngningarna. Det är dock bestämt att från 2012 kommer Sydkorea att leda sin egen militär även i krigstid – även om Sydkoreas politiker tvekar om det är klokt att göra överföringen så snart.

Lagom till 60-årsminnet av Koreakriget framkommer det nu att Vänsterpartiet har fått de rödgröna att gå med på att kräva att Sverige ska uppmana USA att lämna alla militärbaser världen över, inklusive i Korea. Vad säger Sydkoreas Stockholmsambassad om det?

Ladies and gentlemen, next year we commemorate the 60th anniversary of the Korean War. More than 37,000 young American soldiers came to defend a country they never knew and a people they never met. And so that is why the Korean War must never be a forgotten war.

...

These brave soldiers defended freedom and liberty in Korea. And following in their footsteps, today there are more than 27,500 American men and women in uniform serving in the Republic of Korea, helping us defend our freedom and ensure our security. Many of them are doing what their grandfathers and fathers did by serving in Korea. And, of course, one of them is the current U.S. force commander, General Walter Sharp.

What these and many other Americans did was to help lay the foundation for freedom and democracy to bear fruit in the republic. The United States was the stepping stone that made possible Korea's ascent into prosperity, and herein lie the strength and the foundation of our alliance. The United States and the Republic of Korea share values, and we fought together side by side to defend these values. This is what makes our alliance so resilient and enduring.

The combination of U.S. assistance and Korea's determination and hard work led to phenomenal growth in all aspects. Korea was one of the poorest countries in the world, with a per capita GDP of less than 50 U.S. dollars in the 1950s. Now Korea became a country with a per capita GDP of close to $20,000; the size of its economy near the top 10 in global terms. Korea is also now a member of the G-20 and serving as one of the chairs of the troika of all the countries that gained independence.

– Sydkoreas president Lee Myung-bak

Our support for South Korea's defense is unequivocal, and President Obama has directed his military commanders to coordinate closely with their Korean counterparts to ensure readiness and to deter future aggression.

– USA:s utrikesminister Hilary Clinton

BT | SvD 1 | SvD 2 | SvD 3 | HD | SVT | GP | AB | Sydsvenskan

Barnarbetet minskar allt snabbare

Internationella arbetsorganisationen ILO släppte i veckan en ny rapport om barnarbete. ILO uppskattar barnarbetets omfattning 2000, 2004 och 2008. Dagens goda nyhet har tidigare rapporterat om ILO:s uppskattning för perioden 2000–2004.

Överlag har rapporten ett optimistiskt budskap. Barnarbetet fortsätter att minska, särskilt för de yngsta. Takten i barnarbetesminskning var större 2004–2008 än 2000–2004. År 2000 var 15,5 procent av alla i åldern 5–14 barnarbetare. Fyra år senare hade andelen minskat till 14,1 procent, och ytterligare fyra år senare till 12,6 procent.



Även andelen ekonomiskt aktiva 5–14-åringar (en något bredare beteckning) minskar med accelererande takt. I den äldre åldersgruppen 15–17-åringar är marginellt färre ekonomiskt aktiva, en minskning från 35,2 till 35 procent mellan 2004 och 2008. Tyvärr verkar andelen i övre tonåren som arbetar i farliga yrken ha ökat, från 14,4 procent till 16,9 procent mellan 2004 och 2008. Det är dock fortfarande en procentenhet lägre än 2000 års nivå.

I tre av fyra regioner minskar andelen ekonomiskt aktiva barn: Asien, Latinamerika och övriga regioner. I Afrika söder om Sahara har dock andelen ekonomiskt aktiva ökat från 26 till 28 procent. På världsnivå uppgvägs detta som sagt med råge av minskande barnarbete i övriga regioner.

Hur detta rapporteras i svensk media har nog läsaren räknat ut vid det här laget. Man fokuserar på den enda region där läget försämras och tonar ned det positiva. SVT:s Rapport lyckas till och med med konststycket att inte nämna någon positiv nyhet alls i sin rapportering.

På Dagens goda nyhet får du objektiv och korrekt rapportering om läget i världen.

TT: SvD | DN | Metro | AB | GP | EK

IMF skriver upp tillväxten igen

I sin publikation World Economic Outlook har Internationella valutafonden (IMF) återigen justerat upp sin prognos för tillväxten i världsekonomin. Efter fjolårets minskning med knappt två procent spås världens BNP per person att öka med tre procent i år, för att därefter hålla sig på en historiskt sett ganska hög nivå lite över tre procent de kommande åren.


Världens BNP per capita, inflations- och köpkraftsjusterad. Index 1980 = 100. Källa: IMF

Prognosen för Afrika söder om Sahara är också ljus. Efter en BNP-tillväxt på två procent 2009 (befolkningstillväxten är drygt två procent) ökar tillväxten. I år växer regionen med knappt fem procent och nästa år med sex procent. Samtidigt ökar investeringarna och inflödet av utländskt kapital, som till största delen består av privata investeringsflöden och av pengar från utvandrare som arbetar i rika länder.

E 24 | SvD

History of the World in 25 Slides

This is a presentation about global development that I gave yesterday in Umeå:

"God chans för brittiska konservativa"

Artikel publicerad i Moderata ungdomsförbundets tidning Blått, nr 1–2010:

Det närmar sig val i Storbritannien. Regerande Labour tyngs av finanskrisen och av en impopulär premiärminister. På andra planhalvan står favoriten, det konservativa partiet. Men partiet slits mellan arvet från Thatcher och den politiska nödvändigheten i att försvara välfärdsstaten.

Regeringen bestämmer själv när nästa parlamentsval ska hållas, men det måste vara innan den tredje juni 2010. Valet till parlamentet i Storbritannien bygger på principen majoritetsval i enmansvalkretsar, samma princip som tillämpas vid val till representanthuset i USA. Valdistriktet ”Oxford östra” har exempelvis en parlamentsledamot. Den kandidat som får flest röster i distriktet får platsen. Detta betyder att varje distrikt har en egen kandidat, men också att många röster ”kastas bort”.

Systemet gynnar stora partier och ger stabila regeringar eftersom det parti som får flest röster oftast får egen majoritet i parlamentet. Partipolitiken liknar därför ett tvåpartisystem där mittenpartiet Liberaldemokraterna har liten chans att påverka.

De konservativa väntas vinna en jordskredsseger över regerande Labour. Gordon Brown tog över premiärministerposten efter Tony Blair när kritiken mot denne blev för stark, men har själv lyckats bli ungefär lika impopulär. Han konfronteras ständigt med faktumet att han blev premiärminister under nuvarande mandatperiod, och således aldrig har blivit ”vald” till premiärminister av väljarna – samma situation som Göran Persson var i 1996 till 1998.

En stor del av missnöjet handlar om ekonomin och finanskrisen. Liksom Republikanerna i USA spenderade Labour pengar likt fulla sjömän* under 2000-talets glada dagar. Budgetunderskottet uppgick till tre procent av BNP redan under högkonjunkturåret 2007. I år beräknas underskottet vara hela tolv procent. Totalt måste staten spara eller höja skatterna motsvarande vad hela utbildningssektorn kostar för att budgeten ska komma i balans.

Europaparlamentsvalet i juni 2009 blev en katastrof för Labour. Partiet blev bara tredje störst, efter både Tories och UK Independence Party, ett parti som vill gå ur EU. Dessutom kom rasistiska British National Party in i EU-parlamentet. Valet bekräftar att Labour ligger dåligt till. I opinionsundersökningar har Labour kring 30 procent av väljarsympatierna medan Tories har 40 procent.

Chanserna ser alltså goda ut för de konservativa, men Tories tar ingenting för givet och gör allt för att vara så valbara som möjligt. De konservativa vill nog gärna bli som Republikanerna i USA – ett parti som (i retoriken) kämpar för ”small government”, låga skatter och att Washington/London ska hålla tassarna borta från vanligt folk. Arvet från skattesänkaren och fackföreningsbekämparen Margaret Thatcher som styrde Storbritannien 1979 till 1990 finns fortfarande kvar. Men de vet också att Storbritannien ligger i Europa och inte i Amerika. Vill man bli vald måste man älska den statliga sjukvården National Health Service och andra kärnverksamheter i välfärden.

Som ett led i detta resonemang har de konservativa inte gått ut med parollen ”small government” som Thatcher eller ”big government” som Labour, utan ”big society”. Partiet vill utöka civilsamhällets roll utan att hemfalla till laissez-faire. De konservativa har också tagit intryck av Barack Obama och kallar sig till och med ”party for change”. Visst har partiet medvind i sin kritik av Labour och sin vilja till förändring, och visst är den unge partiledaren David Cameron populär, men riktigt ända upp till Obamanivå når man inte.

De konservativa liknar i sina mittensträvanden Moderaterna. Fredrik Reinfeldt togs emot med öppna armar av David Cameron vid ett besök på London School of Economics 2008, där han pratade om den svenska välfärdsmodellen. ”I told my wife I was going to spend the early part of the evening with the new Swedish model”, skämtade Cameron, ”she was slightly surprised by this, and slightly more surprised when I explained he was called Fredrik.”

Det är viktigt att inse vilken roll tidningarna spelar i brittisk politik. Flera högertidningar, exempelvis Daily Mail, Daily Express och The Sun, berättar gärna att brottsligheten har gått upp, invandrarna har blivit fler eller att tonårsgraviditeterna har ökat ”since Labour came to power” 1997. Aftonbladets kampanjjournalistik bleknar i jämförelse. Det är därmed tidningarna som sätter tonen i invandringsdebatten, och tyvärr är tonen inte särskilt trevlig. Tories har lovat att dra ned på invandringen om de får makten.

Det mesta pekar alltså på att Tories vinner valet nästa år – eller det kanske är lämpligare att uttrycka det som att Labour kommer att förlora. Missnöjet med Labour är större än entusiasmen för de konservativa. Britterna får sannolikt återigen en konservativ premiärminister. Men någon ny Thatcherrevolution blir det inte.

* Mina ursäkter till alla fulla sjöman. John McCain skämtade under sin presidentvalskampanj: ”I never knew a sailor, drunk or sober, with the imagination of the Congress. I received an e-mail recently from a guy who said, ’As a former drunken sailor, I resent being compared to members of Congress.’”

Fakta
Så här ser det brittiska parlamentets underhus ut i nuläget:

• Labour, 35 procent av rösterna, 356 mandat
  
• Konservativa, 32 procent, 198 mandat
  
• Liberaldemokraterna, 22 procent, 62 mandat
  
• Övriga, 11 procent, 30 mandat

Våld allt mindre omfattande och allt mindre accepterat

Justitieminister Beatrice Asks motivering till att regeringen vill skärpa straffen för särskilt grov misshandel är beundransvärd för en politiker som skulle ha kunnat gå på populistspåret genom att rasa mot ett kallare samhälle med grövre våld som kräver hårdare tag. I stället förklarade Ask att synen på våld har skärpts. Förr i tiden kunde man "göra upp med knytnävarna" eller "puckla på varandra bakom dansbanan" på ett sätt som inte är accepterat i dag. Många av oss har hört historier om stora bråk i äldre tider – eller åtminstone sett det dramatiserat i form av det stora slagsmålet när Emil i Lönneberga besökte auktionen i Backhorva.

Resonemanget påminner om Harvardpsykologen Steven Pinkers tes att våldet har minskat genom historien och i dag är lägre än någonsin. Tortyr, krig, dödsstraff, dueller, barnaga och dylikt minskar kontinuerligt.

I Sverige ligger i dag både det dödliga våldet och våldet i allmänhet enligt sjukvårdsstatistik under 1970-talets nivåer, vilket om man justerar för befolkning innebär en minskning med 20–25 procent. Att våldet har blivit mindre accepterat kan förklara att allt fler känner sig utsatta för våld och att antalet anmälda våldsbrott alltjämt ökar.

Att utifrån den minskade acceptansen för våld dra slutsatsen att straffen bör skärpas är dock något av ett hopp i den logiska tankebanan. Den historiska trenden har snarare varit mot mildare straff, avskaffat dödsstraff och humanare fängelseförhållanden. Därtill kan man hävda att det upplevda straffvärdet av att sitta i fängelse har höjts eftersom möjligheterna utanför fängelsemurarna är mycket större nu än tidigare – i dag finns billigt resande och större möjligheter till välbetalda och intressanta arbeten.

Det är möjligt att det är motiverat att justera upp straffskalan just för grov misshandel, men någon generell straffskärpning är inte nödvändig i Sverige. De enskilt viktigaste åtgärderna för att minska brottsligheten är lägre arbetslöshet och en större medelklass – ekonomisk tillväxt, helt enkelt.

SvD | DN | HD | Dagen | AB | SVT | Sydsvenskan

Datorn viktigaste uppfinningen de senaste 20 åren

Kebnekaisegruppen är ett nystartat nätverk som är tänkt att vara Sveriges motsvarighet till Mont Pelerin Society, en internationell grupp för liberaler. Drivande är Nima Sanandaji, vd på liberala Göteborgstankesmedjan Captus.

På gruppens hemsida finns en sektion som heter Kebnekaisegruppen frågar. Den aktuella frågan just nu lyder "Vilken teknisk innovation har under de senaste tjugo åren betytt mest för samhällsutvecklingen?". Fredrik Segerfeldt skriver intressant om mobiltelefonens exploderande roll och Johnny Munkhammar reflekterar över Google. Christian Sandström på Chalmers skriver om transistorn:

Kapitalmarknaderna i västvärlden avreglerades dessutom under 1980-talet som en följd av att pengarna blivit elektroniska och inte längre visste några gränser. Det gick inte längre att upprätthålla regleringarna varpå de avskaffades. Efterkrigens kapitalbrist var nu ett minne blott och idag omsätter Stockholmsbörsen lika mycket på en förmiddag som den omsatte under hela 1970-talet.

I mitt inlägg fortsätter jag på samma tema och skriver, något förutsägbart, om datorns roll de senaste tjugo åren:

Privata företag på en fri marknad är helt överlägsna i en tid då innovationerna är många och förändringstakten hög. Ingen kan på allvar hävda att Statens verk för elektronisk ungdomskommunikation, Fotodelningsmyndigheten och Nämnden för kortmeddelandespridning å det världsomspännande datornätverket skulle erbjuda en bättre tjänst än Facebook, Bilddagboken och Twitter.

Någon kanske hävdar att analysen har bäst före-datum i mars 2000 då IT-bubblan sprack, men de senaste åren har snarare visat att IT-guruerna hade rätt i mycket – förändringen gick bara lite långsammare än man hade tänkt sig.

Bästa fem åren hittills – och de fattiga tjänar mest

I mars 2008 publicerade The Economist en artikel som menade att den föregående femårsperioden, 2002–2007, var den femårsperiod då världens BNP per capita växte som mest – någonsin.

Vänsterbloggaren Andreas Bryhn granskade siffrorna och drog slutsatsen att åren 1961–1966 var bättre från tillväxtsynpunkt. (Även undertecknad gjorde vid tillfället samma beräkningar och drog samma slutsats som Bryhn.) Johan Norberg publicerade en rättelse efter att tidigare ha citerat The Economists slutsats.

Nu finns nyare siffror tillgängliga från Angus Maddison, Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken och jag har gjort om beräkningarna. Det visar sig att The Economist hade rätt – 2002–2007 var de bästa fem åren någonsin för världen med 3,7 procents reell tillväxt i BNP per capita per år i genomsnitt. Detta om man använder siffror från Maddison för 2002–2006 och siffror från IMF eller Världsbanken för 2007.

För perioden 1961–1966 finns bara Maddisons data att tillgå. Då var tillväxten 3,3 procent per år.

Om man använder IMF:s tillväxtdata för 2002–2007 blir tillväxten 3,4 procent per år. Enligt Världsbanken var tillväxten 3,3 procent även 2002–2007. Det är dock problematiskt att jämföra olika tidsserier, och Maddison är den enda som har BNP-uppgifter för hela efterkrigstiden, så hans siffror är de relevanta.

Att hitta orsakerna till denna rekordtillväxt lämnar jag åt läsaren, men två bra ställen att börja leta på kan vara mitt blogginlägg där jag visar att ekonomisk frihet ger tillväxt, och mitt blogginlägg där jag visar att den ekonomiska friheten var rekordhög 2007, det sista år vi har uppgifter för.


Världens BNP per capita, inflations- och köpkraftsjusterat (dollar). Källa: Angus Maddison

Inte nog med att tillväxten var rekordhög under 2000-talet, den var också mer jämlik. På 60-talet var tillväxten hög främst genom att de rika länderna blev rikare och drog ifrån många fattiga länder. Den här gången är det tvärtom. Asien, Afrika och Östeuropa växte snabbare på 2000-talet än på 1960-talet. För Västeuropa och Nord- och Sydamerika gäller det omvända.

Detta syns tydligt i fattigdomsstatistiken, som tyvärr bara sträcker sig tillbaka till 80-talet. De fattigaste har de senaste decennierna närmat sig resten av världen.

Sedan 1980-talet har den extrema fattigdomen – en dollar om dagen – mer än halverats. Vi försöker nu identifiera den bästa femårsperioden vad gäller fattigdomsminskning (eftersom fattigdomssiffror finns för vart tredje år kräver en sådan beräkning att vi antar att fattigdomsminskningen fördelade sig jämnt över dessa treårsintervall). Svaret blir – surprise! – 2002–2007 med 1,32 procentenheter per år.


Extrem fattigdom 1981–2009. Källa: Världsbanken

Finanskrisen förändrar inte inte hur vi i grunden bör se på tillväxten i början av 2000-talet. BNP per capita kommer att minska 2009 men 2010 kommer vi att vara tillbaka på 2008 års rekordnivå. IMF spår att tillväxten kommer att gå upp igen till tre procent årligen redan 2011.

Fattigdomsminskningen spås fortsätta genom hela krisen och världen kommer att nå millenniemålet att halvera fattigdomen mellan 1990 och 2015 med god marginal.

En närmare titt på ekonomisk frihet över tid

Det är allmänt erkänt att världen har blivit mer ekonomiskt liberal sedan 1970- och 80-talen. Balansen har tippat över från staten till marknaden.

Men allt blir mer intressant om man får siffror på det. Economic Freedom of the World sätter betyg från noll till tio på den ekonomiska friheten i världens länder. Ett land med tio poäng har i princip inga skatter, inga regleringar, inga tullar, ingen inflation och utmärkta domstolar.

Det finns uppgifter för 53 länder från 1970, för 102 länder från 1980 och för 123 länder från 1995. Nedan visas den genomsnittliga ekonomiska friheten för de perioder som det finns data för.



Genomsnittet blir troligtvis mer informativt om man väger för befolkning, nedan för befolkningen 2007. Det går att konstruera tidsserier för den ekonomiska friheten i länder med 56, 86 respektive 91 procent av världens befolkning.



Slutsatsen är att den ekonomiska friheten i världen 2007 var större än någon gång tidigare under de senaste 40 åren, och förmodligen större än någonsin. Sedan 1975 har den ekonomiska friheten ökat med ungefär en och en halv poäng, lika mycket som avståndet mellan Ryssland och Tyskland.

Av de 123 länder som Economic Freedom of the World täcker har 112 ökat sin ekonomiska frihet sedan de kom med i indexet (tidigast 1970 och senast 1995). Nio har minskat sin ekonomiska frihet: Bahrain, Belgien, Burma, Kanada, Luxemburg, Nepal, Tyskland, Venezuela och Zimbabwe. Hongkong och Nederländerna står kvar på samma nivå som 1970 då de poängsattes första gången.

Det betyder att 87 procent av världens befolkning bor i länder som har ökat den ekonomiska friheten. Fyra procent bor i länder som inte har ökat och nio procent bor i länder som inte undersöks av Economic Freedom of the World.

Var dag en god nyhet

I dag startar jag bloggen Dagens goda nyhet. Varje dag kommer jag att publicera en faktauppgift om hur världen (eller Sverige) stegvis blir en bättre plats att leva på.

Besök dagensgodanyhet.blogspot.com.

Den första goda nyheten handlar om den allt bättre vattensituationen. Glöm inte bort att återkomma i morgon.

Kapitalism ger välstånd

Både en enkel jämförelse av världens länder och i princip all forskning bekräftar det som få har förnekat sedan murens fall: Mer kapitalism gör länder rikare och minskar fattigdomen.

Så fungerar ekonomisk frihet

Ekonomisk frihet är friheten att äga saker, inte betala så mycket skatt, handla med andra människor och länder och driva företag utan statliga restriktioner – i princip ett annat ord för kapitalism och marknadsekonomi. Ekonomisk frihet beskrivs tillsammans med social frihet som en av liberalismens två huvudingredienser. Det finns två index som betygsätter graden av ekonomisk frihet i världens länder.

Economic Freedom of the World sätter poäng på friheten inom fem kategorier (fritt översatt):

• Statens storlek
  
• Rättstat och äganderätt
  
• Frihet från inflation
  
• Frihandel
  
• Regleringar av kredit, arbetsmarknad och kommers

Index of Economic Freedom bedömer den ekonomiska friheten i tio kategorier:

• Kommersiell frihet
  
• Frihandel
  
• Frihet från skatter
  
• Statens storlek
  
• Frihet från inflation och priskontroller
  
• Frihet för utländska företag att investera
  
• Finanssektorns frihet
  
• Äganderätt
  
• Frihet från korruption
  
• Frihet på arbetsmarknaden

Ekonomisk frihet ger välstånd

Detta klassiska diagram som förekommer i varje upplaga av rapporten Economic Freedom of the World används ofta för att påvisa kopplingen mellan ekonomisk frihet och välstånd. Man delar in världens länder i fjärdedelar (kvartiler) efter ekonomisk frihet. Det visar sig att de mest fria länderna är rikast. För en svensk publik är diagrammet kanske mest bekant från Johan Norbergs bestseller Till världskapitalismens försvar.

Ett mer informativt diagram är ett där varje land motsvaras av en punkt. Ett antal länder har uteslutits ur diagrammet för att ge en mer rättvis bild: oljeländerna Ekvatorialguinea, Kuwait, Norge, Oman, Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Qatar, samt Luxemburg vars många utländska arbetare snedvrider statistiken.

En regressionsanalys visar att ungefär hälften av variationen i BNP per person i världen kan förklaras med att den ekonomiska friheten varierar. Det är ett tydligt resultat.

Källor: 2009 Index of Economic Freedom, CIA

Tack till Alltid varför för diagrammet, som jag har ändrat något. I diagrammet ovan är det lite grötigt vid de fattiga länderna; Alltid varförs diagram visar bättre att det finns ett samband mellan rikedom och frihet även i den gruppen.

Mer frihet – mindre fattigdom

Den fattigaste tiondelens inkomst i respektive land.

Diagrammet över de fattigas inkomst förmedlar samma tydliga budskap: de fattigaste i samhället har det betydligt bättre i mer ekonomiskt fria samhällen. Detta är som man kan förvänta sig eftersom forskningen är tydlig med att tillväxt minskar fattigdomen. (Adams 2004)

Även historien visar på ett starkt samband mellan ekonomisk frihet och fattigdom. De senaste tre decennierna har den extrema fattigdomen i världen minskat mer än någonsin tidigare, samtidigt som vi har sett den kanske största ökningen av ekonomisk frihet i historien.

Källor: Världsbanken, Economic Freedom of the World: 2009 Annual Report (snitt av 102 länder)

Tillväxt och ekonomisk frihet – en forskningsgenomgång

Standardinvändningen mot en sådan här analys är att korrelation inte är samma sak som kausalitet. Bara för att rikedom och ekonomisk frihet förekommer samtidigt behöver det inte betyda att det finns ett orsaksförhållande. Det är en korrekt invändning och förmodligen finns ett ett tvåvägsförhållande mellan ekonomisk frihet och rikedom: ekonomisk friheten ökar tillväxten och rikare människor sätter större värde på äganderätt, låg inflation och friheten att investera sina pengar som man vill.

Det finns en stor mängd forskning som har försökt bena ut detta orsaksförhållande. Man drar nytta av att det finns data för ekonomisk frihet från 1970-talet och framåt. Med betydligt mer avancerade analyser än den ovan undersöker man om det går att påvisa att ekonomisk frihet orsakar högre tillväxt. Svaret är ja.

de Haan och Sturm (1999) undersökte perioden 1975–1990 och drog slutsatsen att ökad ekonomisk frihet orsakar högre tillväxt; det verkade dock inte som att en redan hög nivå på ekonomisk frihet påverkade tillväxten.

Carlsson & Lundström (2001) undersökte hur den ekonomiska friheten under perioden 1970–1990 påverkade tillväxten 1975–1995 för 74 länder. Slutsatsen är att en poäng mer ekonomisk frihet på en tiogradig skala höjer tillväxten med 0,7 procentenheter. Carlsson & Lundström drar också slutsatsen att två aspekter av ekonomisk frihet – statens storlek och frihandel – verkar sänka tillväxten. De konstaterar dock att de flesta tidigare studier inte har dragit denna slutsats.

Berggren & Jordahl (2005) granskar Carlsson & Lundström (2001) och en närmare analys visar att frihandelns inverkan på tillväxten troligen är positiv samt att statens storlek inte har någon påverkan.

Bengoa & Sanchez-Robles (2003) studerar 18 länder i Latinamerika 1970–1999 och konstaterar att en högre ekonomisk frihet ökar mängden investeringar från utländska företag, något som i sin tur höjer tillväxten. De går också igenom tidigare forskning och konstaterar att det även finns ett direkt orsaksförhållande mellan ekonomisk frihet och tillväxt.

Heckelman (2000) erkänner att det finns en orsaksproblematik och använder en metod som kallas Grangerkausalitet för att utreda saken. Han går undersöker 147 länder för åren 1991–1997 och resultatet är tydligt: först kommer ekonomisk frihet, sedan tillväxt – inte tvärtom. För de olika komponenterna i ekonomisk frihet blir bilden mer svårtolkad, men analysen visar att varje komponent (med olika grad av osäkerhet) höjer tillväxten. På ett område hittades ett omvänt orsaksförhållande: tillväxt verkar höja statsutgifterna som andel av ekonomin.

Även Dawson (2003) använder Grangerkausalitet och kommer fram till att en hög nivå på ekonomisk frihet orsakar ekonomisk tillväxt. Dessutom finner han ett tvåvägssamband mellan förändringen i ekonomisk frihet och tillväxt. Liksom Hackelman (2000) finner Dawson att tillväxt ökar statsutgifternas andel av ekonomin. Dawson konstaterar också att det finns ett orsaksförhållande mellan politisk och ekonomisk frihet – först kommer demokrati, sedan kommer ekonomisk frihet.

Nelson & Singh (1998) undersökte 67 mycket fattiga länders tillväxt under 1970- och 80-talen. De kom fram till att både demokrati och ekonomisk frihet är bra för ekonomin. Ett land som höjer sin demokratipoäng med ett på en 14-gradig skala höjer den årliga tillväxten med 0,14 procentenheter. Tio poäng mer ekonomisk frihet på en hundragradig skala höjer tillväxten med 0,5 procentenheter.

Vega-Gordillo & Álvarex-Arce (2002) undersöker orsaksförhållandena mellan demokrati, ekonomisk frihet och tillväxt. De konstaterar att ekonomisk frihet och demokrati förstärker varandra, att ekonomisk frihet ökar tillväxten och att tillväxt ökar graden av demokrati. Effekten av tillväxt på ekonomisk frihet var inte signifikant. Man konstaterar också att demokrati ökar tillväxten, men att i den övriga forskningen är effekten oklar på detta område.

Khalil, Ellaboudy & Denzau (2007) skriver: "Våra empiriska resultat bekräftar det starka förhållande som många artiklar för fram mellan ekonomisk frihet och ekonomisk utveckling. Våra resultat bekräftade vårt antagande i vilket både äganderätt och ekonomisk frihet signifikant och positivt främjar ekonomisk tillväxt i OECD-länder."

I en kritisk artikel granskar Doucouliagos (2005) forskningen om ekonomisk tillväxt med hjälp av statistiska metoder. Han hävdar att hela området lider av en tendens att snedvrida resultaten så att den positiva effekten av ekonomisk frihet överdrivs. Enskilda forskare har inte gjort något fel, men litteraturen avviker från vad man kan förvänta sig om urvalen varit slumpmässiga. Men, betonar Doucouliagos, "[d]etta betyder inte att det inte finns någon ekonomisk frihet–ekonomisk tillväxt-koppling. Bevisen indikerar en positiv inverkan på ekonomisk tillväxt."

Sala-i-Martin (2002) summerar forskningen om ekonomisk tillväxt. Två slutsatser är: "Institutioner (såsom fria marknader, äganderätt och rule of law) är viktiga för tillväxten." "Mer öppna ekonomier tenderar att växa fortare."

Trots att världen är extremt komplex och trots att det finns berättigad kritik mot hur man mäter ekonomisk frihet och BNP så går det alltså att slå fast med stor säkerhet att mer ekonomisk frihet ger högre ekonomisk tillväxt. Forskningens budskap är tydligt: vi måste snabba på reformtakten för att kunna accelerera fattigdomsminskningen.

Som väntat blir resultaten något mer oklara när man undersöker i detalj vilka delar av ekonomisk frihet som främjar tillväxt. En del av meningen med ett index är ju att eventuella brister och osäkerheter i komponenterna som utgör indexet ska ta ut varandra. Men överlag är lärdomen från denna forskning otvivelaktig.

Litteratur

Adams, Richard H. (2004), "Economic Growth, Inequality and Poverty: Estimating the Growth Elasticity of Poverty", World Development 32 (12)

Bengoa, Marta & Sanchez-Robles, Blanca (2003), "Foreign direct investment, economic freedom and growth: new evidence from Latin America", European Journal of Political Economy 19

Berggren, Niclas & Jordahl, Henrik (2005), "Does Free Trade Really Reduce Growth? Further Testing Using the Economic Freedom Index", Public Choice 122 (1–2)

Carlsson, Fredrik & Lundström, Susanna (2001), "Economic Freedom and Growth: Decomposing the Effects", Göteborgs universitet, Working Paper in Economics nr 33

Dawson, John W. (2003), "Causality in the freedom–growth relationship", European Journal of Political Economy 19

Doucouliagos, Chris (2005), "Publication bias in the economic freedom and economic growth literature" i Roberts, Colin J. & Stanley, T. D., Meta-regression analysis: issues of publication bias in economics (Wiley-Blackwell)

de Haan, Jakob & Sturm, Jan-Egbert (1999), "On the relationship between economic freedom and economic growth", University of Groningen

Heckelman, Jac C. (2000), "Economic freedom and economic growth: a short-run causal investigation", Journal of Applied Economics 3 (1)

Khalil, Mahmoud, Ellaboudy, Shereef & Denzau, Arthur (2007), "The Institutions and Economic Development in the OECD", International Research Journal of Finance and Economics (12)

Nelson, Michael A. & Singh, Ram D. (1998), "Democracy, Economic Freedom, Fiscal Policy, and Growth in LDCs: A Fresh Look", Economic Development and Cultural Change 46 (4)

Sala-i-Martin, Xavier (2002), "15 Years of New Growth Economics: What Have We Learnt?", Columbia University Department of Economics Discussion Paper Series, nr. 0102-47

Vega-Gordillo, Manuel & Álvarex-Arce, José L. (2002), "The Chicken and the Egg: Economic Growth and Freedom", Círculo de Empresarios

Världen allt mer jämlik

I min rapport, med kritik av boken Marknadsmyter, som jag släppte i söndags visade jag att den relativa fattigdomen i världen har minskat något sedan 1981. Det vill säga ojämlikheten har minskat.

Jag har nu gjort om beräkningarna med andra siffror och resultatet blir att den relativa fattigdomen har minskat mer än mina första beräkningar visade. Detta påverkar dock inte rapportens slutsatser.

Daniel Ankarloo hävdar i sin bok Marknadsmyter att man bör mäta fattigdom som ett relativt mått (exempelvis 10 procent av genomsnittsinkomsten) i stället för som ett absolut mått (exempelvis en dollar om dagen). Resultatet blir att man studerar ojämlikhet och inte fattigdom.

I rapporten använde jag mig av Angus Maddisons BNP-data och justerade till 2005 års prisnivå med hjälp av Internationella valutafondens siffror. Diagrammet nedan visar hur den relativa fattigdomen utvecklades om man i stället använder Världsbankens BNP-siffror.

Den relativa fattigdomen har minskat mer eftersom världens genomsnittsinkomst enligt Världsbanken bara växte med 47 procent över perioden. Enligt Maddison ökade inkomsten med 54 procent. En högre snittinkomst medför större relativ fattigdom för de fattigaste.

Man bör notera att fattigdomssiffrorna mäter konsumtion och inte inkomst. Därför är det egentligen att jämföra äpplen och päron att jämföra fattigas konsumtion med världens inkomst. Men om vi bara tittar på utvecklingen över tid och inte stirrar oss blinda på den absoluta nivån på relativ fattigdom så blir jämförelsen förmodligen ganska korrekt.



Så här tolkar du diagrammet: Här visas hur stor andel som var "fattig" enligt fyra olika fattigdomsgränser. Vi följer den gula linjen. 1981 konsumerade 47 procent av världens befolkning för under 9 procent av världens medelinkomst. 2002 konsumerade 45 procent av världens befolkning för under 9 procent av världens medelinkomst. Den relativa fattigdomen har alltså minskat.

En del av den lila fattigdomsgränsen bygger på en kvalificerad gissning för fattigdomsutvecklingen 2005–2008.

Den som liksom undertecknad har en ännu ej diagnostiserad böjning för Excel kan ladda ned all spännande statistik här. Det är samma Excelfil som lades upp tidigare men med dessa nya uppgifter och dessutom mer pedagogisk.

Jag skriver i The Individualist

I senaste numret av The Individualist, organ för Oxford Libertarian Society, skriver jag under rubriken "The Case for Capitalism". Artikeln har tidigare publicerats som ett inlägg här på bloggen.

Invandringen innebär inte stora kostnader

Professor Jan Ekberg, en av Sveriges främsta invandringsexperter, skriver i dag på DN Debatt om de statsfinansiella effekterna av invandring. Liksom jag tidigare gjort refererar Ekberg en forskningsgenomgång av en ekonom i Cambridge:

Estimates of the net fiscal contribution of immigration normally lie within the range ±1 per cent of GDP. [...] These findings suggest that, in general, there is no strong fiscal case for or against sustained large-scale immigration. The desirability or otherwise of large-scale immigration should be decided on other grounds.

Ekberg framställer det dock på ett märkligt sätt, som om invandring är något som måste motiveras av sina ekonomiska effekter. Naturligtvis är det de som vill reglera invandringen som måste motivera denna stora frihetsinskränkning. Ekbergs forskning är bara ett i raden av forskningsresultat som visar att invandringsmotståndarna har fel: invandringen kostar inte stora summor.

Forskningen visar också att invandring inte skulle ge några stora och omedelbara ekonomiska fördelar med dagens välfärdssystem och arbetsmarknad, men det finns andra starka skäl för ökad invandring. För det första kan invandringen ge upphov till dynamiska effekter som Ekberg troligtvis inte har med i sin modell. För det andra solidaritet med människor i fattiga länder som förbättrar sina liv dramatiskt om de flyttar till ett rikt land.

SvD | DN | TT

Tillägg 21.14: Nu finns rapporten tillgänglig för nedladdning. Jag har inte läst den men konstaterar att man – som jag skrev ovan – inte räknar med de dynamiska effekterna av invandring: "Det är viktigt att understryka att beräkningarna endast rör omfördelning via offentlig sektor. Andra ekonomiska effekter av invandring som t.ex. effekten på ekonomisk tillväxt beräknas inte och diskuteras endast översiktligt."

Mer kapitalism ger en bättre värld

Alltid varför refererar årets Economic Freedom of the World-rapport.

Sedan 1980 har

• medianinflationen i världen sjunkit från 14 till 4 procent
  
• genomsnittstullen fallit från 26 till 9 procent
  
• antalet länder som har en högsta marginalskatt på mer än 50 procent fallit från 62 till 9 (Sverige är ett av de nio)
  
• antalet länder med omfattande valutaregleringar gått från 50 till 3.

Under samma period har fattigdomen minskat kraftigt, hälsan förbättrats, krigen minskat och demokratin gjort framsteg.

FN och MUF överens: Mer invandring!

Temat för årets Human Development Report från FN:s utvecklingsprogram UNDP är migration. Rapporten visar hur migration är en positiv kraft ur i stort sett alla aspekter. UNDP ger därmed ytterligare vetenskaplig backning till Moderata ungdomsförbundets krav på fri invandring.

Rapporten ägnar mest utrymme åt hur mycket en migrant förbättrar sitt liv. En invandrare från ett lågt utvecklad land som flyttar till ett rikt land går från

• en inkomst på 10 000 kr per år
• ett genomsnittligt skoldeltagande på 47 procent
• barnadödlighet på 11,2 procent

till

• 150 000 kr per år
• 95 procent skoldeltagande
• 0,7 procent barnadödlighet.

En annan positiv aspekt av migration från fattiga till rika länder är pengaöverföringar. Varje år skickar invandrare 300 miljarder dollar till släktingar i sina hemländer. Det är hundra gånger mer än det svenska biståndet.

Dessa överföringar spelar en viktig roll vid katastrofer. En undersökning kom fram till att 20 procent av skadorna orsakade av orkaner ersattes av att släktingar i fjärran land skickade mer pengar.

Om invandringen från fattiga till rika länder ökade med fem procent skulle världen tjäna 190 miljarder dollar. En femtedel av denna vinst skulle tillfalla mottagarländerna och resten invandrarna själva och deras hemländer.

UNDP:s forskning visade att invandring ökar sysselsättningen, det vill säga man hittade inga bevis för att invandrare tar jobb från infödda. Inte heller påverkar invandring lönerna nämnvärt.

Liksom andra forskare konstaterar UNDP att invandrarnas påverkan på mottagarländernas statsfinanser är små, i storleksordningen plus eller minus en procent av BNP.

Rapporten undersökte också migration inom länder. Särskilt inflyttning till städer kan förbättra människors livschanser betydligt. Lågutbildade landsbygdsbor i Bolivia som flyttar till städer fyrdubblar i genomsnitt sin inkomst.

Aftonbladet | Expressen | DN | SvD | UNT | DI | UNDP

Den fria marknaden revolutionerar jordbruket

I en ny vetenskaplig artikel presenteras ett index över regleringen av jordbruket i 88 fattiga länder, där 4 är mest reglering (statligt monopol över inköp eller liknande) och 1 är en helt fri marknad.

Några slutsatser:

• Jordbruksmarknaderna har blivit friare med tiden, genom exempelvis avskaffande av monopol och friare handel.
• Fattiga länder har mer regleringar än rika länder.
• Regleringar missgynnar jordbrukare.
• Regleringarna av jordbruket minskar när landsbygdsbefolkningen får mer att säga till om i politiken.
• Vänsterregeringar tenderar att öka jordbrukets regleringsbörda.

Grad av reglering under 30 år

Källa: Paola Giuliano & Diego Scalise (2009), "The Political Economy of Agricultural Market Reforms in Developing Countries", The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy 9 (1)

Under större delen av 1900-talet var jordbruket i fattiga länder hårt reglerat av staten. I detta var länderna påhejade av västerlänningar som Gunnar Myrdal. Under 1980-talet blev jordbruket friare i de flesta länder.

Sedan dess har mänskligheten upplevt den kraftigaste fattigdomsminskningen i historien:


Andel av jordens befolkning som lever på mindre än en dollar om dagen.
Källa: Världsbanken

Den typiska människan har tv, bor i en stad och röstar

På sidan 24 i senaste numret av Neo skriver jag om hur en representativ människa lever. Den klassiska bilden är att medianmänniskan, medel-Chang, lever ett kort och extremt fattigt liv utan moderniteter. Denna bild har varit sann tidigare, under förra århundradet. Då gällde att den typiska människan

... är 22 år gammal (1970)
... kommer att leva i 59 år (1970)
... har fyra eller fem barn (1970-talet)
... bor på landsbygden (2006)
... arbetar med jordbruk (1990-talet)
... lever på 450 kr per månad (1981)
... aldrig har ringt ett telefonsamtal (1990-talet)
... saknar tillgång till dricksvatten och avlopp av acceptabel standard (1980-talet)
... inte har tillgång till elektricitet (1970-talet)
... går hungrig (början av 1900-talet)
... inte lever i en demokrati (1990-talet)
... inte kan läsa eller skriva (1940-talet).

Men denna bild stämmer inte i dag, tack vare stora framsteg de senaste decennierna. Den typiska människan i dag

... är 28 år gammal (CIA)
... kommer att leva i 67 år (FN)
... har två eller tre barn (FN)
... bor i en stad, men inte i slummen (Världsbanken, FN)
... arbetar med försäljning eller andra tjänster (Världsbanken)
... lever på 750 kr per månad (Världsbanken)
... har en tv och en mobiltelefon (Världsbanken, FN)
... har tillgång till rinnande vatten, elektricitet och avlopp av acceptabel standard (WHO, Världsbanken, IEA)
... får tillräckligt med mat (FAO)
... har rösträtt och utnyttjar den rätten (Freedom House, Idea)
... har gått i skola i nio år och kan läsa och skriva (Unesco).

BNP: dåligt i teorin, bra i praktiken

Anders Wijkman har letat fram sina gamla samhällskunskapsböcker och upprepar på DN Debatt kritiken som där finns mot BNP-begreppet.

Wijkman börjar med att göra några elementära fel som ger ett okunnigt intryck, genom att blanda ihop ökad tillväxt och ökad BNP. (Om tillväxten är positiv så ökar BNP, om tillväxten ökar så ökar BNP-ökningen.)

Ett annat missförstånd om BNP som Wijkman upprepar är att diverse olyckor och katastrofer höjer BNP. Det kanske de gör på kort sikt om folk arbetar mer, men produktiviteten (BNP per arbetstimme) lär inte öka och på längre sikt är katastrofer naturligtvis dåliga för BNP-utvecklingen eftersom kapital förstörs.

Wijkman hävdar också att användning av torktumlare är en "pluspost" i BNP medan soltorkning av kläder inte är det. I någon mening stämmer det, men Wijkman glömmer att den som soltorkar sina kläder får pengar över som kan användas till annan konsumtion. Användning av torktumlare ökar därmed inte BNP.

Artikeln framför en del god teoretisk kritik mot BNP-begreppet, men ignorerar att i praktiken har BNP visat sig vara en ganska bra indikator på mänskligt välmående. Det är ingen slump att Gapminder har valt att sätta BNP per capita (logaritmisk) på x-axeln i sina diagram.



Det starka sambandet mellan medellivslängd och BNP per capita ovan är slående. De blå länder som avviker från den allmänna trenden är främst aids-drabbade länder i Afrika. Även när det gäller demokrati har BNP per capita en stor betydelse.

WHO missleder om hälsa

Rubrik:

Världens hälsoskillnader allt större (TT)

Fakta:

Men snabbast har förbättringen varit i de fattiga länderna. 1960 var medellivslängden 60 procent av de rikas, i dag är den mer än 80 procent av den. (Till världskapitalismens försvar, s. 25)

Germania | Alltid varför

FAO svarar: Vi har ändrat definition

Angående FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO:s påstående att antalet hungrande är större än någonsin letade jag fram några uppskattningar (även publicerade av Johan Norberg) som var äldre än de uppgifter för perioden sedan 1970 som FAO presenterade. De visade ett större antal hungrande för 50–70 år sedan än i dag.

Jag har varit i kontakt med en ekonom på FAO i Rom. Så här svarade han på en inledande fråga om vilken period FAO syftade på när de menar att antalet hungrande är större än någonsin:

FAO only has data from 1970 forwards, and even then only for particular three year periods. So strictly speaking our answer only applies to 1970 onwards. Given that the Green Revolution had only just started to take hold in 1970, however, we think it probable that the previous peak in the number of undernourished (not the proportion) was reached sometime between 1965 and 1970 as population was still growing rapidly at that time. In other words, the number of undernourished was probably steadily increasing until about 1970, at which point it began to decline. Since the numbers in 2009 are projected to be greater than those in 1970 by about 140 million, we feel it is likely that the 2009 projection represents the highest level ever.

Angående de äldre siffror jag presenterade hävdade han att de använder en annan metodologi och att siffrorna inte är jämförbara:

I read through the paper yesterday. We have indeed changed our definition, and substantially. The main differences are the following:

1. The calorie cutoff has changed substantially from the first three World Food Surveys. We now use calorie cutoffs that vary by country depending on the age and sex composition of the population. For example, a country with lots of children but relatively fewer adults will have lower calorie needs than a country where a relatively larger share of people are working age adults.

2. We now use a measure of the distribution of calories within a country that allows us to estimate a percentage undenourished for each country. In the earlier surveys, counting the hungry was done by counting the number of people who lived in countries that on average didn't have enough calories.

3. Our current numbers refer only to undernourishment, not undernourishment plus malnourishment.

Thus, the reported estimates for the 1930s, 1940s and 1950s are not comparable to the numbers we produce today.

Men FAO erkänner alltså att deras uttalande i strikt mening endast gäller för perioden 1970–2009 och att slutsatserna för tidigare år bygger på kvalificerade gissningar.

FAO motsäger sina egna siffror

I lördags kritiserade jag påståendet från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO att hungern är större än någonsin. För det första ligger andelen hungrande på den lägsta nivån någonsin, för det andra är det inte säkert att det absoluta antalet hungrande är större än någonsin – om nu någon skulle vara intresserad av denna siffra som i sig inte säger någonting om världens tillstånd.

I tabellen nedan redovisas några av FAO:s egna uppskattningar från 1940-, 50- och 60-talen. Siffrorna är mycket osäkra och skiljer sig i definition, men alla är större än dagens 1 020 miljoner hungriga.

År	Miljoner i hunger/malnutrition	Andel av jordens befolkning
1934–38	1 050 eller 1 240	50 % eller 59 %
1949–50	1 490	59,5 %
1957–59	1 160 eller 1 430	40 % eller 50 %

Källa: Grigg, David (1982), "Counting the hungry: World patterns of undernutrition", Tijdschrift voor economische en sociale geografie 73 (2)

DN SvD Aftonbladet Expressen Sydsvenskan Dagen

Fattigdomen minskar; litet bakslag i kampen mot hunger

1970 var 37 procent av u-landsinvånarna undernärda. År 2007 hade andelen rasat till 17 procent – en enorm förbättring. De stigande matpriserna och finanskrisen har dock ökat antalet hungriga till 1,02 miljarder i år, uppskattningsvis 20 procent av befolkningen i utvecklingsländer. Detta visar hur viktigt handel, tillväxt och investeringar är för de allra fattigaste.

"Det har aldrig funnits fler hungrande och svältande i världen än nu", påstår Food and Agriculture Organization (FAO). Frågan är vad de bygger det på. De redovisar bara siffror sedan 1970. Jag har hört siffror om att 80 procent av jordens befolkning var undernärd för hundra år sedan – betydligt mer än en miljard människor.

Det är intellektuellt ohederligt att påstå att hungern är större i dag än 1970 för att antalet hundrande människor har ökat. Jordens befolkning har stigit dramatiskt sedan dess. Naturligtvis är andelen det korrekta måttet.

Vi skulle inte säga att Bolivia är ett bättre land än USA för att det senare har större antal fattiga – andelen är det enda relevanta. På samma sätt lever vi i en bättre värld 2009 än 1970 eftersom risken för en människa att vara undernärd ligger på den lägsta nivån någonsin. FN:s millenniemål går också ut på en halvering av andelen hungriga, inte antalet som TT felaktigt påstår.

Den extrema fattigdomen (under 1,25 dollar per dag) fortsätter dock att minska även under krisen, från 21,3 procent av u-ländernas befolkning 2008 till 20,7 procent 2009. Det är en minskning från 51,8 procent 1981.

Att med bakgrund av dessa siffror utropa kapitalismens kris är därför bara löjligt. (Som om Afrika söder om Sahara var en oreglerad fri marknad...)


Fyra fantastiska decennier

DN SvD Aftonbladet Expressen Sydsvenskan Dagen

Stor befolkning är nödvändig för utveckling

The Economist redovisar ny forskning (via Johan Norberg) som ger stöd åt idéer som tidigare framförts på denna blogg.

Om "den ädle vilden" som inte är så ädel:

To gather his data, Dr Bowles trawled through ethnographic and archaeological evidence about warfare between groups of hunter-gatherers. [...] They suggest that 12-16% of mortality is the result of such low-level warfare. This is a figure much higher than, for example, the mortality caused in Europe by two world wars...

Om att större befolkning ger bättre levnadsstandard för enskilda personer:

The more people there were, the more exchange there was between groups and the richer the culture of each group became.

[...]

According to Dr Thomas, therefore, culture was not invented once, when people had become clever enough, and then gradually built up into the edifice it is today. Rather, it came and went as the population waxed and waned. Since the invention of agriculture, of course, the population has done nothing but wax. The consequences are all around you.

Reflektioner över EU-valet

• Alliansen fick fler röster än vänsterkartellen med 9 mandat mot 8.
  
• Sverigedemokraterna hamnade i medieskugga men gör ändå ett bra val. De ökar i Sveriges samtliga 290 kommuner. Detta är skrämmande inför nästa års val.
  
• Vänsterpartiet minskar i samtliga kommuner. Detta beror sannolikt på dels populistisk EU-kritik, dels brist på en Jonas Sjöstedt-effekt – tydligt i Västerbotten.
  
• Dåligt val för Moderaterna, men vi behåller i alla fall de fyra mandaten och Hökmark och Fjellner sitter säkert. Synd att inte Christoffer Järkeborn (nummer 6) kommer in.
  
• Lågoddsaren Piratpartiet kom in. Detta visar på en frihetlig våg bland ungdomar – låt vara att de hamnat fel i själva sakfrågan – som Moderaterna borde kunna kapitalisera på 2010 när väljarkåren är mindre benägen att kasta bort sin röst på ett enfrågeparti.
  
• Miljöpartiet är som vanligt störst i storstäderna och minst i Åsele, Dorotea, Norsjö och Bjurholm – de platser som drabbas mest av höga bensinskatter, naturreservat och rovdjur.
  
• Som i alla ekonomiska nedgångar skyller de vänsterintellektuella krisen på kapitalism och liberalism. Europas väljare håller inte med och röstar fram högerpartier – inklusive tydligt liberala FDP från Tyskland.
  
• British National Party förutspås av BBC få två mandat i parlamentet. BNP tillåter bara vita att bli medlemmar och får Sverigedemokraterna att framstå som det politiskt korrekta snälla liberala partiet.

DN1 2 3 4 5 6 7 SvD1 2 3 4 AB1 2 3 4 5 6 7 8

Köttskatt? Kanske – av klimatskäl

"Inför köttskatt!" tycker Jonas Norberg i Aftonbladet och i Liberal debatt. Eftersom jag blir så glad över en miljökämpe som har förstått nationalekonomins principer kommer jag inte att omedelbart förkasta förslaget.

Norberg menar att köttkonsumtionen ger upphov till fem externa effekter som inte framgår i priset och därför berättigar en skatt:

1. Utsläpp av växthusgaser
   
2. Övergödning av Östersjön
   
3. Virussjukdomar som fågel- och svininfluensa
   
4. Avskogning i exempelvis Sydamerika
   
5. Ökad efterfrågan på jordbruksmark

5 kan man naturligtvis avföra. Om efterfrågan på jordbruksmark ökar så stiger priset och köttproduktionen betalar på detta sätt kostnaden för sin markanvändning. Detsamma torde gälla 4. Med äganderätt till mark kommer alla verksamheter att behöva bära sina kostnader.

Angående 2 så finns det sedan decennier en skatt på konstgödsel i Sverige. Det finns ingen anledning att införa ytterligare en skatt i konsumentledet för att minska övergödningen.

Återstår gör då 1 och 3. Uppkomst och spridning av virus (3) kan vara en anledning men de effekter vi har sett hittills – särskilt i Sverige – av djursjukdomar har inte varit så allvarliga. Kostnaderna har främst drabbat animaliesektorn själv eller beror på psykologiska effekter snarare än på sjukdomen i sig.

Nummer 1 i dessa dagar är klimatfrågan. Det kan stämma att jordbruket, tillsammans med flyg- och sjöfart, är underbeskattat ur växthusgassynpunkt – till skillnad från vägtrafiken som är hutlöst överbeskattad. Kor som släpper (i dubbel bemärkelse) ut metan bidrar kraftigt till klimatförändringen. Detta är det starkaste (men kanske enda) skälet till att se över köttbeskattningen.

Jonas Norbergs inlägg är välkommet i en köttdebatt som annars ofta präglas av moralism eller av missförstånd om djurs och människors rättigheter och värde.

Fyra fantastiska decennier

Detta diagram visar, med 1970 som basår, vilka stora förbättringar som har skett av alla viktiga indikatorer på mänskligt välbefinnande.

Andel med säker vattentillgång i u-länder
1970	30 %	2004	80 %
Andel länder som är liberala demokratier
1976	26 %	2006	47 %
BNP per capita
1970	$3 740	2006	$7 280
Medellivslängd
1970	59 år	2006	68 år
Analfabetism
1970	37 %	2005	18 %
Extremt fattiga i u-länder
1981	52 %	2005	25 %
Dödsfall i krig per miljon människor
1970–79	1 178	1990–97	367

Klicka här för engelsk version med källor.

Pinsamt, Ankarloo

I senaste numret (ej online) av tidskriften Nyliberalen besvarar Johan Norberg kritiken som Daniel Ankarloo riktade mot hans rapport Världens välfärd i först en rapport och sedan boken Marknadsmyter (som jag inte har läst). Norberg bemöter Ankarloo på ungefär samma punkter som jag gjorde i ett blogginlägg förra året. (Kommentarerna till det inlägget är läsvärda och inkluderar synpunkter från professor Hans Rosling och [antar jag] doktorand Tino Sanandaji.)

Norberg refererar mig när jag konstaterar att enligt Ankarloo hade Sverige högre tillväxt 2005 (7 900 kr – 2,9 procent) än 1964 (7 200 kr – 6 procent). Han konstaterar också att enligt det sätt Ankarloo vill räkna tillväxt så har Italien högre tillväxt än Kina, ett påstående vi knappast känner igen oss i.

Ankarloo hävdar tydligen i sin bok att eftersom han inte kan påvisa något samband mellan ekonomisk frihet och BNP per capita bland de rikaste länderna så finns det inte.

För det första är industriländerna en ganska homogen grupp och skillnaderna mellan dem är inte så stora. Inkluderar man utvecklingsländerna i analysen blir dock sambandet mycket tydligt. Låt mig gissa att Ankarloo då har synpunkter på måttet "ekonomisk frihet".

För det andra är det några industriländer som har liberaliserat nyligen och sedan dess upplevt relativt hög tillväxt, men ännu inte klättrat i välståndsligan. Australien och Nya Zeeland kan vara exempel på detta.

Johan Norberg avslöjar att dr Ankarloo fortfarande i boken erkänner att han inte förstår hur världens BNP per capita blir högre om den köpkraftsjusteras. Detta förklarade jag redan i min kritik av rapporten. Eftersom de flesta länder i världen har lägre priser än USA blir världens BNP per capita högre om den ska justeras till det högre prisläget i USA.

Forskarna och de flesta politiker är i princip redan överens – tillväxt är bra, fria marknader ger högre tillväxt och vi har haft hög tillväxt det senaste halvseklet tack vare relativt fria marknader. Kvar och stretar emot står en allt mer desperat grupp vänsterintellektuella.

Uppdatering 6 maj: Här finns Norbergs artikel i Nyliberalen

Ankarloo har fel om världsekonomin

I november släppte regeringens globaliseringsråd den första av 30 underlagsrapporter. Rapporten är skriven av Johan Norberg och är en sammanställning av de fantastiska framsteg som mänskligheten har upplevt under de senaste 40 åren i form av höjd inkomst, särskilt för de fattiga, längre medellivslängd, mer demokrati och mindre krig.

Vänstertidskriften ETC har låtit ekonomhistorikern Daniel Ankarloo producera en kritik av Norbergs rapport, skriver Johan Norberg på sin blogg. Ankarloo menar att Norberg vilseleder när han talar om minskad fattigdom och ojämlikhet. Här kommer jag att bemöta Daniel Ankarloos kritik mot Johan Norberg på några punkter.

Köpkraftsjustering bästa metoden

Ankarloo kritiserar Norbergs val av köpkraftsväxelkurser snarare än marknadsväxelkurser när inkomst i olika länder jämförs. Det är lite lustigt att en vänsterdebattör anser att marknadens växelkurser skulle vara de som är relevanta.

Som Johan Norberg tidigare har påpekat i denna fråga är det dock hur mycket människor kan köpa för sina pengar i hemlandet som räknas, inte hur mycket de får för sina pengar på semester i Europa. Köpkraftsjustering är den bästa metod vi har för att jämföra människors levnadsstandard. Precis som jämförelser av BNP över tid blir meningslösa om man inte tar hänsyn till inflationen bör varje jämförelse av länders välstånd bygga på köpkraftsjusterade växelkurser.

Alla som varit i ett fattigt land vet att det är mycket billigare där. På en oreglerad världsmarknad skulle ju alla prisskillnader omedelbart utjämnas, men världsmarknaden är inte perfekt fungerande. Fattiga har inte full tillgång till världsmarknaden. I stället, som visas av diagrammet nedan, är fattiga länders valutor nästan alltid undervärderade om man jämför med köpkraftsväxelkurserna.


Källa: Goldman Sachs

Ankarloo för ett intressant resonemang när han konstaterar att kapitalvaror (symboliserade av Apple Ipod) är relativt dyrare än konsumtionsvaror i fattiga länder. Målet för all ekonomisk verksamhet är dock konsumtion. Investeringar och arbete är bara medel för att kunna konsumera. Därför är Världsbankens köpkraftsmått, som bygger på att en korg av konsumtionsvaror används för att beräkna mer rättvisande valutakurser, rätt att använda när man talar om levnadsstandard.

Att mäta länders ekonomiska makt genom att undersöka hur stor del av ett annat land man teoretiskt skulle kunna köpa är kanske intressant för rika vänsterintellektuella men har ingen betydelse för vanliga människors liv.

Är amerikaner hälften så rika i dag som de var 2001? Naturligtvis är de inte det – utom om man räknar på Ankarloos sätt. Då kostade dollarn som mest 11 kr – i dag 6 kr. Eftersom Ankarloo tycker att marknadsväxelkurser ger den mest rättvisa bilden måste han alltså anse att amerikaner har tappat nästan hälften av sitt välstånd på sju år. (För att vara riktigt korrekt: Ankarloos atlasmetod använder sig av ett treårigt genomsnitt, men det kan naturligtvis också förändras mycket över tid.)

Ankarloo kritiserar Norbergs påstående att den reella BNP-tillväxten faktiskt undervärderar den verkliga standardförbättringen:

Vad gäller idén att BNP undervärderar de fattigas välstånd, och de exempel Norberg ger för att bevisa detta faktum, så är de i grunden irrelevanta för den grupp av extremt fattiga, som det här handlar om. Det faktum att MP3-spelare, datorer och bilar har blivit relativt bättre och billigare här [...] och att man därför kan köpa mer och andra saker för "tusen kronor" i dag än för 50 år sedan, är ju knappast en relevant och rimlig beskrivning av den verklighet [...] som gäller för de nästan en miljard människor i världen som idag lever på 1,53 PPP$ om dagen eller mindre.

Delvis är detta argument giltigt, men samtidigt har vi sett hur exempelvis mobiltelefoner har börjat nå fram till fattiga byar i Afrika. Utbredningen av tv-apparater ökar också.

Ankarloo "kan [inte] begripa, att BNP per capita för världen, enligt uträkningarna, som helhet kan vara större i PPP$ [köpkraftsjusterade termer] än i BNP per capita i verkliga valutakurser, USD". Anledningen till detta är att köpkraftsjusteringen görs efter just amerikanska dollar. USA är baslandet och eftersom det amerikanska prisläget är högre än genomsnittet i världen blir världens BNP större i köpkraftsjusterade termer än om summeringen sker till marknadsväxelkurser.

Den globala ojämlikheten har minskat

Ankarloo skriver:

För varje PPP$ [köpkraftsjusterad dollar] extra som en person i snitt fick i ett låginkomstland under perioden 1975–2005 så erhöll en person i ett höginkomstland i snitt cirka 13 PPP$.

På basis av detta menar Ankarloo att ojämlikheten inte har minskat under de senaste tre decennierna utan ökat kraftigt.

1964 var ett mycket bra år i Sverige. Industrin gick på full fart och investeringarna var höga. Perioden brukar kallas "guldåldern". BNP per capita växte med hela 6 procent, högst under efterkrigstiden.

2005 var däremot ett mediokert år. BNP per capita växte med 2,9 procent vilket inte är dåligt men knappast någon guldålder. Om vi nu ska räkna på Daniel Anklarloos vis växte BNP per capita med 7 200 kr 1964 och med 7 900 kr 2005 (i 2000 års priser). 2005 var alltså ett bättre år än den svenska guldålderns allra bästa år på 1960-talet! (Källa: SCB)

Det sista påståendet är det nog inte många som håller med om. Tillväxt bör räknas i procent, inte i absoluta tal. Historiska data visar också att tillväxten är exponentiell och inte linjär. Diagrammet nedan använder logaritmisk skala, vilket betyder att tillväxten sker med samma procenttal om kurvan är linjär. Det har den i stort sett varit under de senaste 150 åren i Sverige.


Källa: Rodney Edvinsson

Ändå är det i absoluta dollartermer som Ankarloo jämför tillväxten i världen sedan 70-talet. Naturligtvis har tillväxten varit högre i absoluta tal i höginkomstländer än i låginkomstländer. Kapitalstockens tillväxt är exempelvis direkt beroende av investeringar, som ju måste finansieras genom att man avstår konsumtionsutrymme (eller importerar).

Den relevanta siffran när man pratar global ojämlikhet är i stället att låginkomstländernas percapitainkomst har ökat från 7 till 8 procent av höginkomstländernas. Det är ingen stor ökning, men ojämlikheten har inte blivit större. Huvudsaken är dock att hela världen, fattig som rik, i genomsnitt nästan har dubblerat inkomsten på 30 år.

Fattigdomsmåttet

Ankarloo har synpunkter på att Johan Norberg valt "extrem fattigdom" som primärt fattigdomsmått – när man lever på mindre än en dollar om dagen (som på grund av inflation i dag motsvarar cirka 14 kr). I stället tycker han att man kan mäta fattigdom "relativt samhällsutvecklingen och i relation till andras rikedomar".

Idén att hur nöjda människor är med sin inkomst är beroende av alla andras inkomster är populär inom vänstern, men har knappast täckning i verkligheten. Med den logiken borde människor från rika länder flytta till fattiga länder för att där bli ännu lyckligare eftersom de hamnar i toppen av inkomststegen. Som bekant går dock flyttströmmarna från Mexiko och Kuba till USA och inte tvärtom, trots att de mexikanska invandrarna försämrar sin egen relativa position genom att byta land. De som har råd väljer också att bosätta sig i fina villaområden snarare än i slummen, trots att man där skulle bli rikast i kvarteret.

Naturligtvis går det inte att välja någon objektiv gräns när människans grundläggande behov är uppfyllda. För att jämförelser i tid och rum ska bli meningsfulla behövs dock en gräns som motsvarar samma inkomstnivå. Man måste ha gått väldigt många internutbildningar inom vänsterpartiet för att anse att Lisa har blivit fattigare om hennes inkomst ökar från 100 000 till 200 000, bara för att Pelles inkomst under samma tid har ökat från 300 000 till 800 000. Den extrema fattigdomen – under en dollar om dagen – är det bästa mått vi har för att studera förbättringar för de fattigaste.

Slutsatser

Köpkraftsjusterade inkomstsiffror ger den bästa bilden av levnadsstandarden i världen – mycket bättre än marknadsväxelkurser som har liten inverkan på livet för de flesta i utvecklingsländerna.

Fattigdom är ett absolut begrepp, som Ankarloo vill mäta relativt andras inkomster. Jämlikhet är däremot ett relativt begrepp som Ankarloo mäter genom att uppge absoluta skillnader i inkomst.

De flesta har insett att världen har blivit en mycket bättre plats de senaste decennierna för både fattiga och rika, och framför allt för fattiga. Vissa vänsterdebattörers försök att prata bort dessa framsteg är bara pinsamma.

Stadsplaneringens misslyckande

But mousie thou art no thy lane,
In proving foresight may be vain;
The best laid schemes of mice and men
gang aft agley,
And leave us nought but grief and pain
for promised joy.

– Robert Burns (1785)

Just om hur även de mest genomarbetade planer kan skapa negativa konsekvenser i stället för den utlovade glädjen skriver Randal O'Toole i The Best-Laid Plans: How Government Planning Harms Your Quality of Life, Your Pocketbook, and Your Future från Cato Institute. O'Toole sammanfattar sin bok i senaste Cato's Letter, som är gratis.

Författaren berättar hur stadsplanering i USA har fått en mängd negativa konsekvenser, bland annat eftersom stadsplanerarna ofta motarbetar det som folk vill göra: bo i en villa i förorten och köra bil. O'Toole använder Sverige som exempel:

Urban planners admit they want to emulate European cities with their higher densities and intensive transit service. Yet they are following models that have already failed. European governments emphasized high-density housing in the 1950s and 1960s.

By 1970, western Europeans were sick of government housing and began demanding more privately owned singlefamily homes. Three out of four homes built in Sweden in the late 1960s were multifamily apartments; by 1980, three out of four were single-family.

Vi får också veta att stadsplanering har förvärrat bostadsbubblan. Slutsatsen är att marknadsbaserade eller frivilliga insatser kan göra det som stadsplanering påstås göra – motverka trafikstockningar och luftföroreningar och skapa öppna ytor – utan samma negativa konsekvenser. Som Neo konstaterade uppstår den bästa staden av spontan ordning.

McCain för invandring och handel

I USA verkar valet av republikansk presidentkandidat i stort sett vara avgjort – det blir John McCain som får kämpa mot Barack Obama eller Hillary Clinton. Opinionsundersökningsföretaget Rasmussen har skapat en marknad där man kan handla med kandidaterna. Marknaden uppger just nu att chansen att McCain blir presidentkandidat är över 80 procent, och som bekant har ju marknaden oftast rätt.

Det finns ingen perfekt kandidat i detta val. Texasrepublikanen Ron Paul har radikala idéer om att avskaffa Skatteverket, införa full frihandel och avskaffa Patriot Act; han har för detta varit populär i liberala kretsar. Samtidigt är han emot invandring, Irakkriget och har avslöjats med att ha gett ut ett rasistiskt och konspirationsteoretiskt nyhetsbrev. Därför är jag ganska nöjd med att John McCain kliver fram som den ledande republikanen. Han har hela tiden stött truppförstärkningen i Irak som nu visar resultat. Delvis i kontrast till sin populistiske huvudmotståndare (inom partiet) Mitt Romney vill han fortsätta Bushs invandrings- och frihandelsvänliga linje.

McCain är en stark förespråkare av budgetdisciplin och -balans, så till den grad att han röstade emot att permanenta Bushs skattesänkningar. Inför valet har han dock svängt i den frågan. Att han är emot abort och homoäktenskap och för patriotlagen och dödsstraffet är tyvärr något som kommer med den republikanska etiketten. Att han vill begränsa utsläppen av koldioxid och röstade emot oljeborrning i Alaska är också beklagansvärt.

John McCain verkar ha goda chanser att vinna mot Clinton eller Obama. I fyra av de fem senaste undersökningarna av Rasmussen har opinionen föredragit McCain före den mest sannolika motståndaren Clinton.

Mina skäl till att stödja McCain är alltså främst för att han är den som mest lovar en fortsättning på Bushs politik: en budget i balans (Bush har siktat på 2012), friare import av arbetskraft och varor och fortsatt export av amerikanska värden till de delar av världen där medborgarna inte får välja sin president i fria val.

Optimisterna var för pessimistiska

Bloggen Framtidstanken citerar Aftonbladet som publicerar en artikel från år 1900, där man förutsåg en fantastisk ökning av medellivslängden fram till år 2000:

"Medellifslängden har på grund af hygieniska reformer och sanitära förbättringar höjts från 35 till 50 år."

Framtidstanken konstaterar att medellivslängden i världen börjar närma sig 70 år, något som var svårt att tänka sig i seklets början. Jules Verne är närmare i sin spådom i en novell från 1889 i boken Drömmen om det 29:e seklet. Jules Verne beskriver där hur ett framtidssamhälle ser ut – år 2889:

"Vår tids människor har emellertid en mer robust konstitution än forntidens, tack vare hygienens och gymnastikens framsteg, samt den bakteriefria maten som har ökat medellivslängden från 37 till 68 år."

Fler rika människor än någonsin

Johan Norberg är återigen inne i en debatt om huruvida fattigdomen minskar eller är konstant. Som Johan Norberg konstaterar är det självklara fattigdomsmåttet hur stor andel av befolkningen som är fattig (som alla är överens om minskar kraftigt, se diagram nedan), inte antalet, på samma sätt som man mäter arbetslöshet som andel av befolkningen. Om fattigdom handlar om antal skulle man ju också kunna säga att Tyskland är fattigare än Montenegro eftersom det troligtvis bor fler fattiga människor i Tyskland. Detta beror naturligtvis på att Tyskland har större befolkning.


Diagrammet taget från: Världsbanken

Om man vill prata antal så är det dock vettigare att undersöka hur många som inte är fattiga. Vänstern menar ju att vi använder för mycket av jordens resurser ("det skulle behövas x jordklot om alla skulle konsumera lika mycket som...") och att tillgångarna inte kommer att räcka till alla.

Det vanligaste fattigdomsmåttet är en inkomst som understiger en dollar per dag. Ett annat vanligt mått är två dollar per dag. I diagrammet nedan visar jag att antalet som tjänar över två dollar per dag nästan har dubblerats under kvartsseklet efter 1981.


Källa: Världsbanken

Det går bara att förneka de stora framsteg som görs i världen om man blundar för fakta. Eller är ute i något politiskt ärende.

Investeringar och privat bistånd bästa utvecklingsreceptet

TT återger resultat från en studie som har kommit fram till att bistånd inte ger högre tillväxt.

Jag tror att det är att gå lite för långt att säga att bistånd inte ger högre tillväxt alls. Någon sorts positiv effekt bör det ge att möta västerländsk teknik och organisationskultur. Då räknar jag dock inte med den andra sidan av biståndet – att det finansieras med skatter i i-länderna. De skatterna i sin tur minskar resurserna till investeringar i u-länderna och till privat välgörenhet som är effektivare. Den totala tillväxten i u-länderna och i i-länderna som helhet torde därför vara som högst utan skattefinansierat bistånd över huvud taget.

Min poäng är att om pengar är avsatta till bistånd så gör de mer nytta om de används än om de bränns upp. Påståenden om att bistånd gör skada implicerar ju just det sistnämnda. Sådana påståenden riskerar också att slå över i en isolationistisk filosofi där all skuld för u-ländernas elände läggs på västvärlden.

Tvärtom behöver u-länderna tuffa krav och allt stöd de kan få från de rika länderna. De västliga demokratierna må vara slösaktiga och byråkratiska politiska apparater, men det är ingenting mot statsapparaterna i u-länderna. De som bäst driver på utvecklingen är dock i-ländernas privata företag och organisationer, utan statlig inblandning (om det inte handlar om det egna landets säkerhet).

Jag saknar också en kraftfull kampanj för att störta jordens kvarvarande diktaturer. Det går inte att moraliskt motivera att skattepengar från västerlänningar finansierar krig som inte påverkar deras säkerhet i exempelvis Afrika. Många diktaturer (bland annat Kuba, Nordkorea och Iran) utgör dock på ett eller annat sätt ett säkerhetshot och här bör de demokratiska staterna agera kraftfullt. Framtvingande av demokrati är det bästa biståndet.